Jump to content

Granatbeskjutning i Bosnien


Recommended Posts

Ni som varit med sen det allra första forumet på SoldF kommer kanske ihåg en diskussion som bl.a jag och LD hade där han anklagade mig och alla andra gamla FN-yxor för att "mörka" vad som hände i Bosnien.

Detta på grund av att jag inte ville berätta om vissa incidenter jag var med om.

 

Jag känner nu att jag kan göra ett försök att berätta lite, det här har jag endast pratat med några väl förtrogna vänner om tidigare.

Jag berättade det även för en grupp värnpliktiga som jag utbildade på Ing2 förra utbildningsåret och det sitter långt inne.

 

Nåväl, vi kör.

Under BA01 så bemannade 10:e kompaniet ett OP i "Sapnafingret" öster om Tuzla. Detta var ett landområde behärskat av Bosniska armén som var helt inringat på tre sidor av Serbiska styrkor.

Map_0001.jpg

Området sträckte sig från vägen som går mellan Kalesija och Caparde och norrut till byn Sapna.

Position enl. Google earth: 44°27'48.30"N 18°55'8.29"E

 

Detta OP, "Tango 2" hade en utmärkt utsikt över de Serbiska ställningarna åt öster.

T2_0001.jpg

På den här bilden ser ni de Serbiska ställningarna uppe på åsen. Den Bosniska fronten gick genom hussamlingarna nere i dalen.

 

OP Tango 2 bestod av två hus där det ena tjänade som kök och det andra som förläggning/sambandscentral och OP.

T2_0003.jpg

För att verkligen visa var vi var så målade vi UN med stora svarta bokstäver på den vita väggen.

Splitterskadorna i väggen kommer från tidigare beskjutning, innan vi hyrde huset.

T2_0002.jpg

Här står jag post uppe i själva OP-delen.

Vi hade lyft en del av taket och byggt ett värn av "Shelterplattor" och sandsäck.

"Shelterplattorna" var färdiga ballistiska plattor i storlek ungefär 1x2 meter som kunde sammanfogas till värn eller små skyddsrum.

 

Den aktuella dagen som denna berättelse handlar om stod min grg-skytt, Olsson som post uppe i värnet.

Det var mycket aktivitet med skottlossning till höger och vänster.

Vi får ett anrop från Olsson via telefon ner till sambandscentralen om att han behöver hjälp med att registrera alla shootreps så jag beger mig upp till vinden, via trappan till andra våningen och sen stege upp sista biten.

Väl däruppe så börjar jag förbereda mig genom att ta fram papper, penna och kompass när det plötsligt smäller till i närheten.

Vi börjar spana omkring för att se om det var den Bosniska vagn som stog c:a 200 meter framför oss som skjutit men vi kunde inte se något.

Folk börjar skrika "SKYDD" och jag säger till Olsson att "vi tar skydd här, uppe i värnet".

Precis efter att jag sagt det kommer nästa smäll, närmre denna gången och jag tittar på Olsson och säger "I helvete heller, skydd i vagnen"

Vagnen stog uppställd precis utanför dörren till huset och alltid med bakdörrarna öppna.

Vi slänger oss ner för stegen, utför trappen och hinner precis in i vagnen när smäll nummer tre kommer.

Vi ser hur det yr rött tegeldamm i luften och vi skyndar oss att få igen bakdörrarna.

 

Efter detta blir det lugnt, ingen mer beskjutning.

Vi sitter kvar i vagnen ungefär en timme tror jag innan vi bedömer läget som lugnt och går tillbaka för att fortsätta verksamheten.

Efter att ha gått ett varv runt huset utan att hitta något så går vi in.

Olsson beordras upp i värnet för att fortsätta sitt jobb och vi andra går in i husets nedervåning.

Nästan direkt kommer Olsson ner igen, precis vit i ansiktet och säger till mig "värnet är bortskjutet, post ettan är borta"

"Äh, sluta larva dig nu" blir mitt svar. Han står dock på sig och jag följer med honom upp för att se vad han pratar om.

När jag kommer upp på vinden möts jag av total förödelse, det visar sig att den tredje granaten slagit ner i takfoten, en meter framför postvärnet.

Själva värnet har klarat sig men flyttats ungefär en halv meter bakåt, all utrustning som låg på kanten, telefon, karta, kompass etc. är totalt söndertrasade.

Jag plockade ut ett splitter, c:a 10cm långt ur en shelterplatta och behöll som minne.

Den finns nu utlånad till försvarsmuseet i Jönköping.

 

De två första granaterna hade tagit i ett hus tvärs över vägen samt mitt på vägen innan den tredje gick ner mitt i vårt OP-hus.

 

Jag tänker än idag på hur det hade gått om jag stått fast vid mitt första beslut att ta skydd i värnet istället för att springa ner till vagnen.

 

Nåväl, detta var den historien.

Jag vet inte riktigt varför jag skrev detta men jag tror att det är en del i en bearbetningsprocess som jag inte &är färdig med än, tio år efteråt.

 

The Swede

Edited by The Swede
Link to comment
Share on other sites

Oj. Fruktansvärt obehaglig händelse :( Jag känner att jag borde skriva något, men jag vet inte riktigt vad. Får hoppas att det hjälper dig att du skrev det här, jag vet inte hur lång tid det kan ta att bearbeta en sånhär grej.

 

Det här känns mest som svammel från min sida men, som sagt, kände att jag behövde skriva något iaf.

Starkt av dig att vara med om detta och ändå ta det så pass bra som du verkar ha tagit det.

Link to comment
Share on other sites

Swede, jag är ingen självutnämnd psykolog men har en viss inblick . Jag är övertygad om att du gör precis rätt att skriva om denna händelse, dvs få ut det på pränt. Detta gör att det inte ligger och bubblar upp till ytan gång efter annan.

 

En otäckt historia som visar att vad som helst kan hända i dylika situationer.

 

Bra gjort att skriva om det. !

 

Hälsningar

 

-Valiant-

Link to comment
Share on other sites

OJ alla jag har träffat som har varit iväg på någon misson har svårt att tala om såna här saker det enda dom i stort brukar prata om är "vardagliga" händelser. Har en kollega som var nere i Kongo och det är inte mycket han pratar om och jag förstår honom då han tjänstgjorde som spaning. Men det är starkt av dig att dela med dig och även intressant att få läsa.

Link to comment
Share on other sites

Oavsett vad man gått igenom/varit med om, så är det alltid bra att ventilera sina funderingar och tankar, detta vet jag av egen erfarenhet. Behåller man sina tankar enbart för sig själv, så gräver det bara ett stort hål som bara blir djupare för var gång man tänker på det.

Link to comment
Share on other sites

Jag tackar för era svar.

Jag måste erkänna att det var faktiskt svårt att skriva om det och jag var tvungen att sluta några gånger för att andas lite.

 

Jag hittade två bilder till.

Den första är utlånad till Försvarsmuseet i Jönköping och är därför scannad från negativ.

T2_0004.jpg

Den visar en del av det sönderskjutna taket samt FN-flaggan som var ny, hel och ren dan innan.

 

Nästa bild har jag själv inte sett förrän nu.

Den blev aldrig framkallad utan har legat som negativ i tio år innan jag nu fått mö;jlighet att scanna den.

T2_0005.jpg

Den visar en träff av splitter i skarven mellan två shelterplattor.

Man kan även se hur tegelpannorna har kastats bort från taket.

Denna bild är tagen efter att vi påbörjat röjningsarbetet och värnet är därför flyttat ur läge.

Ni kan även se den stege vi fick slänga oss nerför när vi tog skydd.

 

The Swede

Link to comment
Share on other sites

Tango 2 var missionens mest ökända OP - beläget mitt emot den ökända "sockertoppen"

 

Jag var upp till T02 ett par gånger på kortare besök. Jag kan lugnt säga att det alltid var lika skönt att åka därifrån. Farliga ingripanden eller t o m strid är en sak. Att efter nära nog daglig beskjutning av serbisk granateld trotsigt sitta kvar som en upplyst måltavla på en sluttning - på perfekt skjutavstånd från områdets största serbiska befästning är en helt annan.

 

Den oavbrutna nervpress - och självkontroll - personalen som tjänstgjorde på T02 hade att handskas med är svår att föreställa sig. Jag beundrar 10:es personal som hårdnackat vägrade lämna OP:t och tjänstgjorde där dag ut och dag in. Ni är värda all respekt.

Link to comment
Share on other sites

En liten egen anekdot från Bosnien, inte fullt lika dramatisk men jag var ändå väldigt skärrad efteråt.

 

Under missionen var olika grupper förlagda på TABen för bevakning. Varje natt patrullerade man i olika zoner benämnda Alpha, bravo osv osv. "Bravo" zonen var inte omtyckt för den gick nära en väg samt att patrullslingan var upplyst av några väldigt illa placerade strålkastare. Det hela var "Yxland" med väg stängsel, patrullslinga lite skog och sen strålkastare som lös utåt. Dvs patrullen belystes från insidan av campen och ut så vi gick i fin siluett för yxorna. Skogen fick vi inte gå i för där kunde det finnas minor. Denna del kallades allmänt för rälsmålsbanan (ca 40 m lång), för det var så man kändes sig.

 

Nåväl denna natt patrullerar min omgång i Bravo och har kommit ut mitt på rälsmålsbanan. Plöstsligt smäller det till något djävulskt till vänster om oss och ett ljussken svider till. Innan jag vet ordet av ligger jag ned bakom en stubbe kanske 30 cm hög och lika bred och försöker ta skydd som en cpskadad mullvad. Vapen åker upp och mantelrörelse görs blixtsnabbt men allt är tyst förutom ringande i öronen. Jag tror det är någon form av bakhåll men inget verkar hända, Jag letar mål men hittar inga. Någon i gruppen skriker men vad hör jag ej. Sen ropar en kille dom skjuter. Jag ropar om någon är skadad men ingen svarar vilket jag tar som ett gott tecken. Sedan ligger vi där ett tag, hur länge är svårt att uppskatta, längre än några sekunder men mindre än 5 minuter är allt jag kan chansa till.

 

Eftersom jag är gruppchef så känns det som att det är dags att agera, är ju trots allt chef och förväntas göra något. Jag säger åt folk att hålla uppsikt och i princip meja ned allt som rör sig eftersom jag har tänkt förflytta mig. Jag reser mig upp, livrädd och känner mig så hypad att det känns som om jag skulle kunna ducka för kulor. Tokrusar längs med stigen och tar skydd bakom ett träd, inget händer. Därefter upprepas samma sak med resten av omgången.

 

Vad vi har kunnat sluta oss till var det nån som gick förbi utanför stängslet och antagligen kastade en handgranat mot oss. Dagen efter hittade MP en krater/(svart fläck ca 10 m från patrullstigen.

 

Ur min väst hittade jag nån vecka senare några småsplitter som jag TROR kommer från incidenten, vet ej dock säkert. Jag sparade dom men nu är dom tyvärr borta.

 

Natten efter skulle vi återigen patrullera och jag hoppades innerligt att vi inte skulle få Bravo eftersom jag var rädd och inte ville patrullera där och, givetvis, blev det bravo. Jag funderade på alla möjliga alternativ för att "smita undan" men tillsist så tänkte jag att om jag bangar nu så kommer jag aldrig förlåta mig själv för att ha fegat ur samt att gå där igen bara är bra för psyket ( get back in the saddle). Så tillsist så blev det Bravo och rälsmålsbanan igen. Inget hände och efter det så kändes mycket bättre samt att psyket blev lite hårdare.

Link to comment
Share on other sites

Guest Bengtsson

Jag vete fan vad jag ska skriva, men det känns som att jag ska skriva nått iaf. Kan väl bara säga att farsan har samma "problem" (hoppas ni förstår vad jag menar) med att prata om det han har varit med om. Jag kan bara säga till dig Swede, att jag tror det är bra för dig, som de övriga har sagt, att prata/skriva om det. Vi andra lyssnar gärna, det är det minsta vi kan göra för er, som vågar livet för det finaste här i världen, rättvisan och friheten.

 

GMY

 

Bengtsson

Link to comment
Share on other sites

Hörrudu Swede, dög inte den tilldelade 90-hjälmen??? :D

 

Vet inte om det bara var jag som råkade ut för nån sorts "utomkroppslig" reaktion när man blev beskjuten? Vi körde patrull utanför MUSICI, NÖ VARES, när jag stod och iakttog krevader 25-30 från vagnen utan att fatta vad det var. När väl poletten trillade ner var första tanken: "Nåja, det gäller ju inte mej ändå..." :baskerPa:

Link to comment
Share on other sites

Med risk för att bli stämplad som mytoman kommer här nedan en sann (men säkert i minnet rejält friserad och tillrättalagd) berättelse som inträffade en av de första dagarna i januari 1994. Tro´t den som vill. Ni som tjänstgjort på BA01 vet möjligen vad det rör sig om (nej, det är inte händelsen med Haeggs sprängda SISU som också den inträffade i samma område). För er som inte inte tror är det i alla fall en bra historia:

 

Vårt uppdrag var att med två Vakt/Eskort-SISU och en sjukvårds-SISU eskortera en civil tjänsteman från UNHCR. Tjänstemannen hade för avsikt att inspektera de humanitära förhållandena på den bosniska sidan fronten i området kring Doboj. Samtidigt skulle vi från bataljonens sida samverka och öva flygunderstöd tillsammans med NATO. Vi hade därför under delar av operationen sällskap av en dansk M113 FTACP och senare en amerikansk A10 ”Warthog”. Den kändes som en betryggande kompanjon - men tryggheten visade sig snart vara bedräglig...

 

Vår vagnsbesättning blev ett hopplock. Stommen bestod av fjärde Vakt/Eskortgrupp. Dock med mig (och SISU) från andra grupp som vikarierande HMG-skytt samt en löjtnant som vagnchef. I den andra SISU:n från Vakt/Eskort befann sig sjunde grupp med ytterligare en löjtnant som vagnchef.

 

Vi gav oss tidigt på morgonen av mot Doboj. Doboj var under BA01:s tid ett område känt för att alltid erbjuda ett hett mottagande från den serbiska sidan. FN-fordon erbjöd knappast någon trygg transport i detta område då de, serbernas vana trogen, ofta utnyttjades som rälsmål. Efter ett stopp på vägen där en bosnisk liaison officer plockades upp på ett av deras bataljonshögkvarter fortsatte vi. Vårt första stopp var ett fältsjukhus inrymt i en mindre byggnad i omedelbar anslutning till den långsträckta och öppna dal genom vilken fronten gick i början av 1994.

 

En 40mm kanon skulle enligt underrättelseuppgifter finnas precis där vi kom ut ur skogen och färdades en sträcka fullt öppet längs asfaltvägen i dalen. Vägen vågade bara FN åka på – och knappt det. 40mm-kanonens besättning var känd för att öppna eld mot allt som rörde sig. FN-fordon var INTE undantagna.

 

Jag riktade kulsprutan mot den tänkta punkt där den väl kamouflerade 40mm-kanonen förmodades stå. Vår A10-eskort avskräckte av allt att döma kanonservisen – eller så var det så enkelt att de inte hade lust att skjuta just idag. Vårt självförtroende och tilliten till A10-eskorten stärktes hur som helst.

 

Vi inspekterade under avspända former ett fältsjukhus, vars största problem var avsaknad av mediciner och for vidare för ett besök vid en gigantisk radiomast på toppen av ett berg. Vad vi egentligen gjorde där har jag ingen aning om eftersom jag som vanligt fick tillbringa pausen med att söka av terrängen med min 12,7:a. Vi gav oss i alla fall tids nog av från masten för att slutligen inspektera flyktingsituationen i en avskild bosnisk enklav innan vi åkte hem till ”Victor Lima”.

 

Då jag inte var betrodd med karta frågade jag ett tiotal gånger min vagnchef åt vilket håll frontlinjen låg. Han svarade inte. Förmodligen för att han inte visste. Trots att han var en synnerligen kompetent människa på andra områden var han inte direkt världsmästare i orientering.

 

Hans kartläsande så långt under missionen hade bland annat orsakat att fyra svenska SISU hamnat på en dansk gågata mitt i krogstängningen en lördagkväll under utbildningen i Oksböl. Vid två tillfällen samma resa i Bosnien kartläste han dessutom en sjutton fordons konvoj fel. Först gick färden förbi gapande kroatiska soldater i Vitez rätt in över fronten, vände och åkte återigen förbi de fortfarande gapande kroaterna. En timme senare dirigerade han återigen konvojen in på en kostig som slutade i en stridsvagnsbataljons kamouflerade camp för att vända där.

 

Gissa om jag var svettig...

 

Nåja, tillbaka till ämnet. För att kontrollera flyktingsituationen i den svårtillgängliga utbuktningen av bosniskkontrollerat område körde vi ner i en dal som slutade i något som liknar en gryta. Platsen var egentligen idealisk för bakhåll då den var fullständigt innesluten av berg. Stärkta av vår mäktiga A10-eskort tyckte vi dock att detta var av mindre relevans. Vi trixade oss över en bro ett par decimeter bredare än SISU:n och körde resolut in framför en moské.

 

Tyvärr hade serberna inte uppfattat A10:ans mäktiga vrål – eller så visste de bättre än vi hur svårt NATO:s flygunderstöd hade att få eldtillstånd av FN:s syltryggade byråkrati.

 

Granater började nämligen slå ned runt omkring oss. Inte en eller ett par – utan tiotals. Jag såg till min lättnad att det åtminstone rörde sig om markbriserande grk-granater som trots allt är rena nöjet att få i huvudet jämfört med riktigt artilleri eller stridsvagnsgranater. Jag satt ju relativt tryggt från dylika kinapuffar i min SISU.

 

Men - åtta Nordbat-soldater, UNHCR-mannen och den bosniske officeren har redan hunnit urlasta och gå iväg en bit! De trycker sig som en hög diande griskultingar tätt upp mot en vit husvägg. En 8 cm grk-granat slår ned kanske tio meter framför dem. En person mitt i människohögen faller ihop med ett rejält splitter genom ena lungan. Naturligtvis inte någon svensk. (Vi kallas ju inte ”Lucky Batallion” för inte). Naturligtvis träffas den bosniske officeren. (Den danske kapten som befann sig i ”kultinghögen” berättade senare att det träffande splittret slog in i bosnierns överkropp ett par decimeter från nämnde kaptens hals).

 

Själv har jag nu fullt upp med att leta mål. När jag vänder mig om ser jag två dårar till plutonskamrater stå i den bakersta skytteluckan. Och vad gör de? Jo – VÅGEN! På order av vagnchefen masar de sig motvilligt ned i vagnens inre och stänger luckan. Som HMG-skytt går man dock aldrig ned. Det är en hederssak. Skall man av någon anledning ned från luckan skall det vara tillfälligt för att hämta mer ammunition - eller permanent på grund av mindre hål i huvudet!

 

Nu gäller det bara att evakuera! Fort! De två andra SISU:rna backar upp. UNHCR-mannen tar likt Zeb Macahan hukande skydd bakom ett spjälstaket. Kanske visste han mer än jag, men i mina ögon såg det rangliga staketet i alla fall inte ut att vara gjort av ogenomträngligt aramidpansar.

 

Som tur är för honom släpas han resolut därifrån av en i media tämligen uppmärksammad sergeant, kastas in i en sjukvårds-SISU, rycker åt sig första lösa föremål och kräks därefter i en svensk sjukvårdslöjtnants vackert ljusblå hjälm 90. Löjtnanten bestämde sig snabbt för att hellre ta risken att dödas av splitter i huvudet än att ta på sig den hjälmen igen. Jag förstår honom.

 

Den danske kaptenen som nyss undgått granatträffen kastar sig i en rörelse genom hela den andra Vakt/Eskort-SISU:n, via den trånga passagen bredvid motorrummet ända fram till vagnchefens plats. Vagnchefen i denna vagn berättar sedan att det enda han såg var en blodig hand dyka upp framför hans ögon och göra framåttecken. Handen ackompanjerades av, på klingande danska: -”KÖÖR, FÖR HELVETE!!!”

 

Samtidigt har vi fler problem. Vi ligger under massiv finkalibrig beskjutning och det låter som om någon kastar nävar med grus mot SISU:n (Vid hemkomsten räknar vi till ett sextiotal träffar på vår SISU, men då vi ändå har svårt att se vad som är splitter och vad som är finkalibrigt tröttnar vi på bokföringen).

 

HMG-skytten på den andra Vakt/Eskort-SISU:n sade till mig efteråt att det såg ut som det regnade stenar från vår SISU:n när kulorna träffade. Ju mer jag vred tornet desto mer sköt de. Men jag märkte naturligtvis ingenting. Kanske var det tur. Det hade genast blivit betydligt hårigare att leva upp till ”HMG-skytts-hedern” då. Jag har hur som helst fullt upp med att leta mål med HMG:n. Då jag inte hade en aning om var elden kom ifrån vågade jag ändå inte skjuta. För hur pinsamt skulle det inte se ut att börja skjuta åt fel håll.

 

För den som tror på myten att man kan avslöja fienden på mynningsflammor kan jag berätta att det säkert går bra under två förutsättningar; ETT – det är mörkt ute, TVÅ – fienden använder lös ammunition, som faktiskt GER en synlig mynningsflamma.

 

Nåväl, trots att vi inte vet var fienden är gör vi vårt bästa för att täcka evakueringen. Vi står säkert vända åt fel håll, men ändå! Vi står i alla fall! Och det bredvid den andra Vakt/EskortSISU:n som befinner sig några meter bort. En granat slår ned mitt emellan våra fordon och skvätter grus in i den optimistjolleliknande pansarsköld som monterats till mitt skydd.

 

Men A10:an då, säger du? Jodå, den vill nog hjälpa till. Tyvärr får den inget eldtillstånd utan personlig sanktion från FN:s generalsekreterare Boutros Boutros Ghali. Och han befinner sig som bekant i New York och kan för allt jag vet sitta på skithuset när han behövs som bäst. (Beslutet delegerades sedan ned till det speciella sändebudet Yasushi Akashi. Han satt i alla fall på den här sidan Atlanten, men någon praktisk förbättring innebar inte det heller. Trodde de man kan ringa deras direktnummer från fronten och fråga, eller?).

 

A10:an gör så gott den kan och försöker skrämma serberna medelst skenanfall. Tyvärr gör vår käre amerikanske flygpojke skenanfallen åt alla olika håll, så någon vägledning av honom om var fienden egentligen befinner sig får vi inte.

 

Vår vagnchef skriker samtidigt för full hals ut en mängd order i sin strupmikrofon. För den som inte vet hur en strupmikrofon uppför sig kan jag upplysa att det inte hjälper att skrika i en strupmikrofon som sitter snett. Om det överhuvudtaget gör någon skillnad att skrika så inte blir det till det bättre. Jag tittar ner till den ordinarie vagnchefen som befinner sig i vagnens inre och frågar vad vår vagnchef säger. Ordinarie vagnchef ler och ruskar på huvudet:

-”Jag har inte en aning”.

-”Sa han inte något om verkanseld”

–”Jo, jag tror det”.

-”Ja säg till honom att rätta till micken och tala om åt vilket HÅLL jag skall skjuta då!”.

 

Precis när jag skall sticka upp huvudet igen smäller det till i vagnen utav själva attan. En grk-granat har just gett oss en påsittande träff i högra framvagnen. Två däck och backspeglarna har gått åt skogen och vår kära SISU går helt plötsligt inte lika fort längre.

 

fba43111.jpg.orig.jpg

 

Vagnchefen bestämmer sig för att lägga rök. Av hänsyn till närboende civila beslutar han sig dock för att inte använda vagnens rökkastare. Däremot ser jag vagnchefsluckan glutta upp ett par decimeter och ett föremål slappt ramla ur, studsa och rulla över kanten. Jag undrar för en bråkdels sekund vad han håller på med innan jag ser den välbekanta rök- och eldplymen från en rökhgr 56. Blixtsnabbt kastar jag mig ned och skriker åt personalen i vagnen att kolla om jag har brinnande fosfor någonstans. På ett par sekunder lyckas jag konstatera att jag inte har det och går tillbaka upp. Det ryker olycksbådande från brun, glaserande fosfor över hela 12,7-an och från fläckar i ”optimistjollen”.

 

Jag blir milt sagt skitarg på vagnchefen för att han nästan förvandlat mig till en välkryddad broiler, men har inte tid att gapa om småsaker. Vi måste härifrån. Vi backar snabbt genom den ogenomträngliga röken. Tyvärr upptäcker vi allt för sent att en sjukvårds-SISU samtidigt är på väg framåt. Likt Dinky-toys smäller vi ihop och nummerplåten på sjukvårds-SISU:n är ett minne blott. Pansarfordon har dock inga deformationszoner. Folk i båda fordonen ramlar runt som i en torktumlare, men stämningen är på något oförklarligt sätt fortfarande hög. Fortfarande tar ingen situationen på allvar!

 

Med våra trasiga däck kommer vi sist över den smala och rangliga bron och ser de andra långt borta längs en raksträcka. Jag funderar på att slänga den rök-56:a jag har hängande i min väst, mest för kul – men låter bli. När vår förare trampar på gasen är vår tidigare sexhjuliga, numera fyrhjuliga SISU inte särskilt vass, men den börjar trots allt få fart.

 

Ett femtiotal meter till höger om oss far ett halvfärdigt hus plötsligt i luften. Hela SISU:ns besättning tycker barnsligt nog detta är vansinnigt komiskt och stämmer upp ett riktigt cowbyliknande tjut. Vad vi inte vet just då, men senare får reda på från danska OP:t ”Mette2” är att granaten avlossats mot vår SISU från en 40mm Bofors-kanon som precis missat bakänden på vårt fordon.

 

”Mette 2” har under hela händelsen maktlösa observerat: ett grk-batteri, en 40mm Bofors-kanon och en mindre bataljon skyttesluskar tömma allt vad de har mot oss.

 

När vi makligt tar oss ut ur skottfältet vänder jag mig om en sista gång för att försöka observera något och ser ett ensamt rikoschetterande spårljus försvinna rakt upp i skyn. Än idag har jag inte den blekaste aning om var serberna egentligen låg.

 

Den skadade bosniske officeren transporteras direkt till Tuzla sjukhus och överlevde såvitt jag vet.

 

När den andra Vakt/Eskort-SISU:n glider upp bredvid kommer den oundvikliga frågan från HMG-skytten så snart motorvarvet lugnat sig något:

-”Sköt du nåt?”

-”Nää. Jag visste inte ens åt vilket håll. Sköt du?”

-”Nää. Inte jag heller”.

 

Vår SISU får uppdraget att med två trasiga däck bege sig till det bosniska bataljonshögkvarteret för att berätta att deras liaison officer blir några månader sen tillbaka. Med sotig SISU och ”flaffande däck” rullar vi in och grisnitar framför deras grindar. Gapande bosniska soldater åser när vi i deras ögon halvgalna svenskar, sotiga i ansiktet tar av oss hjälmarna och börjar skrapa fosfor från en sotig, illa åtgången SISU-vagn med våra knivar. Fosforn antänds och brinner med klart sken när vi rispar på den: -”You know, it was a bit tough out there...”

 

Gud, så löjligt macho allting låter när man vuxit upp (nåja) och smält intrycken tio år senare!

 

Av för mig okänd anledning får vi efter detta omedelbart bege oss till 9:e kompaniets camp i Srebrenik för att byta däcken innan vi rullar tillbaka. Synd. Vi som hade velat rulla in på Victor Lima i det totala machotillstånd vår kära vagn befann sig i – trots att det förmodligen tagit hela da´n att ta sig hem...

Edited by Unicorn
Link to comment
Share on other sites

Känns som om det kanske var rätt bra att man aldrig kom med ner man ahde nog inte varit så kaxig i de situationerna.

JAg har en vän som var nere i den allra första gruppen. Han berätta om en episod i hotellet som de var förlagda i.

De satt och åt i matsalen när de fick larm om beskjutning. Alla skulle gå ner i källaren som var skyddsrum. Tydligen så hade det gått larm förr utan att ngt hänt så alla tog det lungt. (detta finns filmat och jag ahr sett filmen..de tar det verkligen lungt).

Siste man stänger dörren till matsalen och sen smäller det. Efter ett par timmar i skyddsrum går de upp och tittar..då finns inte matsalen längre.

Link to comment
Share on other sites

Jag har fortfarande 6år efter hemkomst inte fått något bra perspektiv på vad man upplevde för att kunna sätta det på pränt.Som contractor fick man ingen debrifing när man kom hem till sverige.Det värsta med allt är att man vill knappt säga till någon att man har varit väg för då får man bara massa dumma frågor, tex sköt du någon, såg du några döda mäniskor osv osv

Link to comment
Share on other sites

Guest Lt. payne

Fick ni nånsin reda på VARFÖR de sköt mot FN personal/fordon?

Jag inbillar mig att de flesta människor har någon form av förstånd om att FN ska hjälpa alla utan åtskillnad..

Link to comment
Share on other sites

Någon gång under mars -94 ville VL 1 ha med strigruppen från TL på en liten rek-resa på Doboj highway. Det skulle vara två PBV3021 (VL1 + TL1), en PBV302 (TL2) och i kön skulle en sjv-SISU gå. Uppdraget gick ut på att kolla om vi kunde nå Doboj...

Tack och lov så slapp vi i varje fall reka av den vägen. Jag kommer inte ihåg hur det blev, om V&E rekade med SISU, danskarna med Leo, eller om det bedömdes FÖR farligt.

 

@ lt. Payne Serberna och omvärlden hade inte riktigt samma syn på Bosnien... Tänk bara på Srebrenica, så tror jag du förstår att de tyckte att dom där djä... i vita fordon bara var i vägen...

Link to comment
Share on other sites

Nu var det inte bara nattsvart under beskjutningen utan det hände några saker som man i efterhand skrattade rätt gott åt.

 

När vi tog skydd i vagnen så slängde sig alla in där bak.

Föraren ålade fram till förarplats för att kunna köra undan vagnen om det blev nödvändigt och vagnchefen satte sig på sin plats för att kunna observera och sköta sambandet.

Efter ett tag så ropar vagnchefen till skytten: "ser du något?" "Nä, sa han, jag sitter här bak".

 

När vi ansåg faran över och gjorde avsittning så säger plutonsjukvårdaren: "Jaha, då kan man gå och torka sig då."

Det visade sig att han satt på dass när den första granaten slog ner. Han tänkte då, "hinner jag torka mig?" När granat nummer två kom så sa han, "nä, det hinner jag inte".

 

The Swede :Malaj:

Link to comment
Share on other sites

Jag har väl ungefär samma erfarenheter som Unicorn från Bosnien. Jag kan bara hålla med honom när han skriver att man var rätt nöjd när man kunde rulla ner från T02 efter ett kort besök. Ni, dvs. 10 komp, klarade den uppgiften bra och kan hålla huvudet högt.

 

Att sitta och vänta på nästa inkommande är rätt påfrestande i längden. Precis som Swede skriver så händer det rätt sjuka saker när man är under beskjutning av indirekt eld. Kommer ihåg en incident från "krigskullen" i Olovo som beskriver en inte alltför ovanlig situation. Kullen kallades så på grund av att den varit plats för strider under båda världskrigen och troligtvis flera av de tidigare krigen. För att ta sig upp på kullen var man tvungen att köra uppför en liten serpentinväg som serberna fritt kunde observera från sina ställningar.

 

Min Sisu var underställd 8 komp och tillsammans med en PBV från sagda kompani körde upp på kullen för att reka och visa FN-närvaro. Allt var lugnt. Kor betade på ängarna omkring och fåglarna kvittrade. Det var svårt att tro att man var i en krigszon om man bortsåg från den sargade staden nere i dalen. Garden sänktes givetvis lite pga lugnet men vi höll oss nära vagnarna.

 

En man kom vandrande fram till oss längs grusvägen med en flaska i handen. Det var en professor från universitetet i Sarajevo som red ut kriget i sin hemby. Den grånade mannen ville bjuda oss på sin hemkokta slivo. Ett par av oss var tvungna att slurpa i oss några rejäla supar för att inte visa oss otacksamma. Ett vinande ljud avbryter fraterniserandet butalt. Vi slänger oss in vagnarna och hinner ta skydd innan granaten slår ned ett hundratal meter ifrån oss. I snabb följd slår ett antal granater till ned, varje granat en bit närmare oss än den förra. Vad professorn blev av såg vi inte. Order kom från PBV:n att de skulle rulla ned till utgångsläget med vi skulle stanna kvar och visa FN-närvaro. UN presence, jo tack de visste nog mycket väl att vi var där.

 

Där satt vi i en finsktillverkad plåtburk där temperaturen snabbt steg över trettio grader och väntade på nästa lag. Att folk var spända syntes tydligt. Plötsligt halade en kille fram matsäcken och började bre mackor. Snart följde alla efter. Nästa lag slog ned. Alla bredde och försökta göra dagobertmackor som vi pressade i oss. Jag tittade ut med munnen full precis när en granat träffade en av korna mitt i. Det var så sjukt att man började skratta. Här satt vi vilt frossande i väntan på en träff samtidigt som boskap flög i luften en bit bort.

 

Eldledaren hade nu hunnit rikta in elden så bra att de granater som slog ned var så nära att vagnen riste märkbart och splittret punkterade ett av däcken. Nu var det riktigt nära. Efter radiokontakt med PBV:n fick vi tillåtelse att åka ned i skydd. När vi drog iväg så märkte jag att jag glömt att låsa HMG:n i sitt läge. Den snurrade runt och riskerade att skadas av grenverket som hängde ned över vägen längre ned. Jag hoppade upp i luckan och för att säkra den. Då jag såg granater slå ned framför och vid sidan av vagnen. Serberna försökte träffa oss på vägen ned. Jag hoppade väl upp och ned en fyra fem gånger innan jag lyckades säkra vapnet.

 

Väl nere i Olovo kunde vi konstatera att förutom punkteringen så hade vi en hel del lackskador från splitter. Återsamlade rullade vi till det lokala BiH högkvarteret där några observatörer förhandlade om något. När vi stod parkerade utanför så började samma sak om igen. Granaterna slog som så många gånger förr ned över samhället. Folket hade rutin på detta och gatorna tömdes snabbt. Observatörerna kom utspringande och kastade sig in i våra vagnar. Deras jeep hade fått punktering och var för övrigt inget tilltalande transportmedel i det läget. Vi packade upp och drog ut ur samhället medan granaterna fortsatte att falla.

 

Väl tillbaka på campen i Vares var det till att sätta igång med att laga punkteringen så att vagnen var redo för nästa dags patrull.

Link to comment
Share on other sites

Håller med övriga här... intressant att läsa om.

 

Men alltså, varför gjordes det ingenting åt att de sköt på FN-trupp?

Det kan inte varit svårt att kolla upp varifrån de skjuter GRK om man bara velat?

Link to comment
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.
Note: Your post will require moderator approval before it will be visible.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Restore formatting

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

×
×
  • Create New...