lampros

För att anfalla måste man ha tungt understöd (artilleri) och det har väl inte HV? HV är såvitt jag vet en milis avsedd för just bevakning och ytövervakning samt patrullering, spaning, fältarbeten, hjälpsändningar och evakuering av civila. Men "slänga en angripare i havet" kan de inte. Rätta mig om jag har fel.

Japanerna var nog glada att se västerlänningarna i Ostasien underkuvas: "Asien åt asiaterna", ett credo med både antikolonial och rasmässig grund. Det ska man minnas. Men efter kriget lär för sin del Franklin Roosevelt ha lekt med tanken på att sterilisera japanerna så att de skulle dö ut som folk. Nog fanns det folkhat på båda sidor i detta krig.

"The Japs were hard to kill" stod det i en rapport från Iwo Jima. Och japanerna stred verkligen beslutsamt. "Vi talar ofta om att strida till sista man. Japanerna är de enda som gör det" sa en amerikansk officer. Ett västerländskt förband sades vara utslaget om 1/3 av manskapet stupat. Japanerna tänkte inte så, de bara gick på och gick på. Bushido kallas det: när soldaten väl var i armén räknades han som död, han förväntades inte överleva striderna. Överlevde han trots allt, well, då var det en oförutsedd bonus.

Att de två dog var tragiskt. Utan tvekan. Nu ska åklagare utreda incidenten för att se om det var mord. Och det får mig att tänka på Apocalypse Now: "Accusing someone for murder in a war...? Hell, it was like handing out speeding tickets at Indy 500"...

Jag skulle skriva "frukost" istf "första frukost". I Tyskland har man visst än idag "(erstes) Frühstück" följt av "zweites Frühstück" som är ett mellanmål. Men begreppet har inte vunnit burskap i Sverige så stryk det. Det är som antytt inget militärt.

Bra. Skitbra rent ut sagt. Militär och civil mat, allt i en röra (eller i separata trådar i en egen kategori). Man kan i så fall ha trådar om: - recept - militära matminnen (av det bättre slaget, inget kräkel) - bra krogar, krogtips - fastfood Osv. Oändligt. Dvs "en kategori för oss som äter".

OT som sagt: Jag vet att 82:a har eget artilleri, det var därför jag sa: "de saknar MASSIVT understöd". Dvs understöd i vid bemärkelse i form av pansar osv. "Fuldagapstänket" är som antytt helt ute nu. Men man måste kunna tänka det otänkbara, dvs totalt krig. Man blir inte populär av att säga detta idag. Men det ger jag f-n i. Tänk utanför boxen. När engelsmännen kolonialkrigade före FVK, t ex, så skulle den som sagt att engelska armén snart kommer att vara en massarmé baserad på värnplikt, inblandad i ett långvarigt krig på den europeiska kontinenten med masseld på programmet, att ha blivit utskrattad.

Försvaret måste såklart ha koll på sin budget. Men försvaret som verksamhet går inte riktigt att jämföra med andra grenar av statsförvaltningen. Försvaret är till för att möta kriser, säkerhetsmässiga kriser. Då blir det alltid oförutsedda utgifter. Och detta att skaffa materiel för något som egentligen inte finns, "framtida hot", är en vansklig sak. Därför kan siffermässiga märkligheter uppstå. Visst har FM tidigare haft ett slags fribrev att överskrida budget. Men att målet med verksamheten ska vara att gå precis jämnt upp, well, det ser bra ut på papperet men är en skenbar seger. Som jag tror Gudmunsson även tog upp i sin ledare idag. (Det kan också ha varit igår.)

Tror någon på nyanskaffning av fartyg till flottan i dagens läge? Med en försvarsminister vars främsta mål är att SPARA PENGAR? Nyligen har man sett ett plus på 1,5 miljarder i försvarsbudgeten. Och Tolgfors, räknenissen, kan inte vara stoltare. "Försvarets syfte är inte att spara pengar" sa Gudmunsson i SvD idag. Men ingen lyssnar idag på det örat. För hela regeringen består av ekonomer och räknetomtar!

Bra sagt. Tung eld vinner striden. Många har idag inte detta klart för sig. De tror - t ex - att har vi bara 20 000 hemvärnssoldater så kan vi försvara en god del av Sverige. Det kan vi inte. Hemvärnet i all ära, men det saknar så vitt jag vet tungt understöd och artilleri. Ett annat exempel: detta att man under efterkrigstiden varit så imponerad av fallskärmsjägare och dylikt. I USA tror man t ex 82:a luftburna fixar allt. Men Colin Powell sa en gång: "De är föga mer än en flygplatsvakt". Dvs de kan skickas att försvara en flygplats men vinna en strid mot en tung motståndare kan de inte. För de saknar massivt understöd.

Ryskt försvarssamarbete med Finland...? Kallas även "politiker på resa som måste ha något att säga". Betyder noll och intet i "the big picture". Det är fred nu, då kan man kosta på sig att resa och snacka. Sedan kommer hårdare tider och då är det slutsnackat. Då får vapnen tala. Tyvärr.

Då är det inte lätt att få något gjort. Fast kanske JAG skulle bli tocken där försvarsbloggare? Blogga om "stärk försvaret" på Svenssongalaxen? Så hur mycket får jag? Cash on the table?

Helt rätt. Man säger för övrigt om flygplansdesign: "What looks good usually is good." Och omvänt.

Snuskburken fanns redan i Tyskland före FVK har jag för mig. Vindskydd och T-spritbrännare tillkom senare.

Så vitt jag vet ska Sverige i framtiden försvaras av Hemvärnet. Alla övriga resurser går till Utlandsstyrkan, right? I så fall: har HV något tungt understöd? Har det något artilleri? Inte va? HV är väl att betrakta som ett slags milis, inte en armé kapabel att försvara ett territorium från invasion. Jag kanske hårdrar, kanske kommer det att finnas säg 5 000 man första linjens trupper att bidra med till försvaret, men medge att "things look awfully bleak". HV har trots det en roll att spela i framtiden. Det finns flera grader mellan "självständighet" och "ockupation". Vilka dessa grader är, och huruvida de är "grader av helvetet", ska jag kanske berätta mer om en annan gång.

Vad gäller detta "att få upp försvarsfrågan på dagordningen" så är detta ett mångfacetterat problem. Delarna är: 1. Allmänheten 2. Politikerna 3. Media Vad gäller allmänheten så finns det föga intresse för försvarsfrågor. Dagens modell med "allt för utlandsstyrkan, Sveriges territorium får tas om hand av Hemvärnet" tycks, medvetet eller omedvetet, vara rätt väl förankrad hos folk i gemen. Vad gäller politikerna så har förvisso Folkpartiet drivit frågan om stärkt försvar även här hemma. Det är ju en ljusning. Och att helt avskaffa försvaret, som Miljöpartiet anser, har föga stöd i opinionen. Vad sedan gäller media, well, där tror jag inte någon företrädare fattar detta med territoriellt försvar. Internationella insatser är vad som skapar världsfred, amen. Det är det evangelium som mässas från våra mediala predikstolar. Så att få media att skriva om det här är nog rätt kört. Dock kan en intensiv bloggverksamhet ge resultat på sikt. Om man vet att den sak man driver har substans så är det nog: "you can't keep a good man down", så att säga. Se också på den där bloggaren Henrik Alexandersson som blev kung för en dag under FRA-debatten. Så blogga på, det gör jag. Jag är ingen försvarsbloggare även om jag nämner det och allmän politik ibland. Jag bloggar om allt möjligt: film, böcker, dagbok, lägger upp noveller och dikter. Kanske 70 personer per dag läser denna "Svenssongalax" (länk nedan), jag får kommentarer och det rör sig. Någon direkt effekt av bloggandet märker man ju inte, men va f-n, se möjligheten! Ett tips för bloggare att nå ut till flera är: skaffa ett facebook-konto. Genom en viss manöver (en polare hjälpte mig, fråga mig inte hur) kan man få sina blogginlägg att även synas på booken. Det har gett mig massor av nya läsare.

Det infördes inte för att det inte fanns några röster att vinna på det. Inget parti fick ökade röster av att ropa ut "allmän värnplikt även för kvinnor".

Ack ja dessa gamla reglementen, blir jag inte gråtmild gamle knekt när jag tänker tillbaka på alla ljuva soldatinstruktioner man läst... Jag har nämnt dem i denna tråd, jag har recenserat dem och nagelfarit deras stilmässiga och grafiska kvaliteter. Jag har nämnt tidstypiska felaktigheter, jag har nämnt politiska paradigm och jag har, i tysthet, hyllat arméstabens okända författare till dessa opus. EN reflektion dröjer sig kvar. Det är hur tidens gång speglas i ett visst inslag. För momentet "målangivning" var det ju i SoldF 1957 en bild med "glidplansvraket, höger tre fingrar" osv. Detta togs osökt upp i SoldF 1986, men då med "helikoptervraket, höger tre fingrar". Samma scen, omärkligt moderniserad. Sist och slutligen är hela denna tråd, "gamla reglementen" startad av The Swede, synnerligen rolig. Jag har fascinerats av hur denne Swede samlat på sig sina böcker, och tydligen är det inte alltför svårt att kapa åt sig en och annan bok bara man håller sig framme. Dvs jämfört med alla annan kronmateriel så är böcker inte särskilt örnkollade; kronan bryr sig inte om dem som de borde! Det gjorde de inte på min tid i lumpen 84-85 - för alltså, hade man till exempel skjutit skulle j-lar i mig varenda tomhylsa redovisas efteråt, och hade man lekt med blind sprängdeg (modellera) skulle varenda milligram återställas, men när det gällde böcker var man sällsynt släpphänt. Typ "dela ut tio böcker - bara åtta kommer tillbaks - who cares - det är ju bara böcker". Så tycks de ha resonerat. Varför var det så här då? Jag tolkar det som ett utslag av det Ernst Jünger kallar "Mars' fientlighet mot musorna". Dvs böcker och reglementen är en i grunden andlig, cerebral, skapande verksamhet, något som står under musornas hägn, medan all annan militär verksamhet sker under Mars egid, gamle krigsguden alltså. Död och förintelse kontra filosofera och drömma. Så att säga. Men nu får ni ursäkta för nu ska jag gå och läsa "stå fast - håll ut - strid i stad".

På 80-talet spände svenska försvaret sina muskler: 25 brigader och 850 000 man i vapen, Viggen och Draken och till och med Lansen plus en flotta att tala om. Detta självförtroende speglades i den "SoldF" som kom detta decennium, 1986 för att vara exakt. Visst hade vi skäl att hålla garden uppe. Sovjet hade landstigningstonnage, de övade i vårt närområde och det var en spännande tid. Det var "ljummet krig" kan man säga. Tunga dagar! Kalla krigets veteraner! Hur som helst är "SoldF" 1986 rätt välgjord rent grafiskt. Teckningarna är som i 1972 års utgåva akvarellerade tuschteckningar, men man har bytt tecknare till en mer detaljerad herre - och man har norrländska landskap med också, det är berg och vidder där förra boken bara hade mellansvensk platthet. Och man har snö här eftersom "Vintersoldat" integrerats i boken, förr var det en separat bok (1968). Det är realism i bilderna. Kanske lite för mycket, jag vet inte. Sidan 41 med en skidpatrull vars chef i täten stupar ger lite dåliga vibbar - inte så att kriget ska framställas kliniskt, men som jag sagt tidigare så är en bok som denna dels en moralisk uppbyggare och där bör inte svenska soldater stupa. I kapitler Krigsfånge visas förresten hur svenskar kapitulerar för en senapsbrun T-72:a. Bra att man får framställa riktiga stridsvagnsmodeller, det gick inte i föregående version. Men denna bild tycks mig emotionellt lite för magstark. Soldater som i sin handbok ser bilder på kapitulerande soldater, egna soldater, får myror i skallen. Nåväl. Nytt i denna bok var ett kapitel i överlevnad: bilder på ätliga rötter, konsten att filtrera vatten i en perforerad burk med vitmossa, träkol och vitmossa, samt hur man orienterar sig efter stjärnorna och myrstackar. Men detta med orientering efter stjärnor etc fanns med även förr. Då fanns också tipset att orientera sig efter kyrkor: tornet är alltid i öster. En fördel med "SoldF" 1986 är att den är i ETT band, inte två som 1972. En dålig sak är däremot att uppmaningen "skjut chefen först" (på sidan 39) har för små bokstäver. Det är återigen detta politiskt korrekta hymlande, denna feghet, denna ängslighet för vad en proggig kritiker må tycka om boken. Det hemskaste i boken, och samtidigt perverst lockande, är i kapitlet Skydd där "verkan och skydd av kärnladdningsexplosion" beskrivs, det brinnande uppslaget s 66-67. Bild ett visar ett intensivt sken över en stad plus en soldat som hoppar ur en pv-jeep för att ta skydd bakom ett flyttblock. Text: Bild två visar hur stötvågen far fram över terrängen, men soldaten ligger bra skyddad bakom sin sten: Sist ser man svampmolnet bildas med baksuget. Soldaten ifråga hindras av stenen från att dras med! Ja Herregud, sicken verklighet man levde under i detta kalla krig. Vilken psykisk miljö. Ett krig som utkämpades i ens sinne, med atombomber och annat. Inte så att vi är fria från atombomber och krigshot idag, men de som inte var med då kan nog ha lite svårt att sätta sig in i den psykosociala miljön: TIR-lastbilar körda av krigsplacerade stridsvagnschefer, spionutvisningar, möjliga ubåtar, dagliga kränkningar av luftrummet. Den värld vi möter i "SoldF" 1986 är en spegel av allt detta.

Året var 1972 och kallt krig rasade, ja det riktigt ven om knutarna. I svenska armén var bassarna långhåriga, det hölls värnpliktsriksdag till höger och vänster - mest vänster - och chefen för armén måste lansera "nio punkter" förutom vilka han inte ansåg sig kunna chefa någon armé. Men av detta märktes föga i fälthandboken, "SoldF" som kom med en ny utgåva detta år. Borta var Kaninbiblens skämtteckningar och fyra nyanser av brunt; här fanns istället genomgående akvareller av realistiskt slag. Se till exempel bilden av gasförgiftad soldat på sid 30, del 2. Det var på det hela taget en OK handbok, den innehöll vad man kan vänta sig. Inget proggtjafs, ingen mesighet. Den enda fegheten bestod i att fiendens pansarfordon var stiliserade bortom det löjliga, ja de såg f-n i mig löjliga ut vissa pansarvagnar och jeepar. Detta blev för sin del bättre i "SoldF" 1986, det blev trovärdigare när man faktiskt fick rita T-72:or osv. Men grafiskt håller "SoldF" 1972 bra klass. Och den har en moderniserad "novell" i kapitlet Anfall, med stilmässig höjdpunkt i denna passage: Sedan stormar man och strider mot pansar med grg så det står härliga till. Det är lite stiliserat men det måste det vara, den egna sidan måste alltid vinna. En fälthandbok är lite psykologisk krigföring, den som vill ha alltför mycket realism är fel ute. Den här boken hade jag som grundbok när jag låg inne 84-85, den nya boken hade inte hunnit komma än. Därför är jag svag för denna "SoldF" 1972. Grafiken är konsekvent, den är faktiskt snygg. Och här finns tips och råd om mörkerseende (titta runt omkring föremålet), om eldning och om strid i stad, grundbultar i det svenssonska credot. Kalkvita kläder och sotsvarta ansikten. Postering, patruller, krigsfånge, skydd, marsch och fältarbeten - vad kan gå fel?!? "SoldF" 1972 är en hörnsten i varje sann militärfanatikers bokhylla.

Jag sitter här och läser ”Soldatinstruktion för infanteriet” som antogs i mars 1942. Den var handbok för svenska arméns infanteri, en bok om alltifrån vapen och utrustning till soldats skyldigheter och så klart beteendet under marsch, förläggning, försvar och anfall osv. Här står mycket matnyttigt om dåtidens svenska infanteri. Det står hur det var organiserat, mycket pedagogiskt och dant. När man läser om detta så slås man av att eldkraften var inte så hög på den tiden, man var inte så effektiva dödsmaskiner. Men 1942 års infanteri hade samtidigt kommit en bra bit från första världskrigets ”etapporganisation för utbildning av gevärsskyttar” (Borg). Ett svenskt AVK-skyttekompani hade mer än bara gevärsbeväpnade bassar, även om detta förvisso var grunden. Det svenska begreppet för infanteri på dessa nivåer, prefixet ”skytte-”, röjer också en betänklig vurm för den enskilde skytten med sitt vapen, ett vapen som egentligen bara är till för självförsvar. Avgörandet i striden fälls knappast av SKYTTEN sedd som gevärsskytt och dylikt (k-pist, ak), det fälls av tunga vapen. Nu ska jag se lite närmare på svenskt infanteri under AVK, allt med "Solddatinstruktion för infanteriet" som källa. Infanteriet räknas som huvudtruppslaget står det i handboken, ”det fäller avgörandet i strid” vilket är ett lite märkligt påstående, i mycket baserat på tradition. Jag skulle här vilja erinra om den ryska stilen att räkna ARTILLERIET som stridsavgörande; detta är på sätt och vis sundare för det är som antytt med tung eld man krossar fienden. Infanteriet är bara till för att fylla ut brisadmolnen och agera känselspröt, att gå in och rensa upp efter arrit. Nåväl, samverkan måste till. Och infanteri har förvisso en viktig roll att spela: ”Dess allmänna uppgift... är att nedgöra, tillfångata eller undandriva fienden eller att hindra eller fördröja hans framträngande.” Men bara med rejält understöd frestas man tillägga. Att bara ha infanteri ute i busken leder ingen vart, det blir bara ett ”indianer- och cowboys-krig”. Enbart jägarförband kan inget uträtta, hur mycket vi än itutas legender om 101:a luftburna och deras bravader under kriget. Nåväl. Som understödsvapen har infanteriet – allt enligt 1942 års handbok – kulsprutor, grk, pvlv-pjäser och rena pansarvärnsförband. Det är inte så dåligt, det är mer än FVK:s horder av gevärsinfanterister med en kulspruta per bataljon. Så hur såg det ut i detalj då, hur var svenska infanteriförband organiserade under AVK? Man kan i så fall titta på skyttekompaniet, normalkompani typ 1A i en svenskt infanteribataljon. Det hade förutom stab och tross TRE GEVÄRSPLUTONER samt EN TUNG PLUTON. Vad gäller g-plut så hade de fyra niomannagrupper. I varje grupp var en soldat kulsprutegevärsskytt: ett slags lätt ksp, eller ak med stödben. Alltid något. Resten hade gevär förutom gruppchefen som hade k-pist. Plutonen hade även en lätt granatkastagrupp med 47 mm grk, en alltför lätt pjäs för att orsaka skada. Möjligen dög den att lägga rök med. Kompaniet hade även sin tunga pluton med dels en ksp-tropp, dels en grk-tropp. Den förra hade två ksp:ar, den senare en 8 cm grk. Det var nog en bra pjäs detta, men egentligen ska det vara 12 cm grk för att ge effekt anser jag från min moderna ståndpunkt. Men generellt så hade detta 1942 års skyttekompani åtminstone sin del av tunga vapen, det var återigen inte bara en skock gevärsskyttar, även om andelen g-skyttar var förfärande stor. För så där såg normalinfanteriet ut på den tiden, även i Tyskland, Ryssland och andra länder. Så på papperet stod sig svenskt infanteri bra; man hade till exempel ksp:ar långt ner i organisationen, något som tog tid att införa men nu hade poletten trillat ner. Att efter stormeld gå fienden in på livet med bajonetten gällde inte längre, även om många ordinära chefer kan ha levat med detta som stridens sinnebild. Vad gäller kulsprutegeväret som förekom, så var detta ett slags återvändsgränd enligt Stellan Bojerud. Man borde ha kostat på fler soldater k-pistar istället. Vapnet togs fram på basis av franska studier under FVK: då märkte man nämligen att det oftast bara var EN soldat per skyttegrupp som sköt och träffade, därför borde denne ges ett automatvapen med stödben och resten av gruppen agera skydd åt denna. Sådan var tanken. Visst gjorde ”ett kg ute på flanken” viss nytta i AVK:s stridsmiljö men som sagt, generellt fler k-pistar hade varit bättre. Vad gäller svensk SKYTTEBATALJON under AVK så hade den också sina goda sidor, fortfarande med "Soldatinstruktion 1942" som källa. Förutom de tre skyttekompanierna fanns det spaningspluton (det kallades ”jägarpluton” då), det fanns tungt kompani med ksp, grk och pvlv-kanon (en 20 mm pjäs) och det fanns ett specialkompani med lv-kspar och 37 mm pv-pjäs (ineffektiv sak men man kan inte få allt). Så det hade, som sagt, hänt lite sedan FVK, man hängde med i utvecklingen. Av världsavgörande betydelse var också att Sverige på 30-talet infört SKIDTRUPP, något Finland tog efter och som de hade god nytta av 1939.

Layout och grafisk form i SoldF 1957 var onekligen i en klass för sig. Realistiska teckningar, barnboksdito samt faktabilder om vartannat, allt i den sköna skalan svart-vitt-grått-brunt-beige och valnöt. Den som har digitalkamera (och boken) får gärna lägga upp bilder, förslagsvis av sid 21, 189 och s 96-97. Kommentarer överflödiga, detta var ett formspråk för sig. Denna bok ger en bild, en världsbild kan man säga: en bild av kultur där man hade både ridhästar och atomvapen, där man både cykeltolkade och fick understöd av jetbombare. En hård värld där man uppmanas "störta över dem och skjut ner dem med k-pistarna" samt "skjut chefen först". En värld där markgas "ger sig till känna som glänsande droppar på marken, som färgfläckar på blad, barr och örter eller som en skimrande hinna på vatten, jord och stenhällar". Ja, man kan citera mycket här. Och man kan ironisera. Men basalt är det en innehållsrik, vederhäftig bok. Till exempel sägs i kapitlet om anfall, den där novellen, att anfall handlar inte bara om att slå en motståndare, det kan även röra sig om att slå sig ur en inringning. Därför bör man öva anfall - och det är bra sagt, det är ett memento för dem som ansåg att lilla Sverige inte borde leka stormakt och öva anfall. Intressant är citaten av militära storheter i början av boken. Bland annat Stalin: "Underlaget för den inre halten och motståndskraften hos Röda arméns förband är disciplinen." Vi var inte stalinister på den tiden men märkligt är hur fienden påverkar även sin motståndare, vi influerades av den stalinistiska mentaliteten vare sig vi ville eller inte. När jag såg filmen "Gula Divisionen" om svenska J 29-piloter med Hasse Ekman i spetsen, tänkte jag för mig själv: denna film är stalinistisk. Soliga skyar, skimrande jetplan, det behövs bara att man byter ut kronmärkena mot röda stjärnor så hade filmen i stort sett kunnat visas i Sovjet samma tid. Om ni förstår vad jag menar. Man citerar även Wavell: "Vad som främst behövs hos en god soldat är uthållighet och hårdhet." Ord och inga visor. Man citerar även några floskler av Patton. Denne är intressant på ett annat vis, eftersom en av hans påfund finns återgivet i boken, nämligen eldmarsch. I kapitlet Striden läser man hur denna utförs med gruppen på skyttelinje och elden avgiven antingen som höftskott eller jaktskott mot upptäckta mål. "Eldhastigheten ska vara ett skott (vid kpist en eldskur) på vartannat-vart tredje steg." Kanske kändes det mäktigt att framrycka så där på övning men för en småstat var det nog inte helt rätt metod att lära ut. En viss G. Borg kallade eldmarscherande soldater för "dessa vandrande musikanter" och det säger allt tycker jag. Återigen slås jag av den omväxlande layouten när jag bläddrar i boken: skämtteckningar och realism sida vid sida, schatteringar och snitsiga tabeller, pedagogik med attityd. Vad gäller "de roliga gubbarna" så tror jag de delvis var missriktade mot sin publik, vresiga bassar som ska lära sig fältlivets elementa. Jag menar, måste man läsa en viss bok så skiter man väl i och där finns roliga gubbar eller inte; de kan få rakt motsatt effekt, dvs läsaren retar upp sig på dem. I senare utgåvor av SoldF (1972, 1986) försvann ju också alla cartoon-gubbar så arméstaben lärde sig nog den läxan. Men som grafisk skapelse, ja som klassisk bokkonst får man nog säga att SoldF 1957 försvarar sin plats i den svenska bokhistorien.

Och helt omöjligt att mer än tangera Spaniens F-104-haveristatistik. (Bara som en kommentar att det inte bara handlar om flygplanstypen -- det är alltså inte möjligt att göra en rättvis flygplansjämförelse mellan J 29 och JAS 39 för de som flög den förstnämnda gjorde det som om de i praktiken var i krig ur riskbedömningssynpunkt.) Nej, det var visst inte flygplanet i sig det var fel på, i fallet Starfighter - för jag har hört att japanerna som även hade detta plan var mycket nöjda med det. Inga stora haverisiffror, allt normalt. Däremot var det mycket mutor innan planet såldes men det är en annan historia.

"Soldaten i fält" är ett begrepp för alla som gjort lumpen, ja kanske även för andra med sinne för stålskimrande prosa och naftalindoftande passager. Det är den svenske soldatens basala handbok alltsedan 1957 då titeln förekom för första gången; för det hade det så klart funnits fälthandböcker men nu kom en lite modernare sak med klatschig layout och Krakel Spektakel-teckningar. Så var det alltså. Själv kom jag i kontakt med 1972 års utgåva under min lump så jag börjar med att titta på den. Allmänt är detta en innehållsdiger bok med snygga akvareller och stålblanka citat, odödliga sentenser som "marken kokar och ryker", "skjut chefen först" och "på natten hörs ljuden bättre". Vad mer kan man begära? Läs om elden och dina vapen, skydd och marsch, förläggning och fältarbeten, ja allt man behöver för en fältmässig, jägarmässig tillvaro - en sådan där tillvaro som vi väl alla vill ha eller hur, handen på hjärtat? Jag har även läst "SoldF" 1986, modernare och råare, med fler oförblommerade bilder på ryskt pansar; 1972 var ju fordonen tecknade så att det inte skulle gå att utmåla dem som ryska, det var inte politiskt möjligt att göra något annat då under proggens höjdpunkt. 1986-varianten har också inkorporerat boken "Vintersoldat" och lagt till kapitel om överlevnad och försåtminering. Här fanns också en del foton jämte teckningar, OK ur infosynpunkt men lite stilfel om man säger. Annars finns ju boken som började allt, antydd ovan, nämligen "Kaninbibeln" från 1957, den tidens SoldF med drivna teckningar: dels realistiska, dels überstiliserade barnboksfigurer à la Stig Lindberg, så pass att man kunde kalla boken "Krakel Spektakel drar i fält". Om ni hittar boken på typ Loppis så köp den, den är snyggt formgiven men lite överdriven för en nutida läsare och just därför så kul. Annars finns här nyttiga upplysningar som hur gasbeläggning i naturen ser ut och ett novellartat kapitel om ANFALL. Om denna anfalls-novell har vi talat tidigare i denna tråd. Men 1957 innehöll förvisso även ett kapitel om FÖRSVAR, och denna text reviderades och kom med även 1972 och 1986 så det blev lite av en klassiker i sammanhang som dessa. Där skildras bland annat hur fienden överöser ens motståndsnäste med artillerield, som sedan upphör - och då står det: "Nu måste du upp! Du måste upp och besätta din eldställning." Och det där "nu måste du upp" är bra att ha som mantra när man ligger och drar sig i sängen på morgonen, UPP är vad man måste, coute qui coute! Som antytt har det funnits soldathandböcker före SoldF. Se bara på 1942 års soldathandbok, "Soldatinstruktion för infanteriet". Den innehöll för sin del ALLT: vapenlära (kpistar, gevär, till och med grk), information om hur krigsmakten är uppbyggd samt allt det vanliga som kapitel om marsch, förläggning, skjutlära, anfall och försvar och allt. Här finns till exempel SOLDATERINRAN citerad, "soldaten ska med liv och blod försvara fosterlandet". Det är som jag säger, dessa böcker har übernog av tunga formuleringar. Och in alles kan man få ut något av alla dessa handböcker, man stöter på info man inte visste att man ville veta: saker som att ljud hörs bättre om natten, nattliga föremål syns bättre om man tittar omkring dem osv. Man finner civilt gångbara fakta som kompassbruk, orientera sig utan karta och göra upp eld. Så mitt betyg blir: SoldF 1972 får fem getingar av fem möjliga, denna bok är enhetligt formgiven. Sedan följer Kaninbibeln med 4,5 och de andra två (1986 och 1942) med fyra getingar var.

Jag har inte ifrågasatt något av det där. Jag vet att folk dör i krig och att vissa sturska typer är de som stryker med först. Vad jag ville visa är att det ibland under vissa betingelser uppstår flow eller transfenomen. Det är inget man ska räkna med, inget som bör stå i utbildningshandboken. Men för att förstå vad en människa är och hur han kan agera och reagera i olika miljöer, förstår jag inte varför man måste slå ifrån sig och säga att flow aldrig, någonsin, ever har någon som helst bäring i miljöer där man strider. "Människan är ett det svagaste rö, men hon är ett tänkande rö" sa Pascal. Dvs i påfrestningar kan hon bete sig på olika sätt, antingen 1) knäckas eller 2) jobba på som vanligt eller 3) judomässigt vända läget och nå en högre level.