Jump to content

Biverkningar av utlandstjänst ?


Recommended Posts

  • Replies 101
  • Created
  • Last Reply

Top Posters In This Topic

Kan faktiskt inte påminna mig om att jag hört några kommentarer om det. Varken negativa eller positiva.

 

Tolkar avsaknaden av kommentarer som något positivt.

 

 

Edit: snorhjärna

Edited by RaDet94S
Link to comment
Share on other sites

Kimster och RaDet: Det måste ändå anses positivt tycker jag, att folk inte tycker ni har förändrats !

 

Ni har inte fått med er några vanor hem som att vara extremt försiktig när ni är ute, känsliga för ljud osv ?

 

/Player

 

edit:stavfel

Edited by Player
Link to comment
Share on other sites

  • Super Administrators

nä, inte jag. Jag var bara i Kosovo, hade inga traumatiska upplevelser därifrån, mer än att man körde som en total galning när man kom hem.. var ju van vid Eskortkörning :P

Link to comment
Share on other sites

Får nog säga som Kimster.. Man körde definitivt bil på ett lite annorlunda sätt när man kom hem från Balkan. Dessutom så uppskattar jag nu mer än innan små saker som att det alltid finns el och varmvatten hemma.

I övrigt så kändes det bara lite märkligt att ha så stort utrymme omkring sig. Man bor ju rätt trångt där nere.

 

Kanske lite OT, men ändå.

 

Det enda som hände då jag var nere första gången var då en serbisk buss sprängdes i bitar av albaner. Dock inget jag bevittnade själv. Kommer dock väldigt väl ihåg vad jag höll på med då de första bilderna rullade på BBC ca 20 minuter efter smällen. Då hade vi inte fått nån info från vår plutonchef. Tilläggas kanske bör att det var vår rep-SISU som rullade precis innan bussen...

 

Edit: knäckhjärna (Börjar nog bli för trött för att skriva inlägg.)

Edited by RaDet94S
Link to comment
Share on other sites

Det är ju väldigt individuellt både hur man hanterar det man sett och vad man egentligen sett. Om du läser de berättelser som finns nålade här i soldint så ser du att en del här varit med om väldigt omskakande upplevelser i utlandstjänstgöring. Du kan vara rätt säker på att risken för att personerna som åker/har åkt till Liberia får se hemska saker (och därmed påverkas) är mycket större än de som åker ner till Kosovo (utan att för den skull förringa dem) t.ex.

Link to comment
Share on other sites

Sillen: det är självklart skillnader var och när du är, det var därför det skulle vara intressant med kommentarer från folk som varit på olika platser eller olika tidpunkter, jag har ju fått svar från kimster och RaDet som inte verkar ha påverkats alls...

 

/Player

Link to comment
Share on other sites

Vad hade du förväntat dig, att folk ska börja berätta om mardrömmar och självmordstankar?

 

Ordentlig forskning inom ämnet torde finnas att tillgå genom närmsta bibliotek, alternativt genom Swedint på något sätt.

 

Är nog annars otroligt svårt att få en något sånär rättvisande bild från godtyckliga svar på detta forum.

 

/GeBe, som inte blev annat än mer vuxen...

Link to comment
Share on other sites

Det sägs att jag har ändrats... var även jag nere på KS05, så det var ju inget världsomvälvande man var med om, men - jag har blivit lugnare, det känner jag själv. Hetsar inte lika lätt upp mig längre. Sen har jag tydligen blivit ganska ödmjuk också om man får tro mina vänner. Låter bra i mina öron.

 

Största omställningen var ju "from hero to zero" - helt plötsligt fick man inte ens gå över gatan utan att folk blev vansinniga. Tog en stund att vänja sig, auktoritär gruppchef som man varit 8-/

 

Sen var det ju det plötsliga lugnet, men det hade jag verkligen inget emot. Så lugnt, tyst och tomt... en massa kvadratmeter och allt var bara mitt :D

 

Vidare känns det som om jag tänker till lite extra innan jag hittar på något, men det kan ju vara som man blir på ålderns höst också.. ;)

 

Får väl fråga mig igen efter LA02.. förhoppningsvis har jag bara bra saker att säga.

Edited by EDR2
Link to comment
Share on other sites

klart är ju att de som åkte till kongo på sexitalet fick mer men av sina missioner än nutida yxor.

 

forskningen har ju gått framåt och nu är det samtal efter alla händelser och med alla på plats, och vid hemkomst.

ingen lämnas ensam med svåra tankar.

 

killarna som kom hem från kongo fick en medalj, och sedan var det ut i verkligheten.

vissa av killarna på ba 01 har också mått dåligt, men har fått hjälp och vissa har återvänt i bosnien för att kunna bli bättre.

det finns mycket skrivet om ba 01, leta upp detta.

 

det finns en lista ute på nätet någonstans, gjord på skämt för att anhöriga skall kunna behandla

sin återvändande KFOR-soldat på "rätt sätt".

men när man pratar med folk och framförallt läser här på forumet börjar man inse att det mesta på listan inte är humor utan sant.

 

listan tar upp saker som bilkörning och att man bör leka affär i en vecka innan yxan får gå och handla i en vanlig affär.

dett för att förhindra chocker över priser, och att yxan inte skall kalla all butikspersonal för "jävla yxa".

Link to comment
Share on other sites

Ja, det är klart att det beror på när och var du var på mission.

Den här tråden visar väl på att det finns folk som har fått "biverkningar"

Granatbeskjutning i Bosnien

 

Jag hade problem med att gå på gräsmattor när jag kom hem i april -94 (min första arbetsuppgift på mitt nya jobb måndagen efter muck var att klippa gräs. En lätt traumatisk upplevelse...), jag körde bil som en galning (vadå? Leta adrenalinkickar? Inte jag heller... ) Jag hade problem med skarpa ljud (Nyårsraketer var jobbiga i flera år...) osv...

 

Men som sagt, det beror på vad man gjort, psykisk status när traumatiska händelser inträffar och så mycket mer...

Link to comment
Share on other sites

Jag skulle råda dig att söka på PTS eller på PTSD på nätet, Det står för Post Traumatisk Stress Disorder.

 

Jag skulle kunna tänka mig att en stor del av de som var på de tidiga BA missionerna fick någon form av symptom. Ett problem med PTS kan vara att symptomen dyker upp lång tid efter händelsen som är orsaken. I vissa fall över 10 år. Med så lång tid mellan orsak och verkan kan det vara svårt att peka ut en enskild orsak, det kan vara flera olika saker. I fallet med de tidiga BA missionerna kan en orsak vara att folk under lång period blivit utsatta för extrem stress, ständig oro för granat beskjutningar och liknande händelser. Det behöver inte vara ett direkt och omedelbart hot som är orsak.

 

Akut PTS uppkommer efter ca 1-3 månader, det kan innebära att man får symptomen i missionsområdet eller strax efter att man kommit hem. Om symptomen kommer efter 3 månader räknar man det som kroniskt. Vanliga symptom är sömnsvårigheter, rädsla för situationer som påminner om händelser och likgiltighet. Det är inte heller ovanligt att man blir aggressiv.

 

Om man varit med om en traumatisk händelse och har sömnsvårigheter eller andra symptom ska man inte omedelbart tro att det beror på PTS, många av reaktionerna är helt normala och vanliga. Det är om man fortfarande har de efter 1 månad som det skulle kunna vara PTS.

 

Ser jag till mig själv hade jag vissa sömnsvårigheter då jag kom hem från BA02, jag hade problem att acceptera folks vardagliga problem som annat än gnäll. Det kan med andra ord bli en chock att komma hem till vardagen, folk hemma har ingen möjlighet att sätta sig in i de situationer man själv varit delaktiga i.

 

En bra länk att läsa vidare i är http://www.ncptsd.org/

 

En mer omedelbar händelse som jag minns väl är från min Leave period under BA 02 jag var på ett fik och drack kaffe med en jobbar polare då någon slår igen en större dörr till en restaurang frys bakom kassadisken. Vem tror ni tar skydd under fika bordet!

Edited by Sundman_MA03_BA02_KS01
Link to comment
Share on other sites

Känns skönt att läsa attdet finns andra som har liknande tankar. Jag har gjort två missioner i Kosovo. Dom var relativt lugna och det hände inte så mycket, vilket jag är väldigt glad över. men som någon skrev så small bussen på 03, jag var inte i närheten men som dom flesta på den missionen, fick jag uppleva efterspelet och det var nytt för mig i mitt unga liv. Det som jag kanske mest har med mig nu är att jag kände inte att jag åstadkom något. Fick inte den tilllfredsställelsen som jag trodde att jag skulle få. Men som så många andra skriver, kan jag uppskatta mitt liv så mycket mer och se det goda i livet och ibland bara stända upp och inse min lycka. På 07 blev det liv när dom kastade granater på campen i pristina. Jag fick täcka en väg med mantlad HMG och insikte just då att det låg närmare till hands än någonsin för mig att jag skulle bli tvungen att använda, ja det var inte kul. Men jag har lärt mig så mycket om mig själv och om andra människor. kamratskap, gruppdynamik och jag tror, nej vet att jag är en bättre människa för min missioner, så om jag kan bli lite nojig när det blir för mycket folk på krogen, eller något sådant, det tar jag. Ps jag vet nu att man åstakommer mer än vad man tror. respekt till alla som ger sig ut på mission. Tack för mig

Link to comment
Share on other sites

Ett annat lite problem är att jag kan sakna lite förståelse för skitproblem som folk gnäller om, oroar mig att jag kan bli bitter och gnällig? Men den största biverkningen är att jag kan sakna mina vänner i gruppen eller i plutone så det värker i kroppen, kan bli duktigt nostalgisk. känns det igen???

Link to comment
Share on other sites

Man förblir inte opåverkad av något man är med om under livets gång. För att få perspektiv på hur olika händelser i det civila livet påverkar genomsnittet av oss kan du fundera på bifogade "Life Change Units" där 100 är det mest livsavgörande traumat som innebär störst psykisk påverkan på de flesta av oss. Observera att även positiva upplevelser innebär ett trauma som inte gör oss till "samma människa" längre. De kan t o m utlösa en livskris.

 

Life Change Units

 

Vad gäller utlandstjänst:

 

Visst påverkas man av de upplevelser man har och de vanor man medvetet eller omedvetet lägger sig till med. När jag kom hem från FN-tjänst 1994 tyckte jag som så många andra att det kändes olustigt att gå bredvid asfalt och betong. Jag reagerade dessutom mycket snabbt på plötsliga höga smällar, även om det i mitt fall yttrade sig i att jag försökte dra tjänstevapnet i stället för att jag försökte ta skydd. Handen var på höften innan jag själv hunnit fatta vad som hänt.

 

Visst var man under en kortare period efter hemkomsten betydligt mer cynisk än omgivningen. Det är fullt normalt att både en själv och andra upplever att man har lätt skruvade värderingsgrunder och en helt annan "ribba" jämfört med det civila livet. Detta yttrade sig för min del mest i att man i mitt jobb (som då var polis) kanske var något mindre tveksam i att bege sig in i hotfulla situationer och göra vad som krävdes, samt att ett elavbrott överhuvudtaget inte upplevdes som ett problem längre.

 

För de allra flesta är detta inte mer "psykiska skador" än andra liknande vanor - som att du omedvetet kan köra fel och vara på väg till det gamla jobbet fortfarande några månader efter att du har bytt jobb. Det handlar helt enkelt om oskyldiga yrkesvanor som går över av sig själva genom att man stegvis skaffar sig nya.

 

Få upplever dessa övergående egenheter som problem överhuvudtaget, och ett försvinnande fåtal behöver professionell hjälp för att hantera situationen.

 

De problem hemvändande oftast råkar ut för är inte de problem som följer av upplevelser i missionen - utan problemen som följer av att ha levt frånskild från sin respektive under så lång tid. Vare sig man vill eller ej växer man naturligtvis isär något.

 

Många förhållanden havererar eftersom varken hemvändaren eller den som stannat kvar har tillräcklig respekt för att tiden inte stått stilla bara för att man inte träffats på sex månader. Tills man "växt ihop igen" måste man ju faktiskt ge den andra utrymme att vara lite mer underlig och svårbegriplig än vanligt. Detta gäller både dig som kommer hem och din partner.

 

Detta gäller dock på samma sätt oavsett man varit soldat i Bosnien eller resemontör i Bastuträsk motsvarande tid.

 

Vad jag tycker är viktigt vad gäller de egenheter och vanor man lägger sig till med här och där är att försöka behålla de goda egenskaperna och försöka arbeta bort de man inte vill ha.

 

Jag har personligen t ex inga problem med att gå på gräsmattor längre. Det gick över på några månader.

 

Vakenheten för plötsliga ljud samt synsättet att ett elavbrott inte är något stort problem tycker jag är egenskaper som är rätt bra att ha, så dem vårdar jag ömt. Tyvärr klingar även dessa av med tiden vare sig man vill det eller inte...

Edited by Unicorn
Link to comment
Share on other sites

Kul att så många tagit sig tid att svara !

 

Känns som att det är något alla som ska fara är medvetna om att man kan faktsikt förändras både till det bättre men även till det sämre av en utlandsmission.

 

Som nån frågade varför inte gå å söka på nätet eller swedint är för att jag tycker man får mycket mer personliga svar av att få dom direkt från personen istället för nån forskare eller att folk svarat i en enkät och sen har vissa svar valts ut.

 

/Player

Link to comment
Share on other sites

Antalet personer som upplever problem efter utlandstjänstgöring e mycket större än vad man tror. Mörker talet e mycket stort det e inte alla som anser att dom behöver hjälp,men om man inte tar itu med det direkt så kan det slå tillbaka några år senare.Då kan det slå mycket hårdare.................

Link to comment
Share on other sites

Känns som att det är något alla som ska fara är medvetna om att man kan faktsikt förändras både till det bättre men även till det sämre av en utlandsmission.

Detta val gör man själv. Erfarenheter kan vara en gåva eller förbannelse beroende på vad man gör av dem. Eller i alla fall en förbannelse man på något sätt lyckas använda för att göra gott när man ändå måste bära den.

 

Alla är dock inte lika medvetna om att man faktiskt kan det, och i ärlighetens namn kan det vara svårt att se ljuset i tunneln för den som just drabbats av en livskris. Många behöver mycket hjälp och guidning för att ens få näsan över vattenytan - och långt senare inse att man faktiskt någonstans djupt där inne har makten och kraften att påverka själv.

 

Någonting som oroar mig något är att det i vissa kretsar verkar vara lite "inne" att vara lätt "krigsskadad". Detta har vi nog vår kära filmindustri att tacka för, där det framställs som beundrandsvärt och synnerligen manligt att vara svårmodig krigsveteran med psykiska defekter, flashbacks och relationssvårigheter.

 

Jag är t o m så cynisk att jag tror vissa av ren oförsiktighet till slut skapat sig sina egna psykiska problem av att försöka leva upp till "vet-myten". Skillnaden mellan att öppet bearbeta och att älta är milsvid. Det är lätt att halka ned i ett dike som visar sig inte vara så lätt att komma ur som man trodde och inte slutar där man tänkt.

 

Mental förberedelse är alltid A och O för att kunna hantera sina egna krisreaktioner på bästa sätt.

Link to comment
Share on other sites

Jag måste nog tvärt emot de flesta i den här tråden säga att min tid i Bosnien gjorde att jag reagerade MINDRE på plötsliga, höga ljud.

 

Problem med gräsmattor hade jag dock ett tag efter hemkomst (lyckades även med det pinsamma att skrika högt på mina polare som "genade" över gräset.)

 

Dock så fick jag under en bussresa till Prag enorma flashbacks som hade dolt sig i mitt huvud nånstans. Naturen och husen såg likadana ut som i Bosnien, detta startade en filmvisning av Guds nåde inne i mitt huvud.

Min dåvarande sambo såg tydligt på mig att det var nåt och tjatade hela tiden..vad är det..hur mår du osv...Det var INGEN rolig upplevelse.

 

Jag fick även efter nåt år en hudsjukdom som är stressrelaterad, om den beror på min tid i Bosnien eller inte, vet jag inte men det är dock en tanke som slagit mig...

Jag kämpar fortfarande med det förbannade kliandet...

 

När Batstaben BA02 varit hemma ca ett år hade vi reunion och fick då lite info om ett FÅTAL personers psykiska hälsa/ohälsa....det trycktes väldigt hårt på att personerna i fråga hade hamnat där förr eller senare, men nu blev det förr....

Link to comment
Share on other sites

Vet egentligen inte om det tillhör denna tråd, men nämner det ändå.

 

Det är inte bara de som är på mission som får biverkningar utan även vi hemma får det. Jag har förändrats på fler än ett plan under min sambos tid i Kosvo och än har han tre månader kvar av mission.

Link to comment
Share on other sites

:Malaj:

 

Håller med Holmis. Man glömmer lätt att anhöriga också påverkas under utlandstjänsten. Därför är det jättebra att det anordnas anhörigträffar.

När jag var i Libanon för flera år sedan fanns inget sån´t så morsan blev ju

heltokig varje gång det sköts i Beirut, flera mil från där vi var.

 

Själv har jag väl inte fått några biverkningar trots 4 vändor i 3 missionsområden.

Det har varit positiva erfarenheter men förändrad blir man ju trots allt.

Link to comment
Share on other sites

efter 2.5 år nere i aot är det klart man är lite missons skadad. jag har fortfarande svårt för höga plötsliga ljud. När man kom hem från jugu var det lite svårt med omställningen till den lugna livet i sverige Till skillnad från folket som kom hem från BA så fick jag ingen debrifing och ingen av mina kompisar i sverige hade varit iväg på utlandstjänst så man hade ingen att tala med om sina upplevelser i sketjugu

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.




×
×
  • Create New...