http://cornucopia.co...ntermorker.html
Hon visste inte hur länge hon satt där, men till slut ställde hon sig upp och gick till telefonen vid fönstret. Det gjorde fortfarande ont i öronen, men tjutet hade upphört. En kropp låg i röd snö ute på uppfarten. Johan. Hon lyfte telefonluren. Tystnad. Gerd provade igen, men linjen var fortfarande död. Istället tog hon upp mobilen ur fickan och bläddrade fram till Säpos nödnummer i Stockholm. Mobiltelefonen gav en tutande felsignal. Hon provade igen. Felsignal, trots bra täckning. Gerd provade istället att knappa in 112 som åtminstone borde hanteras lokalt.
"SOS Alarm 112, vad har inträffat?", svarade en telefonist efter en period som kändes som en evighet.
"Det här är Gerd Olsson, Sveriges vice statsminister. Någon har försökt döda mig i mitt hem. Skicka allt ni har. Jag har skjutit två män."
"Du kopplas nu till polisens ledningscentral som får göra en vidare bedömning."
Annandagens tidiga morgon 2012 vaknar svenskarna till en ny värld, ett Sverige de inte upplevt förut. Ett strömlöst och mörkt Sverige. En dag då allting förändras.
Från Försvarets Radioanstalts lyssnarpost söder om Göteborg, till Faluns vintermörka skogar eller ett Malmö på gränsen till sammanbrott och till ett iskallt Östersjön med ett vinterpinat Gotland får vi följa ett antal personers upplevelser under ett dygn som skakar Sverige från grunden.
Midvintermörker är en technothriller i hög fart och lämnar ingen oberörd. En korsning av 24, Team: Yankee och Tom Clancy, allt skrivet i ett tempo matchande Dan Brown.
"Läst med ett leende på läpparna. Mycket bra och medryckande. En ambitiös faktakorrekt skildring." - faktagranskare W
"Attans, så roligt detta var. Mycket, mycket bra skrivet och oerhört snyggt och medryckande språk med härligt tempo." - faktagranskare M
"Jag är imponerad, mycket imponerad! Det är en tillgänglig bok, en spännande story." - Faktagranskare P
"Fängslande och skrämmande när det svenska välfärdssamhället kastas in i en kris det inte är byggt för. Genialiskt!" - korrekturläsare H
***
Jag håller på att slutredigera mitt bokmanus. Det finns fortfarande en sista refusering att invänta, men huvudplanen är nu att via eget förlag förlägga boken. Inte helt säkert att den hinner komma ut innan jul, kanske i mellandagarna eller i början av januari.
En del av er kommer bli besvikna över denna skönlitterära boks ämne, och vad det i själva verket är jag lagt ner 18 månaders research och skrivande på. Men man kan inte gör alla till lags. Den kan vara läsvärd ändå. Eventuella förläggare som mot förmodan är intresserade av att läsa ett manus (digitalt, ni kan välja Print själva om ni vill ha den på papper) kan fortfarande höra av sig.
Jag har redan avslöjat att första kapitlet heter "Jakt på svenskhare". Liksom större delen av boken utspelar den sig på annandag jul år 2012. Vi får där stifta bekantskap med några av berättelsens huvudpersoner, bland annat FRA-operatören Martin Nilsson, polisassistent Mia Svensson på Malmös gator, Sveriges vice statsminister Gerd Olsson, samt kommendörkapten Anton Sjöwall från marinstabens avdelning M7 utkommenderad som observatör till den ryska övningen Zapad-12.
Andra kapitlet heter "Morgonflyg", och ett utdrag från ett delkapitel följer nedan, nuvarande sidan 30-32. I övrigt introduceras fler av berättelsens karaktärer. T ex kapten Erik Segerfäldt från Skaraborgs Regemente och vice kompanichef för pansarskyttekompaniet Romeo Lima, motvilligt utskickad över julhelgen tillsammans med några till på övning på Tofta skjutfält på Gotland som replik på den ryska övningen.
***
Yousuf tittade på klockan. Halv sju. Snart dags att åka hem alltså. En vända förbi korvkiosken för lite kebab först. Tvärs genom hela Stockholm.
Yousuf hade jobbat som taxichaufför hemma i Irak, men efter flykten i samband med Gulfkriget 1991 så hade det tagit några år innan han kunnat fortsätta sitt värv. Först flyktingförläggningen, sedan egen lägenhet för familjen i Rinkeby. Svenska för invandrare. Svenskt körkort. Svenskt taxikörkort. Och till slut en anställning. Numer rent av medborgarskap.
Han funderade på om det fanns något ställe här nere runt Fruängen som faktiskt var öppet på morgonen. Det hade burit honom emot att jobba på juldagens kväll, då han ville vara hemma och fira högtiden med de andra i den syrisk-ortodoxa kristna församlingen. Men pengarna behövdes. Nej, det var nog lika bra att köra hemåt innan han får någon ytterligare morgonkörning. Nästa nattpass skulle bli kämpigt. Många fulla svenskar ute på annandagens kväll. Svenskarna hade ett extra motsägelsefullt förhållande till spriten. Supa som grisar, men begränsa tillgången samtidigt som staten drog in pengar på skatten. Drick inte, men sluta inte drick, för vi vill ha pengarna. En sak till i listan av svenska tokigheter enligt Yousuf. Men det var ett bra samhälle. Lugnt och tryggt, och trevliga människor. Och ingen som förföljde kristna.
Fast nu var det kallt och mörkt. Strömmen hade gått kanske en timme tidigare och Stockholm var kolsvart. På några håll lyste det, men annars var det den sparsamma morgontrafiken som stod för allt ljus. Yousuf hade vant sig vid de mörka svenska vintrarna, men det hade förstås varit bättre om det varit ett tunt lager snö som lyst upp tillvaron lite.
Som han körde upp på Essingeleden såg han hur det blixtrade till i fjärran över det mörka Stockholm, nedanför de blinkande ljusen som utmärkt Kaknästornet. Ljusen från tornet syntes inte längre i den mörka natten, men istället kom det fler ljusblixtar nedåt Strömmen, bortom Riddarfjärden. Blixtarna förvandlades på sina platser till orangeröda eldmoln, och mullret av jetmotorer hördes. Fler blixtar och eldklot spred sig över staden.
Vrålet av ett jetplan eller missil som passerade över Yousuf i början på bron över till Essingen fick honom att titta upp. Hjärtat klappade hårt i bröstet, och han trampade gasen i botten. Synen han såg kände han igen allt för väl från Bagdad, men där hade himlen täckts av spårljusens vita fingrar när luftvärnet fåfängt försökt skjuta ner amerikanarna. Här var himlen alltjämt svart, och man kunde se stjärnornas vita prickar i skyn nu när staden var mörk. För sitt inre började han räkna upp platser han haft körningar till eller från genom åren; Riksdagshuset, Rosenbad, Utrikesdepartementet, Försvarsdepartementet, Myndigheten för samhällskydd och beredskap, Radiohuset, TV-huset, Militärhögskolan på Karlberg, statsministerns residens Sagerska Palatset, Kaknästornet, Högkvarteret och kasernerna på Lidingövägen. En gång hade han rent av kört statsministerhustrun hem till privatbostaden på Lidingö.
Taxin körde upp mot Essingebron. Hastighetsmätaren i Volvon visade 150 kilometer i timmen. Han måste nå Fredhällstunneln. Där skulle han vara trygg.
Yousuf började be till den Heliga Jungfrun.
"Shlama ilalkh Maryam mletha na. Hell dig Maria, full av nåd. I dina armar omfamnade du flammorna och gav mjölk till den förtärande elden!", ropade han högt i taxin. "Välsignad är han, den eviga, som du gav liv, heliga Guds moder!"
Till höger kunde han se fler blixtar och orange eldklot nedåt centrum, och ett muller av explosioner nådde honom. En skarp blixt utgick från Långholmen och Västerbron, vars valv började rasa ner i Riddarfjärden. Tryckvågen skakade bilen som en kraftig vind, men han korrigerade och trampade gasen i botten.
Yousuf befann sig mitt på Essingebron då taxins framruta krossades av en explosion lite längre fram och han överöstes av glas, rök och splitter.
Han var redan död när bilen följde med Essingebron ner i det kalla vattnet.
***
Ett av mina favoritkapitel är kapitel sju (av tio), "Tankning och laddning". Vid det laget har vi också fått stifta bekantskap med ytterligare huvudpersoner som t ex de två svenska statstjänstemännen Mike och Bob. Och Sven Borg nedan. Utdraget avser nuvarande sidorna 251 - 254 och avslutar kapitlet.
***
Det var stjärnklart och ute i vinternatten gnistrade Vintergatan i den kristallklara vinterluften. De flög i mörker nu och mot norr lystes himlen upp av norrskenets dansande flammor. Även på den här höjden hade kvällssolen nu försvunnit bortom horisonten och det färggranna dansande skenet syntes tydligt norröver.
Kapten Sven Borg kunde se navigationsljusen från de andra JAS 39-planen i 171:a divisionen framåt och snett åt vänster. Lite längre fram bredde det amerikanska lufttankningsplanet ut sina vingar. Under dem spred den kolsvarta Nordsjön ut sig.
Sven aktiverade bildförstärkaren och ljusprickarna förvandlades till flygplan. Snett framför honom tankade hans rotechef Aquila Two-Seven. JAS 39-planet såg ut att sitta fast i en lång navelsträng som hängde ner från det amerikanska planets vänstra vinge och följde försiktigt med i alla rörelser. Från strängen ute på den högra vingen gjorde rotechefen i Aquila Two-Five det samma.
Borg stängde av bildförstärkaren genom att fälla upp den. Det var snart hans tur att tanka som det sista av de åtta JAS 39-planen, och han behövde sitt stereoseende för att kunna manövrera in för tankning.
Under tiden tog han in luftläget från NATO:s radarstationer via Länk 16. Man hade kvar samma krypton som man hade haft när man via NORDCAPS varit stationerade på Island för att agera incidentberedskap åt det annars försvarslösa nordiska broderlandet. Officiellt gjorde man det fortfarande, och det var därför man fick hjälp med tankningen. Ledningscentralen i Reitanberget i Nordnorge som förde befäl över verksamheten på Island hade gett ut en företagsorder för de åtta JAS 39 på Island att patrullera av den norska kusten understödda av en amerikansk tanker från Mildenhall i England. Både norrmännen och svenskarna var överens om att det skulle bli en väldigt kort patrull, men det behövde inte amerikanerna veta.
Hela norra Europas luftläge gick att se på Svens elektroniska karta, eller åtminstone det NATO kunde se med alla fasta radarstationer, fartygsradar och flygande AWACS-plan. Han ignorerade det civila flygets gula symboler, och kvar låg en rote gröna symboler med norska F-16 norr om Lofoten som på avstånd följde två ryska strategiska bombare av typ Tu-95 Bear i rött, på väg mot nordöst tillbaka till Murmansk. Norrmännen hade varit vänliga nog att klassificera radarbildens färger för svenskt bruk. Över Skagerack söder om Norge låg två andra rödmarkerade Bear, som hade flugit runt hela Norge och nu var på väg i riktning österut mot Sverige. Medan Borg tittade dök symboler för kryssningsrobotar upp vid de två planen, som själva började vända bort från Sverige medan robotarna fortsatte österut mot Göteborgsområdet.
Sven svor för sig själv. De skulle kunna göra en kort avstickare och enkelt plocka ner två Tu-95, men det var inte uppdraget. Dessutom var det för sent att stoppa robotarna.
Istället skulle de åtta JAS 39-planen smyga sig in i Sverige via norskt luftrum för att sedan mellanlanda på en gammal nedlagd krigsbas, Moholm/Bällefors. Återigen skulle man tanka där innan de redan fullt jaktbestyckade planen fortsätte mot målen. Tankning men ingen laddning. Borg skakade tyst på huvudet över tanken att i vintermörkret landa åtta plan på en nedlagd flygbas. Fast med de nya bildförstärkarna skulle det gå som en dans. Var det något man kunde så var det kortlandningar på banor som utländska flygvapen aldrig ens skulle överväga att använda. Sven hoppades bara att man bara avisat banan, speciellt som han själv skulle landa sist på den vid det laget antagligen blankputsade asfalten.
Enligt luftläget höll en ensam svensk Tp 84 Hercules på att landa i Luleå, där det även var JAS 39 i luften. Över Sverige fanns annars en rysk rote med jaktplan, medan fyra plan låg över Gotland. Två enorma Tu-160 Blackjack låg och patrullerade söder om Åland eskorterade av fyra ryska jaktplan. Men framförallt kunde NATO:s radarstationer i Baltikum, Polen och de AWACS-plan NATO hade i luften kring Sverige med lätthet plocka fram de tre ryska Mainstayplan som låg kring Gotland, var och en med en jaktrote som eskort.
Mainstayplanen kunde vara i luften en högst begränsad tid, och bedömningen var att man hade avsatt åtminstone nio plan till Gotland. Tre på plats, tre för avbyte och tre som vilar. Det hade varit mer rationellt med lufttankning, men vad man kunde se så roterade man istället flygplan via både Kaliningrad och St Petersburg. Allt detta betydde att det här inte var någon småsak, utan att fienden hade koncentrerat större delen av sina flygande radarplan till Östersjöområdet just nu.
Tanken var att slå till just efter ett byte, och kanske även få ner de hemvändande planen. Därmed skulle man helt släcka den ryska luftlägesbilden och luftstridsledningen runt Gotland och en bit in i södra Sverige under minst en kritisk timme. Sven tyckte att planen var långsökt, för allting skulle tajmas. Herculesplanen skulle tvingas vara i luften på låg höjd över de svenska skogarna i nattens mörker, precis utom räckhåll för Mainstayplanens radar för att ha en chans att hinna till Gotland under den lucka som skulle finnas om man lyckades. Och samtidigt skulle 212:e divisionen, Colt, från F 21 i Luleå landa på Ärnafältet utanför Uppsala, snabbtanka och omedelbart fortsätta mot Gotland. Mitt i allt detta skulle Aquila Two-One till Aquila Two-Eight gå upp mot det ryska flyget över Gotland efter att ha tagit ner Mainstayplanen. Sedan skulle man landa och tanka och ladda i Småland och omgående återvända till Gotland. Fan trot.
Det kunde inte ges några säkra besked, men 172:a divisionen på F 17 i Kallinge hade fortfarande sex JAS 39 oskadade och man försökte reparera startbanan. De sex planen från Gator skulle behövas om man nu kunde få banan i ordning. Bedömningen var att ryssen inte skulle våga skicka upp nya Mainstayplan så länge svensk jakt befann sig över Gotland. Man skulle på sin höjd kunna se fram till Gotland från eventuella radarplan man kunde hålla i luften i skydd av Kaliningrad, men inte längre än så.
I mörkret vek Aquila Two-Seven undan, och ledljuset från flygtankningsplanets slang började blinka. Rotechefen vaggade fram och tillbaka med planet för att signalera att han var klar. Radiotystnad och radartystnad rådde då det inte fanns någon krypterad radio på de svenska planen längre. Det hade inte gått att lufttanka utan radar om man inte hade kunnat ligga och lyssna passivt på NATO:s krypterade luftläge.
Det var hans andra lufttankning i mörker någonsin. Tankarna började glida iväg hem till kollegorna på Kallinge och hemmet i Karlskrona. Hade familjen varit kvar hemma eller var de hos hans svärföräldrar? Hur var det med kollegorna och deras familjer? De flesta bodde i Karlskrona, och han hade tillsammans med de andra piloterna själv sett den ryska presskonferensen och vad som hänt med staden.
Sven bet sig i läppen. Han och Anna hade bestämt att barnen skulle fira jul hemma även om pappa var förlagd till Island över jul och nyår. Det var enklare med julklapparna på det viset. Han hade varit med via Skype och videokonferens uppslängd på hemmets storbilds-TV, medan de av kollegorna som inte hade beredskap på julaftonskvällen var ute och festade i Reykjavik.
Han var den enda av piloterna som var gift. Fortfarande. De åtta svenska piloterna hade samlat på sig fem skilsmässor, men de yngsta tre hade inte gängat sig ens en första gång än. Själv hade han festat i yngre dar på incidentberedskap ute på Gotland, och liksom där hade det inte varit några problem för de yngre flygförarna att få kvinnligt sällskap om kvällarna på Island. Skulle man tro på kollegornas skryt så var det rent av enklare i Reykjavik där man i princip utgjorde landets samlade beredskap och fritt kunde spela alla sin kort. Men festandet hade för Svens del upphört när han träffade Anna för fem år sedan.
Anna och barnen skulle komma upp i mellandagarna, så familjen åtminstone kunde firat nyår tillsammans på Island. Men det skulle inte bli något med det längre. Sven hade tillsammans med de andra piloterna suttit klistrade framför nyhetssändningen, och han hade sett repriserna flera gånger. Försök att ringa hem till Karlskrona hade mötts av felsignaler. Han hade försökt med släkt och vänner, men alla försök att ringa till Sverige möttes av samma envisa tutande i luren. Istället hade Sven förstås skickat e-post, men hade förstås inte fått något svar. Inga av hans kompisar på Fejjan hade uppdaterat sina status sedan juldagens kväll, och ingen hade svarat på hans meddelanden. Ett e-brev till svärfar hade resulterat i en retur med ett kryptiskt felmeddelande om att kontakt med servern inte kunde upprättas.
Fokusera. Fokus. Du är ett proffs. Han tog ett djupt andetag och koncentrerade sig på uppgiften.
Kapten Sven Borg började över den vinterkalla Nordsjön manövrera in sitt svenska plan baserat på Island under norsk ledning för att lufttanka brittisk flygfotogen från ett amerikanskt tankplan för att sedan fortsätta på väg hem till Sverige och ta upp handsken Ryssland kastat.
***
Nu återstår slutredigerandet och formgivning av omslag och inlaga samt lite administrativt strunt.
Edited by henke, Monday 25 June 2012, kl 16:46.
Justerat rubriken då boken sedan länge är utgiven./Henke
