Krigsmakten
-
Posts
288 -
Joined
-
Last visited
Content Type
Forums
Events
Gallery
Posts posted by Krigsmakten
-
-
NATO bombningarna av Serbien för att stoppa deras aktiviteter i Kosovo framhålls ofta som början på den nya världsordning som västmakterna skapat.
Jag håller det för ett misslyckande. Serbien bedrev en nationalistisk politik som hade utmynnat i övergrepp på kosovoalbaner. Med Serbiens agerande i Bosnien i färskt minne accepterade man den albanska propagandan där man gjorde enorma överdrifter. Den etniska rensningen på albaner stoppades innan den börjat. Däremot lyckades man inte stoppa UCK:s nattliga räder mot serbiska familjer. Idag lever ett fåtal serber kvar med skydd av NATO soldater. Antalet serber är så få att man kan garantera deras säkerhet. Vad hände med UCK då? De som också bedrev etnisk rensning.
"Omedelbart efter att västvärlden genom FN, Nato och OSSE ockuperat den serbiska provinsen fick vi höra att de hade avväpnat UCK. Det gjorde de inte och alla visste det. UCK var ett ledande organ för att genomdriva att omkring 200 000 serber lämnade Kosovo; proportionellt var det den största etniska rensningen på Balkan. Men den var vår etniska rensning, så västvärldens fria press låtsades inte se den. UCK låg också bakom krigföringen tvärs över gränsen in i södra Serbien och det åtta månader långa kriget i Makedonien.
Allt detta är behagligt bortglömt i dag; det måste vara det, eftersom västvärldens intressen är inriktade på ett oberoende Kosovo. Det är den logiska följden av Natos bombningar 1999. Och inte verkar det bekymra alltför många att hela denna process också bryter mot FN:s säkerhetsråds resolution 1244." Källa: http://www.transnational.org/pressinf/2006...rebyggande.html
-
Finns egenintresse i flera av sveriges insatser också. Handlar mer om politik och internationellt rövslickeri än om att hjälpa människor om man ser det från politiskt håll.
Ska man låta andra länder ta hand om skyddet och sverige står för den humanitära hjälpen altså? Låter lite fel då vi har resurser att skydda både oss själva och samtidigt göra en insats. Insatserna kanske inte alltid är det som stoppar hela konflikten, men de ger ett skydd åt hjälp och är en trygghet för lokalbefolkningen.
Sverige har möjligheten att skicka välskyddad och välutbildad trupp som kan verka fredsframtvingande. Ska den förmågan försvinna helt eller ska den utnyttjas? Insatser i högriskområden ger dessutom en bonus i form av erfarna och bättre utbildade soldater på hemmaplan.
Instämmer i stycke ett.
Vi kan hjälpa till med skydd, inga problem, vi är överens.
Vi har i likhet med resten av världen, stormakt eller ej, inte möjlighet att verka fredsframtvingande. Det går helt enkelt inte att tvinga fram fred. Medicinen har värre biverkningar än sjukdomen vi botar. Ge mig gärna ett exempel på när fredsframtvingande insatser fungerat.
I min undervisning tar jag alltid upp hur fredsbevarande trupper arbetar. Mina elever brukar bli mycket imponerade av det enorma arbete som läggs ned av dem. De förstår också vikten av en dämpande neutral tredje part. Däremot är det min tunga plikt att också förklara hur britter, amerikaner, ryssar och fransmän försökt skapa fred ute i världen genom åren. Tänk bara på hur britterna skyddade vita jordägare i Kenya mot mao mao rörelsen. Visst, jordägarna kunde leva kvar men till vilket pris?
-
-
Varje dag gör civila organisationer fantastiska insatser världen över. Missionärer driver skola och volontärer lägger all sin tid och kraft på att hjälpa andra människor. Jag har aldrig ifrågasatt dem.
Ibland är situationen sådan att deras arbete försvåras eller rent av förhindras av krigiska aktiviteter. Då kan vi bidra med militära neutrala styrkor till skydd för att i vart fall göra någonting. Det har svenska FN förband gjort flerfaldiga gånger.
Det nya är att inte bara stormakter anser sig sitta inne på lösningar på konflikter ute i världen utan även lilliputtnationer som Sverige. Stormakter går in i konflikter av egenintresse, konsekvenserna såsom att människor världen över börjar hata dem kan de ta. För ett land som Sverige som helt saknar sådana egenintressen och resurser att själv hantera de ökade riskerna är det ingen önskvärd riktning.
Därför är det vansinnigt att t ex skicka svenskar på uppdrag att söka och nedkämpa rebellgrupper i Sudan eller att bidra med JAS-plan till bombningar av misstänkta krigsförbrytares hem.
Jag förstår inte varför det är kontroversiellt att avstå en krigisk insats? Rimligtvis borde den som har för avsikt att skicka soldater över hela världen för att skjuta människor behöva förklara sig lite bättre.
-
De namn som florerar inom försvarsmakten idag har sällan någon koppling till en krigsorganisation, Isgubben har rätt. Sannolikt finns inte en krigsorganisation utan endast en kuppberedskap.
FALA är ett minne från den gamla goda tiden, men var aldrig avsedd för annat än övning. Minns ni minnesramsorna?
Brigad och fördelningsstrukturen är upplöst och FO:na är nedlagda. Att göra sin värnplikt idag måste vara en konstig upplevelse, den dag ni skall försöka försvara landet är ni dödens lammungar.
Läget är hopplöst men inte uppgivet.
-
Jag utesluter inte att FN soldater kan hjälpa till med bevakningen kring flyktingläger för att det skall finnas åtminstone en plats dit man kan fly. Sedan vore det förstås bra om man inte lämnade flyktingarna i sticket om soldaterna blev satta under hot som man gjorde i Srebrenica :(
Hur många FN soldater krävs för att vakta och skydda en-två miljoner flyktingar?
FN styrkorna kommer naturligtvis aldrig att kunna skydda alla flyktingar. I en defensiv roll kommer soldaterna heller aldrig att bidra till att skapa nya flyktingströmmar till skillnad mot en offensiv insats, som ändå är dömd att misslyckas. Detta är de internationella militära insatsernas tragik, det är svårt att se dem bidra till någon lösning alls. Skyddade läger drar förstås till sig flyktingar men där finns det åtminstone en liten möjlighet att ge trygghet och humanitär hjälp. Läger uppstår ju ändå.
-
Problemet med att t ex skicka NBG till Afrika för att förhindra folkmord är att man inte kommer att lyckas. Numerären spelar uppenbarligen inte heller någon roll, se bara på Irak. En konflikt beror i regel på att miljontals människor är oense. Det är inte en liten elak klick som man kan ta bort som ett malignt födelsemärke. Konflikten mellan Tutsier och Hutuer har många hundra år på nacken.
Vi kan skydda hjälptransporter, vi kan skydda flyktingläger, vi kan utsätta dem för embargon och bojkotter, vi kan erbjuda medling och dela med oss av 1001 ting där vi ger men inte tar liv.
De två förstnämnda uppgifterna är mycket krävande i sig, de av er som var med i Bosnien kan säkert vittna om det.
-
Ett land med sveriges ekonomiska storlek kan aldrig vara trovärdiga i krigande på det internationella planet. Det vet naturligtvis alla inblandade men de har lagt tegelstenen på gasen, släppt ratten och satt fingarna i öronen. Med hårt hopknipna ögon vrålar de "Vi tar bara hänsyn till Sveriges bästa".
Socialdemokraterna (läs GP) vill kunna tuppa sig lite när de träffar andra statschefer och borgarna ser insatsförsvaret som en överlevnadsstrategi för försvaret och en väg in i NATO.
Vi som vill något annat är en skuggarmé, men vi skall inte glömma att vi är många, rent av de flesta.
-
Ett afrikanskt exempel:
Redan idag finns den humanitära hjälpen i Darfurprovinsen. FN finns där, röda korset, läkare utan gränser och dussintals andra mindre NGO:s.
Konflikten i sig saknar rätt och fel- dimension. Regeringen beter sig illa då de stöder de nomadiska folkens gerilla. Men å andra sidan finns det inte utrymme för deras överlevnad om de bofasta i söder stänger ute deras boskap för betning. Situationen är komplicerad, de bofasta kan lätt anpassa sin livsföring till ett västerländskt lagreglerat äganderättsbaserat system. De nomadiska folken med sin sedvanerättsliga grund är helt körda. Däremot har de regeringen på sin sida medan västvärlden är på de bofastas. Detta är i grunden ingen religiös konflikt men tyvärr spelar både kristna och islamiska krafter på motsättningen.
Den som sitter inne på svaret hur man kan dela på resurserna så att bägge grupper kan överleva är den som kan göra något. Jag har svårt att se en militär lösning på det problemet.
Jag tänker så här, vad exakt, konkret, på plats, i fredsframtvingande väg kan "världssamfundet" göra? Sända ut patruller som nedkämpar gerillagrupper? Bomba ut regeringsarmén? Vad skall man göra åt de bofastas militära grupper? Skall FN bekämpa alla stridande parter? Har vi inte sett nog med exempel på att internationella militära insatser är otillräckliga? Och nej, det räcker inte med en större puffra. 132 000 amerikaner i Irak står handfallna, 17 000 soldater i Kongo kan inte förhindra katastrofen där.
Jag utesluter inte att FN soldater kan hjälpa till med bevakningen kring flyktingläger för att det skall finnas åtminstone en plats dit man kan fly. Sedan vore det förstås bra om man inte lämnade flyktingarna i sticket om soldaterna blev satta under hot som man gjorde i Srebrenica :(
-
Intressant, att det finns Polisskolan VI och Rocky V visste jag. Men att man även gör uppföljare inom propagandan börjar som så mycket annat amerikanskt att likna ett dåligt skämt. Frågan är om man på sikt förminskar dimensionerna på de historiska dramor man anspelar på?
-
Notera att fotot på hans döda ansikte var inramat när det presenterades på presskonferensen.
Han ges ikonstatus även av amerikanerna, ingen jpeg bild projicerad för världspressen utan ett träinramat inglasat foto. Är det ett tecken på respekt?
-
1994 flyttades IB2 från Karlstad till A9 regementsområde i Kristinehamn. Säte för ArtSS och landets största artreg. Som en vänlig gest ville infanteristerna bjuda oss på en riktig uppvisning i vapenverkan. Första skedet var en snabbgruppering av 12 cm GRK och därefter eldöppnande med spränggranat. Vi satt på bästa åskådarplats uppe på en åskant. Grupperingen var tät, bara några meter mellan pjäserna. Det går i ett rasande tempo och vi tänker på våra 9 tons bestar som tar tre gånger längre tid att snabbgruppera. Så är de färdiga, vi ser hur pjäs kb:n gör säkerhetskontrollerna och speakern gör oss uppmärksammade på att eldöppnandet kommer.
Målet är beläget på en tallklädd höjd som syns väl ett par kilometer bort. Vi ser granaterna gå iväg och hör de nätta dunsarna från pjäserna. Vi räknar en, två , tre smällar. Var tog den fjärde?
Ett rökmoln 1475 streck fel markerar den fjärde granaten.
Inte ett ord från speakern, i andra eldöppnandet skjuter man med tre pjäser, ett fenbrott gör att granaten landar en hygglig bit hitom.
Just då tyckte jag faktiskt synd om dom. Resten av uppvisningen var fin i synnerhet minormen.
Vi då? Vi sköt väl aldrig fel...
-
Svar till Vinter:
Visst har du rätt att DN skrivit om heroinproblemet tidigare. Problemet är ju att man inte kopplat det till det faktum att landet står under NATO förmyndare och att mulla Omar skötte just den biten bättre. Efter de svenska soldaternas död ställer journalisterna frågan rätt. Vad gör vi där när Al Qaida redan är borta samtidigt som vi tillåter att knarket väller över?
Vad gäller flyktingarna så har du naturligtvis rätt i att de flesta flyr till grannländer. Svenska hjälpinsatser och bevakningsuppdrag är självklart nödvändigt. Det har varit en grundbult i efterkrigstidens utrikespolitik. Det nya är att vi skapar NBG och bereder oss på att gå in och bomba. Det tycker jag är fel utgångspunkt för ett försvar och jag kan inte se att det någonsin kan stoppa en konflikt eller bidra till ett minskat flyktingproblem vare sig här eller annorstädes. Människor flyr kriget oavsett vem som bombar. När deltaforce beordrade en bombning av gården där Al Zarakawi gömde sig dog två barn. Hur många barn skall behöva dö innan en fredsframtvingande insats åker hem och får medalj av ÖB?
Den omvända frågan är naturligtvis nödvändig att ställa. Där kan vi bara gissa kvalificerat,
132 000 amerikanska soldater och 9000 britter som lyckades störta en tyrann har ändå inte lyckats skapa en situation där flyktingproblemet avtar eller småflickor slipper få 2x250 kg bomber på sitt hem. Var då situationen i Irak så allvarlig innan insatsen att alla andra medel var otillräckliga? FN:s säkerhetsråd tyckte inte det.
(Den omvända frågan är hur många barn som skall behöva dö innan omvärlden gör något)
Våra politiker som bestämmer över NBG kommer att ställas inför samma dilemma.
-
Nog för att jag är medveten om att de kanske försöker påverka den mediala bilden till viss mån, men de kan inte påverka allt som kommer ut därifrån, och mycket av det som kommer ut rent officiellt är ju inte alltid i deras bästa intresse heller, så att säga att folk gnäller ENBART för att det är USA som anfaller tycker jag är felaktigt.
berätta för mig när antikrigsdmonstranterna klagade på Ryssland
Jag tillhörde dem som demonstrerade mot kriget i Irak. I min undervisning har jag hållit kurser om Rysslands bestialiska uppträdande inte bara i Tjetjenien utan även i Ossetien, Abchasien och Nagorno Karabach. Deras historiska oförätter mot de flesta Kaukasiska folk saknar motstycke. Man klagar ofta på att britternas kartlinjaler ställt till mycket. Ta då en kik på folkkommissarie Stalins behandling av etniciteter mellan Svarta havet och Kaspiska havet! Nu kanske det är att sparka in öppna dörrar att klaga på Stalin, men faktum är att Putin fortsätter en lång tradition.
Läs gärna Anna Politovskaijas bok om Tjetjenien, den är som en örfil, men ibland behöver man sig en uppsträckning för att inte börja tänka slappt.
-
Till Vinter: när började pressen skriva om heroinproblemet? Jo efter att två svenskar dödats. Innan dess låg locket på, jag blev själv förvånad tidigt i höstas när jag läste på institute for war and peace reportings hemsida om hur vallmofälten blommade som aldrig förr.
Följ gärna deras rapportering om centralasien. IWPR
Vad gäller flyktingströmmar kan jag bara säga att enligt migrationsverket kommer flertalet flyktingar just nu ifrån södra Irak. Ingenting pekar på att antalet personer med flyktingstatus skulle ha varit fler om koalitionen inte varit där.
Jag ser inget samband mellan internationella militära insatser och ett minskat antal flyktingar i västvärlden överhuvudtaget.
-
I fallet Kosovo har man tystat ned att NATO insatsen ledde till en etnisk rensning på Serber. Enda skälet till att styrkorna finns där nu är att det finns ett fåtal Serber kvar som man gör sitt bästa för att behålla och därigenom bevisa att man kan tvinga fram fred.
I fallet Afghanistan har man tystat ned att heroinproduktionen växt lavinartat. För bara ett år sedan motiverade man sin närvaro även från försvarsmaktshåll med att man var där för att bekämpa narkotikan som finansierade terrorism.
Sedan kan du och jag säkert vara ense om att vi visste hur farligt det är i Afghanistan. Men när svenska folket skall fås att förstå hur nödvändigt insatsförsvaret är då kan man inte gå ut med att säga en sådan sanning som att i varje mission dör unga svenskar som skulle ha i genomsnitt 50 år kvar att leva. Detta oavsett om de dör i en trafikolycka utanför Mazar i Sharif eller av inkommande eld.
-
Den första reaktionen i USA när folk började komma hem i plastsäckar var "nationell samling".
Nu efter 2500 döda amerikaner är tongångarna annorlunda. Men fortfarande kvarstår grundproblemet som även vi i Sverige kommer att få brottas med efter NBG första dödsfall, de döda får inte ha dött förgäves. Därför måste man tysta ned, ljuga och förvränga vad som egentligen händer.
Vad svarade ÖB på kritiken att man försökt tysta ned farorna med Afghanistan insatsen? Jo att man verkligen inte försökt tysta ned farorna, men att all annan kritik som DN framförde var i grunden riktig. Jag drar slutsatsen berätta gärna om blod och misslyckanden men säg för all del inte sanningen att försvarsmakten försökt tysta ned situationen för då riskerar man sin trovärdighet.
Det sista ordet är det enda som inte går att köpa, resten får du för dagersättning, traktamente och risktillägg.
-
Det var ett logiskt och klokt beslut. Men jag hoppas att MUST och SÄPO håller sina påsar långt ifrån varandra rent organisatoriskt.
Det har ju diskuterats hur den framtida organisationen av underrättelsetjänst och säkerhetstjänst skall se ut men det är ju en annan sak än att det militära skall ställa upp med unika resurser.
mig veterligen har de inte löst betalningen om de kallar in HV för skydd av objekt. statsmakten har väl en del praktiska saker att lösa först.
det är enkelt att påminna om Ådalen men vi kommer ju lyckligtvis inte att åka dit på att hantera demonstrationer. jag kan förstå om vissa individer som anser sig ha en rätt att argumentera med hjälp av stenkastning och vandalism oroar sig för det står militär i andra änden men det är ju inte aktuellt eftersom det bara är terrorism som den nya lagen gäller. trots att vissa grupper använder våld som politiskt medel vid sina demonstrationer och mot meningsmotståndare så har de ju inte stämplats som terrorister.
Om ett stort terrorattentat utförs i Sverige gissar jag att en militär medverkan skulle ses som självklar, militärens unika resurser skulle vara efterfrågade. Problemet är ju innan man står inför faktum. Med hur mycket våld skall man möta dem som planerar ett attentat? Polisen i London dödade en misstänkt självmordsbombare. Mannen i fråga var helt oskyldig visade det sig efteråt. Polisen är ändå vana vid att hantera misstänka, hur skulle militären hantera liknande situationer?
I riskbedömningen har det hittills varit SÄPO som styrt, frågan är hur påverkan från must förändrar SÄPO:s arbete. SÄPO själv är mycket kritiska till MUST inblandning i detta, de går till och med så långt att de bedömer att hotbilden kommer att öka bara genom sammanblandning i sig mellan civilt polisiära uppdrag och militära dito. Så skriver de i sitt remissvar på den promemoria som skickats ut angående en förändrad säkerhetsorganisation. Remissyttrandet finns på www.sakerhetspolisen.se
-
Saddams diktatur var hård och allt var verkligen inte frid och fröjd, men det fanns hopp om en positiv utveckling. Saddam var 65 år gammal när han störtades och han representerade en generation med andra ideal än den uppväxande. Hans fördel var att han inte spelade ut det religiösa kortet. Att hans politik gynnade shiamuslimerna hade mera att göra med släktrelationer och geografisk hemvist hos Saddam än religiösa grunder. Nu har Irak dragits in i en maktkamp med religiösa krafter där de sitter på alla trumf i förhållande till USA.
Den yngre generationen som skulle komma att ta över efter Saddam stod i valet mellan en utveckling liknande den i Turkiet eller Jordanien eller en islamisk antivästerländsk inriktning.
Just nu är valet lätt för de flesta Irakier. Man behöver väl inte vara alltför svartsynt för att tro att USA var väl medvetna om läget när de beslutade sig för att ta sig an Irak. Nu har de sitt krig för överskådlig framtid.
-
Ett svenskt militär medverkande i Irak är naturligtvis uteslutet i dagsläget. Därom är samtliga riksdagspartier eniga och sannolikt de flesta medborgare också.
Frågan är hur vi kan stötta en utveckling i Irak som går mot irakiskt självbestämmande över sina egna oljeresurser och sin egen framtid. Den militära närvaron i Irak har ju inte på något vis underlättat en övergång till självstyre. Landet är längre från demokrati idag än under Saddams tid. Då fanns det åtminstone en regering att bedriva påtryckningar mot, idag saknar regeringen i Irak varje möjlighet att påverka händelseutvecklingen. Initiativet ligger hos al qaida och andra wahabitiska grupper. Dessa har den ideologiska visionen och saudiarabiens gillande. Att tro att vi i västvärlden med våld kan stötta moderata muslimska krafter fram till makten i den här regionen är önsketänkande. Sanningen är ju den att Saddam var det sekulariserade islams främsta företrädare i området.
Låt oss alla vänta på en ny president innan vi ens tänker tanken på fredsbevarande insatser.
-
Jag har förstått termen utvecklingsförband som de förband som inte har en plats i insatsförsvaret utan som kvarstår för att upprätthålla ett minimum av kompetens på sitt område. T ex indirekt artilleri och luftvärns förband. I händelse av att våra politiker ändrar uppfattning så skall dessa utvecklingsförband utgöra kärnan i en nyutbildningssatsning.
T ex artilleriet består idag av 8 pjäser mot tidigare ca 300 inom bara brigadernas organisation.
Till det tillkom fördelningsartilleriet om 36 pjäser per fördelning...
-
Det var ett logiskt och klokt beslut. Men jag hoppas att MUST och SÄPO håller sina påsar långt ifrån varandra rent organisatoriskt.
-
Frågan är varför vi skall skapa NBG överhuvudtaget.
Innan vi har ett trovärdigt invasionsförsvar bör vi lägga ned insatsförsvaret.
NBG:s symbol med en vit grip som håller ett höjt svärd och en olivkvist är ju ett dåligt skämt.
Sverige har fina traditioner att försvara inom det fredsbevarande arbetet, vi borde hålla oss för goda för att delta i så kallade fredsframtvingande insatser. Ingen insatsstyrka kan någonsin bli kraftfull nog för att göra någon verklig skillnad. Se bara på praktfiaskot i Afghanistan, talibanerna är borta men alla andra problem får istället växa ohämmat.
Gå med i krigsmakten istället! Krigsmakten
Sudan
in Krig och Konflikter Idag
Posted
Detta är historien om Darfur såsom den beskrivs på utrikespolitiska institutets betaltjänst www.landguiden.se.
Läs och fundera på vilka alternativen är själv. Jag gör inte anspråk på att vara facit.
"Darfur
I mars 2003 startade ett uppror i Darfur i västra Sudan. En rebellrörelse anklagade Sudans regering för att försumma Darfur och för att ta parti för arabiska boskapsskötare i konflikter mellan dem och regionens svarta bondebefolkning.
Darfur är minst lika stort som Sverige och har sju miljoner invånare. Området räknas till det muslimska, norra Sudan. Befolkningen är muslimer, men majoriteten är inte araber. Tre större, svarta folkgrupper dominerar (se Befolkning och språk samt Utrikespolitik och försvar). De svarta i Darfur är oftast bofasta bönder, ibland halvnomader, men i Darfur finns också nomadstammar som räknar sig som araber. Bönder och nomader konkurrerar om jord och vatten, men det har också funnits traditioner av att leva sida vid sida och även samverka. Under 1980-talet började dock dessa mekanismer för samlevnad försvagas, under inverkan från ett inbördeskrig i grannlandet Tchad.
Trots återkommande oro i Darfur sedan 1980-talet togs regeringen i Khartoum på sängen av upproret. De svarta rebellerna hade till att börja med militära framgångar. Armén började då dela ut vapen till arabiska nomadfolk och uppmanade dem att ansluta sig till halvmilitära miliser. Ridande nomadkrigare, som de svarta i Darfur kallade janjawid, angrep de bofastas byar, ofta efter att byarna först bombats av regeringsflyg. Som ett led i terrorn våldtogs kvinnor systematiskt. FN:s samordnare för humanitärt bistånd i Sudan betecknade i mars 2004 situationen i Darfur som "världens värsta humanitära katastrof". Han beskrev konflikten som en "systematisk folkfördrivning", riktad mot de svarta i Darfur. Regimen avfärdade anklagelserna som lögner.
Rebellerna antog snart namnet Sudans befrielserörelse/armé (SLM/SLA). Därutöver framträdde ännu en svart rebellrörelse, Rättvise- och jämlikhetsrörelsen (JEM) .(Angående båda rörelserna, se även Politiskt system). Rörelserna var i lös allians med varandra.
Efter medling av EU och USA kom regeringen och rebellerna våren 2004 överens om att iaktta eldupphör, för att matbistånd skulle kunna delas ut till civilbefolkningen. Trots det fortsatte våldet. FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna antog i april en resolution om Darfur, på initiativ av USA. I maj slog FN fast att över en miljon människor i Darfur hade tvingats lämna sina hem och att regeringsstyrkorna inte höll tillbaka nomadmiliserna. FN-personal på plats rapporterade om janjawid-attacker mot FN:s fordon och matförråd. Sudanesiska myndigheter försökte hindra biståndsorganisationer från att få föra in mat och mediciner.
I maj 2004 kom regeringen och rebellerna överens om låta Afrikanska Unionen (AU) skicka observatörer till Darfur.
Kritiken från omvärlden mot Sudans regering dämpades av att man vid denna tid inte ville störa de fredsförhandlingar som pågick i södra Sudan (se särskilt kapitel). I juni skärpte dock FN och USA tonen. USA varnade de sudanesiska ledarna för att de kunde komma att behandlas som krigsförbrytare om de inte stoppade övergreppen i Darfur. FN:s generalsekreterare Kofi Annan fick löften om att regeringen skulle börja avväpna janjawid-miliserna. Man avtalade att en särskild representant för generalsekreteraren, Jan Pronk, regelbundet skulle träffa Sudans utrikesminister för att övervaka avväpningen av de stridande.
I juli 2004 skickade AU 300 soldater för att skydda observatörer som redan fanns på plats. FN:s säkerhetsråd gav Khartoum en månad för att stoppa janjawiderna. Annars skulle "åtgärder" vidtas. Säkerhetsrådets resolution stadgade också om ett vapenembargo för alla icke-reguljära styrkor i Darfur. När tidsfristen löpt ut rapporterade Pronk att Sudans regering varken hade avväpnat janjawiderna eller stoppat deras attacker mot civila. Trots det införde inte FN några sanktioner, eftersom säkerhetsrådet var djupt splittrat i frågan (se Utrikespolitik och försvar).
USA:s dåvarande utrikesminister Colin Powell beskrev i september konflikten i Darfur som ett folkmord. Sudans regering svarade med att anklaga USA för att utnyttja ett humanitärt problem för egna politiska syften. Fredssamtal mellan regering och rebeller gav inga resultat.
Med stöd av USA uppdrog säkerhetsrådet i september 2004 åt FN att undersöka anklagelserna om folkmord. Sudans regering varnades för att oljesanktioner och andra straffåtgärder kunde införas. Sudan gick med på att AU:s fredsbevarande trupper utökades. Följande månad rapporterade Kofi Annan att Sudan inte hade gjort några framsteg då det gällde att uppfylla villkoren i säkerhetsrådets två resolutioner om Darfur. I november talade en rapport från Jan Pronk om krigsförbrytelser som tycktes fortgå "i stor och systematisk skala".
I november 2004 antog FN:s säkerhetsråd en tredje resolution om Darfur. Den kritiserades dock för att vara mer urvattnad än de två föregående.
Ordföranden i den största rebellrörelsen SLM/SLA, Abdul Wahid (från fur-folket), och rörelsens generalsekreterare, Meni Minawi (från zaghawa-folket), lämnade båda Darfur under 2004. Under växande rivalitet sinsemellan dirigerade de motståndskampen från varsitt hotell i Eritreas huvudstad Asmara. Disciplinen i SLM/SLA försämrades, och det började komma rapporter om att soldater från SLA attackerade hjälpkonvojer.
Första halvåret 2005
I januari 2005 fastslog FN:s granskningskommission att Khartoum och dess allierade milisgrupper hade begått systematiska övergrepp mot civila i Darfur, såsom tortyr och våldtäkter. Gruppen ansåg dock inte att övergreppen kunde definieras som folkmord. Det innebar att FN inte, enligt folkrätten, var skyldigt att ingripa. Utredningen ansåg emellertid att "handlingar med folkmordsavsikter" kunde ha begåtts och föreslog att 51 icke namngivna, misstänkta krigsförbrytare skulle ställas inför Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC).
De första månaderna 2005 befann sig FN i ett dödläge när det gällde Darfurkatastrofen. Det var två viktiga frågor som säkerhetsrådet inte kunde enas om: hur de misstänkta krigsförbrytarna i Darfur skulle prövas samt om regeringen i Khartoum skulle utsättas för sanktioner.
I den första frågan motsatte sig USA att ICC skulle döma de 51 anklagade, eftersom USA inte erkänner domstolen. I mars röstade dock FN:s säkerhetsråd för att de anklagade skulle ställas inför ICC, sedan USA fått garantier för att amerikaner i fredsbevarande FN-tjänst inte kommer att åtalas vid ICC. I juni meddelade domstolen att den hittat bevis för att grova brott begåtts av de misstänkta. Sudan vägrade dock att utlämna dem. I stället hänvisade man till att rättsprocesser inletts inne i landet vid för ändamålet särskilt upprättade domstolar.
I den andra frågan var USA för sanktioner mot Khartoum, medan Ryssland och Kina var emot. I mars kunde FN:s säkerhetsråd enas om mycket begränsade sanktioner. Bland annat infördes reseförbud för individer som brutit mot vapenvilan och begått övergrepp mot civila.
FN hade nu skrivit upp antalet döda till följd av konflikten i Darfur till 180 000. Dödstalet inkluderade inte döda i strider, utan endast dem som omkommit av sjukdom och undernäring. FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna fördömde i april brott mot de mänskliga rättigheterna begångna av samtliga parter i Darfur-konflikten. Resolutionen kritiserades dock för att vara alltför milt formulerad. Det var främst de afrikanska representanterna i kommissionen, inte minst Sudan självt, som hade velat undvika skarpare formuleringar.
Afrikanska Unionen, AU, beslöt i maj 2005 att ytterligare utöka antalet fredsbevarande soldater i Darfur – i en första omgång till över 7 000 man. AU bad också militäralliansen NATO om logistiskt bistånd. Bland annat behövde AU hjälp med att förflytta sina soldater och med utbildning. NATO gav klarsignal till sin första insats på afrikansk mark. Senare beslöt EU att samarbeta med NATO i Darfur genom att bidra med militär utrustning, såsom flygplan och lastbilar. USA och EU lovade att höja sina bidrag till AU, och under sommaren utökade AU sin truppnärvaro i Darfur.
Rebellrörelserna SLM/SLA och JEM och den sudanesiska regeringen återupptog de förhandlingar som avbrutits hösten innan. Medlare var bland andra EU, FN och AU. Till slut tyckte man sig ha enats om riktlinjer för hur fred skulle uppnås. Den gemensamma skrivelsen var dock mycket allmänt hållen.
Andra halvåret 2005
Strider mellan JEM och SLM/SLA hade bidragit till att försvåra fredssamtalen om Darfur. Intrycket var att de två rörelserna inte bara tvistade med varandra utan också hotades av inre sönderfall.
Attackerna från janjawid-miliser mot byar i Darfur minskade markant under våren och sommaren 2005. FN uppskattade att omkring 2 000 byar helt eller delvis hade bränts ned. Vid ett besök i Sudan i juli upprepade USA:s utrikesminister Condoleezza Rice sitt lands ståndpunkt att det pågick ett folkmord i Darfur.
Efter flera månader av relativt lugn trappades våldet upp på nytt hösten 2005. Nya fredssamtal inleddes i Abuja i Nigeria men körde fast, främst på grund av oenighet mellan zaghawa- och fur-fraktionerna inom SLM/SLA.
Rebellsoldater i SLM/SLA som tillhörde zaghawa-folket rövade under hösten bort tusentals djur från arabiska nomadstammar. SLA attackerade också minst tre regeringsstyrda städer. Regeringssidan svarade med sedvanliga flyg- och janjawid-attacker mot zaghawa-byar. Janjawider anföll ett flyktingläger i västra Darfur. SLA-soldater dödade tre nigerianska soldater och två civila AU-anställda. En utbrytargrupp ur JEM tog dussintals utsända från AU som gisslan men släppte dem snabbt. FN beslöt att dra tillbaka en del personal från Darfur, på grund av det försämrade säkerhetsläget. Afrikanska Unionens, AU:s, fredsbevarande mission i Darfur (AMIS) innefattade i oktober drygt 6 700 personer – däribland 4 800 soldater, 700 militära observatörer och 1 200 poliser. Nästan två tredjedelar av AMIS finansiering kom från EU.
Ett gisslandrama i oktober i Darfurs största flyktingläger Kalma, som drabbade ett trettiotal hjälparbetare, fick en snabb och oblodig lösning. Händelsen belyste dock sociala förändringar som skett med före detta bybor som nu levt två och ett halvt år i flyktingläger. Byarnas traditionella ledare hade förlorat sin makt till män som styrde lägren genom att kontrollera och profitera på utdelningen av mat. De nya, informella makthavarna kunde också utöva tryck på hjälparbetare och till exempel hindra dem från att räkna lägrens invånare.
Inom SLM/SLA tycktes zaghawa-ledaren Meni Minawi ha återvänt från exilen; han hade hur som helst stärkt sin ställning på bekostnad av SLM/SLA:s grundare Abdel Wahed Mohanned al-Nur från majoritetsfolket fur.
I november 2005 beräknade FN att nästan 3,5 miljoner människor i Darfur – halva områdets befolkning – behövde humanitär hjälp. Av dessa var 1,8 miljoner internflyktingar. 13 olika FN-organ och drygt 80 hjälporganisationer sysselsatte nästan 14 000 hjälparbetare i Darfur. Ändå hade man svårt att nå alla hjälpbehövande, på grund av dagliga banditöverfall mot hjälpsändningar.
Den sjunde förhandlingsomgången mellan Sudans regering och rebellerna i Darfur inleddes i november. En nyhet var att regeringsdelegationen innefattade en medlem av den sydsudanesiska rörelsen SPLM (jämför Södra Sudan). Darfur-rebellerna SLM/SLA och JEM visade nu en enad front. De krav de ställde för att avbryta striderna – tillgång till en post som vicepresident och ett återställande av Darfurs gränser sådana de var vid Sudans självständighet 1956 – gjorde dock att förhandlingarna genast körde fast. I december enades FN:s säkerhetsråd om ett vapenembargo mot Sudan.
Första halvåret 2006
FN:s säkerhetsråd möttes den 27 februari 2006 för att ta ställning till sanktioner mot enskilda misstänkta krigsförbrytare. USA ville ha sådana sanktioner och stöddes av Storbritannien, Frankrike och Danmark, men sanktionsförslaget stoppades av Kina, Ryssland och Qatar.
Eftersom AMIS – AU:s styrkor i Darfur – under sina ett och ett halvt år i området inte lyckats stoppa våldet hade AU i princip kommit fram till att det fredsbevarande uppdraget borde överlämnas till FN. Sudans regering protesterade. I mars beslöt ändå AU – fast fortfarande ”i princip”, som det hette – att be FN ta över i Darfur efter den 30 september. Bedömare trodde att det skulle ta åtminstone ett halvår för FN att ta över och att även den nya, utvidgade FN-styrkan i huvudsak skulle bestå av afrikanska soldater.
FN:s mission i Sudan (UNMIS) protesterade den 3 april mot att Sudan vägrade utfärda landningstillstånd för det FN-plan som skulle ha fört Jan Egeland, FN:s samordnare av humanitärt bistånd, till Sudan. Egeland tvingades ta ett vanligt passagerarplan från Uganda till Juba i södra Sudan. Sudans representanter i FN hade dessförinnan sagt att Egeland varken var välkommen till Darfur eller till huvudstaden Khartoum, som han också skulle ha besökt. Till brittiska nyhetsbyrån BBC sade Egeland att han drog slutsatsen att Sudans regering ville hindra honom från att se den senaste vågen av etnisk rensning i Darfur. Egeland hindrades också från att besöka sudanesiska flyktingar i Tchad, då det plan som skulle ha fört honom dit inte fick tillstånd att flyga över sudanesiskt territorium. En månad senare fick dock Egeland besöka Khartoum och Darfur.
Hjälparbetet bland flyktingar i Darfur hotades i april 2006, då Tchad lät stänga gränsen till Sudan (se Utrikespolitik och försvar).
Efter veckor av diskussioner beslöt FN den 25 april om sanktioner mot fyra sudanesiska krigsförbrytare. Sanktionerna – att de fyra förbjöds att resa utomlands och fick eventuella tillgångar i utlandet frysta – antogs som mest ha en psykologisk effekt. Förutom janjawid-ledaren Musa Hilal gällde sanktionerna en tidigare befälhavare i Sudans luftvapen, en officer i SLA samt en i en utbrytargrupp från JEM. Kina, Ryssland och Qatar hade invänt mot valet av tidpunkt men nöjde sig med att lägga ned sina röster, eftersom opinionen bland afrikanska stater var för sanktioner.
Fredsavtal mellan regering och gerillafraktion
Efter intensiva påtryckningar från omvärlden och upprepade dröjsmål undertecknades ett fredsavtal om Darfur i Nigerias huvudstad Abuja den 5 maj – dels av Sudans regering, dels av det som nu föreföll vara den största fraktionen i den största rebellgruppen, det vill säga av den del av SLM/SLA som leddes av Minni Minnawi. De andra två rebellgrupper som deltagit i förhandlingarna, Abdel Wahed Mohammed al-Nurs fraktion av SLM/SLA samt JEM, vägrade att underteckna fredsavtalet.
Enligt fredsavtalet ska janjawid-miliserna vara avväpnade senast i oktober. Soldater från rebellrörelserna ska inkorporeras i Sudans armé (4 000 man) och i polisen (1 000 man). Regeringen ska överföra pengar till en fond för Darfurs återuppbyggnad, och 3 000 man från gerillan ska utbildas till att delta i återuppbyggnadsarbetet. Gerillan ska också vara representerad i Sudans nationella samlingsregering samt i lokala organ, i väntan på en folkomröstning i Darfur 2010 som ska avgöra om hela Darfur ska få en gemensam delstatsregering.
Efter undertecknandet varnade bedömare för att fredsavtalet kunde få oönskade konsekvenser. Uppenbarligen fanns misstankar om att avtalet var avsett som en fjäder i hatten för AU:s och Nigerias diplomater. Representanter för Darfurs majoritetsbefolkning fur uttryckte bitterhet över att ha förbigåtts. Farhågor uttrycktes också för att avtalet – som uppenbart var inspirerat av 2005 års fredsavtal (CPA) för södra Sudan – skulle uppmuntra gerillarörelser i andra delar av Sudan, främst i öster, att ta till vapen för att kämpa sig till liknande avtal för egen räkning. (Beträffande östra Sudan, se Aktuell politik.)
I mitten av juni rapporterade FN:s samordnare för humanitärt bistånd i Sudan, Manuel Aranda da Silva, att inga regeringsstyrda attacker i stor skala mot civila hade förekommit sedan fredsavtalet hade undertecknats. I stället utmärktes nu konflikten i Darfur av små men våldsamma attacker mellan Minnawis och al-Nurs fraktioner av SLM/SLA. "
Källa:http://www.landguiden.se/