gpd

En intressant vinkling som inte varit uppe här är om Irak brutit mot någonting genom att nu inneha WMD? Visst det finns en FN resolution som förbjuder Iraq att inneha desamma men har man skrivit på de avtal som förbjuder BC-medel samt icke spridningsavtalet ?? USA har t ex inte ratificerat ( godkänt ) förbudet mot landminor, eller förbudet mot användning av napalm. Därför kan de heller inte ställas till svars om de använder dessa typer av vapen. Oavsett vilket så tycker jag till slut att det var rätt att rulla in i Irak, oavsett om det fanns WMD eller ej. Anledningen ? Samma som 1939, sätta stopp för en diktator, det är bara att se på de scener som faktiskt utspelas i Irak där folket äntligen blivit av med en av förra seklets långa rad av massmördare. Sedan innebär det ju inte att Irakierna vill bli ett amerikanskt protektorat. Men som många redan påpekat, det här är ingen enkel frågeställning, det finns många problem, t ex 1. Vem bestämmer när det är bra att gå in med vapenmakt ?? FN är ju inte en organisation som kan hantera dessa typer av beslut, helt enkelt för att den bygger på konsensus ( samförstånd ) tanken. Vi människor är alldeles för primitiva för detta, reptilhjärnan har fortfarande för stort inflytande. 2. Är den västerländska demokratin det ultimata styrelsesättet ?? En del vill ju hävda att det finns andra styrelseskick som fungerar lika bra. Min personliga uppfattning är dock att det inte stämmer. Vårt representativa demokratiska styrelseskick är det enda jag känner till som garanterar någon form av rätttvisa, även om det är långt ifrån perfekt. Alla andra varianter lämnar fältet öppet för starka män ( och kvinnor ??) att ta makten i folkets namn. Sedan går det som det går. Det här en väldigt intressant frågeställning på det filosofiska planet. Tankar folks ??

US Navy har testat RBS15 och blev bleka om nosen. Man sköt på en gammal Forrest Sherman jagare ( tror jag )[4500 ton 1950-tal] och den drabbades mycket riktigt av akut personlighetsklyvning. Egentligen är det ointressant om roboten sänker fartyget eller ej, eftersom det inte kommer att kunna fullgöra sin uppgift utan vara fullständigt fokuserat på att hålla sig flytande. Därmed är uppgiften löst, det är inte längre ett hot. Dagens krig är i allmänhet så korta så att det ändå inte hinner repareras innan det är avgjort ( du kan räkna med 6 - 18 månader ). Glöm invasionshotet i närtid (10-20 år). I alla fall från Putin och grabbarna. Plattformarna behöver bli större för bättre uthållighet när vi opererar utanför Sveriges gränser, men även i vårt territorialhav. Skall vi ligga ute och patrullera så måste det finnas bränsle och förnödenheter, samt tillräckliga utrymmen för besättningen så att de inte drabbas av "plåtsjuka". Titta på kustbevakningen, deras senaste byggen (200 serien ) är betydligt större än tidigare patrullfartyg.

Jepp jag vet, jag har varit ute och kört 200:a och Ekeskär med ert gäng några gånger. Problemet med kompetens är inte bara på lokal nivå utan genomsyrar organisationen. De enda ställen där det är något bättre är i de områden som har eller nyligen har haft marina förband som t ex i K-krona. Sedan är det så att om man läser TTOM ( Taktisk Teknisk Organisatorisk Målsättning, dvs styrdokumentet ) för hemvärn med marina uppgifter så är det väldigt begränsade marina verksamheter som avses. Jag skulle vilja påstå att flera förband tar sig stora friheter som inte är förankrade i organisationen. Min åskit är att hv inte har något riktigt intresse för verksamheten, förutom det att den är en rekryteringsfrämjande åtgärd. Nej, hv är ett markbundet förband i sin nuvarande tappning.

Ragulin , kollega Eftersom vi kommer från samma förband så har vi upplevt samma sak, jag vill bara förtydliga: Det finns inget marint hemvärn, utan ett hemvärn med marina uppgifter. En nog så viktig skilnad, eftersom det markerar att det är en tillikauppgift. Huvuduppgiften är fortfarande att krama objekt till lands ( nåja, objekten börjar gudskelov försvinna även i hemvärnet). Hemvärnet är en del av armén och leds av personal som har utmärkt kompetens i pansar och infanteristrid, men ingen marin erfarenhet. Inte underligt att det inte fungerar, det är som att sätta en kommendör till att leda ett stridsvagnsförband. Nej, lägg ner eller ge uppgiften till annan mer kompetent aktör, som det är nu är det ett slöseri med de stackars förbandsmedlemmarnas dyrbara tid.

Ryssarna har mer stål i fartyget , det är normalt bättre ur hållfasthets och brandskyddsynpunkt. Ticon har en extremt hög överbyggnad, så hög så att farten framåt måste uppgå till ca 10 knop innan vidavdriften vid normala vindstyrkor blir försumbar. Mest lättmetall alltså. Dock är inte konstruktionen allt, utan skyddstjänsten och personalen är nog den absolut mest avgörande faktorn. US Navy har fått ett antal träffar utan att förlora ett fartyg. T ex: 1. FFG-31 USS Stark. Oliver Hazard Perry (FFG-7) fregatt. Besköts av misstag av ett Irakiskt flygföretag med 2 Exocet som stäffade för om bryggan. Ca 30 döda, men fatyget flöt och kunde repareras. Dock rullade en del huvuden eftersom man hade haft indikationer på anfallet med ignorerat dem. Detta var en av anlednignarna till att USS Vincennes sommaren 1988 sköt ner ett Iranskt passagerarflygplan som de misstog för ett attackföretag. ( Radarspegling + problem med dataöverföringen från en äldre Knox-fregatt där målnummerna blandades samman bidrog också) 2. USS Princeton (Tico), gulfkriget 1991. Två bottenavståndsminor detonerade i omedelbar närhet av faryget. Stora skador, men hon kom hem. 3. USS Tripoli, gulfkriget 1991. Kontaktmina, hål i skrovet ( Iwo Jima klass helikopterlandstigningsfartyg, tämligen stort ). Kunde fortsätta verka. 4. USS Cole (Arrleigh Burke), Aden oktober 2000. Terrorsithandling, hundratals kilo sprängmedel detonerar obedelbart utanför fartygssidan. Stora skador , tiotal döda , massiv vatteninträngning, ingen elförsörjning. Hon överlevde. En sjömålsrobot rör sig i allmänhet tätt över vattenytan, i slutfasen "poppar" den upp för att kunna dyka in i målet snett nedåt för att detonera inne i fartyget där det mest ömtåliga utrustningen finns. Stridsledningscentraö, durkar, maskiner etc. Tittar vi på ett av de mest kända fallen i modern tid, sänkningen av HMS Sheffield under Falklandskriget så kan vi konstatera att här detonerade inte ens stridsladdningen. Det som hände var att bränslet i Exoceten antände inredningen. Engelsmännen hade glömt bort det man dyrköpt lärde sig under VK2, inget brännbart i inrednigen. Dessutom så började lättmetallen i överbyggnaden att brinna, metallbränder släcker man inte så lätt. Vid de temperaturerna så sönderdelas två av de vanligaste släckmedeln ( vatten och CO2 ) till brännbara komponenter som underhåller branden. Dessutom så förstörde robotträffen huvudvattenlednignen så det fanns inget släckvatten. Royal Navy har tagit lärdom. Nua konstruktioner och förstärkt skyddstjänstutbildning.

Hej flottörkamrater och andra Jo allt som är "intelligent" går att störa, så även zonrörsgranater. De första var tämligen osofistikerade så de kunde fås att detonera av vanliga radiovågor. När det gäller vår förmåga att hävda oss gentemot främst amerikanska sjöstridskrafter, så är den god i kustnära områden "littorials / brown water". Till detta finns det flera skäl: 1. Taktik. Vi är vana att utnyttja öarna som skydd och att köra fort där det är trångt. Amerikanerna i allmänhet manövererar på öppet vatten och blir livrädda när det blir grunt och trångt. Det är lätt att förstå, det är en helt annan sak att skärgårdsnavigera än t ex här i Öresund. 2. Sensorsystem/ Vapensystem. De system som finns i dag är i allmänhet utvecklade för kalla krigets verklighet, d v s operationer ute på världshaven. Det förvånar mig inte att ett radarsystem optimerat för stora skjutavstånd (AEGIS) och öppen sjö får problem kustnära, dessutom så måste roboten ha tid på sig att leta sig in i ledstrålen, därav ett minsta skjutavstånd. Likadant är det med sonarerna, lågfrekvenssonarer med stor räckvidd men värdelösa i våra grunda vatten med massor av språngskikt och bottenekon. Phalanx är ett vapen som utvecklingen har sprungit ifrån, det har varit i bruk i över 20 år. Den generationens sjömålsrobotar var underljudsrobotar med ganska stelt uppträdande. Dagens robotar kan nå flera gånger ljudhastigheten t ex ryska Sunburn/Moskit och uppträder på sådant sätt att låsning följning försvåras. Även om du skjuter ner roboten med Phalaxen så sker det oftast så nära att splittret kommer ombord med stor föredelse som följd, speciellt på sensorerna. Dessutom hänger inte eldlednignen / styrningen riktigt med trots uppdatering. Våra ubåtar funkar väl även på relativt djupt vatten som t ex i Medelhavet, de kan dyka till (nästan) lika stora djup som t ex 688-klassen (Los Angeles) i alla falll tillräckligt för att tillgodogöra sig eventuella språngskikt. Nackdelen är de inte kan förflytta sig stora sträckor dolt ( under ytan ) som en atomubåt kan. När det gäller torpeder så finns det idag inga tunga (53 cm) torpeder på övervattensfartygen , endast lätta ubåtsjaktditon. Tung torped är numera förbehållet våra ubåtar.

Planerna var att fortsätta med åtminstone två ytterligare enheter av Hallandstypen, men detta visade sig vara för dyrt. I stället så projekterade Östergötlandsklassen med en äldre 12 cm pjäs (m/44) utan automatladdning. Likaså så tog man bort möjligheten till sjömålsrobot samt 57 mm pjäsen och två 40mm pjäser. Dödsstöten för större fartyg kom i och med försvarsbeslutet 1958 som var påverkat av den dåvarande tron på kärnvapenkriget som ett oundvikligt faktum. Adjöss till allt större än torpedbåtar när de dåvarande fartygen föll för åldersstrecket, sist var Halland 1983. Halland och Småland hade förberetts för sjömålsrobot redan vid byggnationen även om systemet inte infördes förrän vid mitten av 1960-talet. De moderniserades i steg, framför allt när det gällde sensor och eldledningssystem. Den stora luftspaningsradern tillkom så även helikopterplattan. Centralsiket ersattes av ett RIS ( riktstativ ) och ARTE62 och Halland fick under sina sista år även ARTE 726 vilken aldrig monterades på Småland. De två som byggdes för Colombia är inte de saknade Lappland och Skåne utan en annan beställning. De fick ingen robotinstallation men dubbel 57:an byttes mot ytterligare ett 12 cm dubbeltorn. Östergötlandsklassen moderniserades i början av 1960 talet genom att Lv robot Seacat, till dags dato det enda lv-robotsystemet i flottan. De, i huvudsak stadsjagare, som omklassades till fregatter fick en mindre ombyggnad där torpedtuberna togs bort, en au-granatkastare moterades och sonarutrustningen förbättrades. TVå , Visby och Sundsvall, fick en mera omfattande ombyggnad där även 12 cm pjäserna togs bort och ersattes med 2 st 57mm/50 pjäser och ARTE62 infördes. Man fick även en hkp-platta med möjlighet att tanka hkp. Bofors 12 cm pjäs med 80 plugg per minut och ett eldrör ( i stället för 12/50 två eldrör 44 plugg/eldrör och minut) var enligt obekräftade källor avsedd för ett svenskt korvett/fregatt projekt som ej genomfördes. Den såldes bland annat till Finland och till Indonesien(tror jag) som fartygspjäs, jeg vet inte hur mycket av denna som sedan följde med til KA:s 12/70 system. Sverige gjorde försök ( tidigt 60-tal ) med pjäsen som lv-pjäs till lands, i stället för de på den tiden inte fullt utvecklade robotsystemen. Den var dock för tung och skjuttiden på de avstånd som avsågs var för lång för att kunna garantera tillräcklig träffsannolikhet mot manövererande mål. /Göran

Min uppfattning är nog att M1A2 och Leo 2:an är tämligen lika m a p skydd och rörlighet. Dessutom har de samma pjäs och därmed samma eldkraft. Gasturbinen har sämre bränsleekonomi och IR-signatur, men bättre köldegenskaper än dieseln LeClercen är en sak för sig. Den har automatladdning och en tämligen avancerad elektronik, däremot så var den en fullständig katastrof i vårt klimat, bl a så frös bandaggegaten ihop vid vinterproven. Det var så illa med tillförlitligheten att FMV/FM erbjöd fransmännen att dra sig ur upphandlingen för att de skulle kunna rädda ansiktet, vilket de dock inte nappade på. /Göran

Uppgifterna är tämligen knapphändiga, i alla fall i öppna källor. Det talas om någon typ av mekaniskt fel, dessutom hade ubåten en ovanligt stor besättning vilket en del påtalat. Båten sägs ha bogserats i land vilket ju tyder på att tryckskrovet är intakt ( til större delen i alla fall ) , annars borde hon ha sjunkit. Dessutom så har hon, som också påpekats, befunnit sig i ytläge, eller lyckats ta sig upp i ytläge. Det mest rinmliga är någon typ av förgiftning eller brist på syre. Troliga orsaker: 1. Dieslarna har läckt in avgaser i båten vilket långsammt har förgiftat besättningen. Knappast troligt i ytläge, någon borde ha haft krafter kvar till att öppna kuckorna och ventilera båten. 2. Vatteninträngning i batteriutrymmena, saltvattnet spjälkas till giftig klorgas som fyller båten. Samma som under 1, någon borde ha hunnit. 3. Båten har gått i ytläge eller svagt nedtrimmad med tornet uppe och under dieseldrift med alla luckor stängda. Plötsligt har luftintagen stängt och dieslarna har mycket snabbt sugit i sig all luft i båten och kvävt besättningen varefter maskinerna stannar och båten driver på ytan. Detta tror jag är det mest troliga scenariet. Alternativt har man genomfört någon typ av försök som gått snett. /Göran

Amf har en radar som heter ARTE740 som är monterad på Piranha chassiet, främst avsedd för artillerieldledning men även för lv. PS23/UNde23 vilket är den nya radarn för BAMSE RBS23 ( bl a ) är splitterskyddad vilet innebär att personal och delar av elektroniken är skyddad mot SSARB som slår i antennen. Dock är stationen utslagen under den tid det tar att reparera antenn och mast. Det finns flera sätt att undvika SSARB ( Signalsökande robotar ) . Viskande radar, dvs du sänder över ett brett spektrum fast med låg signalnivå, sedan signalbehandlar du den återvändande signalen för att få en bild av omvärlden. Då så skall signalen drunkna i bruset. Sätt ut flera enkla, billiga sändare och en avancerad mottagare. Då spelar deti ngen roll om fi dödar några sändare, den kvalificerade och passiva mottagaren finns kvar, samt så många billiga sändare att det är lönlöst för fi att slå ihjäl alla. Kräver avancerad signalbehandling samt noggran positionering.

70/90 systemen använder i princip samma robot. RBS 70 skjuts från en bärbar lavett där skytten sitter direkt vid siktet och tittar okulärt ( med ögat ). RBS90 består av en fjärriktad lavett som transporteras i en Bv206. Till eldenheten finns en annan 206:a som innehåller en lokalspaningsradar med operator samt skytten med en tvmonitor. På lavetten sitter två robotar samt en IR-kamera. Detta gör att 90 systemet har mörkerkapacitet. Det finns en bildförstärkare att hänga på 70 siktet men försvaret har inte anskaffat det. Bägge systemen kan få invisning från spaningsradar PS70/90/23 HAWK systemet är ett höghöjdssystem > 10000m ( klarar även medel och låghöjd ) som först benämndes RB67 och efter modifiering på 80 talet som RB77. Då modifierades robotarna samt byttes spaningsradarn och höjdradarn till en PS70 variant PS707. Nu pågår ytterligare en modifiering till RB97 med stridsledningshydda och Ps/UndE-23 i stället för PS707. Bamse är en utveckad RB90 med större räckvidd och annnan styrteknik. Det enda eldrörssystem som är aktivt idag är LvKv90 en variant av strf90 som är avsedd att skydda pansarförband mot framförallt pv/attackhkp

Öhhh.. rekylförstärkare... Ännu ett nytt begrepp... kom in på banan och greppa den klassiska fysiken , snälla !! Newton , allt är förlåtet kom hem

Öhhhh... mynningsbroms !!! "Tratten" på 40 mm akan är en flamdämpare inget annat. Den förhindrar/dämpar "blomning" av krutgaserna runt mynningen. Mynningsflamman består av oförbrända krutgaser som strömmar ut ut mynningen och som antänds när den omgivandeluften höjer syrenivån till den punkt när antändning sker. " tratten" gör att detta sker framöver. Vanligtvis så fungerar en mynningsbroms så att utströmmande krutgaser leds bakåt från mynningen och på så sätt dämpar eldrörets rekyl. Att 40 mm akan skulle ha denna funktion är fullständigt nytt för mig och jag har ändå jobbat med eldrörssysten fram och tillbaka i nästan 20 år.

Grövre pjäs = tyngre projektil. Högre utgångshastighet = större anslagsenergi. P = (m * v2) /2 P = energin ( rörelse ) m = massan v2 = hastigheten i kvadrat Detta ger vid handen att det är mer lönsamt att öka hastigheten än massan i projektilen. Alltså längre eldrör är bättre än grövre ( generaliserat ). Problemet med att höja utgångshastigheten är mer ett problem med materialpåkänningarna i röret, de kan bli tämligen stora. Högre utgångshastighet ger andra positiva effekter som kortare bantid dvs större träffsäkerhet då målet får mindre tid för undanmanöver. Kinetiska penetratorer ( dvs "pansarpil" ) kommer antagligen att vara den förhärskande tekonologin ett tag till i jämförelse med RSV som till en del kan motverkas av aktivt pansar. Andra intresanta områden är flytande krut ( snabbare omladdning , inga hylsor, kan förvaras i vagnen i komponentform som kan vara oantändlig var för sig, bättre säkerhet för besättningen) Elektriska pjäser ( troligen inte för stridsfordon , men kanske för fartyg ) /Göran