CBRN-fåne
-
Posts
505 -
Joined
-
Last visited
Content Type
Forums
Events
Gallery
Posts posted by CBRN-fåne
-
-
Molnhöjden är ett klassiskt knep för att bestämma laddningsstyrkan till en
första approximation. Det får man fortfarande lära sig på SkyddsC.
Laddningsstyrkan är proportionell mot molnhöjden men just för stunden
är det helt tomt i huvudet när det gäller det exakta uttrycket.
-
En flock Avro Vulcan som drar iväg med maximalt pådrag och minimal separation. När
man sedan har stått under planet och kikat upp i buken på det inser man hur stort det
är och vilken enorm kraft (och därigenom automatisk skönhet) det är frågan om. Detta
är förbehållet gubbar som jag som fick chansen att vara med på den tiden de flög med
dessa skönheter.
Annars kommer jag alltid att ha ett litet utrymme i mitt hjärta för Lansen efter ha vuxit upp
i närheten av F11.
-
Som jag skrev tidigare beter sig allt som vätskor vid dessa hastigheter.
Som bekant hoppade förebilden till mitt alias av teknisk högskola för att bli skådespelare, och själv har jag läst ytterst lite fysik sen grundskolan, så...
...vid vilka hastigheter gäller det och hur beror det på de material som används?
När den kinetiska energin per atom är av samma storleksordning som bindningsenergin mellan
atomerna. När den välordnade, kollektiva, kinetiska rörelsen vid kollisionen med pansaret
omvandlas den till en oordnad rörelse kommer atomerna röra sig lite hur som helst. Om energin
i den rörelsen är större än den energi som det kostar att bryta sönder den ordnade kristallina
strukturen så är materialet en vätska. Övergången är diffus så det är svårt att ange en exakt
hastighet. Varje atom i en DU-pil som rör sig med 1500 m/s har en kinetisk energi på ca 3 eV
att jämföras med urans förångningsenergi (som är större än energiskillnaden kristall-vätska)
som är 3.8 eV. För de flesta normala metaller ligger bindningsenergin i storleksordningen 2-4 eV
så de blir "flytande" vid ungefär samma hastighet, något ovanför 1000 m/s.
-
Hmmm.... I och med att pilens densitet är en variabel i din ekvation måste ju den kinetiska energin per definition vara av avgörande betydelse för penetrationsförmågan efftersom densiteten beror av pilens massa, vilket också dess rörelse (kinetiska) energi gör?
Dvs Hög densitet = hög molekyltäthet (hög vikt per volymenhet) => stort genomslag. Hög vikt => hög rörelseenergi. Eller..?
Fast liknelsen med vattenstrålen och glaset är givetvis övertygande...
Densiteten har inget med massan att göra, men massan beror givetvis på densiteten. Densiteten är fix när man
väl har valt material. För att fortsätta på liknelsen med vattenglaset kommer en högre kinetisk energi (högre
hastighet på strålen) bara göra att vattnet skätter längre, inte att mer vatten skvätter bort. Tankefelet man gör
är att tänka sig en fast kropp som trycks genom ett pansar och att den skulle komma längre ju hårdare man trycker.
Som jag skrev tidigare beter sig allt som vätskor vid dessa hastigheter. En pil som färdas 1500 m/s ger samma
penetrationsdjup som en pil som färdas 2500 m/s. Sedan finns det andra faktorer (skjutavstånd, ballistik, restverkan,
känslighet mot aktiva pansar mm) som gör att man ändå vill öka projektilhastigheten.
-
I både öst och väst fanns det färdiga laddningar (men inte vapensystem) för 10.5 cm men dessa var
enbart i form av art, aldrig strv-ammo. Innan dessa blev implementerade så blev de överflödiga efter
bilaterala avtal mellan USA och Sovjet där man (mycket förenklat) beslöt att kärnvapen hör hemma
i flyget och flottan. Redan innan detta avtal hade USA börjat minska antalet små slagfältsvapen eftersom
man helt enkelt var oroliga för att en löjtnant med en dålig dag skulle kunna starta tredje världskriget.
Man tog bort alla vapensystem som inte var lätta att kontrollera.
Stridsvagnar är mycket tåliga mot kärnvapen. En normal laddning på 15 kT klarar en stridsvagn på
~500 m avstånd. Kärnvapen med förhöjd strålningsverkan sänder ut en hög dos med energetiska
neutroner som aktiverar pansaret i vagnen och gör den obrukbar (så till vida man inte struntar i dosen
som vagnsbesättningen får...).
-
Hm, låter både intressant och troligt, men 1200 -1500 m/s, vilken hastighet har 9040ians pil (ne, jag kommer inte ihåg)?
En fysikalisk härledning på detta skulle vara intressant!
Rent textvolymsmässigt är detta nog inte rätt forum att gå genom teorin för detta
men jag ska leta rätt på någon/några bra referenser.
-
Penetrationsdjupet för en snabb massiv penetrator är längden hos penetratorn gånger roten ur kvoten mellan
penetratorns densitet och målets densitet.
Alltså, Kinetisk energi måste väl ändå också ha med saken att göra?
Intressant nog inte, om man kommer över ~1200-1500 m/s. Då beter sig penetratorn och pansaret effektivt
sätt som vätskor och (extremt förenklat) kan man se problemet som när man spolar en kraftig vattenstråle
ner i ett vattenglas. Både strålen och vattnet i glaset kommer att skvätta iväg åt alla håll och mängden
bortskvätt vatten (penetrationsdjupet) beror på hur länge man sprutar (penetratorns längd) och hur mycket
vatten strålen kan skvätta bort per någon enhet (densitetskvoten). Vid lägre hastigheter är den kinetiska
energin givetvis viktig.
-
MC-butiker brukar ha en bra sortering på anti-immedel också. En lösning är täta
skyddsglasögon med dubbla glas, som på bra mc- eller skidglasögon. Eller sluta
flåsa så mycket
-
Nu har ju ryska Stridsvagnar ERP som inte bara slår ut Pansarsprängranater utan Pilprojektiler genom att ERP plattorna är tjockare än vad pilen är lång.
Ett sådant skydd vill jag se, då våra pilar enligt uppgift är närmare 70 cm långa...
Nu har nog inte Erik Gustav helt rätt i det han säger om plattornas tjocklek, men ryssarnas Kontakt-5 med efterföljare ska vara effektiva även mot pilprojektiler. Att Sovjetunionen satsade mycket på ERP för att grundpansaret på deras vagnar inte riktigt var lika bra som Chobham/Burlington motsv är en annan sak...
Penetrationsdjupet för en snabb massiv penetrator är längden hos penetratorn gånger roten ur kvoten mellan
penetratorns densitet och målets densitet. Aktiva skydd verkar inte genom att passivt absorbera energi utan
genom att aktivt (just det, därav namnet) störa och sprida ut verkan. RSV-granater störs oftast antingen genom
att granaten förmås att detonera på ett icke-optimalt avstånd vilket leder till att strålen inte blir focuserad, eller
genom att strålen störs av en "motladdning". Pilprojektiler är betydligt svårare att störa men den metod som
ryssarna (i alla fall tidigare) har använt går ut på att det aktiva pansaret har en 15 mm tjock frontplåt, 35 mm
Semtex och sedan ytterliggare 20 mm plåt monterat i vinkel mot en projektils troligaste bana. Vid kontakt
detonerar explosivämnet och driver iväg frontplåten som skjuvar av pilen. Upp till 30 % av pilens energi kan
på detta sätt disipateras. Plåten stör även RSV-strålar men jag skulle verkligen inte vilja vara pansarskyttesoldat
när de där lådorna börjar verka...
-
Dessa centrifuger. Är de svåra att tillverka?
De är inte helt lätta att snickra ihop. Gasen Uranhexaflourid som används för att "bära" Uranet är extremt korrosiv så vi pratar inte om vanligt svartstål här. Därefter så måste centrifugens lagerytor vara höghållfasta och materialet som används är kolfiber.
J.K Nilsson
Det finns centrifuger i många olika material varav kolfiber är ett av dem. Titta i de tekniska papper bakom
FN-resolution 1334 så kan ni få en vink om vilka material som är aktuella.
-
Ok då böjer jag mig för kunskapen. vill gärna ha länkar och hänvisningar senare (är hopplös triviasamlare)
/C
All data du någonsin kan önska dig om amerikanska kärnvapen finns i U.S. Nuclear Weapons, The secret story
av Chuck Hansen, ISBN 0-517-56740-7. Boken finns tyvärr bara begagnad idag och priset börjar vid 4000 kr
för ett exemplar och mitt ex är inte till salu...
-
Jag mindes fel på namnen utan mina källor på jobbet (hemma med influensan, ja vad kul!). Visst är Lulu och Betty
implosionsmodeller. Det var Katie jag tänkte på (860 kg) Annars har du MK 9 (360 kg), MK 10 (770 kg), MK 19 (270 kg),
MK 33 (110 kg). Samtliga kanonrörsmodeller. Senare nukleära granater var kvasilinjära implosionsmodeller.
Kanonrörsmodellen användes på de första djuppenetrerande vapnen (MK 8, MK 11 och MK 91) och de var av
förståliga skäl ganska så kraftiga med matchvikter runt 1600 kg. Det finns inget i själva grundide'n som gör att
kanonrörsladdningar måste vara tunga. De senare lätta modellerna är relativt enkla i uppbyggnaden, framför
allt jämfört med sfäriska och (kvasi)linjära implosionsvapen. Tänk GRK.
Studier visar att om man kan offra relativt lite i surety (exakt mängd bang vid exakt rätt tidpunkt) så kan man
tillverka en mycket enkel och rubust kanonrörsladdning som utan tvekan kan sitta i toppen på en missil.
Tyvärr har jag inga öppna referenser på detta för handen. Om frågan fortfarande är aktuell kan jag återkomma
är jag är på benen igen.
-
Sen en sidokomentar om bombtyp. Den sk enklare kanonrörsmodell bomben är inte användbar i dagens läge eftersom den är för stor för att rymmas på missiler eller i torpeder (den är även för stor för att kunna smuglas på vettigt sätt)
Så OM Iran håller på och utvecklar bomb (personlig gissning 50-50 chans) så kommer de att satsa på mer sofistikerade metoder.
/C
En kanonrörsmodell kan göras mycket liten och relativt lätt. Att de första amerikanska
var stora och tunga berodde på att de ville ge dem ett ballisktiskt skydd. De var helt
enkelt rädda för att de skulle skadas av luftvärn. Senare modeller var betydligt mindre
och lättare. Titta t.ex. på Lulu och Betty. Vilken vapentyp de eventuellt utvecklar beror
på vad de vill uppnå. Det kan vara så att de INTE vill sätta dem på missiler bara för att
inte provocera USA.
-
Från malm till metalliskt vapenuran så ökar känsligheten i produktionsleden men samtidigt
minskar den volym man arbetar med ganska påtagligt. En konverteringsanläggning (där man
framställer UO2 från malm) är stor men inte särskilt känslig. Flourineringsanläggningen är
mindre men där jobbar man med mycket korrosiva material. Själva anrikningsanläggningen
är både stor och känslig och blir därigenom en svag punkt. Anläggningen för metallisering
av det anrikade uranet kan göras liten och därför ganska lätt att gömma. Genom att göra
de olika leden oberoende av varandra, göra varje led redundant, gömma och skydda varje
fabrik och se till att det finns lager av UO2, naturlig UF6 osv så kan man göra systemet
ganska okänsligt. Konverteringsanläggningen bör inte ligga allt för lång från gruvan men
resten av anläggningarna hanterar så pass små volymer så att transporteren inte utgör
några problem.
Konventionella bunker-busters har ett effektivt djup på ca 30 m. Gräver man djupare än
så eller bygger tjocka tak på anläggningen så är den ganska säker. Tyskland har tidigare
sålt mycket grävutrustning och hela betongindustrier till Iran, saker som dels behövs i vilket
modernt samhälle som helst för vägbyggen, sjukhus mm men som man självklart kan gräva
ner en centrifuganläggning med. Exportkontroll är en väldigt svår fråga.
Få bedömmare utanför de mer konservativa kretsarna i USA tror att Iran skulle föra en mer
aggresiv politik om de hade kärnvapen jämfört med idag. Kärnvapen är mer en nyckel till
de stora grabbarnas klubb än ett rent vapen på den här nivån. Se det mer som en ikon, en
symbol för ett starkt Iran. Den centrala frågan i fallet iran (och Pakistan) är vad som skulle
kunna hända om landet faller sönder på grund av interna oroligheter. Vem skulle få kontrollen
över kärnvapnen? De moderata statsbyggarna eller de mer fanatiska het-huvuduena?
Även om Irans nuvarande president är något av en pellejöns så är männen (mullorna) bakom
honom inga dumhuvuden. De lever mycket gott idag och tänker fortsätta göra det så länge
som de kan och det skulle de inte göra om delar av landet var en rykande parkeringsplats
och resten slets sönder av inbördes strider. Iran är en nöt storleksordningar svårare än
Irak att knäcka militärt. De har ett helt annat stöd i regionen och vänner i säkerhetsrådet.
Jag har mycket svårt att tro att en demokratisk president (eller en republikan som inte har
investerat en så stor del av sitt politiska kapital i frågan som B) skulle anfalla Iran på grund av
ett kärnvapenprogram. NK fick ju som de ville och sitter vid finbordet igen.
Nej , jag är inte ingenjör, jag har en annan teknisk bakgrund med en fil.dr. i fysik som grund.
-
@JCS
11! Med ett trovärdigt kärnvapenprogram skulle de bli en regional stormakt och
tävla om inflytande med S-A i frågan om att bli den rätta trons försvarare. Då behövs
det inte ett operativt offensivt vapensystem utan det räcker med att omvärlden
vet att man har förmågan att utveckla kärnvapen. Programmet skulle bli den
nationella prestation som både de religiösa och de mer sekularliserade kunde
samlas runt och vara stolta över vilket är precis vad det vacklande landet behöver.
Jag tror att de länder (om några) som kan känna sig hotade är de västorienterade
länderna runt gulfen (framför allt S-A) och då i frågan om inflytande snarare än
rent militärt.
Iran har lärt sig läxan sedan Osirak så ett eventuellt israeliskt anfall skulle inte
kunna förstöra så värst mycket av den iranska kärnvapeninfrastrukturen. De
har spritt ut och grävt ner anläggningarna. Det är bara USA som skulle kunna
slå ut en större del och då pratar vi krig.
@Krigsmakten
Ett lite jobbigare scenario vore att Bush känner att han för landets säkerhets skull
vill anfalla Iran innan valet eftersom en eventuell demokratisk president absolut
inte skulle göra det: "eftersom de inte förstår bättre så måste jag..."
-
Eftersom jag jobbar med dessa frågor på FOI och inte ens vill komma i närheten av
eventuella hemligheter så kan en del svar upplevas som lite svävande...
@lovikavantar
En enklare kanonrörsmodell kräver ganska mycket vapenuran (>90% 235) och med 3000
fungerande centrifuger kan det ta, mellan tummen och pekfingret, 1 år att framställa den
mängden från den dag centrifugerna börjar snurra. Iran vill antagligen ha 5-6 laddningar
innan de kommer ut ur garderben för att verka trovärdiga så det tar betydligt längre tid.
Samma mängd uran som krävs för en kanonrörsmodell räcker till just 5-6 mer avancerade
laddningar så det är troligt att de satsar på att utveckla sådana i stället. Detta kräver
lite mer funderande och icke-nukleära tester så lägg på 3-4 år för utvecklingsarbetet.
@losec
De flesta typer av civila reaktorer kräver låganrikat uran (3-5% 235), nämligen lättvattenreaktorer.
Dessa är lämpliga för kraftproduktion men inte för produktion av vapen-Pu, även om de
till ett högt ekonomiskt pris kan köras så att man kan producera vapen-Pu. Ryssland och Frankrike
har erbjudit sig att sälja både reaktorer och bränsle och att sedan ta hand om avfallet. Iran
har tackat nej med hänvisning till nationellt oberoende.
Tungvattenreaktorer (och grafitmodererade) reaktorer kan köra naturligt uran och är ofta
byggda för att man lätt ska kunna byta bränsleelement och göra fin-fint vapen-Pu. Iran har
en anläggning för produktion av tungt vatten och bygger en tungvattenreaktor (i Arak). Skojigt
nog är anläggningen väldigt lik den som Pakistan använde i sitt kärnvapenprogram.
@krigsmakten
Den sittande amerikanska regimen har nog svårt för att acceptera någon form av kärnkraft i
Iran men det är ju val 2008. Problemet är att med ett komplett civilt kärnkraftsprogram inklusive
upparbetning (som Iran självklart vill ha) så har man 90% av ett militärt program. Det som saknas
är laddningsfysiken och den är i stora delar känd även om det är MYCKET finlir som krävs.
Iran hävdar att de behöver ett kärnkraftsprogram för sitt framtida energibehov men de gör det
på ett så...dumt...sätt. De har ganska lite uranmalm inom landet så de kan inte driva tillräckligt
med reaktorer med inhemska resurser. Att då bygga upp anriknings- och upparbetningskapacitet
kostar enorma summor som är bortkastade på sikt eftersom Ryssland och europeiska länder
vill sälja färdigt bränsle till en spottstyvel jämfört med vad eget bränsle skulle kosta. Om de däremot
vill utveckla kärnvapen så gör de rätt, så att säga. Vad som mycket väl skulle kunna hända var att
en demokratisk president väljs 2008 i USA och att Iran tillkännager sitt kärnvapeninnehav 2009-2010.
USA har ganska nyligen dragit sig ur Irak och landet är krigstrött så frågan om iranska kärnvapen
får glida tills läget har normaliserats. Frankrike, Ryssland och flera asiatiska länder har ett ekonomiskt
intresse i att (handels)förbindelserna med Iran återupptas då landet sitter på en av världens största gas-
fält (som sträcker sig en bra bit under Irak och Kuwait...). Helt plötsligt är allt som förut så när som på
att det finns en kärnvapenstat till.
-
Ja jag är nyfiken på centrifuger!
Hur stor är en centrifug? 30 000 st för ett mindre kärnvapenprogram låter som en ineffektiv teknik, finns det inget bättre sätt? Höll de andra kärnvapenmakterna på med hundratusentals centrifuger?
Varje steg har en låg anrikningseffektivitet (skillnaden i anrikningsgrad före och efter varje steg) i en centrifuganläggning
(men bättre än i en gasdiffusionsanläggning) vilket kräver många steg. Antalet steg beror både på den önskade anriknings-
graden och på hur mycket man kan slösa med råvaran, d.v.s. hur hårt man måste köra tail-delen av processen. Har man
mycket UF6 och struntar i priset så kasserar man "skräp"-strömmen från det inledande steget, om inte så fortsätter man
att separera även tail-sidan av procesströmmen.
Flödet genom varje centrifug är lågt varför det krävs många parallella centrifuger. För varje steg så blir det lite mindre
UF6 att hantera, det tyngsta delen av separeringsarbetet är att höja anrikningsgraden från 0.7% till 3-4%. Följdaktligen
så bygger man en processkaskad som ser ut som en pyramid (bred bas vid låg anrikningsgrad, spetsigare vid högre)
där bredden och höjden beror på det totala utbytet (i massa) och önskad anrikningsgrad. En plattare pyramid ger en
lägre anrikningsgrad och spetsig ger en högre anrikningsgrad, lämplig för vapenuran. På tail-sidan har man en ganska
platt, uppochnervänd pyramid. Flödena genom en sådan anläggning är mycket känsliga (det tar ca 2 veckor att nå ett
steady-state-flöde) så man kan inte koppla om hur som helst utan man måste räkna och bygga mycket noga från början.
Sålunda kan man från anläggnings uppbyggnad avgöra vad syftet är med anläggningen.
De amerikanska centrifugerna är oftast ganska stora, ca 5-6 meter höga och nästan 1 meter i diameter. De europeiska
(och ryska) centrifugerna är betydligt mindre, ca 1 meter långa och 15 cm i diameter. UF6 är extremt korrosivt vilket
ställer höga krav på rör mm. Centrifugerna roterar extremt fort och tål inga vibrationer (vibrationer stör flödet inne i centrifugen
och kan självklart också förstöra centrifugen) vilket kräver speciallösningar på motorer, lager mm. Dessa delar försöker
omvärlden hindra Iran från att köpa.
Allt (i princip) vapenuran som USA har producerat är anrikat i gasdiffusionsanläggningar som är extremt energikrävande
och stora och därför dyra men pengar spelade ingen roll för dem då. Även fransmännen valde gasdiffusion. Deras
anrikningsanläggning drevs av inte mindre än tre reaktorer! Ryssarna, engelsmännen och Holland/Tyskland (civil anrikning)
har valt centrifuger och deras anläggningar innehåller ca 50000 centrifuger per anläggning. 3000 centrifuger ger ett utbyte
som knappast tillfredställer ens ett litet kärnvapenprogram. USA och Frankrike byter nu ut sina gasdiffusionsanläggningar
mot centrifuger.
Det finns ganska många sätt att anrika uran men inte alla är kommersiellt gångbara eller realistiska i produktionsskala.
Den första som användes var elektromagnetisk där ett magnetfält kröker banan för U-235 och U-238 lite olika varför de
kan samlas upp var för sig på en kollektor. Under Manhattanprojektet gjordes detta i stor skala till enorma kostander. Hela
USA:s silverreserv på 16000 ton användes till spolar och elledningar eftersom all koppar gick åt till kriget. Allt så när som
på några gram lämnades tillbaka efter kriget. Irak testade detta på 80-talet.
Gasdiffusion utnyttjar det faktum att U-235 rör sig lite snabbare genom ett membran än U-238. Effektiviteten är löjligt låg
och man måste värma och kyla olika delar av flödet vilket kostar enorma mängder energi men processen är (relativt)
enkel varför den blev populär efter kriget.
Sydafrika utvecklade en lika enkel som genial metod som utnyttjade gasflöden genom speciella munstycken. Metoden
fungerade tillräckligt bra för att anrika uran så att det räckte till 8 enkla laddningar.
Det har experimenterats en hel del med laseranrikning där man utnyttjar den minimala skillnaden i de atomära energinivåerna
i 235 och 238 för att jonisera den ena men inte den andra. I labskala ser allt bra ut men ingen har lyckats skala upp det hela
till en produktionsanläggning. Sydkorea, USA och Australien har jobbat mycket med detta.
Utöver detta finns det en del termoakustiska metoder som inte har testats i någon större skala men som ser lovande ut.
-
Iran har byggt över 300 urancentrifuger vid den underjordiska anläggningen i staden Natanz, trots FN:s resolution som kräver att landet stoppar sin anrikning. Det konstaterar IAEA i sin rapport som offentliggjordes i dag.
Enligt rapporten har två så kallade kaskader med vardera 164 centrifuger byggts och ytterligare två är snart klara. Total ska 3 000 centrifuger byggas, har Iran tidigare meddelat.
Dessa centrifuger används för att anrika uranet. CBRN-fånen kan berätta mer om hur de fungerar.
Det finns enormt mycket intressant att veta om centrifuger men en sak ska vi ha
heltklart för oss: att tillverka och driva 3000 centrifuger är bara det ett jättejobb
och då är det ändå bara ca en tiondel av vad de skulle behöva för ett mindre
kärnvapenprogram. Med så få centrifuger kan de välja att göra breda, korta kaskader
som körs batchvis ett antal varv eller längre, smala kaskader med ynkligt utbyte.
Beroende på hur de väljer att konfigurera sina centrifuger kan vi säga en hel del
om deras avsikt. En stor del av exportkontrollarbetet visavi Iran går ut på att
hindra Iran från att köpa vissa unika nyckelkomponenter till deras centrifugprogram.
Har ni specifika frågor om centrifuger så får ni ställa dem.
-
Arbetet med nästa PrepCom är i full gång och frågan USA-Indien har verkligen
rört till det hela. Hur nästa NPT-möte ska bli vågar jag knappt tänka på. Jag
utesluter inte att avtalet kan skjuta NPT i sank som effektiv regim. Från
USA:s (och Indiens) perspektiv så är det ganska enkelt; USA vill ha en stabil
bundsförvant i området och Indien står inför ett oerhört energibehov samtidigt
som de gärna vill vara polare med USA. USA har en lång tradition av att stöjda
avtal när det passar dem (och varför inte, är man mäktigast i världen så ska
man väl ha lite nytta av det) och hemmaopionionen struntar i en sådan fråga.
Redan idag är NPT ganska svajigt eftersom fler och fler länder anser att de fem
ska leva upp till sin del av avtalet och nedrusta. Hittills har USA inte kunnat ge
ett bra svar på frågan varför Indien ska vara undantaget från de vanliga
exportrestriktionerna. Hur det hela slutar beror nog i slutänden på om omvärlden
kan acceptera Indien som en av de "goda" och att det eventuellt skulle kosta mer
att driva frågan till sin spets än att stilla acceptera avtalet. Att acceptera avtalet skulle
sakta men säkert holka ur fundamentet för NTP och om omvärlden skulle ta strid
mot det finns risken att USA helt enkelt resers sig från bordet och kör sitt eget
race i kärnkrafts/kärnvapen-sammanhang. Hur vi än vänder oss har vi tyvärr
rumpan bak i den här frågan.
För regionen har frågan väldigt liten vikt. Visst frigörs en del av Indiens nukleära
resurser som då kan användas i kärnvapenprogrammet men det är redan idag
lagom stort. Ett större program med mer vapen skulle kräva en dramatisk uppskalning
av de olika stödjande systemen vilket skulle kosta mer än det smakar. Just nu
fungerar MAD bra på den lokala nivån och ingen vill störa blansen. Avtalet skulle
få en större effekt på den globala politiska arenan.
Edit: sparade innan allt var sagt.
-
Vid tjänst till fots har jag inget att anmärka på längd och vikt, om jag fick önska så skulle jag föredra
2-3 cm kortare kolv och självklart lägre vikt, det är alltid bäst att bära lite vikt. Jag lägger ibland
kolven några cm ner på armen när det ska gå fort och det tror jag att jag skulle undvika med en något
kortare kolv.
Vid tjänst på mc är
AK4:an lite otymplig. Perfekt vore en längd som möjliggjorde ett montage i ett hölster längs framgaffeln,
framför styret, på ett sådant sätt att nederänden stannade strax ovanför navet och överänden i
höjd med fågelpinnen på samma sätt som NATO-ordonnaser har sina vapen monterade.
-
Jävlar i havet. Landkreuzer P. 1000 Ratte:
Length 35.00 m Width 14.00 m Height 11.00 m Weight 1800 tonnes
Herrejävlar! En sån där lär ju mosa allt som kommer i vägen!
Ja, vägen själv allraminst - bärigheten hos en vanlig landsväg av 40-talsstandard var inte riktigt den vi är vana vid idag.
Med tanke på bandytan så blir marktrycket ändå inte så ruskigt högt. Dock kan det bli
svårt att hitta vägar som aldrig är smalare än 14 meter. Det var nog offroad som skulle
gälla. Om man får säga så utan att det blir ett fall för Godwin[1] så var Hitlers tanke att
det de tyngsta vagnarna skulle vara mobila fort mer än traditionella stridsvagnar.
[1] Godwins law of usenet: när Hitler nämns så spontandör tråden.
-
Nu har ni varit för hårda på att ladda sidan för FMV har tagit bort den, i alla fall
tillfälligt
-
Vår pluton sköt grg-lys på senaste grg-skjutning under senhösten. Ett beslut måste i så fall vara
nyare än så. Källa?
-
OT:
Vilket det har gjort till svensk flygindustri (läs SAAB) i alla år. FoT 25 är inte mycket annat än ett direkt
industristöd.
Ja. Vilket inte är bra det heller. Men två fel skulle inte göra ett rätt.
Den syrliga tonen i mitt inlägg kanske inte var så tydlig. Självklart är det s**t när det går till så.
Försvarsmaktens kabinpersonal?
in LUFT-farkoster
Posted
All personal på regeringsplanet och de övriga VIP-planen är officerare av varierande grad, även flygvärdinnor
och stewardar (sp?). Från säker källa har jag att de som bemannar regeringsplanet är oerhört trevliga och
kompetenta men jag har ingen aning om hur man får jobbet.