Jump to content

Leaderboard


Popular Content

Showing content with the highest reputation since 01/22/2018 in all areas

  1. 5 points
    Jag har lagt lite tid på att fundera på hur jag ska angripa den här tråden, men jag hoppas att vi ska kunna räta ut några frågetecken. @Sebastian C dina två citat här blir en alldeles utmärkt utgångspunkt för diskussionen: Först och främst så måste vi titta på den operativa kontexten. Vad hade hänt i världen? Vad hände runt Östersjön? Vad var den senaste teknologin och stridstekniken? Fienden under det kalla kriget var Sovjetunionen och Warszawapakten. Sannolikheten att vi skulle behöva möta västkärror i luften, den var obefintligt liten, även om det var mot och med dessa vi kunde öva, kanske, ibland... Händelser i vår omvärld som påverkade våra beslut: - 29 december 1989 slutade Polen kallas Folkrepubliken Polen. - 11 mars 1990 utropade Litauen sig självständigt. - 3 oktober 1990 så upphörde DDR att existera. - 1991 så blev Estland och Lettland självständiga - Operation Desert Storm genomfördes under 100 dygn mellan januari och april 1991 - 31 december 1991 så upplöstes Sovjetunionen Det jag markerat i lila, det hade betydelse för hur våra flanker såg ut, och från vilka riktningar som Sverige kunde förvänta sig ett angrepp. Angreppsvektorn minskade högst betydligt och vi kunde lugna ner oss en aning, och framför allt så kunde vi fokusera på Sovjetunionen som var en bankrutt krutdurk som kunde detonera när som helst. Inbördeskrig? Nya ockupationer av stater som blivit olydiga? Ett europeiskt storkrig? Det som hände då var nog det bästa som kunde hända. Under Operation Desert Storm så var det väldigt många stater som tog anteckningar. Med signalsökande robotar som bokstavligen slog ner som en blixt från klar himmel (HARM och britternas ALARM), laserstyrda bomber som träffade dörrarna på det man trodde var fullträffsäkra och kärnvapenskyddade hangarer så var frågan: Var befrielsen av Kuwait målbildskriget? Wardens teorier om luftmakt hade precis fått en generalrepetition och Sverige såg inte sig självt som ett av de allierade länderna som skulle tvinga en olydig stat till underkastelse. Vi såg oss själva som den stat som antagligen skulle få en eller flera stormakters samlade vrede över oss. Vårt luftvärn var då och är fortfarande väldigt underdimensionerat, något som vi kompenserar för med jaktflyg. Dock så levererades det inte tillräckligt många JA37:or, vi fick ett hål i luftförsvaret, och vi ansåg oss tvungna att få fram två jaktdivisioner till. Hur såg hotbilden ut runt Östersjön? Vad var det som det svenska luftförsvaret dimensionerades mot? "Hotbilden – Sovjetisk invasion med bomb- och attackflyg samt luftlandsättningsflygplan över Östersjön på alla höjder var högst påtaglig under den senare delen av kalla kriget och dess flygstridskrafter moderniserades för flygning även på låga höjder. Därför var det viktigt att det svenska jaktflyget hade prestanda och beväpning för att kunna nå och bekämpa även detta hot." - https://www.aef.se/Flygvapnet/Notiser/JA37_Notis_2.htm Under 70- och 80-talet så hade inte Sovjetunionen/Warszawapakten något kvalificerat jaktflyg som hade räckvidd nog att eskortera sina attack- och bombförband in över Sverige. MIG-23 FLOGGER hade i och för sig den semiaktiva radarjaktroboten R-23/AA-7 APEX och Su-15 FLAGON hade tillgång till roboten R-8/AA-3 ANAB. Men de hade ganska så korta fötter och jag är inte helt säker på att integrationen av polska och östtyska MIG:ar i attackföretagen hade gått helt smärtfritt, om ens alls. Introduktionen av Su-24 FENCER som med lång räckvidd och goda prestanda på låg höjd med terrängföljningsradar kunde med modern relativisering anses vara en utmaning. Hotbildsbeskrivningen enligt ovan var det som resulterade i att JA37 i serieutförande premiärflög 4 november 1977, men redan här så sneglade man i kristallkula mot vad som komma skulle. Andra berömda flygplan som premiärflög under 1977 var jaktplanen MIG-29 FULCRUM och Su-27 FLANKER. Bägge två skulle under den andra halvan av 80-talet beväpnas med den nya och heta radarjaktroboten R-27/AA-10 ALAMO. Bedömningen var att dessa plan skulle komma ut på bred front och ha förmågan att genomföra jaktsvep över Sverige och eskortera sina attackkollegor tur och retur. Vad som kom först, att vi inte fick tillräckligt många Jaktviggen, kompatibilitet med planerade BAS90, effekthöjning ur befintliga flygplan, stop-gap-lösning till Gripen skulle komma i tjänst, etc. det vet jag inte (jag trodde att jag visste...) men det gjordes i alla fall studier på hur Draken skulle fortsätta att utvecklas. Ett av förslagen var AJ 35 Superdraken (med större vingar, däck och ett par infällbara nosvingar) som även skulle kunna bära två Rb 15F på balkar under luftintagen (även om avståndet mellan robotens fenor och asfalten tydligen bara var 44 mm). Ett betydligt mera konservativt förslag var det som sen blev J35J: "Under 1982 framkom att J35F beväpningssystems prestanda kunde avsevärt förbättras till en rimlig kostnad och anpassas till den under slutet av 1970- och början av 1980-talet förändrade hotbilden, där målen i huvudsak antogs vara attackförband och flygplan för luftlandsättning av trupp vilka skulle uppträda på låg höjd." - https://www.aef.se/Flygvapnet/Notiser/J35J_Notis_2.htm Det är dyrt att vara fattig och som jag skrivit här ovan, vi saknade två divisioner jaktflyg. Vi fick rätta munnen efter matsäcken och vi klurade ut en high-low-mix där Viggens och Drakens styrkor och svagheter skulle omhändertas i syfte att få ut största möjliga effekt. J35J fick därför förbättrad elektronik och två nya balklägen under luftintagen för Rb 24J (AIM-9J Sidewinder). Sveriges stora fördel i sammanhanget är att vi slåss på hemmaplan och vi har tillgång till STRIL. Stridslednings- och luftbevakningsbataljonerna har alltid varit en force multiplier. Inte bara därför att jaktledaren har kunnat leda Draken och Viggen mot fienden, utan han har även kunnat taktisera med hur han vill angripa motståndarens flyg. Varken Draken eller Viggen har då behövt tända sina radars för att komma i skjutläge och motståndarens första och enda varning skulle då ha varit en blinkande radarvarnare och en hysterisk robotskottvarnaren. Vill motståndaren öka sina chanser att överleva så behöver han manövrera hårt. För att manövrera hårt så behöver han dumpa attacklasten och utan attacklast så har uppdraget misslyckats. Redan i J35D-kärrorna så kunde radarjaktledare skicka styrdata som presenterades på pilotens skärmar (en mycket uppskattad förmåga i STRIL 60). Det här utvecklades kontinuerligt och jag vet inte exakt vilken upplösning man hade på J35F och J, men i Jaktviggen så presenterades flygplan och omvärldsuppfattningen minst lika bra som om den hade skapats med planets egen radar. Det här är i en helt annan liga jämfört med vad motståndaren förväntades kunna presentera för sina flygare via en fartygsradar och radiotal. Motståndarens förmåga blev bättre när de senare fick egen flygande spaningsradar med egna stridsledare på plats. Men det bästa var ju att den förväntade motståndaren Sovjetunionen, inte hade råd med materielen och de var nu bankrutta. Värt att nämna är också att det vi gjorde med STRIL 60, det är något NATO:s multinationella datalänkarna börjar komma ikapp. "Det är sånt här som får mig att ifrågasätta värför vi hade kvar dem så sent." J35 Draken var fortfarande taktiskt- och stridstekniskt relevanta för försvaret av Sverige. Vilket jag önskade bevisa med stöd av färgerna i inledningen av mitt inlägg. Vidare så var inte tanken att de normalt sett skulle möta en motståndare med Mach 2-förmåga som bar på dubbla radarjaktrobotar med medellång räckvidd, det skulle helst Jaktviggen sköta. Oavsett i vilken arena du rör dig, så kommer du att märka det att i ett inledande skede så kommer de nya och tekniskt överlägsna prylarna att vinna. Men genom övning så kommer deras för- och nackdelar att utkristallisera sig och den som känner sin fiende, sin materiel och sin egen förmåga bäst, han kommer att vinna striden. Under andra världskriget så var japanernas A6M Zero/ZEKE överlägsen jänkarnas Grumman F4F Wildcat. Det gick dåligt för den amerikanska flottan, men vildkatternas pansar och självtätande bränsletankar gjorde att tillräckligt många lyckades linka hem och berätta om upplevelsen. Snart utvecklades den så kallade Thach Weaven, som gjorde att rotar med Wildcats där besättningarna understödde varandra, lyckades göra processen kort med Zeros där piloterna likt samurajer ville slåss och glänsa på egen hand. På 80-talet, när nya och fräscha Jaktviggar, beväpnade med den medelräckviddiga radarjaktroboten Rb 71 Skyflash, möter J35F med radarjaktroboten Rb 27 som har en tredjedel så lång räckvidd, ja, då fick drakarna stryk och det kanske var lite demoraliserande, men det var ju precis den här förmågan som Flygvapnet förväntade sig att möta skarpt inom en 5- till 10-årsperiod. Det var läge att sätta sig på kammaren och lista ut hur man ska vinna kriget. Drakenryttarna tog fasta på hur de skulle använda sina fartresurser när de möte ett tekniskt överlägset jaktplan och jämnade ut oddsen. Då var det dags för din andra fråga. Till att börja med så är det ju osannolikt att vi hade behövt möta vår arvsfiende dansken i luften, men det här är en bra Internet-övning: F-16 Fighting Falcon togs fram som ett litet och lätt dagjaktflygplan med en liten radar med oöverträffad manöverförmåga. Det skulle ge USA och dess allierade ett kompetent jaktplan med förmågan att nöta ner vågor av sovjetiskt attackflyg och deras jakteskort (likt MIG-17/21 över Nordvietnam). Från början så hade F-16 ingen annan jaktbeväpning än värmesökande AIM-9 Sidewinder och sin 20 mm AKAN. Det var först med förbandssättningen av AIM-9L/M-versionerna som F-16 kunde angripa en motståndare på mötande kurs! Dess tillkortakommanden skulle lösas med NATO:s tyngre jaktflyg, såsom F-4 Phantom, F-15 Eagle, F/A-18 Hornet eller t.o.m. F-104:or som då bar semiaktiva radarjaktrobotar. Denna high-low-mix ser vi än idag i t.ex. relationen mellan F-22 som är det vassare jaktplanet och F-35 som är det mindre jakt- och attackplanet. (brittiska Skyflash som användes på Tornado ADV samt Phantom F.G.R. samt italienska Aspide som hängde under deras F-104:or är utvecklingar av AIM-7 Sparrow) Så om vi tillämpar det som skrivits här uppe och väger F-16:s överlägsna sikt, ergonomi och manöverförmåga, mot Drakens fart, radarjaktrobotar, IR-spanaren under nosen och STRIL-stöd, hur tror du då att det skulle gå? Krig är ingen ridderlig lek, det handlar om att fuska och vinna, ty det delas inte ut några silvermedaljer. Det var först i och med provskjutningen den 5 januari 1998 när en dansk F-16B, avfyrade en AIM-120 AMRAAM under utprovningen av F-16A/B Mid-Life Update (MLU), som vi kan anse att F-16 blev ett äkta allvädersjaktplan. - http://www.f-16.net/f-16-news-article395.html Sista flygningen med J35J i tjänst genomfördes den 2 december 1998. Så danska F-16 hade alltså bara en ärlig chans mot J35 Draken i nästan exakt 11 månader... - https://www.dn.se/arkiv/inrikes/draken-landar-for-gott/ Värt att nämna är att vi började provflyga uppdaterade JA37D med Rb 99 AMRAAM under 1997. Den riktigt påläste kommer att påpeka att F-16C/D Block 25 fr.o.m. 1984 och framåt kan bära AIM-7 Sparrow och borde ha ansetts vara ett allvädersjaktplan redan då, men till mitt försvar så vill jag säga det att danskarna flyger F-16AM/BM I amerikansk tjänst så har det även funnits F-16A som modifierats för att bära AIM-7 Sparrow, men dom maskinerna verkar över lag ha tillhört ANG-divisioner med luftförsvarsuppgifter över Nordamerika. AIM-7 Sparrow kan bara hängas under balkläge 7 och 3 på. Sätter man det i sammanhanget att det är under dessa balkar som man bär attacklasten, och att F-16 tidigt blev ett kompetent multi role-flygplan (plus att Sparrows statistik under 40 års samlade insatser är ganska dålig) så har jag väldigt sällan sett annat än Sidewinders under F-16 innan AIM-120 blev tillgängliga på bred front. De bilder jag sett på F-16C och Sparrow kommer i huvudsak från mellanöstern. *Ang. Sparrows dåliga statistik. Ingen av de tidigare radarjaktrobotarna har levt upp till förväntningarna och frågan är givetvis vilken träffprocent Rb 27 (som i grunden var en modifierad amerikansk AIM-26B Falcon) eller för den delen, Rb 71, skulle ha haft under verklig strid. Som alltid när det handlar om uppgraderingar så handlar det om pengar. Enligt https://www.aef.se/Flygvapnet/Notiser/J35J_Notis_2.htm så överskattade vi kostnaderna för att uppgradera radarn och siktessystemet vid Johan-modden (så pass att vi fick 12 flygplan extra!). Redan när SAAB började bygga Filip-kärrorna så blev det uppenbart att radar och elektronik tog betydligt mycket mera plats i flygkroppen än tänkt och resultatet blev att man tog bort automatkanonen i vänster vingrot. Centralkalkylatorn i Viggen och PS-46/A radarn är ganska stora pjäser och jag har svårt att tänka mig att de skulle fått rum i Draken. Ett alternativ kanske skulle ha varit att köpa in samma AN/APG-68 pulsdopplerradar som satt i F-16 Fighting Falcon, men jag gissar på att det hade antagligen kostat betydligt mer än hela Johan-modden, plus att jag vet inte om vi någonsin hade kunnat frigöra tillräckligt mycket plats i skrovet för att få plats med elektroniken som krävs för att skjuta semiaktiva radarjaktrobotar. (Jag har ett vagt minne av att jag läst/hört att det var besvärligt och dyrt att modifiera Air National Guards F-16A som skulle bära Sparrow) Min gissning är att Drakens IR-spanare under nosen till del kompenserade för bristen på en pulsdopplerradar. TILLÄGG: Enligt http://www.x-plane.org/home/urf/aviation/text/35draken.htm så fanns det tankar på att bygga en JA35 Draken med större nos (för en större radar) och IR-spanare, men detta blev det inget med och 1969 så bestämde man sig för att fortsätta med JA37. Jag har inte sett eller hört de här uppgifterna någon annanstans.
  2. 4 points
    1. Syftet med automateld är inte att ge fienden bruna byxor. Syftet med automatelden är att tillfoga fienden så stora förluster som möjligt under den korta tid som denne exponerar sig. Punkt. 2. Kulsprutegevärens stora problem är inte ett tekniskt problem. Det är organisatoriskt och stridstekniskt, i klartext: att folk tror att de måste ha lika mycket ammunition med sig för att lösa samma eld- och stridsuppgifter som med kulsprutor. Till kulspruta 90 så väger varje kassett 3 kg. För enkelhetens skull så räknar jag med att ett magasin till en 5.56-karbin väger 0,5 kg och innehåller 30 patroner. Är vårt fokus att skytten skall få med sig 600-900 patroner, ja, då är det en plåga att få med sig motsvarande mängd ammunition fördelade i magasin. Tittar vi sen på danskarnas erfarenheter av sitt understödsvapen Diemaco LSW/LSV m/04 som användes med de fruktansvärt dåliga 100-skottsmagasinen från Beta-C, då blir det väldigt lätt att dra slutsatsen att kulsprutegevär är en katastrof. Vänder vi däremot på steken och tittar på de beprövade erfarenheterna och tester som redan har gjorts så blir frågan: Varför skall understödsskytten bära på 3 kg ammunition och göra av med i medeltal 180 patroner i eldskurar när ett kulsprutegevär kan lösa samma uppgift med 90 patroner fördelade på 3 magasin och 1,5 kg, då skytten kan växla mellan automateld och enkelskott, beroende på målens avstånd, täthet och exponerad yta? Kulspruta 90 är ett exempel på ett vapen som har en hög eldhastighet och ett klent benstöd. Det gör att eldskurarna bör vara 4-6 patroner långa, därefter så måste du rikta om. Detta gör att även om du får verkan i yt- och punktmål på 300 meters avstånd, så är det inte många hål i målen. Inom 30 till 200 meter så skiner vapnet och automatelden kommer till sin rätt. Det här är inget ammunitionsrelaterat ”problem”, det här är resultatet av kompromisserna som blev FN MINIMI. På vilka avstånd förväntas en skyttegrupp/-pluton då att verka? Ja, det finns ju platser även i det här landet där vi kan behöva skjuta på 500-600 meters avstånd, men helst så vill vi på de avstånden använda granatgevär med spränggranat, en medeltung kulspruta eller prickskyttegevär (eller ännu hellre, stridsfordonet som bär något över centimetern ). Gruppernas och plutonernas understödsvapen väger och tar plats, de skall bäras och försörjas med ammunition. Ett kulsprutegevär ska vara ett stadigt men samtidigt lättmanövrerat vapen som är utrustat med bra optiska riktmedel är inte en "automarkbin som bara kan använda automateld ut till 30 meter". KG:t ligger i gränslandet mellan ett skarpskyttevapen (200 till 500 meter) och en lätt kulspruta (inom 200 meter). På en skyttepluton så kan ett sådant vapen helt ersätta lätta kulsprutor då skyttegruppen inte skall uppträda ensam, utan den skall skapa synergier inom plutonen. Men ett kulsprutegevär är inte lösningen på alla problem, särskilt inte för förband med utpräglat patrulluppträdande, för vilka kulspruta 90 från början köptes in till Flygvapnet och Marinen. Agerar man inom en grupp med autonomt uppträdande, möter en motståndare och behöver dra sig ur, ja, då är du inom den lätta kulsprutans domäner (< 200 meter), där den är en självklar och obestridd kung! Där kommer även kompromisserna mellan buren mängd ammunition, hög eldhastighet, ett ”tillräckligt bra” benstöd och mycket oväsen till sin rätt. En annan av förutsättningarna för att scenariot ovan skall fungera är att ingen av parterna har tillgång till förberedda stridsställningar. När motståndaren har förberett skydd mot finkalibereld så blir det betydligt svårare och då börjar kulsprutegevärens fördelar att visa sig igen. Vad är nedhållande eld? Eller ”suppressive fire” som är det engelska uttrycket. När har vi uppnått nedhållande eldgivning? Även på detta så har det gjorts studier och försök, det har gjorts intervjuer och dragits erfarenheter. Stridserfaren personal som befinner sig i bra skydd och som har möjlighet att jobba i eldställningen och verka från olika gluggar, nischer eller på olika sidor av stenar m.m. utan att träffas när de flyttar på sig, dom är otroligt svåra att trycka ner. Där kan det skjutas hur mycket som helst medans de begär eget artilleri eller granatkastareld mot de förberedda eldlägena framför sig. Den näst intill matematiska formeln för att trycka ner en motståndare är 2-3 projektiler som slår ner väldigt nära framför eller passerar inom centimetrar från motståndaren med några enstaka sekunders mellanrum. Efter att ha uppnått den första, nedhållande effekten, så behöver denna underhållas med några enstaka projektiler som slår ner eller passerar inom metern från den nedtryckta motståndaren. Tre-fyra gånger per minut brukar tydligen räcka. Att uppnå detta med en lätt kulspruta motsvarande kulspruta 90 bortanför 200 meter är inte det lättaste och det finns britter som påstår att övergången från L86A2 Light Support Weapon till FN MINIMI innebar att skytteplutonernas förmåga till nedhållande eldgivning minskade och gjorde det svårare att ta anfallsmålen. Brittiska L86 LSW är en väldigt påtaglig anledning till kulsprutegevärens dåliga rykte. Världens bästa, medeltunga kulspruta (MAG 58), ersattes med ett kasst kulsprutegevär som inte bara slutade skjuta för att man var tvungen att byta magasin ofta, utan även för att skytten var tvungen att åtgärda eldavbrotten. Att L86 LSW misslyckades där BREN (oaktat .303 eller 7.62) misslyckades hävdar jag beror mera på vapnens tillförlitlighet än något annat. Britternas hängde senare på skyttegrupperna hela vapengarderoben för att lyckas uppnå önskad eldkraft (räckvidd, nedhållande verkan och dödlighet): Två MINIMI:s och två LSW:s tillsammans med granattillsatser, Gimpies (General Purpose Machine Gun = MAG 58) och ett skarpskyttegevär ger ganska mycket eldkraft, men det blir ganska tungt och påverkar rörligheten negativt. Ett kulsprutegevär som gått emot trenden och som inte gett vapenfamiljen ett dåligt rykte, är ryssarnas RPK och vid det här laget i inlägget så kanske deras gruppbeväpning med en medeltung PKM-kulspruta, skarpskyttegeväret Dragunov och ett par RPK-kulsprutegevär tillsammans med automatkarbiner känns ganska så framsynt... Efter detta fantastiska oggande om vad som hänt för 20 respektive 30 år sen, så är det dags att titta på nuläget, innan vi tittar framåt: Danska försvarsmakten som hade kulsprutegevär (jag vet inte om de fortfarande är i tjänst) och världens snabbast skjutande kulspruta (MG42/59?) har anskaffat M60E6, som har en förhållandevis låg eldhastighet (550-600 skott/min) och bara väger 9 kg. Den låga eldhastigheten ökar precisionen även på långa avstånd och det blir lättare att rita kontinuerliga 8:or i terrängen. Hög precision förväntas resultera i en lägre ammunitionsförbrukning och även om personalen bär på den tyngre 7.62-ammunitionen så bör de inte behöva bära fullt lika mycket. Knight’s Armament Company har utvecklat sin "Light Assault Machine Gun" enligt samma linje (550-600 skott per minut): - Artikel på bloggen Soldier Systems, - Knight's hemsida ang 5.56-sprutan, - Knight's hemsida ang. 7.62-sprutan, - Youtubelänk: In Range TV ang. LAMG Belgarnas bestämde sig för att byta ut sina MAG 58 mot FN Herstal 7.62-version av MINIMI Mk.3 som väger strax under 9 kg, men som fortfarande har en ganska så hög eldhastighet (~800 skott/minut). Däremot så är bufferten i Mk.3 tydligen något i hästväg och de kollegor som fått provskjuta dessa sprutor säger att det är en fantastisk upplevelse där rekylen verkligen inte stör. Jag vill hävda att vi har tre alternativ på hur vi kan lägga upp skyttegruppernas egna understöd: - Hög eldhastighet med tekniska lösningar och ergonomi som underlättar omriktning mellan eldskurarna, - Låg eldhastighet som medger hög precision och minskar behovet av buren ammunition, eller den gyllende medelvägen: - Ett understödsvapen som kan välja om det ska skjutas enkelskott eller automateld beroende på situation. Ett vapensystem är inte bara en massa teknik och god marknadsföring, det handlar också om mot vilken motståndare dessa skall brukas. Det vi ser i kristallkulan är motståndare som har kroppskydd med plattor som kan ta enstaka träffar av pansarbrytande 7.62. AG 90 är lite för otympligt att släpa omkring på, och pansarbrytande ammunition på bredd blir en väldigt dyr affär. På två gissningar så lär de flesta även lista ut vilket land som exporterar huvuddelen av världens volfram. Då kan lösningen vara att skjuta runt skyddet/plattorna, antingen med spränggranater eller finkaliber. Automatvapen är en del av lösningen för träffar i plattor, armar och ben kommer att påverka och sinka motståndaren tills dess att vi kan sätta en kula i huvudet på honom eller att han ger upp (oaktat om det är p.g.a. blodförlust eller andra yttre faktorer). Kulsprutegevär är en möjlig väg framåt när skyttegrupperna skall ombeväpnas. Bevisen för detta är den amerikanska marinkårens M27 IAR och ryssarnas RPK:er som tillsammans med förbandets övriga vapen skapar bidrar till elden och rörelsen. Jag hoppas även att jag lyckats illustrera varför britterna och danskarna gett hela vapenfamiljen ett väldigt dåligt rykte.
  3. 3 points
    Ganska detaljerad genomgång av vad som skulle ha kunnat bli verklighet. Today, Sweden is known for its AIP (Air Independent Power) submarines. Yet Sweden was one of the first countries to pursue a nuclear powered submarine, starting development in 1957. This article summarizes the major features of the nuclear and AIP designs which were part of the journey to the conventionally powered A-11 Sjöormen Class. http://www.hisutton.com/Swedish_SSN.html
  4. 2 points
    Odd Werin på twitter Lätt trossbåt: Lätt trossbåt (wikipedia) Lätt trossbåt https://www.forsvarsmakten.se/sv/information-och-fakta/materiel-och-teknik/sjo/latt-trossbat/ (FM:s hemsida) This 120MM Gun Built into a Shipping Container Is Pretty Damn Genius http://www.thedrive.com/the-war-zone/6440/this-120mm-gun-built-into-a-shipping-container-is-pretty-damn-genius /Per
  5. 2 points
    Royal Danish Navy Orders SM-2 Block IIIA for Iver Huitfeldt-class Frigates Det står SM-2 Block IIA i början av artikeln, men det ska nog vara Block IIIA. Att notera är att en fregatterna av Ivar Huitfeldt klass kommer att få anti-ballistisk förmåga, vilket i så fall skulle vara första nordiska örlogsfartyget med en sådan förmåga. /Per
  6. 2 points
    I veckan har tester med antiubåtsgranatkastare på minjaktfartyg genomförts på 4e sjöstridsflottiljen: 4sjöstridsflottiljken på twitter /Per
  7. 2 points
    Nemo containerns är ju kapad, gäller att läsa. Men inte tillnärmelsevis lika låg som en installation i ett klassiskt stridsfordon skulle vara, så det finns ju utrymme att förbättra. 259,1-59,69 =199,4 cm.
  8. 2 points
    Trossbåten är nog mer rätt storlek för en pjäs i 120 mm klassen än en liten Stridsbåt 90. Att ha den i en container gör ju att båten kan användas till annat när just understöd av GRK inte är Prio 1.
  9. 2 points
    Helt underbara nyheter trillade in nu under kvällen, Boeing och Saab tar hem upphandlingen!!! Nu kan vi nog räkna med att se detta flyg ersätta våra egna SK 60, vilket känns underbart även om planet nog är overkill. https://www.af.mil/News/Article-Display/Article/1647147/air-force-awards-next-generation-fighter-and-bomber-trainer/
  10. 2 points
    Brazilian Navy plans to buy Swedish MCMVs Glädjande om det gäller nybyggen (vilket artikeln antyder tycker jag). Det kan väl ändå knappast vara fråga om Landsort och Arholma? Jämfört med de gamla tyska minsveparna av Schütze klass från 70-talet som används (varav fyra fortfarande är i tjänst) så är ju även LDO och ARH förhållandevis moderna. /Per
  11. 2 points
    När man diskuterar NATO och lednings- lydnadsförhållanden så måste man vara noga med att definiera situationen. Något som oftast helt missas i den svenska debatten. Är det en Artikel 5 händelse? D.v.s ett väpnat angrepp på en medlemsstat? Det är stor skillnad på vad som gäller för de enskilda medlemsstaterna beroende på. Är det inte Artikel 5 så är det upp till det enskilda landet hur man vill göra. Ex insatsen i Libyen, Tyskland ställde inte upp av politiska skäl. Är det en Artikel 5 händelse så har medlemmarna inte så mycket att välja på.
  12. 2 points
    Jag hade lagt upp löpträning med ett pass i veckan där du tränar din förmåga att springa långt och lugnt. Slutmålet bör vara att springa 5 eller 10km i ett jämt tempo utan att behöva stanna. Det andra passet bör vara intervaller. Supertusingar kan vara ett alternativ. https://www.marathon.se/traning/intervaller-alla/battre-snabbhet-med-supertusingar Under intervallträning bör man ligga nära men inte på 100%. Intervallerna bör föregås av 1-2km lugn jogg som uppvärmning. Mycket info finns även i FMTK appen.
  13. 2 points
    Jag har jobbat en del i batstaben och erfarit både den otympliga AK4 och den smidigare Kpist. Vi hade inget vapenställ utanför tältet. Kpisten var förstås att föredra i fred, men i skarpt läge hade jag föredragit AK4 alla dagar. Men nu handlar tråden om sämsta vapnet genom tiderna och då kan knappast AK4 vara kandidat.
  14. 2 points
    Och en tränad person tar med sig vapnet när han/hon reser sig från bordet och lämnar sysslan. 1.25 m från vapnet gäller. Men har man inte denna grundförståelse är det inte lustigt vapensystem sågas på ren okunskap. Likaså gillar jag inte att man ser ned på andra, ex stabspersonal, som ”odugliga skyttar”, utan att ha någon som helst grund för påståendet. När uppnår en person godtagbar skjutförmåga?
  15. 2 points
    Märkligt att ingen skrivit ännu. Men det blev Patriot för de som missat den informationen.
  16. 2 points
    Fast ak4 blir ju inte världens sämsta vapen bara för att det är trångt på vissa ställen.
  17. 2 points
    Efter förlängningen som gjordes för att göra ubåten sjövärdig så har den nu visat sig vara för lång för dockan i Cartagena: Spain's new submarine 'too big for its dock' /Per
  18. 2 points
    Putin seglar in atomubåt i Finska viken strax före toppmötet med Trump Låter nästan som om Putin är med ombord på ubåten /Per
  19. 2 points
    Enligt uppgift på Flottan gruppen på FB så ska HMS Landsort och HMS Arholma, som bägge legat i malpåse sedan 2009-10, ha förflyttats med en hjälp av en av de nya bogserbåtarna för underhållsarbete. Detta kan betyda två saker. Det som ligger närmast är att man inte har uteslutit fartygens användande i framtiden och att man därför vill lägga lite underhåll på dem. En annan möjlighet men som är mindre sannolik är att man verkligen avser att använda dem. Om vi för ett ögonblick antar att de ska användas - vad kan man använda dem till? Min gissning är att de inte ska upprustas till Koster klass. Det skulle nog vara alltför kostsamt. Däremot så skulle de kunna konverteras för en mindre kostnad till EOD (Explosive Ordnance Disposal) fartyg eller möjligen till patrullfartyg (alt att ett av fartygen blir EOD fartyg och det andra patrullfartyg). Ett tredje mindre patrullfartyg skulle möjliggöra att det ett av dem stationeras vid Käringberget i Göteborg och därmed avsevärt förstärka den marina närvaron på västkusten. Sedan HMS Jägaren togs ur tjänst 7 april 2016 så har det som bekant endast funnits ett antal bevakningsbåtar i 17. bevakningsbåtskompaniet i Göteborg (patrullfartygen av Stockholmsklass verkar av någon anledning inte patrullera längre västerut än i höjd med Kullens fyr). Att använda f. d. minröjare som patrullfartyg är något som t ex Royal Navy har utnyttjat under de senare decennierna för att bl a kunna bevaka farvattnen utanför Nordirland. Att ha tillgång till ett dedicerat EOD fartyg tror jag har varit ett önskemål inom marinen under lång tid. /Per
  20. 2 points
    I min värld räcker det med att fiendens vilja att strida upphör. hela dess tankeförmåga är upptagen med att söka skydd. behöver den nya underkläder är de bra, är några av fienden skadade är det än bättre och bäst är givetvis att någon/några fiender är försatta ur stridbart skick permanent. tid som tas upp av att ladda om gör ingen nytta. den ökade vikten ett magasin har jämfört med samma mängd bandmatade patroner gör ingen nytta.
  21. 2 points
    Jag är mycket road av Ian McCollums och Karl Kasardas mycket lättsmälta och humoristiska program ang. vapen och vapenutveckling. I den bifogade videon nedan så presenteras konceptet och fördelarna med kulsprutegevär både underhållande och populärvetenskapligt. "gruppens vapen för understöd med automateld som ett yttäckande vapen." Diskussionen om magasinmatade vapen resulterar i mindre eldkraft är en mycket het potatis, och det kommer den alltid att vara. Min uppfattning är att lösningen på något yttäckande med automateld är Kulspruta 58B/F. Förutom den behagliga eldhastigheten, mekaniska precisionen och tillförlitligheten så får du även en tyngre patron vilket kan tugga sönder terrängen som motståndaren tar skydd i. Skall du absolut ha ett yttäckande vapen så bör även en laddar och observatör ingå i servisen. Däremot så finns det fortfarande en plats och ett syfte för Kulspruta 90 för patruller och jägarförband vars verkansdelar t.o.m. är så små som omgångar, men för förband som strider inom plutons ram så erbjuder kulsprutegevären många fördelar i vikt och manöverförmåga.
  22. 2 points
    Befäl har en tendens att sprida obekräftade rykten även om dom jobbar med relevanta saker så jag väntar på "slutrapport studie avseende skyttegruppens beväpning" vilken inte är klar än. Att titta på .300 BO verkar väldigt mystiskt då det är motsatsen mot vad västvärlden tittar på nu, en patron som funkar ur korta pipor, är långsam och lätt signaturdämpas vore korkat att välja. Det som dom flesta västländer tittar på i patron alternativ(av dom som vill byta) är mer flackskjutande patroner i 6-6.5mm. En AR plattform vore logiskt då det finns stor marknad av tillbehör så dom inte skjuter sig själv i foten med FN FNC/AK5 där dom fick utveckla nästan allt själva. Sätter dom som krav att PDW ska komma från samma familj som AKny är dom korkade rent ut sagt men konstigare saker har hänt. Ett exempel är "framtiden är elförsörjda rälsar, det kommer vara det viktigaste!"
  23. 2 points
    Eftersom jag satt med på MK507 mötet där denna hjälmen presenterades så får jag väl fylla i lite mera. -Hjälmen är till insatsförband, ja. -Nej den är idag inte tänkt att komma ut på bred front pga kostnaden. Skyddsnivån gör den väsentligt dyrare än en idag "normal" hjälm av "ECH-snitt" -Detta skydd (7.62x51) är inte normerande på hjälmar och "behövs" inte. Detta är grundat på en seriös hotbildsanalys, inte ett "tyckande" av individer. -Det var på tal att renovera upp hjälm 90/02 med ny inredning. FOI har gjort ballistiska tester på de hjälm 90/02 som finns ute idag och de håller gott och väl måttet, dock kan man inte garantera att dessa hålla bortom 5 år så varför skulle man då kasta ut pengar på att modifiera dessa? Bättre att då hålla inne med pengarna och satsa på nytt. - MSS/FMV m.fl är väl medvetna om klagomålen på bärandekomforten och de gör vad de kan. - Det finns planer på att införskaffa ny hjälm, var så säker.
  24. 2 points
    RBS15 – on the road to the Next Generation Intressant att anledningen till att den svenska marinen inte köpt RBS-15 Mk3 ska vara kravet på att den nya generationen av Gripen ska kunna bära fyra sjömålsrobotar (Mk3 är tydligen inte tillräckligt lätt). /Per
  25. 2 points
    GU är indelat i ett GMU skede som i stort sett ser ut som GMU gjorde med övning "Aldrig ge upp" mm. Därefter börjar befattningsutbildningen där man lär sig sin tilldelade befattning som amfibiespecifik utbildning, vapenutbildningar, samband, samt träning som vattenfys, snabbmarsch och stridshinderbana. I den genomför man övn "Thorleif" som är en utbildningskontroll där man ska testas i den befattningen man blivit tilldelad. Övningen upplevs som jobbig oftast pga ovissheten. Efter fortsatt befattningsutbildning kommer övn Amfibie som är en prövande övning med syfte att du skall få insikt i hur mycket din kropp orkar. Väldigt jobbigt fysiskt och psykiskt, minimalt med sömn och mat "tilldelas" efter stridsvärde. Du kommer få lära dej de mesta innan allt detta går igång. Det stora tipset jag har är att "var aldrig för slö för att göra det bekvämt för dej själv". Gå inte bara sätt dej och vila eller lägg dej när du får tid Byt strumpor och kläder om de är blöta eller skitiga, tvätta dej när du får chansen, drick vatten. Ät massor av mat under utbildningen! Ta mer mat i fält (backa) när det finns möjlighet. Ät upp hela "grönpåsen" under ett dygn i fält.
This leaderboard is set to Stockholm/GMT+01:00


×