CBRN-fåne

Eftersom jag jobbar på FOI med just kärnvapenfrågor så kanske jag kan tillåta mig några små inpass (**OBS** mina åsikter, inte nödvändigtvis FOI:s **OBS**): Svenska kärnvapen och dess evetuella användning: De svenska vapnen var tänkta att användas mot sovjetiska utskeppningshamnar. Tanken var att det skulle bli för dyrt att samla styrkor i området runt hamnarna och att de därför skulle behöva sprida ut överskeppningstonnage och manskap över en större yta vilket skulle försena och försvåra överskeppningen och på det sättet köpa vår arme' lite tid att mobilisera. Den svenska uppskattningen som är i god samklang med den amerikanska är att ryssen var beredd att använda ca 20 taktiska kärnvapen under passagen över Sverige. Då skulle det bara vara flisor kvar av det svenska försvaret så vi skulle vara tvugna att slå till tidigast möjligt. I Norrland var situationen lite annorlunda. Där var kärnvapnen mer tänkta som klassiska taktiska kärnvapen men på svensk mark. Alternativen var att använa dem tidigare men det befanns vara omöjligt. Planeringen av försvaret av norra Sverige byggde på att inlandet var ofarbart med sovjetiskt pansar. När det visade sig vara fel så återstod bara kärnvapen. Norrland var ju ändå nästan obebott. En svensk användning av kärnvapen skulle inte ha varit så suicidalt eftersom vi stod under det amerikanska kärnvapenparaplyet under hela det kalla kriget. En eskalering skulle ha följst av ett kraftigt amerikanskt svar. Det fanns färdiga principritningar på ett tidigt stadium men steget till design av färdiga vapen togs aldrig. Det cirkulerar mycket myter om det svenska kärnvapenprogrammet. Den påstådda ritning som ska finnas på ett färdigt vapen är en kladd på en bordsduk som några forskare rafsade ihop efter att de hade fått en förfrågan från flygvapnet om hur stor och tung en bomb skulle bli. De gissade lite och hux flux finns det en "färdig ritning på ett kärnvapen". Jag har sett duken och skulle inte kunna bygga något efter den. Sverige hade färdiga planer på hur det fissila materialet skulle framställas men det enda som byggdes var Marviken som aldrig startades. Någon längre framskriden plan på A36 fanns aldrig men A37 är dimensionerad efter bordsduken om jag får raljera lite. Det svenska programmet gisk på knapp styrfart på senare halvan av 60-talet i brist på en tydlig politisk vilja. Den socialdemokratiska tveksamheten berodde officiellt på det starka interna motståndet, framför allt från kvinnoförbundet. Orsaken kan nog lika väl sökas i de hemliga amerikanska garantierna. Det blev politiskt och ekonomiskt oerhört mycket billigare så. Rent designmässigt är det inte svårt att tillverka ett kärnvapen för ett industriellt land men Sverige saknar det fissila materialet. Det svenska reaktorbränslet är alldeles för hårt utbränt för att fungera som källa till vapenplutonium och vi har ingen egen anrikningsförmåga m.a.p uran. Iranska kärnvapen: Ett kärnvapensystem är mycket komplext och bedömningen är att Iran idag saknar den nödvändiga militära infrastrukturen men att det är frågan om några få år innan de *skulle* kunna ha den. Iran skulle troligen använda ett kärnvapensystem till att öka sitt regionala inflytande och köpa sig ett visst skydd mot USA. Genom att inte kombinera laddningarna med missiler med en räckvidd som når Europa (eller Israel) så skulle de inte utgöra samma hot och deras kärnvapen skulle bli lättare för världsamfundet att acceptera. Ett persiskt kärnvapen skulle även fungera som basen för en nationell samling, ett "vi kan också"-statement. Landets ekonomi är körd i botten och den nödvändiga ekonimiska reformen kräver ett politiskt och ekonomiskt lugn som är svårt att uppnå utan något fint att samlas runt. Det finns två (ev. tre) troliga senarier m.a.p. Iran och kärnvapen. Ett: Iran fortsätter samtalen med EU3 för att köpa tid och ekonomiska eftergifter samtidigt som de tassar på med ett dolt program. När vapnen är klara går de officiellt ur NPT (som då kollapsar) och outar sina vapen, eventuellt kombinerat med ett prov som demonstration. Ställt inför konstaterat faktum så accepterar världssamfundet detta och Iran växer till en regional stormakt. Två: Iran fortsätter med samtalen bla bla bla men gör sedan en Israel, håller tyst men låter omvärlden förstå att de skulle kunna ha kärnvapen och växer sakta till en regional stormakt. Tre: EU (så som varande proxy åt USA) ger så stor ekonomiska morötter så att Iran gör en Libyen och faktiskt avbryter sitt program, rättar till sin ekonomi och blir en regional stormakt. Att trycka hårdare på Iran skulle leda till en möjlig ekonomisk och politisk kollaps -> anarki och västhat. Det finns idag en liten klick hårdföra konservativa ledare som verkligen vill förstöra den stora satan och Israel och världen vill inte ge dem vatten på sin kvarn. För att citera en kollega: det gör väl inte så mycket om Iran får några kärnvapen, bara de sköter sig. Risken för vidarespridning till terrorister bedöms som ringa. Pust vad långt det blev, jag ber om ursäkt för det.

Som jag minns det (och det kan fortfarande vara fel) så var det en förevisning där de sköt askkopp. Härad var upptaget och pansarinspektören var där så de gjorde undantaget och sköt på Norra. Vi hade en station på BT-banan som måste sett oerhört tråkig ut. IKV 91 hade ingen motsvarande övningsbumpa så vi sappade laser istället. En vecka senare kom dåvarande försvarsminister Roine Karlsson och tittade även han på BT. Vi var tre man som bokstavligen baxade honom ur vagnen. Tusan vad jobbigt det är att bli senil om det nu skulle vara så att jag minns fel.

Om inte annat så bar väl inte en svensk jagare så mycket ammo så att den skulle kunna sänka allt det tonnaget även om de ställde upp sig på rad utan att skjuta tillbaka.

Jag kan självklart minnas fel, det är ju 15 år sedan, men jag är ganska säker på att 4:de komp sköt en förevisning senhösten -90 på Norra, på området strax väster om skjutbanan vid badet. Men som sagt var, minnet är inte det bästa längre, jag är ju en bra bit över 30...

"Askkoppen" har en risk på några få hundra meter och sköts ofta på både Härad och Norra övningsfältet vid förevisningar. Den var inte så populär bland besättningarna eftersom det låga gastrycket gjorde eldröret oerhört svårvårdat med mycket krutslagg och annat trist jox.

Ur minnet hade 101 och 102 pil, spräng och rök. Det fanns en äldre och en nyare pil, båda wolframbaserade. Det som skiljer dem åt var längden och inkapslingen. Den ekvivalenta penetrationsförmågan var ca 900 mm för den nyare, det vill säga den klarade T-55 och T-6-generationen i fronten men det skulle behövas ett turskott på T-72an. Men som sagt var, det är ur minnet och ni vet hur det är med sådana saker. Det finns gott om info på nätet. Edit: fulstavat

Nu ska jag inte svara för den ursprunlige debattören men jag har sett de kroppsmodeller som användes för testerna av det som blev kroppsskydd-90 och -94. Materialet liknar play-doo och ska motsvara en människokropp med den skillnaden att deformationerna bevaras. En 7.62 mot kroppsskydd-94 med keramplatta ger lokalt en intryckning som ser ut som om någon har tryck in en tennisboll till 3/4 av diametern utöver en intryckning på ca 2-3 cm över hela bröstkorgen. Man mår dåligt av en sådan smäll. En och annan gris har offrat sig för vetenskapen dessutom.... Standarden för kroppsskydd tillåter en deformation på 44(?) mm, de betydligt lättare plastplattorna som kan fås till -94an deformerades en (1!) mm för mycket så det blev keram istället.

Det är en ombygd Kawasaki KLR650 (i princip). Tung men välfungerande. Sök på google: motorcycle diesel så kommer du att få många träffar på den.

Vi fick lära oss hur man förstörde både våra egna vagnar och andras. Handgranater kommer väl till pass.

Enligt det reglemente som lärs ut vid skjutledarutbildningen sedan 050101 så skall ladda och patron ur göras knästående eller liggande. Skälen som anges är (källa Kn W): Mindre vinglande och vridande, vapnet hålls i ofarlig riktning. Ett mer fältmässigt beteenende, den som laddar skjuter inte och ska därför skydda sig. Eftersom hylsfångaren ska plockas av på AK4B så är det lättare om den lägs på marken i stället för att slängas. Detta gäller framförallt under svårare förhållanden. Detta är infört i reglementet för AK4B och så vitt jag vet i SäkI, i alla fall har jag fått korrektionsblad via Upplandsgruppen.

Många av handgreppen i ett pansarfordon måste sitta i ryggmärgen för att fungera. Man har inte tid att fundera på om rökkastarknappen sitter här eller där eller om sändknappen till den ena radion satt till höger eller vänster om den andra. Omkopplingen på ballistikdatorn mellan olika sorters ammo måste ske reflexmässigt. Föraren måste veta precis hur fort olika hinder kan passeras utan att stanna och tänka. Så fort allt inte sker reflexmässigt är man pucktvåa och är man pucktvåa i en pansarstrid så är man död. Jag skulle aldrig någonsin vilja strida i en vagn som jag inte var vältränad på. Det tar många månaders slit att bli van i en vagn även då det är ens egen vagn där man har tillgång till instruktionsmaterial, BT mm. Att ta över någons vagn passar nog bäst på film. Anekdot: När P10:s Strv-102 VC var i Östersund(?) som B-styrka så fick de tid en kväll att göra stan men de hade givetvis inga andra kläder än uniformerna med tillhörande basker. På frågan från ortens unga damer på vilket jägarförband de tillhörde sa de att de var pansarjägare vars uppgift var att hoppa bakom fiendens linje och ta över stridsvagnar och slå fienden i ryggen. Det gick hem och flera av killarna spelade bortamatch den kvällen (men det kanske de hade fått ändå )

MT-55

/petmode(on) Vi använder napalm för destruktion av kontaminerad utrustning, t. ex. när c-belagda uniformer ska brännas upp. Det finns en tunnare variant av napalm som sprutas med ISB-styrkornas sprutor. /petmode(off) Det ovan är fortfarande inte vapenanvändning men vi använder napalm till mer än övning och förevisning.

Duktiga som vi är i Sverige har vi lovat att aldrig använda den i krig men den ser rätt häftig ut när den brinner.

Om man nu får tala om hur det var under antiken (90-91) så cyklade vakten till alla förråd. Under senvåren muckade vakterna så de som var kvar på Kvarn (vi, BPV) fick göra den tjänsten också, även om det bara var på natten. Det var före allt (väldigt kloka) snack om sex timmars vila för fordonsförare. Då började man vid 19.00 då alla flickvänner som ringde skulle bli kopplade till rätt kasern (vakten bemannade telefonväxeln också). Sedan skulle rundan cyklas varannan timma av två personer och den tog ca 45 minuter. Rundan 02.00 innefattade även am-förrådet några km ut på övningsfältet också. Allt detta skulle göras av fyra personer. Det var lätt att somna om man fick telefon- posten framåt 03-tiden. Och vi bodde i en papperspåse på botten av en sjö och så vidare... Då låter en 245 som rena drömmen. Om maten är lika bra nu som då kommer du inte sakna något på den fronten. Där vet de hur man bakar äppelpaj!

Metallbrandbomben påminner om den amerikanska i sin grundide' men det är mycket som skiljer. Den svenska är inte ett vapen i den vanliga meningen utan snarare tänkt för förevisningar och liknande. Den ser ut som en Al-färgad kon med rundad avsmalnande topp. Den är ca 20 cm hög, 8 cm bred i basen och 4 cm i toppen. Den ser ut lite som en gammaldags sockertopp. Vikten är runt 1 kilo. Tändaren (den nya eller gamla) skruvas in i toppen och antänder pulvret som finns i konen. Den aktiva substansen är en blandning av Al och Fe2O3 (rost) i pulverform. Själva konen är gjord av Al. När järnoxiden hettas upp så avger den syre som tas upp av aluminiumet under mycket hög värmeutveckling. Således brinner den utan extern syretillförsel. Temperaturen är ca 2400 grader och brinntiden runt 45 sekunder. Brinner ryckigt och kastar ut het metall upp till tre meter. Riskavstånd 20 meter. Den får så vitt jag vet bara brännas på plana ytor av stål som är minst 1 cm tjock men det finns kanske lokala undantag. Den får alltså inte kastas.

Självklart har jag utbildning på metallbrandbomb, annars skulle jag inte varken få eller vilja använda den MEN det finns en äldre röktändare (som jag är utbildad på) och en nyare som var den typ som jag fick ut idag. Eftersom den var ny för mig så frågade jag ansvarigt befäl om hur den fungerade och fick svaret: busenkelt, står på lappen som sitter på. På den lappen står det att det bara är att dra ut sprinten. Tyvärr hade kaptenen åkt hem när övningen var slut och vi hade råddat ordning på all utrustning så jag kunde inte fråga honom utan därför vände jag mig till forumet för ett snabbt svar. Jag jobbar med NBC yrkesmässigt, jag har kronans utbildning på det mesta av NBC och BRök upp till men inte inklusive sarinklorid och senapsgas respektive brand i fordon och fartyg. Den här gången var det frågan om ny materiel som jag inte stött på förut och därför tog jag reda på hur den fungerar. Jag tycker att det är väldigt trevligt att du bryr dig om säkerheten och att du på ett seriöst och vänligt sätt ifrågasätter det du verkar vara fel men jag kan lugna dig med att säga att läget är under kontroll.

Under en brandövning idag skulle jag tända en metallbrandbomb på vanligt sätt med hjälp av röktändaren (ca 8-9 cm långt rör, gängat ca 3 cm upp, gråmarkerad i ena änden och med ett stift med sprintsäkring i andra). Enligt manualen ska man bara dra ut sprinten så tänds röktändaren men nu hände inget, nada. Ska röktändaren apteras eller förberedas på annat sätt? Jag provade att trycka ner stiftet men det satt som berget. Hade jag fått en defekt eller var det användaren som var det?

Jag antar att du har kört tgb11 på vintern? Utan terrängkedjor är de förjävliga på halt underlag. Djupsnö är mumma men så fort det är isigt så släpper de utan förvarning och de biter en riktigt illa om man inte är på hugget. Tgb13 är värre (enligt mig i alla fall, vi har två på jobbet) med sin skumma diffning i baken. YMMV, det kanske jag som är en klantig mes och tgb11 egentligen går som på räls.

Intressant läsning om F-117, B2 och annat smått och gott finns i Skunkworks av Leo Janos och Ben Rich, den senare Kelly Johnsons andreman och senare chef på Skunkworks.

Tillverkat på Åkers Styckebruk. Jag vet faktiskt inte om det är utvecklat där också eller om modellen var köpt.

Jag ska iväg och skruva lite på onsdag om barnen är tillräckligt friska. Jag kan ta med kamran då och ta lite bilder och mått. Kan det passa?

Jag har en del bilder men inga som visar hur skidorna är monterade i detalj. Är det något speciellt du vill veta?

Under vår slutövning våren -91 så var vi b-styrka mot en IB2000 som testades i full skala för första gången. Då rullade de omkring i tgb men vi fick höra att vi skulle agera som om de satt i splitterskyddat. Man fick ta i med fantasin

När jag behövde verkstadshandböckerna till tgb-11/13 (vi har tre tgb1316) så ringde jag först till biblioteket på S1 där jag fick alla M-nummer, ca tio olika publikationer. Med dessa i hand ringde jag till FMLOG:s publikationsavdelning och sa att jag ringde från FOI och att jag behöver dessa publikationer. Visst, inga problem, är det bråttom med frakten eller kan de skickas som paket? Några dagar senare dök det upp en stor kartong med allt som jag hade bett om. Totalt är det en trave på ca 50 cm. Allting gratis. Pärmarna hade egna M-nummer och kostade pengar så de hoppade jag över. Antingen var de ordentligt pårökta hos FMLOG eller så var de extra snälla mot FOI. Jag undrar hur det hade gått om jag hade presenterat mig som HV-man?