AdamAdam

Japp, en klassisk rulle! Den heter mycket riktigt "Den andre fienden" (1985) och illustrerar faktiskt ganska väl många av svårigheterna med köldskador och sjukvård vintertid. Den finns in katalogen hos Armé, Marin och Flygfilm (ohemult dyrt tyvärr, trist att sådant här inte kan släppas fritt).

DN skriver idag att stora nedskärningar väntar FOI och FMV: Stora nedskärningar väntar försvaret. Det låter utmärkt. Fanjunkare och stridsvagnar gör förmodligen mer nytta än civilingenjörer, både i Sverige och i Afghanistan. Utredningen finns att studera på den här länken (pdf): Ett användbart och tillgängligt försvar.

Aha, det var så det var. Det var alltså därför han ingick i en "supergrupp" med erfarna piloter. Historien jag hört var att enheten skulle varit en förvaringsplats för "illojala" flygare som var för bra för att göra sig av med, men det verkar inte stämma. Å andra sidan kanske bristande förtroende för ledningen var ett generellt drag hos de här flygarna.

En fundamental fördel med bandfordon är att man kan bygga två (nästan) oberoendebandaggregat på vardera sida om chassit. Därmed frigör man en stor "låda" i mitten där man kan stoppa in besättning, am, motor och annat man måste ha med sig. Det är en anledning till att banden sitter på sidan. Bandfordon har här en fördel jämfört med tunga hjulfordon: på ett sådant måste man ha drivaxlar etc under fordonet och får därmed ett högre fordon (nyare fordon som SEP löser detta med navmotorer, men där är vi inte riktigt än). Den fördelen tappar vi med bandet i mitten. Om man försöker utnyttja utrymmet runt om/ovanpå banden får vi försämrad vältstabilitet och ett högre fordon. Dessutom har man inte mycket nytta av banden om man skjutit bort motorn... Svängradien lär också bli ganska stor. Stridsvagnar är förvisso rätt optimerade, men samtidigt ändras kravbilden på stridsfordon: flera uppgifter idag är av fredsbevarande karaktär och då är passivt skydd betydligt viktigare än på slagfältet. Fredsbevarande uppgifter går ju ofta ut på att vara en "sitting duck". Då skulle man kunna tänka sig att terrängframkomlighet växlas mot skydd. Å andra sidan tenderar man att vilja ha hjulfordon hellre än bandfordon i fredsbevarande tjänst, då de uppfattas som mindre "krigiska". Allt detta enligt öppen information från Hägglunds.

Dessutom var väl Adolf Galland inte direkt lojal med Hitlerregimen? Historien jag hört är att han placerades i en "problemskvadron" för höga militärer med obekväma åsikter. Det kanske gjorde det lättare att närma sig den forna fienden.

Ett och annat segelflygplan har säkert skruvats ihop i Lidköpingstrakten! Och kanske diverse andra flygetyg också? Låt vara att limmande hobbyister kanske inte är samma goda ämne för arbetarromantik...

Ett av problemen är som jag har förstått att man använder en nyutvecklad motor, Europrop TP400. Bara att integrera en befintlig flygmotor är relativt komplicerat, att göra det under pågående utveckling är antagligen riktigt hårigt. Redan där faller gänget i Tannefors ur leken, för någon flygmotor har aldrig utvecklats av Saab. Dåvarande STAL i Finspång (sedermera Alsom, numera Siemens) gjorde ett försök till Draken, men den gången blev det Rolls Royce som tog hem spelet (enligt rykten för att flygvapenledningen hade intressen i RR). Den legendariske flygplanskonstruktören Erik Bratt sa en gång "att bygga en plåtlåda runt en motor är enkelt". Kanske är det där man fallit... Jag tror också att mängden mjukvara har ställt till det. Flygplanet har fly-by-wire och en komplicerad FMS (Flight Management System) som enligt uppgift tagit mycket tid att utveckla. Man kan också fundera på hur det ligger till med Airbus vana av att bygga militära flygplan. Militära system kan ställa helt nya krav på certifiering, robusthet etc som möjligen ställt till det. Man kan också gissa att Airbus fallit i "återanvändningsfällan" och försökt använda program och resultat från civilsidan, med resultatet att anpassningen tagit mer tid än nyutveckling. Angående större och bättre Herca, så skulle man kunna tänka sig att det ligger till så här: kostnaden för att utveckla något som är bara "en aning bättre" än Hercules är fortfarande så astronomisk, att det blir omöjligt att räkna hem en sådan investering jämfört med att gångtidsförlänga den befintliga Herculesflottan. Alltså måste man åstadkomma ett tekniksprång för att utvecklingskostnaden ska vara motiverbar. Dvs, den totala kostnaden blir mycket högre, men totalt sett får man mycket mer flygplan för pengarna än om man hade stansat ut en något pimpad aluminiumlåda av standardsnitt. Allt detta är förstås bara lösa gissningar. Jag hoppas att A400M kommer i luften snart, för det lär bli en bra kärra. Och om den flyger lika länge som C130 så kan vi nog förlåta en del strul i utvecklingsfasen!

Ett fullständigt LYSANDE citat. Det ska jag använda så ofta jag kan. Världen är komplicerad. Och ett hållbart arbete för fred kräver ibland att man sväljer förtreten, pressar tillbaka tårarna och accepterar att det är LÅNGSIKTIGA processer som till slut kommer att förändra världen. I slutändan är det sällan någon enskild soldats agerande som kommer att rädda tusentals liv i konflikthärdarna. Det ansvaret ligger snarare hos den diplomat som kanske tvingas kyssa diktatorns blodbesudlade händer, men till slut kommer att rädda livet på fler kvinnor och barn än vad någon enskild soldat har möjlighet till. För soldaten i ledet gäller det att visa tillförsikt till sina överordnade och acceptera att det verkliga arbetet är mer långsiktigt än vad den egna tjänsten medger. Det saknas knappast exempel på den frustration det skapar, och hur den stundtals har drivit soldater till vansinne. Men i slutändan är det den frustration som soldaten betalar med, som skapar förutsättningarna för varaktig fred. Min respekt finns hos dem som i tystnad kan uthärda denna förtvivlade vanmakt. Tyvärr är det sällan dessa hjältar får den ära de förtjänar. Kanske just för att enskilda, futila aktioner ofta rankas högre än det sega och varaktiga arbetet. Något som den här tråden illustrerar mer än väl.

Intressant konstruktion. Jag antar att de "roterande vingarna" på något sätt skulle skapa lyftkraft genom rotation, t.ex. genom Magnuseffekten: http://en.wikipedia.org/wiki/Magnus_effect. Framdrivning åstadkoms genom raketmotorerna, som tydligen sätter snurr på "vingarna" också. Vad "scoop-propellrarna" gör förstår jag inte riktigt. Antagligen är de tänkta att hjälpta till med framdrivningen, precis som turbinbladen som syns i midjan av "vingarna" (en sorts tidig "unducted fan" alltså!). Eftersom "vingarna" roterar åt motsatt håll på höger- och vänstersidan blir summan av reaktionsmomenten noll vid planflykt. För att skeva maskinen skulle man behöva minska varvtalet på en "vinge", vilket skulle ge ett reaktionsmoment som driver på skevrörelsen. Således borde maskinen bli instabil i roll, klart spännande... Kul pryl i alla fall! I teorin kan konceptet antagligen funka. I praktiken misstänker jag att hög vikt, för mycket rörliga delar, skumma flygegenskaper och dålig tillförlitlighet på raketmotorerna snabbt skulle sätta stopp för maskinen. Ett ekranoplan är inte riktigt samma sak eftersom det har en konventionell vinge och "surfar" på markeffekten. Cyclonic-historien verkar avsedd att flyga på normal flyghöjd, dvs ej beroende av markeffekt.

Mja, jag menade att man eventuellt kan ha skruvat ner kravet till FS17-rekryteringen eftersom det verkar handla om en vakansrekrytering. Förvisso var jag otydlig där.

On-topic igen då... någon som kan förklara varför nivån på tjänsten är "9" på FS17, men "5-6" på FS18? Förmodad komplexitetshöjning? Eller har man sänkt kraven för att få in folk? Befattningslön 0 kr verkar lite snålt också, men vad fasen...

Det såg ut som en fantastiskt intressant tjänst! Modellflygare med GU på underrättelse borde ha goda chanser att komma med (varför ligger UAV under armén, förresten?). Finns det någon här som vet mer om dylika tjänster?

Jag vet inte vad kravbilden är i Afghanistan, men rent spontant känns det inte som om det borde vara så himla svårt att anpassa en civil hkp för sjuktransport. Det som behövs är bårställ och diverse upphängning av medicinsk utrustning. Civila flygplan av varierande bakgrund anpassas ju ofta för ambulansbruk, så det borde väl vara görligt att stoppa i nödvändig sjukvårdsutrustning även i en helikopter. Att försvarets egna helikoptrar inte är insatsklara beror förmodligen mest på helikopterflottiljens, eh, "tröga" organisation; och inte på att systemen i sig skulle vara så extremt avancerade (det är iaf den bild jag har fått via skvallret på hkp-flottiljen). Förmodligen bidrar även brist på pengar.

@Krook: intressant inlägg! Kanske det första intelligenta som sagts i den här tråden. Hur sätter man då vettiga krav ur ett funktionsperspektiv? Jag har hävdat att fälttest är ett enkelt och tillräckligt noggrannt test på god allmänkondition. Men jag kanske är ute och cyklar? Finns det andra och bättre mätare på fysisk kondition, eller mer specifikt den rent fysiska förmågan att uthärda tjänsten som kock, fältpostiljon, televapenoperatör, skyttesoldat eller vad man nu ska fungera som? En invändning jag själv kan se mot mitt resonemang är att uthållighet sitter lika mycket i huvudet som i kroppen. Det finns förmodligen många exempel på överviktiga, rökande kronvrak som jobbar tills de dör av utmattning, likväl som det finns idrottsprimadonnor som psykar ur efter missad skönhetssömn. Problemet är att sådana egenskaper är förbannat svåra att utvärdera. Men kanske finns det bra sätt? Jag välkomnar en diskussion.

Jag tillåter mig att göra ett inpass. Som jag yrat om förut: konditionstest, fälttest etc är INTE till för att i första hand mäta förmågan att slåss, springa marschera, bära packning etc. Det huvudsakliga syftet med god kondition är att kunna fungera normalt under mindre perfekta förhållanden. Dvs att klara av din tjänst fast du fått minimalt med sömn, fryser, är kissnödig och bara har ätit knäckebröd. DÄR har vi den "militära konditionen" som diskuteras ovan. För att klara sådana krav krävs god allmänkondition, inga styrkeprov eller marschtester. God styrka och härdade fötter är förvisso också viktigt, men det kommer i andra hand. Allmänkondition är grunden! Jag tycker att nämnda cykelprov låter som en vettig metod för att mäta den allmänna konditionen. Som någon redan sagt, har man mer att släpa runt på så bör man rimligen bli trött fortare och då verkar det vettigt att provet justeras för kroppsvikt. Den här tråden kanske kan vara intressant för en relaterad diskussion. Till trådstartaren kan jag också förmedla en gammal visdom från chefen för KB-skolan 1996: "ingen uppgift är för liten i armén!". Jag är rätt säker på att detsamma gäller flottan.

Att skylla på piloten är en naturlig ryggmärgsreaktion och tillgrips ofta som ursäkt. Söker man efter enkla förklaringar så funkar det. Vill man åstadkomma varaktig förändring är det helt meningslöst. Jag har bara skummat rapporterna om den senaste tidens hkp-haverier, och kan därför inte komma med några djupare synpunkter. Den extremt korta varianten verkar dock vara att helikopterverksamheten bedrivs på extremt lösa boliner: det finns inga operativa rutiner, det är oklarheter om vem som är chef, säkerhetsarbetet haltar och utbildning och -kontroll släpar efter. Att i det läget konstatera att "piloterna är kassa" vore en strutsmentalitet utan dess like. Tur då att havkom gör ett seriöst arbete med att följa upp olyckorna. Om jag får spekulera vilt, så är dessa brister delvis en konsekvens av helikopterflottiljens tillkomst: enheten skapades som en sammansättning av hkp-verksamheten inom FV, Armén och Marinen, och var säkert en god åtgärd i en krympande försvarsmakt med delvis ny inriktning. Samtidigt ställer det höga krav på integrationen: Hkp-flottiljen fick den grannlaga uppgiften att försöka gifta samman operativa procedurer, säkerhetskultur och administration från tre olika verksamheter. Med tanke på att personalen till stor del bestod av tjurskalligt konservativa läderhuvor så kan man väl gissa att ledningen stött på en del friktion. Kanske är det denna brist på integration som lett till de organisatoriska bristerna. Bristen på ekonomiska resurser har förstås inte gjort saken bättre. Pilotfel eller inte, när havkom anser att olyckstalen är "oacceptabelt höga" är det dags att göra något. Och då måste man söka rötan någon annanstans än hos enstaka piloter.

DI:s artikel förefaller tämligen raljant, men den kan ju ändå vara korrekt i sak. Det skulle vara intressant om någon med lite insikt ville kommentera följande utdrag ur artikeln: Stämmer det att Sverige valt en onödigt dyr och besvärlig lösning? Eller är det journalistens egen tolkning? (min spontana tanke är att Sverige till skillnad från de länder som räknas upp inte har några "existerande förband" att ställa i beredskap, vilket gör jämförelsen tämligen orimlig).

Det här är en intressant fråga som har många bottnar. Såvitt jag vet ordnar FM flera anhörigträffar och skickar fortlöpande info till anhöriga. Det är heller inget som hindrar att anhöriga träffas utanför FM:s ramar och supportar varandra. På TV-serien om Afghanistan-styrkan såg vi ju hur diverse officersfruar träffades och pratade. Sådant är mycket värdefullt! Jag undrar om det inte är det svaga svenska civilsamhället som spökar här. Vi är från barnsben uppfostrade med att staten, i det här fallet i form av FM, tar hand om oss. Det har fött en handfallenhet och en stundtals påtaglig brist på mellanmänsklig solidaritet. Kanske är det de symptomen som visar sig i anhörigas osäkerhet. I USA är jag övertygad om att soldatfruar och flickvänner träffas enormt mycket mer även utanför de organiserade tillfällena. Det krävs inte mycket, en fikastund och några informella samtal kan göra fantastiskt mycket för att lindra osäkerhet och ge stöd. I Sverige är det naturliga att i stället ropa på mer insatser från FM, vilket kanske är påkallat, men det tål också att funderas på hur man kan lösa det här inom ramarna för civilsamhället. Kan FM bli bättre på att uppmuntra sådana här "spontana" träffar? Kanske jobba på att sammanföra anhöriga inom vissa områden? Jag är inte säker på hur anhörigträffarna funkar, men jag gissar att det finns någon form av regional indelning. Kanske kan man jobba mer finfördelat med anhörigstöd? Utse frivilliga "anhörigsamordnare" i vissa områden? Jag är övertygad om att det finns massor av driftiga morsor, fruar eller flickvänner som gärna tar en sådan roll. Dessutom visar empirin att den som agerar ofta hanterar svårare situationer än den som är passiv. Att organisera något dylikt kan alltså vara ett ypperligt sätt att handgripligt hantera sin osäkerhet. Korrekt och snabb information är förstås oerhört viktigt, så att de anhöriga inte ska behöva pussla ihop en osäker bild från medias spekulationer. Här vet jag faktiskt inte hur FM sköter sig. Förutsättningarna borde i alla fall finnas. Mina två cent blir alltså att supporta egna initiativ, samt att se till att informationsflödet funkar. Brasklapp för att jag faktiskt har dålig koll på hur anhörigstödet funkar idag. Men om situationen är så illa som den beskrivs så behövs det ju en insats.

Varför inte vända på det då? Om du åker till Afghanistan så gör du det med stöd av en kompetent (nåja) organisation, du har kamrater, skyddade fordon, vapen och bästa tänkbara resurser för att överleva resan. Jämför det med många backpackers som sladdar runt i Asien, bor på osäkra vandrarhem och drar på sig konstiga infektioner på djungelresor. Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att statistiken talar för Utlandsstyrkan i det här fallet, jämfört med "äventyrande" på egen hand. Kanske skulle du lägga fram det så för din mor?

Förhållande med lokalbefolkning bestraffas enligt tidigare diskussion (ref: Kn Glock) med avsked ur FM. Å andra sidan går det gissningsvis att förlåta också, särskilt om det handlar om nyckelpersonal. Min personliga åsikt är att man gott kan kicka ut personal som inte kan hålla veken/vecket i styr. Som sagt, händerna på täcket!

Det låter mycket märkligt. Som jag ser det kan det bara handla om en regelrätt kidnappning. Dvs, polisen, eller banditgänget, har antagligen gjort mer än att bara "gnällt". Att EUFOR och lokalpolis inte är överens om mandatet låter också skumt. Skickar man ut soldater på oklart mandat? Och har inte EUFOR isf tolkningsföreträde? Som sagt, det låter mer som en krigshandling än ett polisingripande. Jag hoppas att soldaterna snart är tillbaka och att EUFOR vidtar de åtgärder som krävs för att kunna lösa sitt uppdrag.

Som fd befattningshavare på sjukvård sträcker jag en smula på mig inför berömmet, det verkar som om många är nöjda. Tack för det! Jag tror att det finns flera anledningar till att sjukvårds/räddningsplutonen upplevs "inkompatibel" med det militära. Dels innehåller förbandet en hög andel civila experter, och därtill relativt få officerare. Jag tror också att personalen ofta är äldre än genomsnittet. Dessutom är man som sjukvårdare direkt frikopplad från diverse "militära" uppdrag (vaktjänst, eskort etc.) som kan drabba systemtekniker, kassörer och andra utpräglat "civila" befattningar. Sjukvårdsplutonen är alltså högutbildad, äldre och per definition icke-militär. Detta ger förmodligen ett mindre "formbart" förband, men knappast något som inte går att lösa med gott chefsskap. Trots allt så innehåller ju en genomsnittlig arbetsplats en betydligt större spridning av individer, vilket civila chefer har att hantera (låt vara under mindre krävande förhållanden).

Man undrar ju hur det påverkar fiendens taktik... "Kamrat General Bogdanov, vi har slagit ut 53 av Försäkringskassans 55 kontor... vi bedömer det klart att inleda markanfallet, då motståndarens brist på administrativa resurser gör honom helt förlamad!"

Jag fick, märkligt nog, en ny krigsplaceringsorder med posten idag, efter att ha beordrats att förstöra den gamla för ett par år sedan. Jag är enligt den krigsplacerad som "väbel", vilket jag tolkar som sjukvårdsväbel på bataljonsförbandsplats. Det är ungefär samma som min GU-befattning, sjukvårdstroppchef. Placeringen gör mig lite förvirrad. Jag är 32 år gammal och borde alltså snart vara för gammal för fältförband. Varför får jag NU en ny krigsplacering? Är det så att jag blivit överförd till värnkanonförband (motsv) i tjänsten "väbel"? Finns det ens sådana förband kvar? Idag sparkas man väl helt enkelt ut när man är överårig? Har det något att göra med att jag gjorde utlandstjänst för några år sedan? Jag är gravt förvirrad över det här. Om någon har liknande erfarenhet och/eller lite insyn i placeringsröran får ni gärna upplysa mig.

Om man nu har blivit intervjuad av Plutonchef (motsvarande) per telefon och ändå inte blir antagen, är det något som hindrar att man ringer upp och frågar vad som fattades? I det fallet tror jag att cheferna kan bjuda på fem minuters samtal. Eftersom jag antar att driftiga personer redan gör så, så tror jag att vi kan betrakta problemet som löst. Om man inte ens blir uppringd, well, då ligger man garanterat i en STOR hög med ratade ansökningar. Men oftast framgår det ju av befattningsbeskrivningen vilka meriter som är önskvärda (C-kort, uska etc.) och då är det ganska lätt att själv kolla av vad som saknas. Med tanke på de stora personalvolymer det handlar om så tycker jag att dagens system är acceptabelt. Det som skulle gå att förbättra är kanske en klarare definition av önskvärda kvalifikationer för tjänsterna, en del befattningsbeskrivningar är ganska luddiga. Jag tror också att det vore bra med mer information om hur rekryteringsprocessen går till, tex hade jag aldrig stött på det diffusa begreppet "ringvecka" innan jag läste det på forumet. Varför inte tala om redan vid ansökan att telefoninervjuer genomförs vecka XX? Det är ju dumt att missa bra personal bara för att vederbörande råkar vara på semester fel vecka.