Vid konstruktionen av strv 103 tittade man på statistik från stridsvagnsstrider under WW2, och konstaterade då att nästan inga träffar i vagnar hade inträffat under en meters höjd.
Alltså, ju lägre ju bättre.
Främsta enskilda anledningen till utslagning var träffar och skador i torn- eller pjäslagring. Alltså försök konstruera bort dessa, dvs. en vagn utan torn.
Man var heller inte rädd för konceptet att tvingas stanna och vrida hela vagnen vid strid, man hade nämligen tagit del av erfarenheterna som veteranerna i Finland hade av strider med sina Stug.3, dessa tyckte att det var inget bekymmer alls.
Det var nog också så att det inte fanns tillräckligt många militärer med erfarenhet av strider med i några kommittéer, utan dess då fler ingenjörer.