QUOTE(kerran @ Jan 19 2008, 12:41 )

Dessa typer har ju tillsammans flugit 10 000-tals stridsuppdrag i Desert storm, över balkan & Afganistan med gemensam stridsledning, gemensam telekrig taktik, gemensam infrastruktur på flygbaser i mellanöstern och Italien.
Nej, det gjorde man inte.
Det går att blanda och samarbeta till en v-i-s-s gräns, bland annat skall man kunna ge och ta information på ett korrekt och uniformt sätt vid tex stridsledning. Vad gäller infrastruktur börjar det spreta desto mer. Där går det oftast att samköra över gränserna om man flyger samma typ, tex Tornado och F-16 har viss spridning, men inte ens där är det friktionsfritt. På baserna delas oftasr områden upp bland nationerna just för att man inte skall få problem.
Jag skrev ovan att jag inte kommer ge mig in på Gripen något mer och kan väl här ordbajsa utan att gå in på det systemet.
Du nämnde A-7 och dess snabba introduktion.
Den världen finns inte längre och den fanns knappt då heller vad gäller stridsflygplan. Om saab skulle få för sig att bygga ett skolflygplan ( gud förbjude) skulle möjligen ett sådant tidsfönster klaras av, iaf fram till flygprov.
För det första är ett stridsflygplansprojekt kanske det mest komplexa ett företag kan åta sig och i andra änden topp 5 i komplexitet i vad ett land kan spendera sina försvarsanslag på. Däri finner du grundkärnan i problemet.
I en ideal värld skulle land x få en tjock katalog. I denna katalog fanns all världens stridsflygplan listade efter pris och duglighet. Denna information är extremt ärlig till den nivå att det framgår exakt vilka konkurrenttyper som respektive plan sparkar rumpa med och vice versa. Sedan kan konsumenten jämföra prislapp för att se vilken pris/prestandamix han vill ha. Efter detta är gjort bläddrar han till extrautrustning och pekar ut vilka vapensystem som skall integreras och testas på sin dyrgrip (fan, ordval). Efter det klart kommer ett kapitel om ground support och han väljer aggregat,dräkter, verktyg, standarder och dokumentationsspråk.Här får han en irriterande pop up fönster som han dock måste fylla i, gällande vilka investeringar han vill att att producentlandet skall göra i hans lands industri. Trots ideliga virusvarningar och blue screens kommer han till slut förbi detta moment.
Sista kapitlet handlar om de robotar som skall utbilda hans folk på systemet.
När han sedan med en suck och sneglande blick mot plånboken trycker på "beställ" hörs direkt et vinande ljud och byggnader börjar horisontallanda på gräsytan framför honom, sist men inte minst dunsar 36 nya stridsflygplan Y målade i det mönster som han beställt. Apu:erna viner och i den fortfarande nymålade byggnaden bakom kommer det ut en fullkittad och utbildad pilot visslande på "Highway to the Danger Zone".
Allt är som det ska..
Nu är det inte så, det är möten och förhandlingar till förbannelse, krav och motkrav. Om till exempel en dokumentationspärm bland 6500 inte levereras i tid och kvalitetsmässigt korrekt får producenten möjligen ett samtal:
"Här har ni numret till en väktarfirma, ring när ni löst problemet"
I och med det lämnar köpelandet maskinerna där de står och frånsäger sig ansvaret till producenten tills de leverarat det skall.
Det går heller inte att göra som du säger, att endast köpa planet utan det måste till kringutrustning, kunskapsbankar, underhåll, träning, logistik,verktyg osv osv osv...
Nu finns det gudskelov mall och lärdomar att dra från tidigare affärer så att det kan gå snabbare, tyvärr finns det ingen mall för hur det köpande landet beter sig.