CBRN-fåne

All personal på regeringsplanet och de övriga VIP-planen är officerare av varierande grad, även flygvärdinnor och stewardar (sp?). Från säker källa har jag att de som bemannar regeringsplanet är oerhört trevliga och kompetenta men jag har ingen aning om hur man får jobbet.

Molnhöjden är ett klassiskt knep för att bestämma laddningsstyrkan till en första approximation. Det får man fortfarande lära sig på SkyddsC. Laddningsstyrkan är proportionell mot molnhöjden men just för stunden är det helt tomt i huvudet när det gäller det exakta uttrycket.

En flock Avro Vulcan som drar iväg med maximalt pådrag och minimal separation. När man sedan har stått under planet och kikat upp i buken på det inser man hur stort det är och vilken enorm kraft (och därigenom automatisk skönhet) det är frågan om. Detta är förbehållet gubbar som jag som fick chansen att vara med på den tiden de flög med dessa skönheter. Annars kommer jag alltid att ha ett litet utrymme i mitt hjärta för Lansen efter ha vuxit upp i närheten av F11.

Som bekant hoppade förebilden till mitt alias av teknisk högskola för att bli skådespelare, och själv har jag läst ytterst lite fysik sen grundskolan, så... ...vid vilka hastigheter gäller det och hur beror det på de material som används? När den kinetiska energin per atom är av samma storleksordning som bindningsenergin mellan atomerna. När den välordnade, kollektiva, kinetiska rörelsen vid kollisionen med pansaret omvandlas den till en oordnad rörelse kommer atomerna röra sig lite hur som helst. Om energin i den rörelsen är större än den energi som det kostar att bryta sönder den ordnade kristallina strukturen så är materialet en vätska. Övergången är diffus så det är svårt att ange en exakt hastighet. Varje atom i en DU-pil som rör sig med 1500 m/s har en kinetisk energi på ca 3 eV att jämföras med urans förångningsenergi (som är större än energiskillnaden kristall-vätska) som är 3.8 eV. För de flesta normala metaller ligger bindningsenergin i storleksordningen 2-4 eV så de blir "flytande" vid ungefär samma hastighet, något ovanför 1000 m/s.

Densiteten har inget med massan att göra, men massan beror givetvis på densiteten. Densiteten är fix när man väl har valt material. För att fortsätta på liknelsen med vattenglaset kommer en högre kinetisk energi (högre hastighet på strålen) bara göra att vattnet skätter längre, inte att mer vatten skvätter bort. Tankefelet man gör är att tänka sig en fast kropp som trycks genom ett pansar och att den skulle komma längre ju hårdare man trycker. Som jag skrev tidigare beter sig allt som vätskor vid dessa hastigheter. En pil som färdas 1500 m/s ger samma penetrationsdjup som en pil som färdas 2500 m/s. Sedan finns det andra faktorer (skjutavstånd, ballistik, restverkan, känslighet mot aktiva pansar mm) som gör att man ändå vill öka projektilhastigheten.

I både öst och väst fanns det färdiga laddningar (men inte vapensystem) för 10.5 cm men dessa var enbart i form av art, aldrig strv-ammo. Innan dessa blev implementerade så blev de överflödiga efter bilaterala avtal mellan USA och Sovjet där man (mycket förenklat) beslöt att kärnvapen hör hemma i flyget och flottan. Redan innan detta avtal hade USA börjat minska antalet små slagfältsvapen eftersom man helt enkelt var oroliga för att en löjtnant med en dålig dag skulle kunna starta tredje världskriget. Man tog bort alla vapensystem som inte var lätta att kontrollera. Stridsvagnar är mycket tåliga mot kärnvapen. En normal laddning på 15 kT klarar en stridsvagn på ~500 m avstånd. Kärnvapen med förhöjd strålningsverkan sänder ut en hög dos med energetiska neutroner som aktiverar pansaret i vagnen och gör den obrukbar (så till vida man inte struntar i dosen som vagnsbesättningen får...).

Rent textvolymsmässigt är detta nog inte rätt forum att gå genom teorin för detta men jag ska leta rätt på någon/några bra referenser.

Alltså, Kinetisk energi måste väl ändå också ha med saken att göra? Intressant nog inte, om man kommer över ~1200-1500 m/s. Då beter sig penetratorn och pansaret effektivt sätt som vätskor och (extremt förenklat) kan man se problemet som när man spolar en kraftig vattenstråle ner i ett vattenglas. Både strålen och vattnet i glaset kommer att skvätta iväg åt alla håll och mängden bortskvätt vatten (penetrationsdjupet) beror på hur länge man sprutar (penetratorns längd) och hur mycket vatten strålen kan skvätta bort per någon enhet (densitetskvoten). Vid lägre hastigheter är den kinetiska energin givetvis viktig.

MC-butiker brukar ha en bra sortering på anti-immedel också. En lösning är täta skyddsglasögon med dubbla glas, som på bra mc- eller skidglasögon. Eller sluta flåsa så mycket

Ett sådant skydd vill jag se, då våra pilar enligt uppgift är närmare 70 cm långa... Nu har nog inte Erik Gustav helt rätt i det han säger om plattornas tjocklek, men ryssarnas Kontakt-5 med efterföljare ska vara effektiva även mot pilprojektiler. Att Sovjetunionen satsade mycket på ERP för att grundpansaret på deras vagnar inte riktigt var lika bra som Chobham/Burlington motsv är en annan sak... Penetrationsdjupet för en snabb massiv penetrator är längden hos penetratorn gånger roten ur kvoten mellan penetratorns densitet och målets densitet. Aktiva skydd verkar inte genom att passivt absorbera energi utan genom att aktivt (just det, därav namnet) störa och sprida ut verkan. RSV-granater störs oftast antingen genom att granaten förmås att detonera på ett icke-optimalt avstånd vilket leder till att strålen inte blir focuserad, eller genom att strålen störs av en "motladdning". Pilprojektiler är betydligt svårare att störa men den metod som ryssarna (i alla fall tidigare) har använt går ut på att det aktiva pansaret har en 15 mm tjock frontplåt, 35 mm Semtex och sedan ytterliggare 20 mm plåt monterat i vinkel mot en projektils troligaste bana. Vid kontakt detonerar explosivämnet och driver iväg frontplåten som skjuvar av pilen. Upp till 30 % av pilens energi kan på detta sätt disipateras. Plåten stör även RSV-strålar men jag skulle verkligen inte vilja vara pansarskyttesoldat när de där lådorna börjar verka...

De är inte helt lätta att snickra ihop. Gasen Uranhexaflourid som används för att "bära" Uranet är extremt korrosiv så vi pratar inte om vanligt svartstål här. Därefter så måste centrifugens lagerytor vara höghållfasta och materialet som används är kolfiber. J.K Nilsson Det finns centrifuger i många olika material varav kolfiber är ett av dem. Titta i de tekniska papper bakom FN-resolution 1334 så kan ni få en vink om vilka material som är aktuella.

All data du någonsin kan önska dig om amerikanska kärnvapen finns i U.S. Nuclear Weapons, The secret story av Chuck Hansen, ISBN 0-517-56740-7. Boken finns tyvärr bara begagnad idag och priset börjar vid 4000 kr för ett exemplar och mitt ex är inte till salu...

Jag mindes fel på namnen utan mina källor på jobbet (hemma med influensan, ja vad kul!). Visst är Lulu och Betty implosionsmodeller. Det var Katie jag tänkte på (860 kg) Annars har du MK 9 (360 kg), MK 10 (770 kg), MK 19 (270 kg), MK 33 (110 kg). Samtliga kanonrörsmodeller. Senare nukleära granater var kvasilinjära implosionsmodeller. Kanonrörsmodellen användes på de första djuppenetrerande vapnen (MK 8, MK 11 och MK 91) och de var av förståliga skäl ganska så kraftiga med matchvikter runt 1600 kg. Det finns inget i själva grundide'n som gör att kanonrörsladdningar måste vara tunga. De senare lätta modellerna är relativt enkla i uppbyggnaden, framför allt jämfört med sfäriska och (kvasi)linjära implosionsvapen. Tänk GRK. Studier visar att om man kan offra relativt lite i surety (exakt mängd bang vid exakt rätt tidpunkt) så kan man tillverka en mycket enkel och rubust kanonrörsladdning som utan tvekan kan sitta i toppen på en missil. Tyvärr har jag inga öppna referenser på detta för handen. Om frågan fortfarande är aktuell kan jag återkomma är jag är på benen igen.

En kanonrörsmodell kan göras mycket liten och relativt lätt. Att de första amerikanska var stora och tunga berodde på att de ville ge dem ett ballisktiskt skydd. De var helt enkelt rädda för att de skulle skadas av luftvärn. Senare modeller var betydligt mindre och lättare. Titta t.ex. på Lulu och Betty. Vilken vapentyp de eventuellt utvecklar beror på vad de vill uppnå. Det kan vara så att de INTE vill sätta dem på missiler bara för att inte provocera USA.

Från malm till metalliskt vapenuran så ökar känsligheten i produktionsleden men samtidigt minskar den volym man arbetar med ganska påtagligt. En konverteringsanläggning (där man framställer UO2 från malm) är stor men inte särskilt känslig. Flourineringsanläggningen är mindre men där jobbar man med mycket korrosiva material. Själva anrikningsanläggningen är både stor och känslig och blir därigenom en svag punkt. Anläggningen för metallisering av det anrikade uranet kan göras liten och därför ganska lätt att gömma. Genom att göra de olika leden oberoende av varandra, göra varje led redundant, gömma och skydda varje fabrik och se till att det finns lager av UO2, naturlig UF6 osv så kan man göra systemet ganska okänsligt. Konverteringsanläggningen bör inte ligga allt för lång från gruvan men resten av anläggningarna hanterar så pass små volymer så att transporteren inte utgör några problem. Konventionella bunker-busters har ett effektivt djup på ca 30 m. Gräver man djupare än så eller bygger tjocka tak på anläggningen så är den ganska säker. Tyskland har tidigare sålt mycket grävutrustning och hela betongindustrier till Iran, saker som dels behövs i vilket modernt samhälle som helst för vägbyggen, sjukhus mm men som man självklart kan gräva ner en centrifuganläggning med. Exportkontroll är en väldigt svår fråga. Få bedömmare utanför de mer konservativa kretsarna i USA tror att Iran skulle föra en mer aggresiv politik om de hade kärnvapen jämfört med idag. Kärnvapen är mer en nyckel till de stora grabbarnas klubb än ett rent vapen på den här nivån. Se det mer som en ikon, en symbol för ett starkt Iran. Den centrala frågan i fallet iran (och Pakistan) är vad som skulle kunna hända om landet faller sönder på grund av interna oroligheter. Vem skulle få kontrollen över kärnvapnen? De moderata statsbyggarna eller de mer fanatiska het-huvuduena? Även om Irans nuvarande president är något av en pellejöns så är männen (mullorna) bakom honom inga dumhuvuden. De lever mycket gott idag och tänker fortsätta göra det så länge som de kan och det skulle de inte göra om delar av landet var en rykande parkeringsplats och resten slets sönder av inbördes strider. Iran är en nöt storleksordningar svårare än Irak att knäcka militärt. De har ett helt annat stöd i regionen och vänner i säkerhetsrådet. Jag har mycket svårt att tro att en demokratisk president (eller en republikan som inte har investerat en så stor del av sitt politiska kapital i frågan som B) skulle anfalla Iran på grund av ett kärnvapenprogram. NK fick ju som de ville och sitter vid finbordet igen. Nej , jag är inte ingenjör, jag har en annan teknisk bakgrund med en fil.dr. i fysik som grund.

@JCS 11! Med ett trovärdigt kärnvapenprogram skulle de bli en regional stormakt och tävla om inflytande med S-A i frågan om att bli den rätta trons försvarare. Då behövs det inte ett operativt offensivt vapensystem utan det räcker med att omvärlden vet att man har förmågan att utveckla kärnvapen. Programmet skulle bli den nationella prestation som både de religiösa och de mer sekularliserade kunde samlas runt och vara stolta över vilket är precis vad det vacklande landet behöver. Jag tror att de länder (om några) som kan känna sig hotade är de västorienterade länderna runt gulfen (framför allt S-A) och då i frågan om inflytande snarare än rent militärt. Iran har lärt sig läxan sedan Osirak så ett eventuellt israeliskt anfall skulle inte kunna förstöra så värst mycket av den iranska kärnvapeninfrastrukturen. De har spritt ut och grävt ner anläggningarna. Det är bara USA som skulle kunna slå ut en större del och då pratar vi krig. @Krigsmakten Ett lite jobbigare scenario vore att Bush känner att han för landets säkerhets skull vill anfalla Iran innan valet eftersom en eventuell demokratisk president absolut inte skulle göra det: "eftersom de inte förstår bättre så måste jag..."

Eftersom jag jobbar med dessa frågor på FOI och inte ens vill komma i närheten av eventuella hemligheter så kan en del svar upplevas som lite svävande... @lovikavantar En enklare kanonrörsmodell kräver ganska mycket vapenuran (>90% 235) och med 3000 fungerande centrifuger kan det ta, mellan tummen och pekfingret, 1 år att framställa den mängden från den dag centrifugerna börjar snurra. Iran vill antagligen ha 5-6 laddningar innan de kommer ut ur garderben för att verka trovärdiga så det tar betydligt längre tid. Samma mängd uran som krävs för en kanonrörsmodell räcker till just 5-6 mer avancerade laddningar så det är troligt att de satsar på att utveckla sådana i stället. Detta kräver lite mer funderande och icke-nukleära tester så lägg på 3-4 år för utvecklingsarbetet. @losec De flesta typer av civila reaktorer kräver låganrikat uran (3-5% 235), nämligen lättvattenreaktorer. Dessa är lämpliga för kraftproduktion men inte för produktion av vapen-Pu, även om de till ett högt ekonomiskt pris kan köras så att man kan producera vapen-Pu. Ryssland och Frankrike har erbjudit sig att sälja både reaktorer och bränsle och att sedan ta hand om avfallet. Iran har tackat nej med hänvisning till nationellt oberoende. Tungvattenreaktorer (och grafitmodererade) reaktorer kan köra naturligt uran och är ofta byggda för att man lätt ska kunna byta bränsleelement och göra fin-fint vapen-Pu. Iran har en anläggning för produktion av tungt vatten och bygger en tungvattenreaktor (i Arak). Skojigt nog är anläggningen väldigt lik den som Pakistan använde i sitt kärnvapenprogram. @krigsmakten Den sittande amerikanska regimen har nog svårt för att acceptera någon form av kärnkraft i Iran men det är ju val 2008. Problemet är att med ett komplett civilt kärnkraftsprogram inklusive upparbetning (som Iran självklart vill ha) så har man 90% av ett militärt program. Det som saknas är laddningsfysiken och den är i stora delar känd även om det är MYCKET finlir som krävs. Iran hävdar att de behöver ett kärnkraftsprogram för sitt framtida energibehov men de gör det på ett så...dumt...sätt. De har ganska lite uranmalm inom landet så de kan inte driva tillräckligt med reaktorer med inhemska resurser. Att då bygga upp anriknings- och upparbetningskapacitet kostar enorma summor som är bortkastade på sikt eftersom Ryssland och europeiska länder vill sälja färdigt bränsle till en spottstyvel jämfört med vad eget bränsle skulle kosta. Om de däremot vill utveckla kärnvapen så gör de rätt, så att säga. Vad som mycket väl skulle kunna hända var att en demokratisk president väljs 2008 i USA och att Iran tillkännager sitt kärnvapeninnehav 2009-2010. USA har ganska nyligen dragit sig ur Irak och landet är krigstrött så frågan om iranska kärnvapen får glida tills läget har normaliserats. Frankrike, Ryssland och flera asiatiska länder har ett ekonomiskt intresse i att (handels)förbindelserna med Iran återupptas då landet sitter på en av världens största gas- fält (som sträcker sig en bra bit under Irak och Kuwait...). Helt plötsligt är allt som förut så när som på att det finns en kärnvapenstat till.

Varje steg har en låg anrikningseffektivitet (skillnaden i anrikningsgrad före och efter varje steg) i en centrifuganläggning (men bättre än i en gasdiffusionsanläggning) vilket kräver många steg. Antalet steg beror både på den önskade anriknings- graden och på hur mycket man kan slösa med råvaran, d.v.s. hur hårt man måste köra tail-delen av processen. Har man mycket UF6 och struntar i priset så kasserar man "skräp"-strömmen från det inledande steget, om inte så fortsätter man att separera även tail-sidan av procesströmmen. Flödet genom varje centrifug är lågt varför det krävs många parallella centrifuger. För varje steg så blir det lite mindre UF6 att hantera, det tyngsta delen av separeringsarbetet är att höja anrikningsgraden från 0.7% till 3-4%. Följdaktligen så bygger man en processkaskad som ser ut som en pyramid (bred bas vid låg anrikningsgrad, spetsigare vid högre) där bredden och höjden beror på det totala utbytet (i massa) och önskad anrikningsgrad. En plattare pyramid ger en lägre anrikningsgrad och spetsig ger en högre anrikningsgrad, lämplig för vapenuran. På tail-sidan har man en ganska platt, uppochnervänd pyramid. Flödena genom en sådan anläggning är mycket känsliga (det tar ca 2 veckor att nå ett steady-state-flöde) så man kan inte koppla om hur som helst utan man måste räkna och bygga mycket noga från början. Sålunda kan man från anläggnings uppbyggnad avgöra vad syftet är med anläggningen. De amerikanska centrifugerna är oftast ganska stora, ca 5-6 meter höga och nästan 1 meter i diameter. De europeiska (och ryska) centrifugerna är betydligt mindre, ca 1 meter långa och 15 cm i diameter. UF6 är extremt korrosivt vilket ställer höga krav på rör mm. Centrifugerna roterar extremt fort och tål inga vibrationer (vibrationer stör flödet inne i centrifugen och kan självklart också förstöra centrifugen) vilket kräver speciallösningar på motorer, lager mm. Dessa delar försöker omvärlden hindra Iran från att köpa. Allt (i princip) vapenuran som USA har producerat är anrikat i gasdiffusionsanläggningar som är extremt energikrävande och stora och därför dyra men pengar spelade ingen roll för dem då. Även fransmännen valde gasdiffusion. Deras anrikningsanläggning drevs av inte mindre än tre reaktorer! Ryssarna, engelsmännen och Holland/Tyskland (civil anrikning) har valt centrifuger och deras anläggningar innehåller ca 50000 centrifuger per anläggning. 3000 centrifuger ger ett utbyte som knappast tillfredställer ens ett litet kärnvapenprogram. USA och Frankrike byter nu ut sina gasdiffusionsanläggningar mot centrifuger. Det finns ganska många sätt att anrika uran men inte alla är kommersiellt gångbara eller realistiska i produktionsskala. Den första som användes var elektromagnetisk där ett magnetfält kröker banan för U-235 och U-238 lite olika varför de kan samlas upp var för sig på en kollektor. Under Manhattanprojektet gjordes detta i stor skala till enorma kostander. Hela USA:s silverreserv på 16000 ton användes till spolar och elledningar eftersom all koppar gick åt till kriget. Allt så när som på några gram lämnades tillbaka efter kriget. Irak testade detta på 80-talet. Gasdiffusion utnyttjar det faktum att U-235 rör sig lite snabbare genom ett membran än U-238. Effektiviteten är löjligt låg och man måste värma och kyla olika delar av flödet vilket kostar enorma mängder energi men processen är (relativt) enkel varför den blev populär efter kriget. Sydafrika utvecklade en lika enkel som genial metod som utnyttjade gasflöden genom speciella munstycken. Metoden fungerade tillräckligt bra för att anrika uran så att det räckte till 8 enkla laddningar. Det har experimenterats en hel del med laseranrikning där man utnyttjar den minimala skillnaden i de atomära energinivåerna i 235 och 238 för att jonisera den ena men inte den andra. I labskala ser allt bra ut men ingen har lyckats skala upp det hela till en produktionsanläggning. Sydkorea, USA och Australien har jobbat mycket med detta. Utöver detta finns det en del termoakustiska metoder som inte har testats i någon större skala men som ser lovande ut.

Dessa centrifuger används för att anrika uranet. CBRN-fånen kan berätta mer om hur de fungerar. Det finns enormt mycket intressant att veta om centrifuger men en sak ska vi ha heltklart för oss: att tillverka och driva 3000 centrifuger är bara det ett jättejobb och då är det ändå bara ca en tiondel av vad de skulle behöva för ett mindre kärnvapenprogram. Med så få centrifuger kan de välja att göra breda, korta kaskader som körs batchvis ett antal varv eller längre, smala kaskader med ynkligt utbyte. Beroende på hur de väljer att konfigurera sina centrifuger kan vi säga en hel del om deras avsikt. En stor del av exportkontrollarbetet visavi Iran går ut på att hindra Iran från att köpa vissa unika nyckelkomponenter till deras centrifugprogram. Har ni specifika frågor om centrifuger så får ni ställa dem.

Arbetet med nästa PrepCom är i full gång och frågan USA-Indien har verkligen rört till det hela. Hur nästa NPT-möte ska bli vågar jag knappt tänka på. Jag utesluter inte att avtalet kan skjuta NPT i sank som effektiv regim. Från USA:s (och Indiens) perspektiv så är det ganska enkelt; USA vill ha en stabil bundsförvant i området och Indien står inför ett oerhört energibehov samtidigt som de gärna vill vara polare med USA. USA har en lång tradition av att stöjda avtal när det passar dem (och varför inte, är man mäktigast i världen så ska man väl ha lite nytta av det) och hemmaopionionen struntar i en sådan fråga. Redan idag är NPT ganska svajigt eftersom fler och fler länder anser att de fem ska leva upp till sin del av avtalet och nedrusta. Hittills har USA inte kunnat ge ett bra svar på frågan varför Indien ska vara undantaget från de vanliga exportrestriktionerna. Hur det hela slutar beror nog i slutänden på om omvärlden kan acceptera Indien som en av de "goda" och att det eventuellt skulle kosta mer att driva frågan till sin spets än att stilla acceptera avtalet. Att acceptera avtalet skulle sakta men säkert holka ur fundamentet för NTP och om omvärlden skulle ta strid mot det finns risken att USA helt enkelt resers sig från bordet och kör sitt eget race i kärnkrafts/kärnvapen-sammanhang. Hur vi än vänder oss har vi tyvärr rumpan bak i den här frågan. För regionen har frågan väldigt liten vikt. Visst frigörs en del av Indiens nukleära resurser som då kan användas i kärnvapenprogrammet men det är redan idag lagom stort. Ett större program med mer vapen skulle kräva en dramatisk uppskalning av de olika stödjande systemen vilket skulle kosta mer än det smakar. Just nu fungerar MAD bra på den lokala nivån och ingen vill störa blansen. Avtalet skulle få en större effekt på den globala politiska arenan. Edit: sparade innan allt var sagt.

Vid tjänst till fots har jag inget att anmärka på längd och vikt, om jag fick önska så skulle jag föredra 2-3 cm kortare kolv och självklart lägre vikt, det är alltid bäst att bära lite vikt. Jag lägger ibland kolven några cm ner på armen när det ska gå fort och det tror jag att jag skulle undvika med en något kortare kolv. Vid tjänst på mc är AK4:an lite otymplig. Perfekt vore en längd som möjliggjorde ett montage i ett hölster längs framgaffeln, framför styret, på ett sådant sätt att nederänden stannade strax ovanför navet och överänden i höjd med fågelpinnen på samma sätt som NATO-ordonnaser har sina vapen monterade.

Ja, vägen själv allraminst - bärigheten hos en vanlig landsväg av 40-talsstandard var inte riktigt den vi är vana vid idag. Med tanke på bandytan så blir marktrycket ändå inte så ruskigt högt. Dock kan det bli svårt att hitta vägar som aldrig är smalare än 14 meter. Det var nog offroad som skulle gälla. Om man får säga så utan att det blir ett fall för Godwin[1] så var Hitlers tanke att det de tyngsta vagnarna skulle vara mobila fort mer än traditionella stridsvagnar. [1] Godwins law of usenet: när Hitler nämns så spontandör tråden.

Nu har ni varit för hårda på att ladda sidan för FMV har tagit bort den, i alla fall tillfälligt

Vår pluton sköt grg-lys på senaste grg-skjutning under senhösten. Ett beslut måste i så fall vara nyare än så. Källa?

Ja. Vilket inte är bra det heller. Men två fel skulle inte göra ett rätt. Den syrliga tonen i mitt inlägg kanske inte var så tydlig. Självklart är det s**t när det går till så.