Jump to content

Leaderboard


Popular Content

Showing content with the highest reputation since 11/04/2010 in Posts

  1. 6 points
    Ibland är det lite frustrerande att alla diskutioner leder till hemvärnets behov och önskemål, jag förstår att många på forumet är aktiva eller har varit aktiva i HV men det finns en orsak att HV inte är ett GSS/T förband och det är kostnad. Dom har inte lika kvalificerade uppgifter och behöver därför inte lika kostsam matriel. Splitterskydd åt HV har ältats i tråden http://forum.soldf.com/topic/51372-hemvaernets-personbil-8-pb-8/ När det gäller understödsvapen ser jag gärna att tksp tillförs i större mängd av anledningar som nämnts i tråden och jag tycker det är synd att vi inte har ett utbrett användande av 12.7x99 då det är än väldigt kapabel am som kan verka i många situationer. Framför allt skulle det vara bra om det tillförs i större utsträckning till våra förband så vi får in det i logistiken där både tksp88 och am är en bristvara vilket syns både hemma och utomlands. Sen är den en förhållandevis billig plattform med inköp runt 12000USD och är samtidigt okomplicerad. Grsp är en bra plattform att komplettera tksp men frågan är vilka enheter som inte har den i dagsläget som behöver den? HV tycker jag inte är prioriterade för varken tskp eller grsp, dom skulle behöva bildförstärkare och värmekamera för att bättre kunna lösa sina tilldelade uppgifter. Som alltid i såna här funderingar måste man ha i åtanke vad man ska lösa för uppgifter och vad motståndaren kommer att ha för utrustning.
  2. 5 points
    Jag har lagt lite tid på att fundera på hur jag ska angripa den här tråden, men jag hoppas att vi ska kunna räta ut några frågetecken. @Sebastian C dina två citat här blir en alldeles utmärkt utgångspunkt för diskussionen: Först och främst så måste vi titta på den operativa kontexten. Vad hade hänt i världen? Vad hände runt Östersjön? Vad var den senaste teknologin och stridstekniken? Fienden under det kalla kriget var Sovjetunionen och Warszawapakten. Sannolikheten att vi skulle behöva möta västkärror i luften, den var obefintligt liten, även om det var mot och med dessa vi kunde öva, kanske, ibland... Händelser i vår omvärld som påverkade våra beslut: - 29 december 1989 slutade Polen kallas Folkrepubliken Polen. - 11 mars 1990 utropade Litauen sig självständigt. - 3 oktober 1990 så upphörde DDR att existera. - 1991 så blev Estland och Lettland självständiga - Operation Desert Storm genomfördes under 100 dygn mellan januari och april 1991 - 31 december 1991 så upplöstes Sovjetunionen Det jag markerat i lila, det hade betydelse för hur våra flanker såg ut, och från vilka riktningar som Sverige kunde förvänta sig ett angrepp. Angreppsvektorn minskade högst betydligt och vi kunde lugna ner oss en aning, och framför allt så kunde vi fokusera på Sovjetunionen som var en bankrutt krutdurk som kunde detonera när som helst. Inbördeskrig? Nya ockupationer av stater som blivit olydiga? Ett europeiskt storkrig? Det som hände då var nog det bästa som kunde hända. Under Operation Desert Storm så var det väldigt många stater som tog anteckningar. Med signalsökande robotar som bokstavligen slog ner som en blixt från klar himmel (HARM och britternas ALARM), laserstyrda bomber som träffade dörrarna på det man trodde var fullträffsäkra och kärnvapenskyddade hangarer så var frågan: Var befrielsen av Kuwait målbildskriget? Wardens teorier om luftmakt hade precis fått en generalrepetition och Sverige såg inte sig självt som ett av de allierade länderna som skulle tvinga en olydig stat till underkastelse. Vi såg oss själva som den stat som antagligen skulle få en eller flera stormakters samlade vrede över oss. Vårt luftvärn var då och är fortfarande väldigt underdimensionerat, något som vi kompenserar för med jaktflyg. Dock så levererades det inte tillräckligt många JA37:or, vi fick ett hål i luftförsvaret, och vi ansåg oss tvungna att få fram två jaktdivisioner till. Hur såg hotbilden ut runt Östersjön? Vad var det som det svenska luftförsvaret dimensionerades mot? "Hotbilden – Sovjetisk invasion med bomb- och attackflyg samt luftlandsättningsflygplan över Östersjön på alla höjder var högst påtaglig under den senare delen av kalla kriget och dess flygstridskrafter moderniserades för flygning även på låga höjder. Därför var det viktigt att det svenska jaktflyget hade prestanda och beväpning för att kunna nå och bekämpa även detta hot." - https://www.aef.se/Flygvapnet/Notiser/JA37_Notis_2.htm Under 70- och 80-talet så hade inte Sovjetunionen/Warszawapakten något kvalificerat jaktflyg som hade räckvidd nog att eskortera sina attack- och bombförband in över Sverige. MIG-23 FLOGGER hade i och för sig den semiaktiva radarjaktroboten R-23/AA-7 APEX och Su-15 FLAGON hade tillgång till roboten R-8/AA-3 ANAB. Men de hade ganska så korta fötter och jag är inte helt säker på att integrationen av polska och östtyska MIG:ar i attackföretagen hade gått helt smärtfritt, om ens alls. Introduktionen av Su-24 FENCER som med lång räckvidd och goda prestanda på låg höjd med terrängföljningsradar kunde med modern relativisering anses vara en utmaning. Hotbildsbeskrivningen enligt ovan var det som resulterade i att JA37 i serieutförande premiärflög 4 november 1977, men redan här så sneglade man i kristallkula mot vad som komma skulle. Andra berömda flygplan som premiärflög under 1977 var jaktplanen MIG-29 FULCRUM och Su-27 FLANKER. Bägge två skulle under den andra halvan av 80-talet beväpnas med den nya och heta radarjaktroboten R-27/AA-10 ALAMO. Bedömningen var att dessa plan skulle komma ut på bred front och ha förmågan att genomföra jaktsvep över Sverige och eskortera sina attackkollegor tur och retur. Vad som kom först, att vi inte fick tillräckligt många Jaktviggen, kompatibilitet med planerade BAS90, effekthöjning ur befintliga flygplan, stop-gap-lösning till Gripen skulle komma i tjänst, etc. det vet jag inte (jag trodde att jag visste...) men det gjordes i alla fall studier på hur Draken skulle fortsätta att utvecklas. Ett av förslagen var AJ 35 Superdraken (med större vingar, däck och ett par infällbara nosvingar) som även skulle kunna bära två Rb 15F på balkar under luftintagen (även om avståndet mellan robotens fenor och asfalten tydligen bara var 44 mm). Ett betydligt mera konservativt förslag var det som sen blev J35J: "Under 1982 framkom att J35F beväpningssystems prestanda kunde avsevärt förbättras till en rimlig kostnad och anpassas till den under slutet av 1970- och början av 1980-talet förändrade hotbilden, där målen i huvudsak antogs vara attackförband och flygplan för luftlandsättning av trupp vilka skulle uppträda på låg höjd." - https://www.aef.se/Flygvapnet/Notiser/J35J_Notis_2.htm Det är dyrt att vara fattig och som jag skrivit här ovan, vi saknade två divisioner jaktflyg. Vi fick rätta munnen efter matsäcken och vi klurade ut en high-low-mix där Viggens och Drakens styrkor och svagheter skulle omhändertas i syfte att få ut största möjliga effekt. J35J fick därför förbättrad elektronik och två nya balklägen under luftintagen för Rb 24J (AIM-9J Sidewinder). Sveriges stora fördel i sammanhanget är att vi slåss på hemmaplan och vi har tillgång till STRIL. Stridslednings- och luftbevakningsbataljonerna har alltid varit en force multiplier. Inte bara därför att jaktledaren har kunnat leda Draken och Viggen mot fienden, utan han har även kunnat taktisera med hur han vill angripa motståndarens flyg. Varken Draken eller Viggen har då behövt tända sina radars för att komma i skjutläge och motståndarens första och enda varning skulle då ha varit en blinkande radarvarnare och en hysterisk robotskottvarnaren. Vill motståndaren öka sina chanser att överleva så behöver han manövrera hårt. För att manövrera hårt så behöver han dumpa attacklasten och utan attacklast så har uppdraget misslyckats. Redan i J35D-kärrorna så kunde radarjaktledare skicka styrdata som presenterades på pilotens skärmar (en mycket uppskattad förmåga i STRIL 60). Det här utvecklades kontinuerligt och jag vet inte exakt vilken upplösning man hade på J35F och J, men i Jaktviggen så presenterades flygplan och omvärldsuppfattningen minst lika bra som om den hade skapats med planets egen radar. Det här är i en helt annan liga jämfört med vad motståndaren förväntades kunna presentera för sina flygare via en fartygsradar och radiotal. Motståndarens förmåga blev bättre när de senare fick egen flygande spaningsradar med egna stridsledare på plats. Men det bästa var ju att den förväntade motståndaren Sovjetunionen, inte hade råd med materielen och de var nu bankrutta. Värt att nämna är också att det vi gjorde med STRIL 60, det är något NATO:s multinationella datalänkarna börjar komma ikapp. "Det är sånt här som får mig att ifrågasätta värför vi hade kvar dem så sent." J35 Draken var fortfarande taktiskt- och stridstekniskt relevanta för försvaret av Sverige. Vilket jag önskade bevisa med stöd av färgerna i inledningen av mitt inlägg. Vidare så var inte tanken att de normalt sett skulle möta en motståndare med Mach 2-förmåga som bar på dubbla radarjaktrobotar med medellång räckvidd, det skulle helst Jaktviggen sköta. Oavsett i vilken arena du rör dig, så kommer du att märka det att i ett inledande skede så kommer de nya och tekniskt överlägsna prylarna att vinna. Men genom övning så kommer deras för- och nackdelar att utkristallisera sig och den som känner sin fiende, sin materiel och sin egen förmåga bäst, han kommer att vinna striden. Under andra världskriget så var japanernas A6M Zero/ZEKE överlägsen jänkarnas Grumman F4F Wildcat. Det gick dåligt för den amerikanska flottan, men vildkatternas pansar och självtätande bränsletankar gjorde att tillräckligt många lyckades linka hem och berätta om upplevelsen. Snart utvecklades den så kallade Thach Weaven, som gjorde att rotar med Wildcats där besättningarna understödde varandra, lyckades göra processen kort med Zeros där piloterna likt samurajer ville slåss och glänsa på egen hand. På 80-talet, när nya och fräscha Jaktviggar, beväpnade med den medelräckviddiga radarjaktroboten Rb 71 Skyflash, möter J35F med radarjaktroboten Rb 27 som har en tredjedel så lång räckvidd, ja, då fick drakarna stryk och det kanske var lite demoraliserande, men det var ju precis den här förmågan som Flygvapnet förväntade sig att möta skarpt inom en 5- till 10-årsperiod. Det var läge att sätta sig på kammaren och lista ut hur man ska vinna kriget. Drakenryttarna tog fasta på hur de skulle använda sina fartresurser när de möte ett tekniskt överlägset jaktplan och jämnade ut oddsen. Då var det dags för din andra fråga. Till att börja med så är det ju osannolikt att vi hade behövt möta vår arvsfiende dansken i luften, men det här är en bra Internet-övning: F-16 Fighting Falcon togs fram som ett litet och lätt dagjaktflygplan med en liten radar med oöverträffad manöverförmåga. Det skulle ge USA och dess allierade ett kompetent jaktplan med förmågan att nöta ner vågor av sovjetiskt attackflyg och deras jakteskort (likt MIG-17/21 över Nordvietnam). Från början så hade F-16 ingen annan jaktbeväpning än värmesökande AIM-9 Sidewinder och sin 20 mm AKAN. Det var först med förbandssättningen av AIM-9L/M-versionerna som F-16 kunde angripa en motståndare på mötande kurs! Dess tillkortakommanden skulle lösas med NATO:s tyngre jaktflyg, såsom F-4 Phantom, F-15 Eagle, F/A-18 Hornet eller t.o.m. F-104:or som då bar semiaktiva radarjaktrobotar. Denna high-low-mix ser vi än idag i t.ex. relationen mellan F-22 som är det vassare jaktplanet och F-35 som är det mindre jakt- och attackplanet. (brittiska Skyflash som användes på Tornado ADV samt Phantom F.G.R. samt italienska Aspide som hängde under deras F-104:or är utvecklingar av AIM-7 Sparrow) Så om vi tillämpar det som skrivits här uppe och väger F-16:s överlägsna sikt, ergonomi och manöverförmåga, mot Drakens fart, radarjaktrobotar, IR-spanaren under nosen och STRIL-stöd, hur tror du då att det skulle gå? Krig är ingen ridderlig lek, det handlar om att fuska och vinna, ty det delas inte ut några silvermedaljer. Det var först i och med provskjutningen den 5 januari 1998 när en dansk F-16B, avfyrade en AIM-120 AMRAAM under utprovningen av F-16A/B Mid-Life Update (MLU), som vi kan anse att F-16 blev ett äkta allvädersjaktplan. - http://www.f-16.net/f-16-news-article395.html Sista flygningen med J35J i tjänst genomfördes den 2 december 1998. Så danska F-16 hade alltså bara en ärlig chans mot J35 Draken i nästan exakt 11 månader... - https://www.dn.se/arkiv/inrikes/draken-landar-for-gott/ Värt att nämna är att vi började provflyga uppdaterade JA37D med Rb 99 AMRAAM under 1997. Den riktigt påläste kommer att påpeka att F-16C/D Block 25 fr.o.m. 1984 och framåt kan bära AIM-7 Sparrow och borde ha ansetts vara ett allvädersjaktplan redan då, men till mitt försvar så vill jag säga det att danskarna flyger F-16AM/BM I amerikansk tjänst så har det även funnits F-16A som modifierats för att bära AIM-7 Sparrow, men dom maskinerna verkar över lag ha tillhört ANG-divisioner med luftförsvarsuppgifter över Nordamerika. AIM-7 Sparrow kan bara hängas under balkläge 7 och 3 på. Sätter man det i sammanhanget att det är under dessa balkar som man bär attacklasten, och att F-16 tidigt blev ett kompetent multi role-flygplan (plus att Sparrows statistik under 40 års samlade insatser är ganska dålig) så har jag väldigt sällan sett annat än Sidewinders under F-16 innan AIM-120 blev tillgängliga på bred front. De bilder jag sett på F-16C och Sparrow kommer i huvudsak från mellanöstern. *Ang. Sparrows dåliga statistik. Ingen av de tidigare radarjaktrobotarna har levt upp till förväntningarna och frågan är givetvis vilken träffprocent Rb 27 (som i grunden var en modifierad amerikansk AIM-26B Falcon) eller för den delen, Rb 71, skulle ha haft under verklig strid. Som alltid när det handlar om uppgraderingar så handlar det om pengar. Enligt https://www.aef.se/Flygvapnet/Notiser/J35J_Notis_2.htm så överskattade vi kostnaderna för att uppgradera radarn och siktessystemet vid Johan-modden (så pass att vi fick 12 flygplan extra!). Redan när SAAB började bygga Filip-kärrorna så blev det uppenbart att radar och elektronik tog betydligt mycket mera plats i flygkroppen än tänkt och resultatet blev att man tog bort automatkanonen i vänster vingrot. Centralkalkylatorn i Viggen och PS-46/A radarn är ganska stora pjäser och jag har svårt att tänka mig att de skulle fått rum i Draken. Ett alternativ kanske skulle ha varit att köpa in samma AN/APG-68 pulsdopplerradar som satt i F-16 Fighting Falcon, men jag gissar på att det hade antagligen kostat betydligt mer än hela Johan-modden, plus att jag vet inte om vi någonsin hade kunnat frigöra tillräckligt mycket plats i skrovet för att få plats med elektroniken som krävs för att skjuta semiaktiva radarjaktrobotar. (Jag har ett vagt minne av att jag läst/hört att det var besvärligt och dyrt att modifiera Air National Guards F-16A som skulle bära Sparrow) Min gissning är att Drakens IR-spanare under nosen till del kompenserade för bristen på en pulsdopplerradar. TILLÄGG: Enligt http://www.x-plane.org/home/urf/aviation/text/35draken.htm så fanns det tankar på att bygga en JA35 Draken med större nos (för en större radar) och IR-spanare, men detta blev det inget med och 1969 så bestämde man sig för att fortsätta med JA37. Jag har inte sett eller hört de här uppgifterna någon annanstans.
  3. 4 points
    1. Syftet med automateld är inte att ge fienden bruna byxor. Syftet med automatelden är att tillfoga fienden så stora förluster som möjligt under den korta tid som denne exponerar sig. Punkt. 2. Kulsprutegevärens stora problem är inte ett tekniskt problem. Det är organisatoriskt och stridstekniskt, i klartext: att folk tror att de måste ha lika mycket ammunition med sig för att lösa samma eld- och stridsuppgifter som med kulsprutor. Till kulspruta 90 så väger varje kassett 3 kg. För enkelhetens skull så räknar jag med att ett magasin till en 5.56-karbin väger 0,5 kg och innehåller 30 patroner. Är vårt fokus att skytten skall få med sig 600-900 patroner, ja, då är det en plåga att få med sig motsvarande mängd ammunition fördelade i magasin. Tittar vi sen på danskarnas erfarenheter av sitt understödsvapen Diemaco LSW/LSV m/04 som användes med de fruktansvärt dåliga 100-skottsmagasinen från Beta-C, då blir det väldigt lätt att dra slutsatsen att kulsprutegevär är en katastrof. Vänder vi däremot på steken och tittar på de beprövade erfarenheterna och tester som redan har gjorts så blir frågan: Varför skall understödsskytten bära på 3 kg ammunition och göra av med i medeltal 180 patroner i eldskurar när ett kulsprutegevär kan lösa samma uppgift med 90 patroner fördelade på 3 magasin och 1,5 kg, då skytten kan växla mellan automateld och enkelskott, beroende på målens avstånd, täthet och exponerad yta? Kulspruta 90 är ett exempel på ett vapen som har en hög eldhastighet och ett klent benstöd. Det gör att eldskurarna bör vara 4-6 patroner långa, därefter så måste du rikta om. Detta gör att även om du får verkan i yt- och punktmål på 300 meters avstånd, så är det inte många hål i målen. Inom 30 till 200 meter så skiner vapnet och automatelden kommer till sin rätt. Det här är inget ammunitionsrelaterat ”problem”, det här är resultatet av kompromisserna som blev FN MINIMI. På vilka avstånd förväntas en skyttegrupp/-pluton då att verka? Ja, det finns ju platser även i det här landet där vi kan behöva skjuta på 500-600 meters avstånd, men helst så vill vi på de avstånden använda granatgevär med spränggranat, en medeltung kulspruta eller prickskyttegevär (eller ännu hellre, stridsfordonet som bär något över centimetern ). Gruppernas och plutonernas understödsvapen väger och tar plats, de skall bäras och försörjas med ammunition. Ett kulsprutegevär ska vara ett stadigt men samtidigt lättmanövrerat vapen som är utrustat med bra optiska riktmedel är inte en "automarkbin som bara kan använda automateld ut till 30 meter". KG:t ligger i gränslandet mellan ett skarpskyttevapen (200 till 500 meter) och en lätt kulspruta (inom 200 meter). På en skyttepluton så kan ett sådant vapen helt ersätta lätta kulsprutor då skyttegruppen inte skall uppträda ensam, utan den skall skapa synergier inom plutonen. Men ett kulsprutegevär är inte lösningen på alla problem, särskilt inte för förband med utpräglat patrulluppträdande, för vilka kulspruta 90 från början köptes in till Flygvapnet och Marinen. Agerar man inom en grupp med autonomt uppträdande, möter en motståndare och behöver dra sig ur, ja, då är du inom den lätta kulsprutans domäner (< 200 meter), där den är en självklar och obestridd kung! Där kommer även kompromisserna mellan buren mängd ammunition, hög eldhastighet, ett ”tillräckligt bra” benstöd och mycket oväsen till sin rätt. En annan av förutsättningarna för att scenariot ovan skall fungera är att ingen av parterna har tillgång till förberedda stridsställningar. När motståndaren har förberett skydd mot finkalibereld så blir det betydligt svårare och då börjar kulsprutegevärens fördelar att visa sig igen. Vad är nedhållande eld? Eller ”suppressive fire” som är det engelska uttrycket. När har vi uppnått nedhållande eldgivning? Även på detta så har det gjorts studier och försök, det har gjorts intervjuer och dragits erfarenheter. Stridserfaren personal som befinner sig i bra skydd och som har möjlighet att jobba i eldställningen och verka från olika gluggar, nischer eller på olika sidor av stenar m.m. utan att träffas när de flyttar på sig, dom är otroligt svåra att trycka ner. Där kan det skjutas hur mycket som helst medans de begär eget artilleri eller granatkastareld mot de förberedda eldlägena framför sig. Den näst intill matematiska formeln för att trycka ner en motståndare är 2-3 projektiler som slår ner väldigt nära framför eller passerar inom centimetrar från motståndaren med några enstaka sekunders mellanrum. Efter att ha uppnått den första, nedhållande effekten, så behöver denna underhållas med några enstaka projektiler som slår ner eller passerar inom metern från den nedtryckta motståndaren. Tre-fyra gånger per minut brukar tydligen räcka. Att uppnå detta med en lätt kulspruta motsvarande kulspruta 90 bortanför 200 meter är inte det lättaste och det finns britter som påstår att övergången från L86A2 Light Support Weapon till FN MINIMI innebar att skytteplutonernas förmåga till nedhållande eldgivning minskade och gjorde det svårare att ta anfallsmålen. Brittiska L86 LSW är en väldigt påtaglig anledning till kulsprutegevärens dåliga rykte. Världens bästa, medeltunga kulspruta (MAG 58), ersattes med ett kasst kulsprutegevär som inte bara slutade skjuta för att man var tvungen att byta magasin ofta, utan även för att skytten var tvungen att åtgärda eldavbrotten. Att L86 LSW misslyckades där BREN (oaktat .303 eller 7.62) misslyckades hävdar jag beror mera på vapnens tillförlitlighet än något annat. Britternas hängde senare på skyttegrupperna hela vapengarderoben för att lyckas uppnå önskad eldkraft (räckvidd, nedhållande verkan och dödlighet): Två MINIMI:s och två LSW:s tillsammans med granattillsatser, Gimpies (General Purpose Machine Gun = MAG 58) och ett skarpskyttegevär ger ganska mycket eldkraft, men det blir ganska tungt och påverkar rörligheten negativt. Ett kulsprutegevär som gått emot trenden och som inte gett vapenfamiljen ett dåligt rykte, är ryssarnas RPK och vid det här laget i inlägget så kanske deras gruppbeväpning med en medeltung PKM-kulspruta, skarpskyttegeväret Dragunov och ett par RPK-kulsprutegevär tillsammans med automatkarbiner känns ganska så framsynt... Efter detta fantastiska oggande om vad som hänt för 20 respektive 30 år sen, så är det dags att titta på nuläget, innan vi tittar framåt: Danska försvarsmakten som hade kulsprutegevär (jag vet inte om de fortfarande är i tjänst) och världens snabbast skjutande kulspruta (MG42/59?) har anskaffat M60E6, som har en förhållandevis låg eldhastighet (550-600 skott/min) och bara väger 9 kg. Den låga eldhastigheten ökar precisionen även på långa avstånd och det blir lättare att rita kontinuerliga 8:or i terrängen. Hög precision förväntas resultera i en lägre ammunitionsförbrukning och även om personalen bär på den tyngre 7.62-ammunitionen så bör de inte behöva bära fullt lika mycket. Knight’s Armament Company har utvecklat sin "Light Assault Machine Gun" enligt samma linje (550-600 skott per minut): - Artikel på bloggen Soldier Systems, - Knight's hemsida ang 5.56-sprutan, - Knight's hemsida ang. 7.62-sprutan, - Youtubelänk: In Range TV ang. LAMG Belgarnas bestämde sig för att byta ut sina MAG 58 mot FN Herstal 7.62-version av MINIMI Mk.3 som väger strax under 9 kg, men som fortfarande har en ganska så hög eldhastighet (~800 skott/minut). Däremot så är bufferten i Mk.3 tydligen något i hästväg och de kollegor som fått provskjuta dessa sprutor säger att det är en fantastisk upplevelse där rekylen verkligen inte stör. Jag vill hävda att vi har tre alternativ på hur vi kan lägga upp skyttegruppernas egna understöd: - Hög eldhastighet med tekniska lösningar och ergonomi som underlättar omriktning mellan eldskurarna, - Låg eldhastighet som medger hög precision och minskar behovet av buren ammunition, eller den gyllende medelvägen: - Ett understödsvapen som kan välja om det ska skjutas enkelskott eller automateld beroende på situation. Ett vapensystem är inte bara en massa teknik och god marknadsföring, det handlar också om mot vilken motståndare dessa skall brukas. Det vi ser i kristallkulan är motståndare som har kroppskydd med plattor som kan ta enstaka träffar av pansarbrytande 7.62. AG 90 är lite för otympligt att släpa omkring på, och pansarbrytande ammunition på bredd blir en väldigt dyr affär. På två gissningar så lär de flesta även lista ut vilket land som exporterar huvuddelen av världens volfram. Då kan lösningen vara att skjuta runt skyddet/plattorna, antingen med spränggranater eller finkaliber. Automatvapen är en del av lösningen för träffar i plattor, armar och ben kommer att påverka och sinka motståndaren tills dess att vi kan sätta en kula i huvudet på honom eller att han ger upp (oaktat om det är p.g.a. blodförlust eller andra yttre faktorer). Kulsprutegevär är en möjlig väg framåt när skyttegrupperna skall ombeväpnas. Bevisen för detta är den amerikanska marinkårens M27 IAR och ryssarnas RPK:er som tillsammans med förbandets övriga vapen skapar bidrar till elden och rörelsen. Jag hoppas även att jag lyckats illustrera varför britterna och danskarna gett hela vapenfamiljen ett väldigt dåligt rykte.
  4. 4 points
    Några bilder på en del av skeppen som deltar i övningen Pyhäranta, finsk minläggare av Pansio-klass Uusimaa, finskt minfartyg av Hämeenmaa-klass U701, den första enheten av en helt ny klass av landstigningsbåtar (Uisko 700) A512 Mosel, tyskt trängfartyg av Elbe-klass M1068 Datteln, tysk minröjare av Frankenthal-klass KNM Karmøy, norsk minröjare av Oksøy-klass HMS Visby HMS Gotland och HMS Carlskrona (med prins Carl Philip ombord) HMS Ulvön och HMS Vinga Danska fregatten F362 Peter Willemoes
  5. 4 points
    Att hålla tal, se bekymrad ut och mumla något om "aldrig igen"..?
  6. 3 points
    Efter några dagars betänketid så tror jag att jag kan se lite mer "nyktert" på den erhållna informationen från defence24.com. Eftersom informationen både är intressant (eller uppseendeväckande kanske är rätta ordet) och spekulativ så tillåter jag mig spekulera lite. Den delen att Polen vill köpa HMS Östergötland och HMS Södermanland som en interimslösning innan man beställer nya ubåtar stämmer säkert, även om Polen gärna vill få det till att förhandlingarna är längre framskridna än vad de är. Att sälja HMS Östergötland möter inga tekniska eller operativa hinder eftersom hon utgick ur rullorna förra året och ligger på Kockums. Dock tror jag att det skulle ta minst två år att renovera, modernisera och få henne i tjänst igen. Däremot så tror jag inte Försvarsmakten och ÖB är beredda att släppa SÖD till försäljning ännu. Möjligen 2022-23 när sjösättning/leverans av första A26 båten närmar sig. Dock med den brasklappen att man kan förstås aldrig så noga kan veta med tanke på att det s k ubåtskontraktet med Kockums är omförhandlat eller i alla fall är under omförhandling. Vad gäller den andra delen att Sverige och Kockums skulle ta hem f d HMS Västergötland och HMS Hälsingland från Singapore för den svenska marinens räkning så verkar det nu alltmer osannolikt att så skulle ske. Vad talar då för resp. emot just detta? Det som talar för är att ubåtsvapnet behöver minst en helst två ubåtar som ersättning för Södermanlands klassen, och att Republic of Singapore Navy tydligen ska ha fått problem att operera dessa båtar efter att Kockums support sinat i och med Singapores helomvändning att köpa tyska ubåtar för framtiden. Problemen för klassen ska röra reservdelar och logistik, och en av båtarna ska t o m redan ha tagits ur tjänst. Något jag dock vill betona att jag inte kan verifiera. Det som främst talar emot är att det är tveksamt om det skulle finnas pengar och personal att bemanna dessa båtar. Vad jag vet så finns det besättningar till 4 ubåtar i ubåtsvapnet. Besättning till en femte ubåt skulle i ett ev. krisläge förmodligen kunna skakas fram med hjälp av bl a lärare, kontorspersonal och reservofficerare, men att permanent bemanna fem operativa ubåtar bedömer jag som omöjligt i varje fall i dagsläget. Ubåtarna behöver dessutom transporteras hem och gås igenom och anpassas för svensk tjänst. Troligen inget jättejobb men ändå nåt som måste göras. Det kan dessutom bli svårt att få politiskt stöd för affären som säkert inte är gratis. Troligen skulle det inte röra sig om 2,5 miljarder som Polen enligt uppgift ska betala för Södermanlands klassen, men säkert ändå en hel del pengar. Speciellt om man dessutom ska utöka personalen i ubåtsvapnet. Jag tror helt enkelt inte etablissemanget är berett att sträcka sig så långt för att hålla antalet ubåtar uppe under bara några år. Man har ju redan visat att man är beredd att ta stora strategiska risker för att tjäna några slantar, som t ex när man beslöt att halvtidsmodernisera de två Gotlandsubåtarna NÄSTAN SAMTIDIGT på Kockums. Detta hade ju till följd att det bara fanns två operativa ubåtar i ubåtsvapnet under 2017-2018 (ett absolut lågvattenmärke för det svenska ubåtsvapnet; det är förmodligen mer än 100 år sedan som det fanns så få ubåtar operativa). Vad är det som säger att man inte är villig att ta en ny strategisk risk genom att sälja SÖD innan den första A26 båten är operativ? Det andra som talar emot är att jag är skeptisk till om RSN vill släppa båtarna. De har nyligen genomgått en uppgradering med optroniska periskop, nytt ledningssystem, ny sonar och motmedelssystem, samt möjlighet att använda ny typ av torped och sjörobot. Uppgraderingen blev klar så sent som våren 2019. De första två tyska ubåtarna levereras inte förrän 2021-22 och kommer gissningsvis inte i tjänst förrän 2022-23. Logiskt borde de ersätta de två 50 år gamla Sjöormen ubåtarna. Är det dessa två gamla ubåtar som ska hålla fanan högt fram till 2022-23? En kompromisslösning som möjligen skulle kunna accepteras av bägge parter skulle kunna vara att Sverige köper bara den ena Archer båten, i utbyte mot viss support från Kockums så att man kan hålla den återstående båten i drift ytterligare några år. Detta skulle i så fall göra att Sverige kan släppa SÖD till polackerna så fort hon är klar med utbildningen, samtidigt som RSN åtminstone skulle få garantier för att kunna hålla en av Archer klassen i drift. Detta förutsätter förstås att Kockums fortfarande inte är sura på singaporeanerna för att de valde att lämna den svenska tekniken och supporten. Det hade då att göra med ägarförhållandena på Kockums, och att man inte visste om Kockums skulle resa sig ur askan. Sammantaget så tycker jag att det som talar emot att vi skulle hämta hem några ubåtar från Singapore väger tyngre. Jag tror på att Polen köper Södermanlands klassen, men det blir nog en utdragen historia där arbetet på ÖGD kan börja när som helst men där Sverige förmodligen inte kan släppa SÖD förrän tidigast om två-tre år. Dessutom så behöver man väl ta SÖD i anspråk som skol- och utbildningsubåt för att kunna utbilda de polska besättningarna, något som ÖGD tidigare utnyttjades för. Detta kommer dock förhoppningsvis inte ta lika många år som med de singaporeanska besättningarna, som inte hade någon tidigare ubåtserfarenhet överhuvudtaget. Detta köp kommer i alla händelser att skapa efterlängtat jobb och möjligheter hos Kockums, särskilt efter dråpslaget nyligen att man tydligen inte ens får jobbet att halvtidsmodernisera den tredje Gotlandsubåten (ännu mindre bygga en tredje A26). Allt detta är naturligtvis som sagt inget annat än spekulationer, men det är i alla fall vad jag tror kommer att hända. /Per
  7. 3 points
    Justyna Gotkowska på twitter Väldigt knapphändiga uppgifter så här långt. Verkar som om man är intresserad inte bara av de två svenska ubåtarna Södermanland och Östergötland, utan även de två Singaporeanska ubåtarna Archer och Swordfish (av mod Södermanlands klass). En ubåt av Archer klassen ska redan ha tagits ur tjänst i RSN pga. brist på reservdelar och fungerande logistik (läs: sv. stöd), en uppgift som jag varken kan bekräfta eller avfärda. Tydligen så ska (om nu allt detta blir verklighet) SAAB Kockums ta hem dessa från Singapore och sedan renovera dem antingen till operativt skick eller för att användas som reservdelsbåtar. Om dessa uppgifter stämmer så är det naturligtvis en framgång för Kockums och Sverige. Visserligen ingen försäljning av A26 till Polen (åtminstone inte de närmaste åren), men det var ändå ganska liten chans för detta. Vad gäller SÖD så jag tror jag inte att det är några problem att renovera henne för vidare bruk, men hon är mig veterligen planerad att genomgå livstidsförlängning för vidare tjänst fram till åtminstone leveransen av den första A26. Däremot så är det mer osäkert hur det står till med ÖGD. Hon har inte varit i aktiv tjänst sedan 2014-15 och utgick ur rullorna förra året. Hon verkade vara i dåligt skick om man tro bilder på henne hos Kockums som publicerats här tidigare. Inget är väl dock omöjligt om det finns pengar. Kockums är ju i behov av jobb de närmaste åren nu när man tydligen inte ska halvtidsmodernisera Halland (endast vidmakthålla) och livstidsförlängningen av SÖD låter vänta på sig. Efter leveransen av de bägge A26 båtarna finns just nu inget ubåtsjobb inplanerat så vitt jag vet. I bästa fall så kanske man kan få fram tre operativa ubåtar av denna klass om några år för den polska marinen, men mer realistiskt är väl att man måste använda två båtar för övning eller reservdelar och att man då bara får två operativa. Ändå en förstärkning jämfört med dagsläget med den gamla Kilo ubåten och de två ännu äldre Kobben ubåtarna. Vad gäller Archer och Swordsfish så borde RSN vara intresserade av att fortsätta operera dessa ytterligare några år, eftersom det dröjer innan de tyskbyggda ubåtarna är i tjänst. Dock så kan ju problemet med det uteblivna stödet från Kockums framtvinga en förtida försäljning, men det är bara spekulationer. UPDATE: enligt defence24.com så ska avtalet med SAAB gälla inköp eller leasing av de bägge svenska ubåtarna av SÖD klass för en kostnad av 2,5 miljarder SEK, vilka då skulle renoveras och moderniseras med A26 komponenter och sedan ersätta de bägge Kobben båtarna. Vad gäller Archer klassen så skulle dessa då inköpas för den svenska marinens räkning och ersätta SÖD klassen fram till att A26 levereras. Därmed så skulle den svenska marinen kunna operera med fem ubåtar redan innan A26 levereras. Kommentar: Nu förstår jag varför det inte lagts en beställning på livstidsförlängning av HMS Södermanland! En synnerligen intressant utveckling både för den polska och (inte minst) den svenska marinen. För den oinvigde så kanske det inte låter som en jättestor skillnad om det finns fyra eller fem operativa ubåtar, men operativt kan det betyda att chanserna att kunna sätta in två ubåtar samtidigt mot samma företag (avseende en eventuell motståndare) på andra sidan Östersjön ökar väsentligt med fem båtar tillgängliga. För att detta ska bli verklighet så krävs naturligtvis också att det finns fem ubåtsbesättningar tillgängliga, och det är lite tveksamt om det finns i dagsläget. Alternativet kan vara att bara bemanna en av de singaporeanska ubåtarna och använda den andra för övning/reservdelar, men det återstår att se om så blir fallet. Poland to Acquire Second-hand Submarines from Sweden? Head of the MoD Confirms the Negotiation’s in Progress Poland could buy Swedish submarines to update its Kobben-class fleet /Per
  8. 3 points
    Tar man bort namnbrickan slutar jag i försvaret
  9. 3 points
    Av de sex fregatterna av den australiska Adelaide-klassen (eg. mod am O H Perry-kl) så återstår nu endast HMAS Melbourne i tjänst. Hon och systerfartyget HMAS Newcastle var en tilläggsbeställning och kom i tjänst 1992-93, vilket är ungefär tio år senare än de fyra första fartygen i klassen. Hon tillhör också de fyra fartyg av klassen som genomgick den s k FFG Upgrade Project 2005-09, varvid Mk 13 lavettaget modifierades för SM-2 MR och Harpoon (2011 uppgraderades sedan lavettaget för att kunna använda SM-2 MR Block IIIA robotar). Dessutom installerades ett Mk 41 VLS system med 8 st Evolved Sea Sparrow robotar framför Mk 13 lavettaget på fördäck, och torpeder, robotar, CIWS, ledningssystem och sensorer uppgraderades till den senaste versionen. Fartygen kan även härbärgera och operera 2 st medeltunga helikoptrar av Sea Hawk storlek, vilket är mer än vad de flesta andra fregatter i samma storlek kan. Man kan säga att man med fartygstypen har prioriterat helikopterkapacitet framför sonar kapacitet. Därmed får man väl anse att dessa fartyg fortfarande är förhållandevis moderna och kapabla ubåtsjaktfregatter med bra luftförsvarskapacitet, och åtminstone Melbourne och Newcastle borde kunna göra god tjänst i många år till.Frågan är bara vart fartygen kommer att hamna. Adelaide-class frigate Jag har sett upprepade uppgifter de senaste åren om att Melbourne och Newcastle kommer att säljas till den polska marinen och ersätta de två existerande OH Perry klass fregatterna (som är äldre och inte genomgått motsv. uppgradering), men det verkar som om förhandlingarna inte har lett till något resultat. I stället så har nu den grekiska regeringen uttryckt intresse för dessa två fartyg till det australiska försvarsdepartementet ( Greece shows interest in buying RAN FFGs ). Som om detta inte skulle räcka så var även den chilenska marinen beredd att slutföra förhandlingar i maj 2019 om att köpa dessa två fartyg ( Chile Ready to Finalise Frigate Acquisitions ). Så den stora frågan är nu alltså vilket land som slutligen kommer att överta dessa fartyg. Chile med en bättre ekonomi än Grekland och vana sedan lång tid att kunna inköpa förhållandevis moderna och kapabla utländska örlogsfartyg borde ligga bra till. Man behöver bara nämna de fyra brittiska County jagarna och de tre Duke fregatterna (för att inte tala om våra egna fartyg Göta Lejon och Älvsborg), men frågan är om inte Grekland och Polen behöver dessa australiska fartyg mer än vad Chile gör. Time will tell som man brukar säga på engelska. /Per
  10. 3 points
    Litet glada nyheter: Källa: FMV order for R-410 G3 Stock Assemblies Spuhr Press Release FMV 2019-10-24.pdf
  11. 3 points
    Det där är ett uttalande jag hört många svänga sig med men ingen har någonsin kunnat presentera en källa. Jag kan inte uttala mig om specifikt M90 men om vi tar amerikanska marinkårens digitala kamouflage så har ju den extremt små fält. Det är dock uppbyggt på ett sådant sätt att större ytor domineras av samma färg vilket gör att det på längre håll ser ut som att hela ytan har den färgen och därmed fyller funktionen att kamouflera på både lite närmre och lite längre håll. Får man till något liknande med nya mönstret blir jag väldigt nöjd (skulle även vilja att färgskalan blir något brunare då min upplevelse från att ha sett multicam i Sverige är att det funkar bättre). I övrigt är det framförallt rörelse som kommer röja soldaten så länge vi inte har neongula rave-kläder på oss och om man avser att vara dold och stilla ska man maskera sig mer än vad enbart uniformen erbjuder. Därmed kanske det är viktigare att man känner sig lite stursk och "tuff" i sin uniform snarare än att ha samma saker som min morfar lumpade i.
  12. 3 points
    Här finns lite uppdaterad info om den Svenska Kungstigern
  13. 3 points
    Video: A brief overview of the Latvian Navy, today and in the future Underligt nog så framgår inte i artikeln exakt hur många minjaktfartyg som omfattas i den lettiska marinen, men så vitt jag kan förstå så finns det 5 st av holländsk Alkmaar klass (Tripartite). Estland har 3 st av engelsk Sundown klass. Om alla de tre baltiska marinerna ska anskaffa nya minjaktfartyg på 2030-talet så kanske det kan samordnas med svenska behov av ersättare för Koster klassen? /Per
  14. 3 points
    Det är skillnad på soldat/fordonsförare på insatskompani jämfört med förare på bataljonens transportenheter. Den förstnämnda är även stridande soldat och ska öva mer strid.
  15. 3 points
    Norway’s new support ship HNoMS Maud starts journey home ShipSpotting.com © lappino 26.000 tonnaren HNoMS Maud blir norska marinens största fartyg någonsin och kommer att kunna förse flottan med bränsle och färskvatten. Hon har även en helikopterhangar med flygdäck och 48 bäddars sjukrum. /Per
  16. 3 points
    Hej Nuvarande förstesergeanter blir sergeanter eller översergeanter. Nuvarande sergeanter blir furirer eller överfurirer. Nuvarande menig 1:a klass blir menig 1, menig 2, menig 3 eller menig 4. Alla officersaspiranter får tjänstegraden kadett. //Mats Geijer, LEDS PERS Plan
  17. 3 points
    Vet inte vilken kollega du syftar på - uppgiften om fästingar kommer från personer som forslar om fästingar och de verkar inom den civila universitetsvärlden. Men nackdelar med byxa i känga är som har ser det; bylsigt, stor risk för vatteninträngning (rinner ner längs byxan i kängan) , risk för skav från veckat tyg/sömmar, skaftet ger sämre stadga och stabiliteten i kängan minskar.
  18. 3 points
    Sammanställning av världens luftstyrkor på ett överskådligt sätt. PDF 19 sidor, 4,7 MB Officiell nedladdningslänk (Kräver registrering) https://www.flightglobal.com/news/articles/analysis-2019-world-air-forces-directory-454126/ Nedladdningslänk https://drive.google.com/file/d/1hMg0ZZ6LzlI9fpxZRxe_ncP4r3oeD0j_/view?usp=sharing
  19. 3 points
    Jag behandlar min förare som alla andra i min grupp. På lösövningar så händer det att hon kan vara kvar med vagnen men har vi stridsskjutningar så är hon alltid med. Att öva "vara kvar vid/i fordonet" är skyttegruppens version av stabens "signalisten laddar batterier hela kfön". Så hon är med på allt, hela tiden, överallt hela tiden. Sedan har hon ju en del extra att göra med vagnen och där är min ambition att samtliga i gruppen ska ha koll på t.ex åtgärder före körning. Min förare går också igenom tecken och hur man backleder. Så jag använder min förare till mycket.
  20. 3 points
    En modern variant av den gamla robotkorvetten av Nanutjka-klass som förutom sjömål även kan bekämpa mål på land med sina kryssningsmissiler av Kalibr typ. Dock saknas såväl lv-robotar som ubåtsjaktkapacitet (förutom kortdistans lv-robotar av CIWS typ på de senare fartygen i serien). RFS Mytishchi med skrovnr 251 är första fartyget av den nya Karakurt-klassen, och de två första fartygen skiljer sig från seriefartygen genom att de har en 100 mm AK-190 allmålskanon på fördäck (i stället för en 76 mm AK-176MA på senare fartyg) och 1 st AK-630M-2 Duet CIWS (i stället för Panthir CIWS på senare fartyg). Personligen tycker jag inte att det är helt korrekt att benämna ett fartyg som saknar ubåtsjaktkapacitet för korvett, men i brist på nåt bättre så får det väl duga. Ytterligare 8 robotkorvetter är i olika stadier av byggnad och 9 till är beställda. Totalt 4 st i serien är avsedda för den baltiska flottan. Sedan tidigare finns 7 äldre robotkorvetter av Tarantul-klass och 2 st av Buyan-M-klass i den baltiska flottan. Russia commissions lead Karakurt-class corvette Mytishchi Project 22800 Mytishchi Commissioned at Baltiysk Karakurt-class corvette /Per
  21. 3 points
    "För mycket för dagens hotbild" finns väl knappast?
  22. 3 points
    Ganska detaljerad genomgång av vad som skulle ha kunnat bli verklighet. Today, Sweden is known for its AIP (Air Independent Power) submarines. Yet Sweden was one of the first countries to pursue a nuclear powered submarine, starting development in 1957. This article summarizes the major features of the nuclear and AIP designs which were part of the journey to the conventionally powered A-11 Sjöormen Class. http://www.hisutton.com/Swedish_SSN.html
  23. 3 points
    Det är faktiskt högst relevant för tråden (men du får leta lite själv då jag prioriterar fredagsmyset) Svenska Försvarsmakten har väldigt länge lagt en stor vikt vid att vår materiel skall skydda mot brandstridsmedel, höga temperaturer, spill av brinnande drivmedel med mera. Det blir ganska eländigt när underkläderna p.g.a. en värmeblixt börjar smälta fast i juvelerna. Spolar vi framåt till 2000-talet och tiden efter det andra Irakkriget (och i Afghanistan) så blev IED:s motståndarens främsta vapen och de var väl medvetna om att koalitionens förband var som mest sårbara under marsch. Resultatet var väldigt många brinnande fordon och soldater vars plagg smälte fast i huden och orsakade stora skador. Det gick så pass långt att amerikanska krigsmakten började förse sin markstridspersonal med flygoveraller då dessa var flammskyddade. Detta hjälpte inte alltid heller då personalen ibland hade syntetunderkläder och det finns en anekdot om hur en skyttegrupp låg och vred sig av smärta efter en RPG-detonation trots att de inte fått splitterskador. Värmestrålningen från detonationen hade smält deras långkallsonger! (Både amerikansk och brittisk utrustning tog stormsteg framåt efter det, även om USMC fortfarande tilldelar personalen FR-materiel inför skarpa rotationer). Även om NORDEFCO-länderna har olika kamouflagemönster så behöver vi skydd mot samma hot (brandstridsmedel och termobariska vapen som vi vet att motståndaren kommer att kasta i huvudet på oss!) och vi som genomlidit och utbildat på brandbanor vet värdet av 90-systemets långkalsonger, skjorta och hjälmunderlag, materiel som kan komma ur samma tillverkningslina, oavsett land..
  24. 3 points
    Du Krook, det är dax att vakna! Hemvärnet står för mer än 50% av antalet kontrakterade i försvaret... Du snackar fortfarande som om de som är anställda har ett högre värde... Det innebär faktiskt för FMV att 50% av plaggen som kommer in skall fördelas till den delen som kallas Hemvärnet och troligen kommer vi att få ut det före många andra inom försvarsmakten. Det är tydligt vilken värdering du har KROOK angående vad du tycker om hemvärnet. Tyvärr andas din mening förakt och att det är ett större värde att vara anställd 100% än deltid! /519CB Nu Q3 2017 har skalplaggen börjat tilldelas Hemvärnet. För sex år sen kom infon att plaggen skulle ut under 2012, något som jag bedömde som osannolikt. Min bedömning baserades på tillgång och efterfrågan samt kunskap om försvarslogistik och prioriteringar. Det är på sin plats att säga: "Vad var det jag sa?" Som man kan se i citatet ovan så är inte alla så sakliga i debatten.
  25. 3 points
    att många diskutioner hamnar där kan bero på tre saker som jag ser det. A du märker varje gång någon i HV vill mer än stå vid en ladugårdsvägg och vakta objekt eller inte nöjer sig med gammalt ärvt matrial. B folk med faktisk erfarenhet av att lösa uppgiften anser att vi behöver lite utrustning som inte finns. C jag har ingen aning om vad en stridspilot eller en pansarskyttesoldat behöver. jag har aldrig varit något av de. jag har där emot varit medlem i HV större delen av mitt vuxna liv och kan alltså vad de behöver.
  26. 3 points
    @ Morvalion: Något överflöd av tunga vapen (ksp88 eller Grspr) har väl knappast varit fallet, men kanske fanns tillräckligt med vapen just då, vid det uppdraget, att även utrusta några lastbilar med tung kulspruta. Annars har man ju hört att många tgb 16 har fått rulla på US med endast 58'an, då det varit brist på 88'or och man övat för lite med Grspr. En rolig detalj i detta är att när reguljära förband anser sig behöva mer tunga vapen på fordon så får Hemvärnet nya bilar som inte ens kan ta en takmonterad 58'a.
  27. 3 points
    Anser att US Army skyttegrupp standard är en bra förebild. 9 soldater i gruppen. Grp C plus två omgångar om 4 soldater i varje, varje omgång leds av en omgångs chef. Omgång A. 2 st grt plus en SAW M249 (KSP 90) Omgång B. 1 grt 2 st SAW M249 (ksp 90). Grt skytts uppgift är att bekämpa fiende som inte kan nås av direktriktad eld. t ex fienden som rör sig i ett dike eller tagit skydd i en grop. På plutonen nivå. tre skyttegrupper + två weapons team. ena 2 st M240B (ksp58) skytt+laddare, andra 2 st Jawlin skytt + laddare/bärare. Weapons team är plutonschefens resurs och kan sättas in på valfri plats. Anser att grt är ett dåligt vapen att ge till grp C. denna ska leda gruppens strid inte skjuta själv. För att tänka fritt för hemvärnet så borde varje grupp vara utrustad med 2 st grt och dessa ges till soldater. Ammunition till dessa vapen är givetvis spräng, lys och hagel.
  28. 3 points
    Trevligt besök ute på vår checkpoint........Juli 2000
  29. 3 points
    Okej. Jag ska ta det igen. Dödfött men ändå. Det är politiskt omöjligt att öka antalet förband. Det är ekonomiskt omöjligt inom den ram som finns och är politiskt möjlig att få igenom att omsätta den materiel som vi redan behöver omsätta. De båda ovan politiska faktum medför att volymen på förbanden vi har är extremt begränsad. Det innebär att värnplikt blir totalt idiotisk. Vad är det som är svårt att inse? Det är Sveriges riksdag som bestämmer volymen på försvarsmakten, de kommer inte att rusta upp volymen. Jämför de enorma satsningar som nu sägs genomföras som knappt motsvarar kostnadsökningarna. Givet den volym som finns idag så är det bättre att ha yrkessoldater som i varje fall kontinuerligt (någorlunda) får öva och därmed kommer vara bättre på sin uppgift än värnpliktiga som troligen aldrig kommer kallas på repövning. Det finns inte i närheten av att vara i närheten på kartan att någon upprustning kommer ske, tycker det är synd att ni inte inser det. Ska värnplikt vara motiverat måste en mycket stor andel av varje årskull göra militärtjänst. Annars kommer legitimiteten i systemet att försvinna. Jag tillhörde en av de sista årskullarna där i princip alla gjorde lumpen och kan säga att på mitt gymnasium (tekniskt gymnasium med riksintag och väldigt högt anseende) så var jag i minoritet som ville och skulle göra lumpen. Samtidigt är det denna kategori som försvaret envisades med att försöka ta ut till tjänst, de som förlorar absolut mest i livsinkomst på att förlora ett år... Sen att jag är motståndare till värnplikt överhuvudtaget då jag är helt övertygad om det faktum att i ett modernt försvar så kommer de att vara så mycket trea på pucken att det inte är kul. (Försök motivera en A-mob i riksdagen med MP och V samt Fi!...) Ett yrkesförsvar finns greppbart "här och nu" (och då menar jag inte den underfinansierade monstrositet vi har idag) det gör att tröskeln för att försöka göra något blir markant mycket högre än om det bara finns halvutbildade värnpliktiga och lite hemvärnare i skogen med en karbin (jag vet att jag trampar på många tår där men så får det vara). Sen kan det spekuleras i att det troligen blir svårare att använda försvaret som budgetregulator om det innebär högre arbetslöshet. Jag har fått nog av den här diskussionen då det enda argument som lyckas framföras är: "Värnpliktsförsvar är bra för att vi får billiga soldater" Få billiga soldater är troligen sällan bättre än få dyra.
  30. 3 points
    Det där pappret gör tyvärr väldigt stor skillnad i många sammanhang inte minst, som NATO-chefen uttryckte det, om man vill ha hjälp när det väl smäller.
  31. 3 points
    För att någon ska betala för det, och det måste vägas nytta med kostnad. Sedan finns ju en annan aspekt. Värnplikt är väl ok om man har ett stort personalbehov att fylla, och det är något som verkligen omfattar alla. Men att ha ett pliktsystem som i praktiken ska omfatta några få procent av en årskull mest för att man inte kan locka folk på annat sätt känns rätt unket ur demokratiperspektiv. Då kanske man får erbjuda bättre anställningsvillkor.
  32. 3 points
    Chefers förmåga, ja jag har sagt det tidigare. Denna nivå är mer än viktigt. Att öka soldaters förmåga är idag inte den begränsande förmågan. Det är chefers förmåga som jag ser är begränsande för Hemvärnet. Chefer som underprestera är ett stort hot mot Hemvärnet. Därför bör utbildning och förordnande av chefer inom hemvärnsförbanden utvecklas. Detta är enligt mig det absolut viktigaste för Hemvärnets överlevnad.
  33. 2 points
    SAAB och Dockstavarvet presenterar nya stridsbåt 90 HSM som är snabbare, tystare, och har förbättrad manövrerbarhet, komfort och eldkraft: Meet the new Combat Boat from Saab Roligt att man fortsätter utveckla StrB 90. Speciellt intressant med den nya drivlinan och ändrad tyngdpunkt. Personligen hade jag dock hellre sett att man gått vidare med den 40 tons stridsbåt 2010 som en gång planerades för AMOS granatkastarsystem. Båtprojektet avbröts i och med försvarsbeslutet 2009 när man valde att avbryta projekt AMOS. Som jämförelse så har finnarna valt en annan planlösning med sina landstigningsbåtar av Jehu-klassen, där styrhytten ligger ovanpå lastutrymmet och där soldaterna inte behöver passera genom denna vid landstigning. G-krafterna blir även mindre på besättningen i kraftig sjögång jämfört med StrB 90 (där man sitter närmare bogen). Därmed inte sagt att StrB 90 är en dålig båt, bara att det finns vissa begränsningar vad man kan göra med den ursprungliga designen. Med sin lägre silhuett torde dock StrB 90 vara svårare att upptäcka och träffa jämfört med den finska motsvarigheten. Här är Corporal Frisks jämförelse av de bägge båttyperna: Combat Boats and Landing Craft /Per
  34. 2 points
    Det andra polska minjaktfartyget av den nya Kormoran II-klassen (projekt 258) har nu sjösatts och fått namnet ORP Albatros. Samtidigt så kölsträcktes det tredje fartyget i serien (kommande ORP Mewa): Naval Analyses på twitter Poland launches second Kormoran II-class minehunter Det förra fartyget med namnet ORP Albatros var en kustminsvepare av Krogulec klass som togs ur tjänst 1994. Tyvärr flög tydligen flaskan ur handen på hustrun till viceamiralen när hon skulle döpa fartyget och träffade en flytbrygga, vilket inte är ett bra tecken för ett fartyg. Ytterligare info om Kormoran II: “Albatros” Rising. Remontowa Holding’s Warships Programme Brought up to Speed Project 258 ORP "Kormoran II Att notera är att första fartyget (som kom i tjänst 28 Nov 2017) är att betrakta som ett prototypfartyg, men kommer troligtvis att uppgraderas till seriestandard. Angående bestyckning så återstår att se om dessa kommer att den nya 35 mm pjäsen eller inte. SAAB bidrar med sin Double Eagle ROV. Med tanke på att man har 3 minjaktfartyg och 16 minsvepare som behöver ersättas så lär inte 3 fartyg räcka långt, även om Kormoran II-klassen är betydligt större än de befintliga fartygen. Nuvarande 3 minjaktfartyg (projekt 206FM f. d. Krogulec klass) är mer än 50 år gamla och var ursprungligen planerade att tas ur tjänst 2010. De 16 små minsveparna är 35-45 år gamla. Polen hoppas kunna sälja fartygstypen till de baltiska staterna när dessa ska förnya sitt fartygsbestånd på 2030-talet. /Per
  35. 2 points
    Står det inte mer än så är det 3P som funnits ett årtionde. Mk 295 Mod 1 däremot... http://www.navyrecognition.com/index.php?option=com_content&view=article&id=2612
  36. 2 points
    Författaren/Bloggaren Lars Wilderäng verkar (påstår) ha sett prover på hur ett nytt "m90" mönster kan komma att se ut "Bloggen har tagit del av hur de nya mönsterförslagen ser ut och kan presentera detta nedan. Jag väljer dock att inte publicera foton på förslagen. /... / en anpassning från grunderna i det nuvarande M90-mönstret. Alternativen är att de individuella färgfälten görs mindre, antingen till cirka 80% eller cirka 60% av nuvarande storlek, samt att det vävs in en mönsterskyddad symbol i kontrasterande färg i tyget." https://cornucopia.cornubot.se/2019/07/breaking-sa-ser-alternativen-till-m90.html?m=1
  37. 2 points
    Sjöprover med vapenstation Amf En nyhet som åtminstone inte jag visste om är att även de fem BevB 88 i Göteborg tydligen ska få vapenstation AMF. En mycket liten men ändå viktig förstärkning av den marina närvaron på västkusten. /Per
  38. 2 points
    Ja det stämmer, men torped 62 har några år på nacken nu så en livstidsförlängning ligger i marinens planer de närmaste åren. Till skillnad mot den samtida torped 45 så har torped 62 pumpjet drift. Tung torped på ytattacken utgick i och med att STO och MMÖ genomgick HTM 2002 och när de sista robotbåtarna utgick 2005. Det har aldrig funnits några planer att bestycka Visby med tung torped. Eftersom inte heller korvetterna av GBG-klassen (byggda i början av 90-talet) fick tung torped så tyder detta på att det är något som varit planerat sedan 80-talet. Har väl lite med att gör att man inte räknar med att kunna komma inom porté med torped. För en ubåt är ju detta inget stort problem. Man får inte glömma bort att de lätta torpederna även har en ytmåls kapacitet, och att de har ungefär samma fart som torped 62 (men bara halva räckvidden). Denna ytmåls kapacitet är i första hand inte tänkt att användas i duellsituationer för ytstridsfartyg eller vid angrepp mot landstigningsfartyg, utan mer som en självförsvars möjlighet för en ubåt som angrips av ubåtsjaktfartyg. Den nya torped 47 detonerar t o m under kölen på ett ytfartyg för att maximera skadeeffekten precis som de flesta tunga torpeder. Svenska lätta 400 mm torpeder har större stridsladdning och längre räckvidd än motsvarande utländska 324 mm torpeder. /Per
  39. 2 points
  40. 2 points
    Dette er CSAR varianten, slik den flyr i AMI. Slik den fremstår er det derfor snakk om betydelig overlap i roller og ulike konfligurasjoner/ utstyr det er snakk om.Dette utvikles også fortløpende. Med høy løfteevne og romlig kabin kan derfor flere oppgaver utføres på samme tokt. https://www.leonardocompany.com/news-and-stories-detail/-/detail/aw101-csar-ami
  41. 2 points
    Tydligen anses det att RIM-162 ESSM gör jobbet bättre än CIWS då systemet kan hantera upp till 36 mål samtidigt. Laservapen ryktas det också om. CIWS removed from Arleigh Burkes
  42. 2 points
    UndE 23 används redan av lvbat så att införa Bamse igen innebär att lvbat måste få nya radar enheter.
  43. 2 points
    Så vitt jag förstår så ersätter 3P-ammunitionen både den gamla zonrörsgranaten och den tidigare spränggranaten för de system som kan hantera den programerbara ammunitionen. Vad det gäller Strf 90 så borde det då gälla både version C och B1.
  44. 2 points
    Odd Werin på twitter Lätt trossbåt: Lätt trossbåt (wikipedia) Lätt trossbåt https://www.forsvarsmakten.se/sv/information-och-fakta/materiel-och-teknik/sjo/latt-trossbat/ (FM:s hemsida) This 120MM Gun Built into a Shipping Container Is Pretty Damn Genius http://www.thedrive.com/the-war-zone/6440/this-120mm-gun-built-into-a-shipping-container-is-pretty-damn-genius /Per
  45. 2 points
    Mellom dine to spørsmål er det stor avstand. Det siste først: Det eneste hypotetiske angrepsalternativet her til lands er ett angrep på Nord- Norge, eller mer spesifikt Finnmark - det nordligste fylket. Der vi har en 196 km lang grense mot Russland.Dette er mist like sentralt i norsk forsvarsplanlegging som Gotland er i Sverige. Likhetene er også flere. Hovedscenariet er at Russland vil gå inn i nord for å skyve nektelsesboblen rundt basene på Kola vestover ved krig.Dette har blitt mer akutt med en ny generasjon stillegående atomdrevne ubåter, noe som gjør at NATO har fått større behov for å rykke inn i det grunne Barentshavet for å oppdage de der. Men det er også ett biscenario om at den østlig delen av Finnmark vil bli infiltrert eller okkupert, for å presse Norge i ett utenrikspolitisk spørsmål. En stor russisk befolkning i Øst -Finnmark, minner fra frigjøringen i 1944, pomorhandel og generelt russiskvennlige strømninger i befolkningen kompliserer bildet. Gotlands utsatte posisjon er så godt som ukjent i Norge, hvis du spør en på gaten. Her er Gotland kun et fint feriested. Idet hele tatt er Østersjøen langt unna mentalt og bare noe de best informerte bryr seg om. Veldig få kopler Sverige som aktivt relevante i forsvaret av Norge - eller Nord- Norge. Men Sverige ligger der det ligger - som en buffer, og det tror jeg de fleste oppfatter som positivt.Det har bl.a gjort at mens Norge kraftsamlet i nord, har Sverige hovedtyngden av sitt forsvar i syd. Dermed har det oppstått en manglende overlapp både i stedlighet og mental innstilling. Men det finnes jo som noe som heter solidaritetspakten mellom de nordiske land. Problemet er at ikke noe land har overskudd av styrker å bidra med. Bistand vil derfor i stor grad bestå i å omdisponere styrker på eget territorium for å komplisere situasjonen for en angriper i ett naboland. For Sveriges del kan det f.eks være å flytte Gripen fra syd til nord. Men det forusetter at det ikke finnes noen trussel mot Gotland, noe som er lite realistisk. Men "utlån" av enkeltstående kapasiteter er mulig, slik at hvert land fyller hull der naboen er svake eller ikke har noe å bidra med. Jeg tror en fra USA må svare her.Men amerikanerne ser jo på Norden som en militærstrategisk enhet, de bryr seg mindre om at området er delt opp i ulike land. En evt, utplassering av F-22 her inngår nok i en større plan for å spre ett mindre antall (4 stk hver) på flere baser innenfor NATO, men utenfor radiusen til ballistiske missiler. Med lufttanking er det ikke noe problem å nå Baltikum fra Norge. Dette evt.før Sverige ber om hjelp slik at flyene kan flyttes dit. En evt. utplassering på Rygge (ved grensen til Sverige) kan også utgjøre en ekstra beskyttelse av mål i Sverige, i en tidlig fase. Forøvrig er det slik at NATOs flystyrker opphører å være nasjonale i en krig. Det norske Luftforsvaret hadde f.eks oppdrag i Baltikum på 50 tallet for å angripe radarstasjoner. Det hele inngikk i en plan for å understøtte amerikanske atomangrep mot Sovjet.
  46. 2 points
    I min värld räcker det med att fiendens vilja att strida upphör. hela dess tankeförmåga är upptagen med att söka skydd. behöver den nya underkläder är de bra, är några av fienden skadade är det än bättre och bäst är givetvis att någon/några fiender är försatta ur stridbart skick permanent. tid som tas upp av att ladda om gör ingen nytta. den ökade vikten ett magasin har jämfört med samma mängd bandmatade patroner gör ingen nytta.
  47. 2 points
    Den här diskussionen passar inte i detta underforum. Här ska vi diskutera fordon.
  48. 2 points
    Ja, försvaret verkar inte finnas på kartan. Ofattbart, då statenshuvuduppgifter är att svara för inre (läs polis/domstolsväsende) och yttre (läs försvar) säkerhet. ALLT annat är underordnat och kan lösas på olika sätt (statligt/kommunalt/privat) ... men att ta ansvar för det mest självklara, det gör ont och drar inga röster
  49. 2 points
    till skillnad mot idag då ? frågan är inte om vi vill utan snarare om vi får , med hänsyn till vår försvarsförmåga och vilja i dagsläget..
  50. 2 points
    Varför ha obligatorisk mönstring? Känns som slöseri med pengar om det ändå ska vara samma system som nu i övrigt? Förstår inte hur det blir ett hybridsystem. Slöseri med pengar, nja försvarsmakten satsar stora summor i marknadsföring för att rekrytera till GMU, men trots det har man svårt att fylla alla platser med rekryter med rätt förutsättningar. Genom en återinförd mönstring så kan man utbilda alla om vad försvaret är för något. Man kan svara på frågor, och justera förutfattade åsikter om militär verksamhet. Från dessa tar man sedan ut de som frivilligt tackar ja att genomför värnpliktig grundutbildning. För ca 10 år sedan kunde vi ta ut runt 6 000-8 000 som frivilligt ville göra lumpen, med rätt utformad mönstring för både män och kvinnor kan vi säkerligen uppnå liknade resultat, underlaget är fördubblat i och med att kvinnor inkluderas. Hybrid system menas att vi kombinerar plikt att mönstra med frivillighet att söka militär grundutbildning. Vad kostar mönstring av 80000 personer per år? Vad kostar marknadsföring? Min misstanke är att mönstringen av den mängden människor skulle kosta signifikant mycket mer än marknadsföringen.
This leaderboard is set to Stockholm/GMT+01:00


×
×
  • Create New...