weekendwarrior
-
Posts
2,045 -
Joined
-
Last visited
-
Days Won
10
Content Type
Forums
Events
Gallery
Posts posted by weekendwarrior
-
-
Rent spontant: automatväxellådor är inte krigsmässiga lika långt som manuella växellådor.
- Olja som måste fyllas på och hålla reda på nivån. (man blir faktiskt överraskad när man märker hur ofta förarna på TGB30 lastbilarna, som har automatväxelådor, missar att kolla växellådesoljan när de skriver en felrapport till mekarna).
Jag vill inte kapa tråden med en dikussion om växellådor men bara komplettera.
Vad som är krigsmässigt bestäms inte bara av tillförlitlighet i stridsfordon. Om föraren vid stridskörning kan ägna större uppmärksamhet på att leta mål, lyssna upp på vagnchefen, välja framryckningsväg istället för att välja växlar och hitta draglägen ser jag det som positivt. Att Strf 90 har automatlåda gör den extremt lättkörd, att köra lär man sig på ett kick.
Lite kuriosa: I boken Chieftain av Rob Griffin står att läsa att en Chieftainförare växlade var sjätte sekund vid ett visst försök, då saknade han som tur var koppling. Dock kanske något av ett extremfall.
Argumenten FÖR automatlåda i ett fordon som ska gå i terräng stödjer jag helt och hållet.
Visst måste man hålla koll på oljenivån men hur svårt är det? Åtgärder före körning; kolla olja i motor och ev transmission bl.a.
Du har rent körtekninskt stora fördelar. En sak mindre för föraren att hålla reda på. Sedan driver ju en automatlåda hela tiden, normalt sett lite även på tomgång. Om du behöver växla upp/ner på en manuell låda måste du frikoppla, du tappar fart och i ett kritiskt läge kan det vara avgörande mellan att köra fast (i mjukt/sankt underlag) och att inte göra det eller att tappa fästet och kanske t.o.m. börja glida bakåt och/eller i sida t.e.x. över en våt berghäll eller en snöig/isig uppförsbacke.
Kolla på alla som kör avancerad offroad med motorfordon med mer eller mindre modifierade/specialbyggda fordon så föredrar de automatlåda.
Vissa fordon som exempelvis HUMWEE'n har dessutom en inbyggd funktion i lådan som förhindrar att hjulen kan snurra åt motsatt håll än vad som är valt med växeln oavsett motorvarv.
Jag skulle själv inte kalla en automatlåda av konventionell typ utan en massa elektronik för "icke krigsmässig", det är en gammal och välbeprövad teknik som fungerat väl i 2-tons lok med 7 liters V8'or.
-
Sniker in en liten pebba fråga här.
Hur skiljer sig ytter och inre plåtar på sidan med avseende tjocklek på en pebba? Är den inre plåten kraftigare?
Hur har man gjort på exprimentvagnen? Har man förstärkt den inre plåten för att ge högre skydd vid skjutportarna eller är plåten orginal där?
Nu ska vi se om jag kommer ihåg måtten.
Fronten är 20 mm
Vagnssidorna (nere vid banden) är 20 mm
Plåten vid skjutkulorna är 16 mm
Jag mätte även taket samt bakdörrarna men de måtten har trillat ur minnet (13 mm möjligtvis?)
The Swede
Är inte uppgifter som dessa klassificerade på materiel som fortfarande är i bruk?
Tycker 20 mm i fronten låter lite, det påstods ju att den skulle klara vad som är normal beväpning på motsvarande fordon i andra länder vilket borde vara åtminstonde HMG.
7,62 mm AP ska ju klara upp till 20 mm (tror det är på 100 m och 90 graders anslag), det vinklade frontpansaret på pebban klarar väl då något kraftigare am men knappast 12,7 mm pansarbrytande va?
-
FJÄRRSTYRD VAPENSTATION
Är det någon som vet något om den fjärrstyrda vapenstationen på Archer, från början skulle ju svenskutvecklade Lemur användas men i och med att Norge gick med i projektet byttes systemet till ett motsvarande utvecklat i Norge. Finns det några tekniska fördelar med det norska systemet eller är det bara för att Norge skulle få leverera något?
Jag hoppas det är ok att ställa denna fråga här då det var det enda om Archer jag hittade.
-
Den uppenbara ersättaren till Pbv 302 är väl Strf 9040. Ett stridsfordon som togs fram under 80-talet för att ersätta Pbv 302 som transportfordon för det mekaniserade infanteriet. Men det svaret kanske är för uppenbart
Vad man däremot behöver är ett slags enhetsfordon att ersätta den brokiga flora av Pbv 302, Pbv 401, Patgb 203 med flera som lättare, bepansrat multirollsfordon för de förband som behöver en skyddad transport, men ej behöver lika mycket offensiv förmåga. Det är var ju det som var tanken med SEP. Men vad jag förstår så har man sänkt kraven och riktar i första hand in sig på ett lättare skyddat transportfordon för infanteri i utlandstjänst. En ersättare till Patgb 203 med familj med andra ord.
/E
Jag tror inte riktigt på att ersätta ett hjulfordon som patgb 180/203 med ett bandfordon.
Däremot kan detta vara en vettig ersättare till PBV 302 och PBV 401.
-
Jag var i Nynäshamn och tog en massa bilder på dessa PBV 501/BMP 1 någon gång i juni/juli i år.
Svenska försvaret köpte in ca 350 st av BMP 1 från fd Östtyskland. Jag antar att man gjorde på liknande sätt som med
MT-LB/PBV 401, d.v.s. skrotade ca hälften för att lägga upp ett reservdelsförråd.
Jag har inte räknat vagnarna i Nynäshamn men det inhägnade utrymmet var ganska fullt och jag bedömmer det till ca 50 vagnar.
Det är alltså inte sannolikt hela det Svenska beståndet som står där.
Två vagnar är sparade till muséet som håller på att upprättas i Strängnäs, det är en Svensk PBV 401 och en näst intill omodifierad BMP 1 som kommer att återställas i det skick den rullade i under tjänst i NSV (Östtyska armén).
Om någon bussig själ här kan tipsa mig om hur man laddar upp bilder här på SoldF så ska ni alla få ta del av ett par stycken.
-
Here we go again.
Finns redan en tråd som Ing så föredömligt påpekade i FÖRRA tråden du startade om SAMMA sak.
Tro mig, jag har letat men hittar bara tråden om alla problem med vårat rödpunktsikte.
Jag hittade inte ens min egen tråd i samma ämne trots att jag först sökte på rubriken jag använde, sedan sökte jag på inlägg och trådar skrivna av mig, resultat; Nada om sikten! Var säker på ända till nu att något blev fel vid skicket så inlägget aldrig kom med!?
Nu börjar jag börjar tro att det är grus i sökmaskineriet.
'BlåGul', vad är felet?
Din tråd, eller vad som är kvar av den, finns i slutet på den tråd jag länkar till.
Tack!
-
Jag skulle vilja veta mer om vilka sikten som testades innan man valde Aimpoints RPS EHV, andra länders rödpunkts- och holografiska sikten t.e.x. Aimpoint CompM4 som Amerikanarna valde, jämförelser och diskussioner om vad som är bra eller dåligt. Även priser om någon här vet vad respektive försvarsmakt fått betala per enhet är av intresse.
Själv besitter jag bara vanliga soldatkunskaper samt vad som står att läsa i exempelvis 'Utvecklingen av automatkarbinen och dess tillbehör' av Per Arvidsson.
Stoppade in din fråga i the one tråd om Rödpunktssikte.
Kika runt lite?
/BG
Tack! Trodde att det försvann eftersom jag inte längre hittade det.
-
Here we go again.
Finns redan en tråd som Ing så föredömligt påpekade i FÖRRA tråden du startade om SAMMA sak.
Tro mig, jag har letat men hittar bara tråden om alla problem med vårat rödpunktsikte.
Jag hittade inte ens min egen tråd i samma ämne trots att jag först sökte på rubriken jag använde, sedan sökte jag på inlägg och trådar skrivna av mig, resultat; Nada om sikten! Var säker på ända till nu att något blev fel vid skicket så inlägget aldrig kom med!?
Nu börjar jag börjar tro att det är grus i sökmaskineriet.
'BlåGul', vad är felet?
-
Jag vill veta mer om de tester av sikten som gjordes av FM före beslut om anskaffning
av Aimpoints RPS EHV.
Information jag eftersöker är följande:
-Vilka andra sikten testades (både RPS och andra typer exempelvis holografiska).
-Omdömmen av de andra siktena i testerna.
-Aimpoint CompM4 som Amerikanarna valde; omdömme, jämförelse med RPS EHV, mm.
-Jämförelse av RPS som brukas av olika försvarsmakter världen över.
-Jämförelse av tillbehör till sikten såsom förstoring, bildförstärkare o.dyl.
-Jämförelse av andra tillbehör för EHV från samma tillverkare/leverantör som för siktena i respektive försvarsmakt.
-Priser, marknadspriser kan vara vägledande men helst vill jag veta vad respektive försvarsmakt fått betala per enhet för respektive system.
-
Jag vill tacka
alla som kommit med bra idéer i denna tråd .Jag är fortfarande sjukskriven från arbete och kommer att bli tvungen att söka nytt.
Inom Hv har jag varit aktiv som instruktör, bitr öl/skjutledare, BlåGul, ungdomsledare och rekrytering/info under våren och det kommer väl att vara det jag fortsätter med. Har gått instruktörskurs grund och kommer att fortsätta med att urbilda mig bl.a. på SIM/BT till EHV och understödsvapen.
Men fan
vad jag saknar mina kamrater i gruppen, plutonen och kompaniet. Även om jag träffar dom på övningarna är det inte samma sak att inte få strida sida vid sida och lösa uppgifter tillsammans.Protes är på G men har dragit ut på tiden. Det återstår att se vad jag kan göra med den. Har i alla fall tänkt prova skjuta ak
och ksp liggande med stöd men det innebär inte att jag kommer att återgå i tjänst som soldat.Vi kanske ses därute någongång.
Väl mött!
-
Jag skulle vilja veta mer om vilka sikten som testades innan man valde Aimpoints RPS EHV, andra länders rödpunkts- och holografiska sikten t.e.x. Aimpoint CompM4 som Amerikanarna valde, jämförelser och diskussioner om vad som är bra eller dåligt. Även priser om någon här vet vad respektive försvarsmakt fått betala per enhet är av intresse.
Själv besitter jag bara vanliga soldatkunskaper samt vad som står att läsa i exempelvis 'Utvecklingen av automatkarbinen och dess tillbehör' av Per Arvidsson.
-
@2Sharp
Ja du har helt rätt, Desert eagle finns i såväl .41 magnum, .44 magnum och .44 amp som är snarlik magnum patronen vad det gäller ballistik m.fl. egenskaper. Vad det gäller pistoler som finns tillgängliga i magnumkalibrar har du även där rätt, jag tror mina uppgifter härstammar från att Desert eagle kan ha varit ensam som design vad det gäller automatpistoler tillgängliga för magnum kalibrar under en lång tid vilket alltså inte längre är en aktuell uppgift. Jag ber om ursäkt för att jag spridit dåligt underbyggda teorier och vill samtidigt tacka dig för att du sakligt och vänligt korrigerar mig. Jag har blivit upplyst av ny kunskap, härligt!
-
Rätta mig om jag har fel, men till den nämnda Desert Eagle, kraftigaste ammunitionen jag känner till är .357 magnum. Ska så vitt jag vet vara den enda automatpistolen som klarar en magnumkaliber.
Både .357 magnum och .44 magnum är betydligt kraftigare än de i kuldiameter större .45 ACP och .50 action express.
.45 ACP är förhållandevis klen i förhållande till kuldiametern men ger samtidigt ganska mycket sk "stopping power".
Själv tycker jag att våran egen 9 mm m/39B är en av de allra bästa ammunitionstyper/kaliber för pistolvapen som finns, i alla fall för militärt bruk. Mindre och lättare än alla de andra jag här nämner= mer medförd am+lägre vikt samt att den är relativt kraftig och penetrerar bra. Dock har den väl inte så hög "stopping power".
-
Sen är ju iaf min tanke som sådan att de reaktiva skydden ska genom sin explosiva verkan stoppa projektiler som kommer emot dig, bryta av pilar och störa ut RSV strålar.
Jag är inte säker men är inte de reaktiva skyddens verkan emot "chock" exlosioner mindre verkningslösa, fungerar inte skydden bäst när de har någon form av projektil eller liknande som de kan störa ut?
Jag tror nog att det avsågs verka även mot RSV-minor, jag ser inga hinder för att det föreslagna skyddet skulle vara sämre mot RSV-minor än mot en RSV-granat.
Men jag tror ändå inte på idén pga av de negativa effekterna för markfrigången. Vad händer förresten om du hasar över något hårt, tex en berghäll, då kommer dessa skydd antingen at gå sönder alt smälla, i vilket fall som helst kommer de inte att göra någon nytta.
-
Det var tider det...
Jag kommer osökt att tänka på det gamla rättsfallet med en kommun som (under beredskapstiden?) ville köpa luftvärnskanoner för att bättra på det lokala luftförsvaret. Men se det gick inte för sig. Försvar ansågs ligga utanför den kommunala kompetensen...
Det har förekommit att även stora företag sponsrade inköp av vapen och annan militär utrustning, exempelvis luftvärnskanoner. syftet var naturligtvis att stärka försvaret där företaget låg. Om jag inte har helt fel skeddde det precis före och under andra världskriget.
-
Råkade av en slump se det här om svenska förråd i ett inlägg på Skalman några minuter innan jag såg ditt inlägg:
"Tills vidare kan jag meddela att man fann i ett förråd för något år sedan 40 milj 8 mm skarp patron."
http://forum.skalman.nu/viewtopic.php?f=26...t=37081#p551981
Var det 8x63 eller 8x57?
Ena tillfället det rör sig om benämns ammunitionen för 8x57 mm och är mig veterligen densamma som Tyskarna använde under andra världskriget men benämnde 7,92x57 mm.Den kalibern fick vi när vi panikköpte tyska gevär och tjeckiska kulsprutegevär 1939.
Den andra benämns 8x63 mm och vet jag ännu mindre om.Det är en äldre, helsvensk kaliber som främst var avsedd för tunga kulsprutor.
Samt även gevär m/40 om jag inte missförstår:
http://www.gotavapen.se/gota/artiklar/rifles_se/gev39_40.htm
Ja 8x57i är den vanliga tyska kalibern på K98k som tyskarna använde under kriget som vi köpte in som gevär m/39 i 5000 ex och kalibern benämms som 8 mm/39.
Senare modifierades bössan till gevär m/40 och då i kalibern 8x63 som benämms som 8 mm/32 för att passa in i kulsprute grupper som använde samma kaliber.
Och då var det världens mest krafftfulla gevärs ammo så m/40 försågs med en mynningsbroms.
De flesta av dessa gevär såldees senare till Israel.
Men om 8x63 mm benämns 8 mm m/32 antar jag att den antogs 1932, i vilket syfte och till vilket vapen, knappast ett gevär som betecknas som m/40 va?
-
Råkade av en slump se det här om svenska förråd i ett inlägg på Skalman några minuter innan jag såg ditt inlägg:
"Tills vidare kan jag meddela att man fann i ett förråd för något år sedan 40 milj 8 mm skarp patron."
http://forum.skalman.nu/viewtopic.php?f=26...t=37081#p551981
40 miljoner bulor!!! He he, tråkigt för de som samlar på dessa vapen och tar fram dom för en demonstrationsskjutning då och då.
Ena tillfället det rör sig om benämns ammunitionen för 8x57 mm och är mig veterligen densamma som Tyskarna använde under andra världskriget men benämnde 7,92x57 mm.Den kalibern fick vi när vi panikköpte tyska gevär och tjeckiska kulsprutegevär 1939.
Den andra benämns 8x63 mm och vet jag ännu mindre om.Det är en äldre, helsvensk kaliber som främst var avsedd för tunga kulsprutor.
Samt även gevär m/40 om jag inte missförstår:
http://www.gotavapen.se/gota/artiklar/rifles_se/gev39_40.htm
Ja 8x57i är den vanliga tyska kalibern på K98k som tyskarna använde under kriget som vi köpte in som gevär m/39 i 5000 ex och kalibern benämms som 8 mm/39.
Senare modifierades bössan till gevär m/40 och då i kalibern 8x63 som benämms som 8 mm/32 för att passa in i kulsprute grupper som använde samma kaliber.
Och då var det världens mest krafftfulla gevärs ammo så m/40 försågs med en mynningsbroms.
De flesta av dessa gevär såldees senare till Israel.
Det var väl också anledningen till att man tog fram rekylhämmare till ksp m/36.
Det verkar som om dessa två ammunitionstyper använts parallelt och dessutom med den Svensk/Norska 6,5x55.
Jag läste någonstans att 8x63 användes främst till ksp för lv ändamål. Då borde flertalet av de spegelvänt tillverkade ksp m/36 avsett för dubbelmontage för bl.a. lv-ändamål, ha haft kaliber 8x63 mm.
-
Jag är också ytterst tveksam till en särskild understödsgrupp. Jag vill gärna ha understödet spritt i samtliga skyttegrupper.
Enda undantaget är om man skulle ha haft tillgång till lätt art (tex grk) och lätt lv (tex Tksp/akan), rörligt pv
i form av en tg eller bv med 9 cm pv-pjäs samt prickskytt med både 7,62 mm och 12,7 mm vapen så hade jag haft en understödstropp på plutonen som komplement till gruppernas egna understöd. Men sådan är ju inte tilldelningen inom Hv .Sen vad det gäller ksp 58 och hurvida det ska vara enbart skytt eller skytt + laddare så behöver man inte estämma det i förväg. Kspskytt bildar stridspar med en akskytt som hjälper till att bära am och hjälper till som laddare om det behövs, annars verkar som akskytt. Jag anser också att understödsvapen som ksp och grg ska ha 2xpersonal där båda är lika övade och duktiga som både skyttar och laddare
. -
Ärade läsare, skrivare och debattörer på SoldF.com Forum.
Jag söker information om Svensk 8 mm gevärsammunition, har hittat lite på nätet men långt ifrån allt av intresse och vänder därför till er.
Mig veterligen har Svenska försvaret haft två perioder med gevärsammunition som benämnds 8 mm:
Ena tillfället det rör sig om benämns ammunitionen för 8x57 mm och är mig veterligen densamma som Tyskarna använde under andra världskriget men benämnde 7,92x57 mm.
Den andra benämns 8x63 mm och vet jag ännu mindre om.
-Under vilka tidsperioder användes dessa ammunitionstyper i Sverige och i andra länder?
-Vem, vilket företag, nation, försvarsmakt har tagit fram kalibern?
-Till vilka vapen användes den (främst i Sverige).
-Vilka länders försvarsmakt använde den?
-Om ammunitionerna användes paralellt med andra typer för gevär har ni några bakgrundsfakta, förklaring o.s.v.
Är mycket tacksam för svar, men håll er helst till säkra uppgifter och ange i så fall när ni inte är säkra.
Hälsn
Per
-
Det är lite märkligt att FMV's försök att göra ksp 58 lättare och smidigare misslyckades
(försöken medksp 59D las ner då kostnaden för modifieringen ansågs bli för hög i förhållande till vad man åstadkom i den riktning som avsågs). Detta medan Amerikanarna lyckades i och med att man fick fram M240L.
Dock vet jag inte till vilken kostnad. Jag vet heller inte hur pass man lyckats anpassa ergonomin för anläggning mot axeln i samtliga skjutställningar. Detta är något Marinkåren mer eller mindre krävt för att de ska bära vapnet med sig. De tidigare versionerna av M240 fick gärna stanna på fordonet medan man tog M60 eller M249 när det var dags att fotpatrullera. Mk 48 får man väl se som en ersättare till M60 och som ett komplement till M249 och M240.Jag hoppas att man snart inser att vi behöver ha ett understödsvapen i kalibern 7,62 mm men som är betydligt lättare och smidigare att bära för jag tror inte på ksp90 som en ersättare helt och hållet p.g.a. den klenare kalibern.
Om vi inte lyckas själva att få ner vikten på 58'an så får vi väl köpa jänkarnas koncept alternativt att byta till en ny och lättare ksp som FN's Mk 48.Fördelen med konceptet M240L är att vi redan har kulsprutor att modifiera till skillnad mot att köpa nytt. Att modifiera gammalt kostar mindre och skulle sannolikt kunna göras tidigare. Skulle vi helt byta ut 58'an mot en lättere modell som Mk48 eller motsvarande dröjer det säkerligen till nästa årtionde och kanske lite till.
Jag undrar vad det skulle kosta att köpa de delar som byts ut färdiga av USA och skicka dessa samt våra ksp 58B till ett låglöneland för modifieringen.
Livslängden talar för modifiering av ksp 58 medan vikt och fördelen med likheten till ksp 90 (ur utbildningshänséende) talar för Mk48.
Oavsett vilket tror jag att ksp58 kommer att finnas kvar i det Svenska försvaret för en lång tid framöver. Även om vi skulle nyanskaffa lättare kulsprutior i samma kaliber blir 58'an nog kvar för fordonsmontering och liknande.
Själv skulle jag bli glad om rps blev standard på alla ksp 58, även hemvärnets innan jag går i pension.
-
TGB 11, 13 och 20/21 måste ersättas, det är inte frågan om något annat. De är för gamla och slitna och uppfyller inte i närheten av dagens krav på säkerhet och miljö. Jag har själv funderat på en REMO av dessa bilar där man byter ut drivlinan till en turbo-diesel och automatlåda, ser över säkerheten (går säkert inte att göra så mycket åt annat än att byta till bättre stolar, se över ergonomin och tillgång till bälten, helst av 3-punktstyp). Det skulle kunna fungera ett tag men det kostar och det är nog bara att konstatera att man inte kommer så långt på det utan att det är bättre att lägga pengarna på nya fordon.
Såsmåningom behöver även TG 30/40 ersättas.
Det mest irriterande är att det här behovet har kunnat förutsägas länge och man borde ha avsatt budget för det. Pengarna borde ha funnits om man gett fan i att köpa in små kvantiteter av halvdana och undermåliga fordon, de flesta med en stjärna i fronten som har kostat inte bara i inköp utan massor av pengar i reparationer och underhåll.
FM bör ha en så enhetlig fordonspark som möjligt, både för GU, Hv, utlandstjänst och olika typer av insatsförband utan gå in på tilldelning.
Om man bortser från diverse lättare fordon som VW pickup, div 2- och 4-hjulsdrivna person- och materieltransportbilar som alltid har funnits och kommer att finnas i vissa kvantiteter för för dessa fordon lämpliga ändamål, utan enbart tittar på vad stridande förband behöver för den egna förflyttningen.
Jag tar inte ställning till hur många fordon det krävs per grupp/pluton/kompani o.s.v. eller om man ska reducera grupperna i Hv för att lättare rymmas i fordonet.
Jag anser dock att man bör ha så få fordon som möjligt helst inte mer 1/grupp och undvika släpkärror.
Enligt min åsikt bör man undvika pick uper, även med dubblhytt. Jag anser att man har mer nytta av en helt täckt bil än ett öppet flak. Dessutom ligger lasten skyddad. På en pick up bör man i så fall komplettera med en rejäl flakkåpa och dom är inte billiga.
Ett fabrikat med en familj av modeller med så mycket gemensamt som möjligt, som fallet är med Volvo 11, 13 och 20-bilarna. De ska täcka spannet av storlekar och lastvikt som behövs, vilket borde vara ungefär samma som nuvarande med 11, 13 och 20-bilarna. Det innebär att olika längd på chassin måste finnas att tillgå, från två upp till minst tre axlar.
Generellt för fordonen bör vara att de inte ska ha några udda grejer med tvivelaktig hållbarhet utan det ska vara gångbara grejer som fungerar, är hållbara, god tillgång som reservdel och som inte är svårt att hitta reparatörer till som kan grejerna. Fordonen ska vara enkla, robusta och ändamålsenliga. Personligen är jag tveksam till civila grejer.
Allt ska vara dimensionerat för full last och lite till och bilen ska tåla att köras hårt på dålig väg med full last. Så lite elektronok som möjligt som kan strula.
Säkerhetsmässigt tror jag att fordonet ska vara designat med motor, framaxel och deformationszoner framför föraren. Det gör det också möjligt att göra bilen lägre utan att ge avkall på markfrigång.
Terrängförmåga: Ja och den ska vara betydligt bättre än vad som presteras av en något förhöjd 4-hjulsdriven minibuss. Lågväxel, möjlighet till drivning på alla 4 eller 6 hjul. Någon form av diffbroms/spärr som är hållbar. Stela portalaxlar (helst), med spiralfjädring (möjligtvis bladfjädrar på de tyngre varianterna). God markfrigång för terrängförmågan, dock bör fordonet inte ha för hög totalhöjd som gör den instabil, vältningsvillig och inte klarar sidolutningar särskilt bra. Kolla in Hummern, där har man byggt bilen för maximal markfrigång kombinerat låg totalhöjd. Några inte helt oävna bieffekter är att ett lägre fordon syns sämre, lättare att gömma bakom en höjd och ger mindre målyta.
Motor: En kraftfull turbo-diesel av välkänt, slitstarkt fabrikat med god tillgänglighet vad det gäller reservdelar, kunniga mekaniker o.s.v.
Så lite elektronik som möjlight som kan strula.
Transmission: Jag föredrar automatlåda i en terrängbil. Det är mer lättkört i terräng. Ingen koppling att slira på (och slita ut), alltid drivning. Det är inte för intet som många erfarna off-roaders kör med automat. Det ska vara en rejält dimensionerad låda av traditionellt slag, inga hi-tech grejer. Minst 4 växlar samt hög och låg. Utväxlingen bör vara sådan att god marschfart på väg går att hålla på relativt låga varvtal vilket spar på både bränsle och motor samt den på långfärd inte helt oävna effekten ökad komfort. Med god marschfart anser jag att 110 km/h kan vara ganska relevant även om marschfarten i de flesta fall kommer att vara betydligt lägre
Möjlighet till att köra utan drivning på alla hjul spar både bil och bränsle och är att föredra. Möjlighet till att spärra eller bromsa differentialen mellan alla axlar samt mellan hjulen på varje axel. Det kan ske automatiskt eller manuellt. Det viktigaste är att det är hållbart, tillförlitligt och funktionellt.
Flygspanare: Möjligheten till flygspanare utesluter i pricip alla civila fordon. Nu kanske någon tycker att jag tänker invasions-försvars-mässigt, men flygspanaren fyller så många funktioner som gör att jag tycker att det är en självklarhet att den ska finnas där. Förutom att hålla koll efter hot från luften har flygspanaren överlägset bäst utsikt även över marken runt fordonet, han håller kommunikation med tecken med andra fordon i en fordonskonvoj, med vapen håller han även en hög eldberedskap istället för att det ska dröja tills truppen är avsutten innan eld kan besvaras. Med takmonterad fordonslavett och ksp innebär det även en relativt hög eldkraft.
Då lavetten inte erbjuder 360 graders riktning runtom bör fäste för lavetten finnas både framför och bakom luckan så att flyspanaren i konvojens sista bil kan stå med ryggen i färdriktningen. Jag vet inte vad man säger säkerhetsmässigt om flygspanare idag, men jag anser att någon form av ryggstöd bör finnas och kan fällas upp när luckan öppnas och som är flyttbart mellan fram och baksida på lucköppningen. Flygspanaren bör ha någon form av sele som fyller samma funktion som ett säkerhetsbälte men får inte hindra flygspanaren från att snabbt glida ner i bilen om bilen skulle välta.
Skydd: Hastigheten är terrängbilens bästa skydd. Att få in en direktträff på ett fordon som rör sig i sida i 80 km/h eller mer är snudd på omöjligt om man inte använder ett vapen med någon form av målsökande funktion.
Vad det gäller någon form av splitterskydd/pansar har vi ju PaTgb 180, PaTgb 203, Piranha III, Galten, bandvagn 308, samt diverse andra splitterskyddade terrängbilar och terränglastbilar, så jag tycker inte att det behöver ha någon större prioritet vid inköp av ett nytt standardterrängfordon för FM.
Det är möjligt att man kan ta med i aspekerna möjligheterna till att få fordonen med någon typ av skydd från fabrik alternativt aplicera skydd i efterhand för särskilda uppdrag t.e.x. utlandstjänst.
Vad det gäller splitterskydd/pansar inom Hv så skulle jag som diktator i detta land med totalmakt över allt tillföra insats-kompanierna/plutonerna PaTgb 180 i viss mån då man för utlandstjänst huvudsakligen bytt ut dessa mot PaTgb 203. Jag skulle även tillföra BPV 401 istället för att skrota dom. Dom är ju betalda och var dessutom billiga. Problemet är underhållskostnaderna. Kompetent besättning kan erhållas genom att de förutom grundutbildning som besättning övar enbart som fordonsbesättning 60+ timmar om året.
Hv har ju haft pansar förr, exempelvis KP-bil.
Jag har sett flera bra exempel nämnas här som kan vara intresanta som ersättning för vår gamla park av terrängbilar. T.e.x. LR Defender. Jag skulle dock vilja granska det där med krocksäkerhet lite mer innan jag uttalar mig om hur bra alternativen står sig, om jag nu ska göra det överhuvudtaget. Detta är väldigt tidskrävande. Alla fakta ska nogrant granskas, några bra alternativ ska väljas ut för tester o.s.v. Alltså omöjligt för mig att sitta här och avgöra vad FM ska satsa på i fordonsväg.
Jag har i alla fall satt upp några ganska rimliga krav.
-
Tackar för alla svar. Det här är precis vad jag var ute efter. Fortsätt så.
Det här kan också bli en vettig diskussion om vad som är lämpligt när man kommer till hemvärnet/försvaret och nedsatt funktion.
-
Bra med positiv inställning
Har du armprotes?
Tänkte på att det kan vara svårt med vapenhanteringen med endast en arm - även stabspersonal skall ju kunna verka med vapen...
Har i alla fall stött på en YOFF som varit med om en sprängolycka - armprotes, ögonprotes m.m. så förhoppningsvis borde du kunna finna en plats i organisationen.
Borde ju inte vara helt omöjligt att finna bra och lämplig stabsuppgift för dig - snacka med Kompanichef.
Jag kommer att få en protes, förhoppningsvis med någon typ av funktion.
-
Jag är en kille på 36 år, frivilligt aktiv i Försvarsmakten och som nyligen förlorat en arm i en arbetsplatsolycka. Jag söker inte ert medlidande utan vill ha förslag och diskutera min roll i framtidens frivilliga försvar.
Lite mer fakta: GU: P18 1992-93, PvRb-pluton (RBS 56), specialitet i gruppen: sjv, grg, signalist.
Medlem i FBU/Försvarsutbildarna sedan 2003 där jag gått en del kurser, senast instr.kurs ak och instr.kurs ksp 58.
Hemvärnet sedan 2004 där jag varit skyttesoldat (3 år på ksp 58) och påbörjat utbildning till befäl på gruppnivå samt instruktör. Jag har varit instruktör för Hemvärnsungdom sedan 2007.
Den 2:a december i år förlorade jag hela min vänstra arm i en olycka på jobbet. Jag är högerhänt.
Jag tänker inte ge upp och kasta in handduken vare det gäller jobb eller Hemvärnet.
Jag vill här ha förslag och diskutera vad jag i min situation kan fortsätta att bidra med inom det frivilliga försvaret, trots avsaknaden av en arm. T.e.x: vapenhantering, skjutledare/vapeninstruktör, ev. ombeväpning från ak till pistol o.s.v.
alla som kommit med bra idéer i denna tråd 
.
vad jag saknar mina kamrater i gruppen, plutonen och kompaniet. Även om jag träffar dom på övningarna är det inte samma sak att inte få strida 
sida vid sida och lösa uppgifter 
tillsammans.
i form av en tg eller bv med 9 cm pv-pjäs samt prickskytt med både 7,62 mm och 12,7 mm vapen så hade jag haft en understödstropp på plutonen som komplement till gruppernas egna understöd. Men sådan är ju inte tilldelningen inom Hv 
.
(försöken medksp 59D las ner då kostnaden för modifieringen ansågs bli för hög i förhållande till vad man åstadkom i den riktning som avsågs). 
Om vi inte lyckas själva att få ner vikten på 58'an så får vi väl köpa jänkarnas koncept alternativt att byta till en ny och lättare ksp som FN's Mk 48.
Mitt "lilla" projekt - PBV 302H UDES 08
in MARK-fordon
Posted
Vänta nu, "...slutförbrukade...", är det inte M113-band (de heter väl egentligen något annat va?) som används på Strf 90?
Använde man helt nya band eller återanvände man friska men begagnade band alt. förrådslagda reservband till PBV 302 till Strf 90?