Ragulin
-
Posts
716 -
Joined
-
Last visited
Content Type
Forums
Events
Gallery
Posts posted by Ragulin
-
-
Nu på utpassage från Kielkanalen: HMS Carlskrona vänder hem från sin andra insats i Indiska Oceanen/Adenviken. Många kamrater ombord gör denna resa för andra gången. Välkomna hem!
-
Om CKR behåller samma fart under kvällen, så går hon i i Kielkanalen omkring kl. 01:00 i natt. Då finns det möjlighet att följa hennes passage via diverse webcams som livekör från kanalen vid olika punkter. http://www.kiel-canal.de/webcam/webcam_choice.htm
-
Japp, så är de i väg! HMS Carlskrona just nu på väg melan Karlskrona och Kielkanalen och vidare söderut mot Adenviken och Indiska Oceanen. Fair winds!
-
Jag blev djupt störd och ganska provocerad av att läsa följande blogginlägg från en moderat riksdagsledamot som uppenbarligen googlat sig fram till en "vår beredskap är god"-slutsats med stöd av trettio år gamla uppgifter...
Det är alltså så pass illa ställt. Han får rejält på pälsen i kommentarerna....
http://fredrikschulte.blogspot.se/2013/01/proportionerna-i-forsvarsdebatten-ar-pa.html?m=1
-
Underbart! Lägg på ett genusfokus
i försvarsdebatten!!! Precis vad som saknades och behövdes!! Glädjer mig att Försvarsministern har förstånd att rätt prioritera och visa gott ledarskap!Fy fan vad jag är less på detta dilletanteri!! Är försvarsfrågan i Sverige för evigt dömd att handläggas av kretiner, kvacksalvare och fuskare?
Nu ska ni se att vi snart får en ny ÖB också, när den nyligen utbrände skall kasseras på grund av "samarbetsproblem" och "illojalitet mot uppdragsgivaren"..... Han har ju liksom i förbifarten näthatats av den gamla batiktanten Ylva Johansson.....
Man orkar inte ens hoppas på en tillnyktring eller förändring heller. Jag ger fan i det här och inriktar mig på "fria kriget" framgent...
-
2
-
-
Jag såg en sådan där karta i samband med en FBU-kurs i mitten av 90-talet. Kartan var över Norrköping och väldigt detaljerad...
-
Som sagt i Sjö-forat: Sverige kommer att delta för tredje gången i EUNAVFOR/Operation Atalanta utanför Somalias kust. Återigen med HMS Carlskrona
http://www.svt.se/ny...rater-i-somalia
Insatsen är planerad att pågå mellan April och Augusti 2013. Kan bli Leading Nation även denna gång med ombordbaserat FHQ. Bordningsstyrka och Helikopterenhet skall medfölja! Hey Ho -Let´s Go!
-
Så vart det beställt idag! Regeringen uppdrar åt Flottan att planera för insats inom ramen för Operation Atalanta/EUNAVFOR mellan April-Augusti 2013.... http://www.svt.se/nyheter/sverige/sverige-ska-bekampa-pirater-i-somalia
-
Man söker ett jobb -och man får det!
Det förekommer säkert en hel del kompromissande mellan "jag" och det arbetsgivaren kräver och förväntar sig på arbetsplatser landet runt. Till syvende og sidst är det arbetsgivaren som bestämmer exempelvis om vilken image man vill förmedla till omgivningen. Det ställs krav både högt och lågt! Jag jobbar för närvarande på en arbetsplats där det råder rökförbud och det är bara att gilla läget för den som röker! Antingen fimpar man, eller så söker man jobb någon annanstans!
I övrigt har exempelvis FM en hel del krav man ställer på arbetstagaren, såsom fysisk status, värderingar, ställningstagande i etik och moral etc. Frågor som man som individ kanske har vissa känslor inför, men där man rättar in sig därför att man vill jobba just där!
Jag har själv skägg och är en stark individualist, men för den sakens skull är det inte helt omöjligt för mig att tänka mig att raka av skägget om det skulle vara förutsättningen för att behålla ett jobb jag i övrigt trivs bra i och där jag är nöjd för övrigt. Det är bara att välja!
Kuta till DO är bara så jävla kass!
-
Jag är rejält trött på KRÄNKTA människor och man skulle behöva ruska om folk så att de kan fokusera lite på verkligheten istället för att gå omkring och känna sig kränkt i tid och otid.. När jag hör "kränkt", osäkrar jag mitt vapen!
Man kan bli förbannad över att inte få delta i paraden, man kan bli besviken, men man springer fan inte till DO och gnäller som en liten surf*tt*! Arbetsgivaren leder och fördelar arbetet. Lika bra att lära sig acceptera det och inte gå omkring och känna efter allt för mycket hela tiden. Då har man för lite att göra, i min värld! Man behöver snäppas upp, helt enkelt!
-
Är man sugen, eller....? Hmmmmmmm.... Svaret är "JA"! Dock tror jag chanserna att få följa med en gång till är begränsade, minst sagt. Det finns ju redan en besättning att bygga på även om den inte är lika stor som den som kommer att tas i anspråk för en insats. Men jag kommer att söka, helt klart. Fogel? Vad säger du?
-
Kungliga Örlogsmannasällskapets tidskrift nr 1 2007. http://www.koms.se/
-
OT
@Rickard N, grupperar eller omgrupperar .. till .. kan vara 2 heta kandidater.
Slut OT.
On Topic:
Är det någon som är insatt i hur deras förmåga till återhämtning/reparationer så långt bort från egna hamnar ser ut?
Bunkra på Kuba/västafrika, egna bunker-/stödfartyg, eller hur har dom tänkt sig det?
(Dvs, är dom kapabla att klara det på riktigt?)
Man har kompisar i Latinamerika, sådana som inte gillar USA och som gärna sticker upp en pinne i häcken på Store Satan, som ställer upp. Chaves är väl en kandidat?
-
En liten lustifikation som piggar upp mitt i den "internationella avspänningen": http://www.dailymail.co.uk/news/article-2042820/Iranian-navy-plans-powerful-presence-US-coast-claims-state-run-news-agency.html
Iran plans to send ships to the Atlantic to create a strong presence near the U.S. coastline, it has been reported.The announcement came from top Iranian naval officer, Rear Admiral Habibollah Sayari, according to media sources.
Vad skall man tro om det här? En kukmätning? Ett sätt att "visa flaggan"? PSY-OPS med den egna befolkningen som huvudmottagare av ett styrkebesked? Eller ett seriöst försök att hålla en liten dolk i ryggen på USA inför kommande pissing contests i Persiska Viken?
-
Visserligen bara en lekmans uppfattning, men efter att ha haft mer eller mindre kontinuerlig koll på marinetraffic.com under ett par års tid så måste jag säga att det är en avgrundsskillnad mellan hur Sverige och Danmark patrullerar sina resp. farvatten. Detta törs jag säga trots en del brister i AIS-informationen och med vetskap om att långt ifrån alla militära och paramilitära fartyg syns på AIS:en. Det finns inte en dag utan att det är ett flertal mindre danska enheter igång samtidigt. Det är framför allt fråga om de nya patrullbåtarna av Diana-klassen (alltid minst 1-2 aktiva), multirole båtarna av Holm-klassen (alltid minst ett par aktiva) och inte minst alla de olika MHV-båtarna tillhörande det danska Marinehjemmeværnet (alltid minst 2-3 aktiva). Av de större enheterna så verkar Flyvefisken-klassen och Absalon-klassen vara mest aktiva, och kan ses nästan varje dag.
Sverige i jämförelse patrullerar sina farvatten väldigt väldigt glest. Jägaren är väl ute ett par tre ggr i månaden på västkusten, men hon patrullerar bara på västkusten ned till i höjd med Skanör-Falsterbo. Enheter ur Tapper-klassen syns förstås nån gång ibland både söder om Skåne och i Östersjön, men de försvinner oftast rätt så snart (inte så konstigt med tanke på deras begränsade uthållighet). Korvetter och minjakter kan ses nån gång ibland, men inte särskilt ofta. I första hand ser man de lite större enheterna när de gör långfärder till England eller deltar i övningar, mycket mera sällan att man ser dem utföra vad som tycks vara vanlig patrullering och sjöbevakning. Nu vet jag att man borde räkna in den svenska kustbevakningen i denna jämförelse, men även då är skillnaden stor mellan länderna. De enda KBV enheter som man alltid kan räkna med att få se nån av på patrullering är den nya KBV 001 Poseidon-klassen samt KBV 201-klassen. Övriga KBV fartyg verkar inte utföra någon egentlig patrullering eller sjöbevakning, utan ser ut att bara rycka ut på uppdrag. Nu vet jag att AIS:en kan ljuga, dölja eller missleda, men detta är i alla fall den klara bild jag har.
/Per
Ursäkta en sen bumpning, men svenska örlogsfartyg kör oftast med AIS i passiv mode som SOP.
-
Jag ser gärna att Sverige ingår i en militärallians, men skulle egentligen hellre se ett renodlat nordiskt system än NATO. De nordiska länderna har så pass mycket gemensamt och delar i allt väsentligt omvärldssyn och kulturellt klimat, så ett sådant samarbete hade varit nästintill idealiskt.
Fördelarna med att samarbeta på djupet i form av en allians är helt klart fler än nackdelarna. Redan idag är Sveriges diminutiva Försvarsmakt inte kapabelt att hävda vår territoriella integritet i händelse av ett halvresolut försök att ta och behålla kontrollen över en del av vårt territorium, så varför inte skaffa sig ett bättre försäkringsskydd inför framtiden, vilken man som bekant aldrig vet vad den bär i itt sköte? Det finns stora positiva synergieffekter både på materielsidan och i fråga om operativ förmåga, om enskilda stater kan specialisera sig på olika dimensioner av en väpnad konflikt. En nordisk militärallians skulle kunna se ut så här, där de olika länderna åtar sig huvudmannaskapet för olika försvarsgrenar/vapenslag, med kostnaderna fördelade jämbördigt inom alliansen:
Norge: Flottan -ubåtsvapnet
Danmark: Specialförband
Finland: Hären
Sverige: Flygvapnet + ubåtsvapnet
När det gäller NATO, sitter vi redan så djupt i knäet på denna organisation att det i det närmaste är kontraproduktivt att fortsätta stå utanför beslutsfattande nivåer om samarbetet skall fortgå.
FN har jag däremot noll förtroende för.
-
Jag anmäler en avvikande uppfattning när det gäller CKR sjöegenskaper: Hon har egentligen bara svårt att hantera låringssjö (snett bakifrån), men i övrigt går hon jäkligt stablilt och rör sig bra mycket bättre än VBG. Jag har seglat med båda i grov sjö, kan tilläggas.
-
@Ragulin:
Vissa tror på empiri, vissa tror på statistik, vissa tror på tomten och vissa tror på Flashback forum. Dock litar jag mer på BRÅ är uttalanden som "Jag tycker tendensen snarare är i ökande än i vikande avseende brott med inslag av grovt våld här och nu, men jag kanske är överdrivet paraniod?".
Visst, vi säger väl så då... Allt är hur soft som helst...
http://svt.se/2.126271/1.2429071/ogonvittne_polisen_skot_flera_skott
-
BRÅ har svaren på de flesta funderingar. Man kan bland annat läsa att det dödliga våldet minskat med 25% de senaste 20 åren. Trevligt.
Jag tar uppgifter från BRÅ ungefär lika allvarligt som astrologi. Jag känner flera poliser, ett par åklagare, en lagman, ett par advokater och ett antal kriminalvårdare. De förmedlar en helt annan bild av brottsutvecklingen i Sverige än den du tycks förskriva dig till. Vidare tror jag inte att tidningarna är så imfama att de hittar på all skit som de presenterar i form av nyheter även om media skall tas med en skopa salt. Som av en händelse.... http://www.sydsvenskan.se/malmo/article1471408/Stor-polisinsats-efter-gripande-pa-Rosengard.html
-
@Ragulin:
Ännu ligger ju de Islamistiska terrorister du talar om långt efter t.ex nynazisternas bodycount -99. Likväl krävdes det inte Carabinieri för att ta hand om dem.
Islamistiska terrorister är bara en mycket liten del av det jag utpekar som ett hot mot samhället, märk väl. Jag menar att även helt "vanliga" organiserade brottslingar är väl så farliga för samhället om de är motiverade och bedömer risken för upptäckt och påföljd som liten och billig! I Italien är det exempelvis carabinieri som är den s.k maffians huvudmotståndare och där kelar man inte eller rullar apelsin sittandes i ringformation. Samma carabinieri är det som hanterar våldsamma upplopp och kravaller likt dem vi hade här i Göteborg för en del år sedan. Snacka med poliser som var med då! Där stod snälla konstaplar från landsorten i lågskor och garbadinbrallor som aldrig lyft sin arm i vrede under en hel karriär, helt plötsligt inför proffshuliganer från anarkoscenen. Våldspsykopater med en politiskt "alibi" att bete sig som vilken jävla fotbollsfirma som helst. ICF med ett budskap, liksom! Enskild egendom gick åt helvete och oskyldiga fick sin rörelsefrihet kringskuren och utsattes för dessa idioters framfart. I Malmö stod polisen och "observerade och dokumenterade" på avstånd när helt vanliga människor som du och jag blev överfallna av de där puckona! Man ville inte "provocera", ju bevars! Provocera genom att ingripa mot brott och skydda medborgarna? Va? Nä där skulle man släppt loss våldsmonopolet så det skvätte om det!
Eller lyssna på dialogen i den där famösa upptagningen från kravallerna i Rosengård som ledde till "ap-jävlar"-debatten... Hör hur den kvinnliga konstaplen låter när hon räddar sig undan mobben in i piketbussen. Ljudfilen och filmen hittar man på tuben säkert än idag. Förjävligt!
Det skjuts på öppen gata i våra storstäder som aldrig förr. Uppgörelser mellan kriminella mitt ute på stan bland barnfamiljer, flanörer, restaurangbesökare, folk påväg hem till sitt fredagsmys eller in på badet! När får en mamma med barnvagn en förlupen kula i huvudet? När smäller den första restaurangbomben så att vanliga förbipasserande ryker åt helvete och man får plocka bitar på gatan. Vi har haft en jäkla tur, än så länge, men hur länge håller den i sig? Är det inte bättre att ligga två steg före än ett efter? Varför tycks det som om vissa betraktar det som ett nederlag om vi här i landet anpassar oss till en förändrad omvärld och genomför de åtgärder andra länder i Europa redan gjort? Jag är mer orolig över företeelser som ex Outlaws, Black Cobras, arga unga snubbar i betongförorten, skäggiga gubbar med lite "annorlunda" religiösa grubblerier, stenhårda biffar med tribaltatueringar i ansiktet och skinnkavajer som putar under armen etc etc, än jag är nervös för en skarp och vass polisstyrka som har kraft, förmåga, utbildning, mandat och utrustning!
Brasilien är förvisso ett ganska långsökt exempel att applicera på situationen i Sverige 2011, men i den nära framtiden kanske det behövs ett BOPE för att kliva in i Rosengård eller Biskopsgården? Vem vet? Jag tycker tendensen snarare är i ökande än i vikande avseende brott med inslag av grovt våld här och nu, men jag kanske är överdrivet paraniod?
-
Samhällets våldsmonopol var hotat redan i slutet av åttiotalet, och likförbannat ropade ingen på svenska karabinjärer. Vilken förmåga kan ett militärt förband tillföra Polisen som inte bättre bestrids av enheter organiska i polisväsendet?
Annorlunda uttryckt, varför vore det bättre att upprätta en militär styrka istället för att utrusta och utbilda poliser i att ingripa mot brottslingar? Rimligtvis måste utbildning i taktik och användningen av ny utrustning ta kortare tid i anspråk för poliser utbildade i juridik, än utbildning av militärer i juridik? Jag vill INTE ställas framför en enhet med polisiärt bemyndigande och behöva tvivla på att de vet när de har, respektive inte har, laga stöd för att använda tvångsmedel.
För övrigt tycker jag inte om en jargong där medborgare i det här landet utmålas som någon sorts samhällsfiender: ett brott är ett brott, ett militärt angrepp är ett angrepp, och när gränsen däremellan börjar suddas ut blir jag orolig.
//Ormtunga
Jag är ingen förespråkare av att göra militärer till poliser, men ser å andra sidan inget problem med att göra delar av polisen mer militär, om jag uttrycker mig tillräckligt tydligt nu. De utmaningar samhället stod inför i slutet av 80-talet är en fis i stormen i jämförelse med hur det ser ut idag. Att det skulle minska med tiden har jag svårt att tro. Snarare pekar allt på att hotet trappas upp och ökar.
Sedan får du tycka vad du vill om gråzonen mellan brott och militärt angrepp. Det är den verklighet vi hanterar idag. Så ser det ut! Asymmetriskt, oklart, svårdefinierat, ej möjligt att avgränsa. Samtidigt som samhället blir sårbarare på flera sätt, blir också hotbilden annorlunda. Idag har vi en motståndare som inte "syns", som inte bär uniform och gradbeteckningar, står under formellt befäl eller representerar en fientligt sinnad stat. En fiende som inte bär sina vapen synliga, som kanske inte ens bär vapen annat än precis när han skall genomföra sin aktion. Och vad är det för vapen vi pratar om? Slangbellor, stenar, molotovcoctails, rörbomber, insmugglade AK47or och CZ-pistoler, semtex och bultar i en ryggsäck! En mobiltelefon med oregistrerat kontantkort, en dator...
-
"Försvarsmakten är genom sin förmåga till väpnad strid Sveriges yttersta säkerhetspolitiska instrument" torde väl vara det som skiljer Polis och krigsmakt åt? Polisen utrustas, utbildas och övas med syftet att utreda, med stöd av åklagarväsende beivra och förhindra brott samt hålla allmän ordning. Krigsmakten utrustas, utbildas och övas med syftet att skapa och upprätthålla förmågan att förstöra prylar och skada/döda folk i största möjliga omfattning på kortast möjliga tid till minsta möjliga kostnad.
Om man pratar mjuka värden är det snarast så att det är krigsmakten som håller dessa närmast bröstet: genom förmågan till väpnad strid skall man skydda svenska liv, Sveriges (grundlagsstadgat parlamentariskt demokratiska) styre (och därmed territoriella integritet) och svenska intressen (syftande mot de två första punkterna). Ordningspolisen har att undvika att inskränka de rättigheter som stadgas i Regeringsformen, och i övrigt (meddelst varierande grader av tvång) upprätthålla lagarnas åtlydnad samt allmän ordning och säkerhet. RPS Säkavdelning (SÄPO) ska stå för författningsskyddet och ligger på det sättet snäppet närmare krigsmakten.
När dessa två uppgifter, skyddet av staten och den allmänna ordningen, kombineras uppstår underliga gråzoner. Ska skyddet av statsskicket och den territoriella integriteten skötas av ordningspolisen, och skall ordningen upprätthållas med militära förband? Vad händer när det uppstår oklarheter kring lydnadsförhållanden? I händelse av krig har krigsmakten att göra motstånd mot angriparen, medan polis i ockuperade områden antingen skall göra motstånd mot angriparen eller inordna sig under dess ordningsapparat (ALDRIG båda två). Var positionerar sig ett MP-förband i händelse av att det hamnar i ockuperat område?
Men de ovanstående frågeställningarna förblir helt teoretiska: praktiken har ordnat det så att Försvarsmakten och Polisen har helt olika förmågor och organisering: ingendera kan lösa den andras uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Sist gång vi prövade gick det inge' bra: det är inte så att folk mumlar "Minns Ådalen" utan att ha reflekterat i alla fall litet grann över innebörden.
//Ormtunga
En kvalificerad gissning är att MP-förband inte räknas som civila poliser utan klart är att betrakta som militärer.
För en del år sedan, i början av 80-talet tror jag, fördes en diskussion rörande polisens ställning vid krig och ockupation. Jag har ett vagt minne av att man ville lösgöra polismakten från Rikets försvar och att de inte längre skulle räknas som kombattanter. Om jag inte har helt fel för mig, så var polisens ställning före utredningen fastare anknuten till försvaret och dessa kunde/skulle tilldelas stridande (i begränsad form naturligtvis) uppgifter som en del av totalförsvaret.
Jag hade en kompis (nu bortgången) som var polis när det begav sig och som berättade att när den här diskussionen började föras, hörde han många kollegor som blev skitförbannade och menade att utredningens förslag (som jag alltså inte vet resultatet av) i praktiken skulle komma att göra dem till landsförrädare i det att polisen i egenskap av upprätthållare av lag och ordning i en eventuellt ockuperad/besatt del av Sverige, skulle komma att jobba åt fienden och formellt sett alltså kunna ställas inför att bekämpa en eventuell motståndsrörelse. Förr var det kanske vanligare än nu med poliser som var reservare eller hade tidigare bakgrund inom Krigsmakten än vad det är idag, men min kompis vittnade om väldigt starka känslor bland många poliser i den här frågan.
Sedan ser jag inga större problem med att inrätta motsv ett gendarmeri/carabinieri i Sverige. Det är bara att inse att tiden sprungit ifrån Kling & Klang och Sigge Fürst-polisen. Brottsligheten brer ut sig, vapenanvändandet ökar och det formligen strömmar in illegala vapen till landet. Kriminella organisationer tar mer utrymme och är aktiva på ett sätt som hotar rättssamhället på ett sätt vi tidigare aldrig skådat i det att man nu hotar representanter för rättsvårdande myndigheter på ett mer öppet, direkt, aktivistiskt och flagrant sätt. Det duger inte att vi idag har zoner som i princip är no-go för polispatruller i radiobilar. Sådant läder skall sådan smörja ha, som jag brukar säga och det är dags att visa att överheten inte bär svärd förgäves. Visst, vi har piketpoliser och NI om det skulle skorpa till sig, men kanske är vi redan framme i ett tillstånd som kräver närvaron av en vassare polisstyrka som kan visa närvaro och vara mer synliga och operativa? Är det ett nederlag? Kanske, men också en nödvändig konsekvens av ett hårdnande samhällsklimat med betydligt vassare busar än "Tatuerade Johansson", "Bildsköne Bengtsson", "Norrmalmstorgs-Janne" Olsson, Svartenbrandt och Clark Olofsson. Staten måste hävda sitt våldsmonopol och som det ser ut nu, så är detta utmanat av andra krafter idag. I Malmö, Göteborg, Landskrona och Stockholm....
-
En kommentar angående gruppsamtalen. Utöver de sociala aspekterna är återträff en form av psykiskt omhändertagande. Detta ska, såvitt jag förstå, gå till enligt riktlinjerna i handboken för Försvarspsykiatri. Dvs, man träffas i den grupp man arbetar i och pratar allmänt om hur man upplevt hemkomsten. Poängen med det är att man ska lägga märke till om någon gruppmedlem beter sig annorlunda, verkar ovanligt inbunden eller på annat sätt verkar ha påverkats psykiskt. Det väsentliga är alltså att man genomför samtalen i grupp med personer som känner en; eftersom det är de som kan lägga märke till om man beter sig konstigt (och behöver remitteras vidare till kvalificerad hjälp). Den här formen av "psykisk första hjälp" på lägsta nivå är således ett chefs- och kamrat-ansvar! Det gäller generellt vid stödsamtal och tillämpas även vid återträffar.
Om TS upplevde gruppindelningen som korkad är det trist, men det relevanta är inte i första hand hemförhållande och dylikt, utan att det är personer du jobbat och som s.a.s vet hur ditt "normalbeteende" ser ut. Om man har delat en SISU i sex månader så märks det rätt fort om någon i gruppen beter sig onormalt. Det låter dock som det i det här fallet handlade om helt slumpmässiga grupper?
Att återträffen inte var lika kul som TS väntade sig är också trist, men det är nog en generell upplevelse. Det är värt att fundera på vad det beror på. Kanske är det egentligen insikten att missionen är slut som svider? Det är kul att träffa kompisarna igen, men det blir aldrig samma sak som i Kosovo eller Afghanistan, och på återträffen blir det väldigt uppenbart. Samtidigt är det förmodligen en insikt som gör det lättare att gå vidare med sitt vanliga liv, när man väl smält det. Något att ta med sig!
Tack för ett klargörande inlägg! Jag såg faktiskt inte detta, men det är ju klart att där har vi ett bra syfte med gruppindelningen. Jag såg det ur ett helt annat perspektiv och tänkte att man skulle få tillfälle att ventilera erfarenheter av att komma hem efter så lång tids bortvaro, hur ungarna reagerat, hur frugan varit och kanske även få en insikt och förklaring på sina egna känslor mm. Jämföra lite, byta lite erfarenheter. Som det var för mig, så satt jag ensam i min grupp med mina erfarenheter och min "omställning" till den civila verkligheten, men tillsammans med människor jag jobbat med och arbetslett dagligen. Jag är tillbaks på mitt vanliga jobb och i min familj. Mina kollegor är fortfarande i FM och vissa jobbar ihop. Detta gjorde att jag upplevde det som att jag hade mycket att prata om som de andra var mindre intresserade av och jag ville inte breda ut mig och ta tid från övriga i gruppen. Men du har naturligtvis rätt: Om någon vore på väg att tilta, så hade kollegorna kanske sett det i samband med det där samtalet... Bra!
När det så gäller själva återträffen, så var det bra att höra att den genomfördes enligt normal standard. Synd bara att många av oss hade så stora förväntningar på att träffas, snacka och ha lite kul. För min personliga del är känslan av att vara hemma igen dubbel. Det är fantastiskt skönt att vara med familjen och pyssla med "vanliga" grejer igen, men samtidigt saknar jag intensiteten, spänningen, känslan av att göra något viktigt, bekräftelsen av att det man gjorde var stort och betydelsefullt. Och jag saknar "den förlängda familjen" jag levde med under så lång tid och så otroligt nära. Det är förmodligen oundvikligt, men klingar säkert av efter ett tag. Man kan ju fan inte leva i den "bubblan" i alla fall någon längre tid, men det är ett intressant fenomen som illustrerar något av vilka oerhört sociala varelser vi människor är, som ser till att konstruera ett sammanhang att ingå i så snabbt och så starkt... Och hur bra vi mår av detta. Vissa av oss i alla fall...
Att komma tillbaka till vanliga jobbet har varit det värsta. Går mest omkring och är förbannad, uppgiven och/eller irriterad hela tiden. Tycker det mesta där känns meningslöst, trögt och otroligt tråkigt. Söker nytt jobb med ljus och lykta just nu. Jag vill ta vara på de erfarenheter och meriter jag skaffat mig och får inget utlopp alls för det hemma i "The World" som det ser ut nu. Om jag kunde, så skulle jag gladeligen jobba kvar i den där verksamheten resten av mitt yrkesliv. En månad hemma och en månad in-country hade varit perfekt och hade passat familjen skitbra. Men men...
Nu vet jag i alla fall och vi kommer förmodligen att styra upp en lite mindre återträff igen om ett år eller så på egen hand. Skillanden blir ju förståss att folk får bekosta resan själv, man får inget betalt eller ersättning för att man kanske måste ta ledigt från jobbet och många kommer säkert inte heller att kunan komma loss från sina jobb eftersom detta inte blir någon beordrad verksamhet. Skitsamma. Bra med klargörande feedback härifrån i alla fall! What's done is done och det finns kanske egentligen ingen anledning att böla.
-
Jag har just varit på återträff. Eftersom jag aldrig förr varit på återträff och förväntningarna både hos mig och andra i förbandet var stora, så måste jag höra efter med mer erfarna kollegor om hur ett sådant event brukar tillgå och om vår havererade återträff på något sätt är unik.
Vi gjorde en ovanligt lång mission. Totalt jobbade de flesta i förbandet ihop i tretton månader och av dessa var nio månader på plats i insatsområdet. Det blev lite som en förlängd familj av det där, om ni fattar. Så kom vi hem, vissa höll kontakten och facebook kom till användning på ett bra sätt. Det kallades till återträff och så gott som samtliga slöt upp. Jag har hört att förbandsledningen hade vissa goda idéer om hur återträffen skulle kunna se ut så att vi fick ut så mycket som möjligt av den även socialt sett, men HRC hade sin bestämda uppfattning och därav blev intet. HRC ville styra och ställa och sa tydligt ifrån att här var det de som förde dirigentpinnen.
Återträffen skulle bli på ett regemente (motsv) och vi skulle inställa oss strax före lunch, utspisa och sedan skulle vi fördelas på olika täter för att sitta i små grupper med psykolog. Där gjordes urvalet i grupperna ganska valhänt, tycker jag. Jag fick sitta med en massa ungdomar som varit hemifrån mamma o pappa, medans jag själv både har barn och fru, så gruppsamtalet blev lite "konstigt". Mina kollegor är dessutom fortfarande anställda i FM, så deras "omställning" har sett väldigt annorlunda ut än min. Psykologen försökte ju luska i om någon "mådde dåligt" och "ville prata enskilt", men vem fan vill räcka upp handen i ett sådant sammanhang? Varför försökte man inte bilda grupper bestående av folk som hade liknande hemförhållanden eller erfarenheter? Jag fick en känsla av att man bara ville diska av den här punkten och få ett kryss i rutan "Har genomfört uppföljningssamtal" och så skulle det vara klarrt. Efter gruppsamtalet, fick halva styrkan en föreläsning som vi egentligen borde fått före gruppsnacket. Det sa föreläsaren själv till och med.... Föreläsningen handlade om faktorer som påverkar en själv och ens anhöriga, signaler, reaktioner, beteenden mm... Tja, själva samtalet var ju avklarat, så det var väl bara att "reflektera" över det där dårå?
Så var det dags att snygga till sig inför middagen... Vi var alla lite utspridda på olika logement på området och folk visste knappt var alla kompisar bodde mm. Det öppnades en och annan öl och blandades ett par groggar före middagen och snart var det goa snacket igång och trivslen etablerade sig här och var, men var alla med? Satt någon ensam någonstans? Den uppsluppna stämningen tog snabbt slut när man kom till matsalen. I kallelsen hade det stått att klädslen inför middagen skulle vara vårdad och civil, men borden hade inte ens en pappersduk och det var de där jävla klåparna på Sodexo som kladdat med maten! Utspisa ur kantin, kallskuret... Ja, en god middag består ju av mer än mat och trevligt sällskap kan upphäva den värsta sörjan, men det blev liksom ingen höjdarstäminng. Inga sånger, ingen gemenskap! När allt var klart och kaffet urdrucket, så hade mässen öppet ett par timmar och ett ganska desorganiserat och kaotiskt supande vidtog lite halvtrevande. Nu är ju syftet med en sådan här tillställning givetvis inte att personalen skall kröka till och slå klackarna i taket med musik och dans, men vi ville ju träffas, umgås... Vi ville ju se varandra igen! Många av oss hade ju saknat den där "familjen" vi tillhört så länge och sett fram emot att träffa igen, samlade för sista gången!
Ja, det blev ju kajko av det här... Alla försvann till olika logement igen då på efterfester lite utspritt och subversivt. Nästa dag var präglad av spridda betongkepsar, lite raspiga garv åt gårdagen och förmiddagen späckad med föreläsningar om olika organisationer som stödjer oss föredettingar, sedan var det lunch och sedan var det tack o hejdå! Jag hann knappt se en bråkdel av alla och än mindre växla ett par vänliga ord med hälften av dem jag verkligen sett fram emot att träffa igen. Somliga kanske rent av inbillar sig att jag skiter i dem och inte brydde mig!
Jag måste säga att den där återträffen fittade HRC till så det stänkte om det. Vi har haft glada kvällar ihop i förbandet förr och jag vet att förväntningarna var höga inför den här träffen hos fler än mig. Förbandschefen var märkbart missnöjd och det föreföll för övrigt delas av förbandsledningen i stort. Visst var det kul att träffas och visst fick vi en del nyttig information och ett par heads-up när det gäller det psykosociala, men man kunde väl ha gett oss lite mer än 24h att förfoga över, man kunde väl ha styrt upp det med några gemensamma aktiviteter eller åtminstone gett oss förutsättningar att träffas och umgås lite? Och det där samtalet.... Jag är fan besviken och undrar om det ser ut sådär generellt sett, eller hade HRC bara otur när de tänkte den här gången?
Tacksam för feedback!
i försvarsdebatten!!! Precis vad som saknades och behövdes!! Glädjer mig att Försvarsministern har förstånd att rätt prioritera och visa gott ledarskap!
Senaste AIS-informationen
in SJÖ-farkoster
Posted
As we speak: CKR på väg in mot Karlskrona och mottagningsceremonielet. Vid Kungsholms fort kommeer svensk lösen att skjutas och sedan blir det stort tut och blås hela förmiddagen.