Från när jag gjorde GU 91/92 (mek e-plut) så har jag en svag aning om att det fanns nå´t som hette/kallades artillerijägare!? Om jag kommer ihåg rätt så var det (fördelnings?) eldledarplutoner som skulle kunna verka över lite mer långa avstånda än de vanliga e-plutonerna, d v s haubitsbat och batart. Tror jag har sett gröna baskrar med artillerigranaten som baskermärke!? Nå´n som har nå´n mer info om dessa? Hur, när, var, hur många o s v?

Ganska kul förband eftersom det finns en fastställd symbol (för lägeskartor), men man hittar dem inte i organisationsschemat.

Baskern med granaten har jag sett, men aldrig buren i tjänst. Den torde vara ganska inofficiell.

Har för mig att artilleriregementet hade en artjägarpluton organisatoriskt. Vill minnas att jag läst det i en broschyr från 80-talet, men är inte säker.

Även norska försvaret har (haft?) denna typ av förband. Prova en Googlesökning på "artillerijeger".

ArtilleriJägarna fanns organisatorisk som tidigare sagt på Artilleriregementena.
En plut per Regemente. Försvann ur Artilleriets organisation senare halvan av 90-talet. Artjägplut:s uppgifter togs över av FördUnd.
ArtJäg var lite mer inriktad på att vara en underrättelseresurs för ArtregCh än vad de andra E-plutonerna var. Hade även som uppgift att kunna förstärka upp jägarförband med E-resurser.
Har ett svagt minne av att de utbildades var fjärde år (mycket osäker).
Tror varje Artreg utbildade sina egna, A9 gjorde det i alla fall.

Angående baskerfrågan så har hörde jag rykten om någon gråaktig sak med granaten i men har aldrig sett någon.

Det sista utbildningsåret med ArtJ på A8 var 94/95 om jag minns rätt. Dock har jag aldrig hört eller sett någon basker inblandat i det hela.

För den som är riktigt nyfiken finns det ett Artillerireglemente ArtJplut att hitta på diverse bokförråd (sett på två olika fd iaf).

EDIT:
@wedin
FördEplut är inte samma som ArtJ. Det är en traditionell e-plut som tillhör fördelningens resurspool för indirekt eld och/eller strid på djupet. Även batEplut tillhör i praktiken denna pool så skillnaderna är små.

Jo, artjägare torde nog vara nedlagt. Det utbildas ju E-ledning för bl a bkan etc på jägarförbanden. Att utb samma sak på två platser är nog inte så logiskt. Å andra sidan har art-förbandens E-ledare inte allt för olik tjänst som de på j-förbanden, den stora skillnaden är på vilket djup det sker. Därav kanske ordet artjägare?

Vid en snabb titt i den eminenta handboken "Armehandbok del 1 AH:1"
1982 års utgåva om fördelningsförband kan följande sägas om Artjägare:

Artjplut:
Ingår som en pluton i Artilleriledningskompaniet under en fördelningsartillerichef.

Plutonen består av:
27 Soldater
6 Ra 145
1 Ra 195
1 Mt 910
2 Högantenn
1 Batteriladdare 246
1 Flb 6t
4 Pltgb 903
1 Raptgb 9033


Organisation:

Plutchef

Stabsgrupp:
Grpch
Sjv
2 Tgf (bilfö)
2 Tfn (tgbilfö)
2 Ra 145
1 Ra 195
1 Mt 910
2 Högantenn
1 Battladdare 246
1 Raptgb 9033

4 Artjägargrupper:
Grpch (i en grp stf plutch)
Stf grpch
Ebitr
2 Tfn (tgbilfö)
1 Ra 145
1 Pltgb 903

Klart slut//

Det finnes fremdeles. Men artillerijeger er vel igrunn misvisende, det er like mye forward air controller (FAC)

Vet du hur FAC-utbildningen sker? Vad jag då främst undrar är om den är i kursform och hur lång kursen i så fall är.

Har ikke sett noen Rambo-bilder på www.mil.no før, så jeg måtte nesten posten det her også



Det står litt om tjenesten på http://www.mil.no/haren/6div/Bli_spesialildleder/start/
Det ser ikke ut til å være et kurs, men noe man dedikerer hele førstegangstjenesten (lumpen) til.
Vanlig førstegangstjeneste i 6.divisjon er typisk fra midten av august til slutten av juni.

Dock hade de som utbildades på A8 inte hjulfordon utan bv202 alt bv 206.

//danno (som var den sista som genomförde GU med bv202 inom FM, kändes det som iaf)

edit: korvfingrar

De eldledare som utbildades på A4 och förflyttades till K4 efter ungefär halva utbildningen var de artjägare, vanliga eldledare och jägarsoldater? Har träffat flera som säger detta inklusive fd YO från A4 så jag antar att det stämmer.

Jag kan bekräfta att artillerijägare har funnits. Bör ha varit kring 88-89, på A1 i Linköping. De bar grön basker med artillerigranaten som baskermärke, vilket bidrog till att de kom att kallas "Ärtjägare"

/M

För som tillber Krigets gud: Finns ett behov av jägarutbildade eldledare, eller på annat sätt artilleriet underställda jägarförband?

För er som annars bär mörkgrön basker: I slutet på 90-talet var det lite snack om att (norrlands-)jägargruppcheferna skulle bli eldledarutbildade. Blev det så, eller finns särskilda e-grupper i njbat och jbat 04? Hur ser det ut på LBB och divund?

Ser du någon skillnad på jägarutbildade eldledare och eldledningsutbildade jägare? Om man har raketartilleri eller markrobotar i sin organisation, så är det nog väldigt vettigt att ha eldledningsutbildade soldater som kan verka långt bakom fiendens linjer. Även vanligt artilleri skjuter ju längre och längre desto mer det utvecklas, och redan i dag så kan det nå bra långt. Exempel på detta är 30 km för den vanliga versionen av finska 155 K 83, 40 km för en nyutvecklad version av den pjäsen, 39 km för sydafrikanska G6 med basflödesprojektiler och 67 km för den nyutvecklade sydafrikanska G6-52 med en projektil kallad V-LAP.

Nix,

men artilleriet underställda jägare skulle exempelvis kunna vara fjärrspaningsförband som bekämpar fi artilleri utan att själva leda in indirekt eld.

Men det är väl just för att bekämpa mål långt bakom fronten 'artillerijägare' skulle kunna behövas. Som jag förstått det är dagens eldledare i huvudsak avsedda att verka vid fronten (vilket väl med fragmentiserat stridsfält och allt väl närmast innebär i anslutning till mekförbanden). När Clancy i Armored Cav beskriver en artilleriräd (med M109 Paladin) på fientligt territorium använder han tvåmanspatruller med Rangers som eldledare, vilket väl om något skulle vara verksamhet för artillerijägare.

Är nyfiken på de svenska artjägarnas förhållande till jägar- respektive artilleriförbanden och inväntar mer information.

EDIT: Fel modellbeteckning på jänkarnas bhaub

Vi har i armén i princip två sorters eldledare*. De som gör det från en o-plats (motsv) eller de som gör det från ett pansarfordon. Med en e-pbv leder man mycket riktigt eld framme "i frontlinjen" medan en traditionell e-pluton gör det "bakom fiendens linjer". Denna e-pluton lever och verkar som en jägarpluton, ofta i samarbete med eller underställda jbat/jkomp. Det finns även egrp inom jkomp.

Den stora skillnaden är vad man är bäst på... en drillad egrp kan på några sekunder från en etablerad oplats få iväg sin eldsignalering men om de bli anfallna så är de garanterat pucktvåor då beväpningen är 6 st ak5 och några försvarsladdning21. Detta är ingen styrka att genomföra eldöverfall med.

Jägargrupperna lägger däremot massor av tid på att öva strid, och mindre tid på eldledning/eldobservatörsuppgifter. De har fler vapensystem att lära sig och utrymmet för e-tjänst är ganska litet. Oftast tar det lång tid att etablera o-plats, och längre tid för varje eldsignalering.

Artj är helt enkelt en kompromiss, som man nu har insett inte behövs då det är full tillräckligt att tilldela jbat/jkomp ett e-plut vid behov.

*även om vi även leder eld från helikopter bla

Tack, Danno.

Det var en nyhet för mig, men man lär sig på SoldF.

Var finns dessa (krigs-)organisatoriskt? Utbildas båda dessa typer både på A 9 och I 19, eller utbildas epbvbesättningar på pansarförbanden? Hur såg det ut före artilleridöden?

Varsågod!

Ska börja med att tillägga att min kunskap/erfarenhet om e-pbv är lite begränsad. Jag kan dock mer om den andra sorten så...

E-pbvgrp utbildas (jag kan bara I19 org) på pbat och verkar från en epbv90. De går dock e-skolan tillsammans med artbats eldledare (iaf KB). Så till viss del utnyttjar man fördelarna med att arbeta nära varandra där uppe. Det har länge pratats om att flytta grk och/eller e-grp från pbat till artbat för att hålla all kompetens inom indirekt eld på ett och samma ställe. En liknande manöver har redan gjorts med lvkv90 som tillhör pbat organisatoriskt men utbildas av lvbat.

Hur krigsorgen ser ut nu kan jag inte svara på (finns det någon som kan?) men innan massdöden (när det fanns fördelningar och mer än ett artilleriregemente) fanns det en e-pluton på varje artilleribataljon. Dessa plutoner sorterade under stabskompaniet. Dock var inte planen att man skulle använda sin egen pluton och endast den utan alla e-plutoner lades i en stor pott och placerades/spreds sedan ut över den tänkta terrängen där man trodde att behovet fanns. Ett taktiskt tankesätt handlade om att man hoppas att fienden ska passera o-platsen utan att upptäcka den och sen verka på uh-delarna. Andra taktiker var att minera eller spränga en bro med ingenjörer och sen störa fiendens röjande/byggande mha indirekt eld.

Generellt gällde dock att e-grp skulle befinna sig bakom fiendens linjer och verka därifrån.

Jag gjorde värnplikt i Artilleriet.

Enligt mitt minne skulle inte Artillerijägare vara enbart typ extra eldledning utan också åtfölja jägarförbanden bakom fiendens linjer och ett av huvudmålen för dessa var att det svenska artilleriet skulle kunna få just eldledning mot mål som inte frontförbanden kunde se. Man skulle också använda ljudmätare och ren ljudobservation, motståndarkunskap som t ex fi grupperingsformer och terrängkännedom för att typ gissa vart fi artielleri befann sig. Man skulle också ge denna information till jägarförband och leda artilleri och lätt attackflyg på djupet av fiendens gruppering.

Med allt längre skjutavstånd för artilleriet torde "anser jag" behovet av dessa förband öka om man inte enbart litar till ArtLokradar. Dessutom kan man ju leda framtidens markrobotar.

Jag tror att förbandstypen återkommer vid en upprustning, alternativet vore att låta jägare läsa motståndarkunskap vad gäller artiellerigruppering mm.

Med tanke på artilleriets betydelse i modern strid och dess allt högre mobilitet är det idiotiskt att inte använda särskilda jägarförband för jakt på artilleriförband.

Ljudmätning gjordes av rena ljudmätplutoner. Dessa är precis som e-plutoner utbildade och utrustade för att i sin helhet verka bakom fiendens linjer. Det är alltså fler än bara artj som ska klara av det. ArtJ är i slutändan en kompromiss mellan maximal förmåga att leda indirekt eld (e-pluton) och maximal förmåga att strida på djupet bakom fiendens linjer (norrlandsjägare/lapplandsjägare*).

Ett av skälen (min gissning) till att artj inte längre utbildas kanske är att man inom jägarförbanden nu lägger mer tid på att utbilda den egna resursen (1 e-grp per jkomp? någon som vet?) och inte behöver tillföras e-resurs från artilleriet. Jag vet att K4 regelbundet får sina eldledare utbildade i Boden av befäl från Artbat (A8).

Att ljudmätplutoner inte längre finns kvar beror på att den utrustning som fanns inom FM var gammal och oerhört tungrodd. Det krävdes ca 10 km bredd på en ljudmätbas (jobbar från minnet här) och varje mikrofon var tvungen att mätas in exakt (KVM-tåg alltså). Det skulle dessutom gå tvåtråd från varje enskild mikrofon till beräkningsplatsen. Således handlar det om en jäkla massa arbete och många mil tråd innan man ens kan börja jobba. I det läget är artlokradar betydligt smidigare. Dock ska man inte underskatta ljudmät som är en helt passiv mätmetod och alltså inte kan pejlas på samma sätt som en radar. Med modern ljudmätutrustning (finns det?) kan den typen av förband säkerligen göra nytta.

En rolig anekdot om ljudmät är killarna som tjänstgjorde på plutonerna. Ljudmät innebär fantastiskt mycket matte och för att platsa måste man vara vass som bara den på att räkna. Lägg till arbete bakom fiendens linjer, tung utrustning och skidåkning så inser man att man behöver killar som är vältränade. Nu är det tyvärr så att mängden vältränade mattesnillen är ganska liten så oftast fick man prioritera bort musklerna... det var ett kul förband att jobba med enligt dom som vet!

Sen får du gärna förklara vad du menar om att gissa på grupperingsplatser?


* Jag är utbildad där uppe, och därför vet jag inte hur det funkar/funkade söder Dalälven...

En kamrat låg på DivUnd på K3 som 10 mån eldlednings-snubbe i en vanlig grupp som jag förstod det.

Även BriSpan på I5 har en eldlednings-snubbe med sig på gruppen enligt en annan kamrat.

Jag tror att det är helt rätt att ha kompetens på gruppnivå hos de förbanden.

EDIT: Stavning.

Då artilleriet ingår brigader där spaningskompetens redan finns fördelas eldledning ut på de enheter som har spaningsuppgifter. Eldledning lärs ut till fler och fler olika typer av befattningshavare.
Nästan alla bör kunna rapportera in tillräckligt väl för att arteld ska kunna avges med skaplig accuratess och därefter regleras.

/Krook

Ja, jo, Krook, håller helt med dig, men jag menade:

Alla chefer i mitt GU kompani och alla vagnchefer i mitt IA komp fick sig en snabb genomgång i eldledning, sköts då genom E-gruppen.

Spanings och jägargrupperna har ju till skillnad från till exempel pansarskytte en gubbe i varje grupp som förhoppningsvis lett IE en stor del av sin beffattningsutbildning istf en eftermiddag.

Yes. Låter fair, tycker jag. Det ligger väl i linje med FMs inriktning med både grundläggande färdighet spridd på hela förbandet och med viss spetskompetens hos några befattningshavare.

/Fk Krook

När man ser gamla Vietnamfilmer, så är det ju ofta som folk i skytteplutonerna eldleder, både art och flyg. Oftast plutch, men han brukar väl dö, så det blir Grunten som slutligen sköter detta över en gammal Ra145. Detta enbart utifrån sin egen kända position, X o Y, eller med AMR så blir det väl tvärtom, jag har glömt.
Jag var ju inte själv med i kriget precis, så jag vet inte hur det verkligen förhöll sig.
Dock tror jag mig veta att vanligt sk/span/j, knappast får eldleda under GU. Nu menar jag inte GRK, utan Art och flyg. Nån som vet varför man inte ens låter bassar känna på detta i Sverige?

/M

Nu är väl eldledarna vplare och därmed "bassar"

I många andra länder så låter man YO vara eldledare eftersom det är en ganska kvalificerad uppgift och ett roligt mål för oss prsk


Sen är det skillnad på eldledning och eldobservation. Fast det kan ju Bamse förklara lite bättre. (inte seriefiguren)

Ska vi gissa att det är rätt dyrt att låta tiotusen personer årligen öva på att försöka styra in artilleri och attackflyg, för at inte tala om de kunskaper i orientering, sambandstjänst och så de skulle behöva först...?

Grunläggande utbildning för FAC i kursform verkar ta cirka tre till fyra veckor:

http://www.raf.mod.uk/jfactsu/csedetails.html

http://www.romad.com/schools/JFCC/joint_fi...trol_course.htm

http://www.specialtactics.com/jfcc.shtml

Se även artikel i Blå Dragonen 01/02, där det bekräftas att FAC/TACP-kursen som två svenska befäl genomgick hos JFACTSU var fyra veckor. Notera även att den kursen enbart ger status som Limited Combat Ready, och att mer utbildning/träning krävs för att bli Combat Ready. Man får ej kontrollera flyg utan en närvarande Supervisor FAC om man inte är Combat Ready.

Edit: Stavfel.

I Vietnamfilmerna kommer dessutom granaterna bara några sekunder efter att eldsignaleringen är avslutad...

Det är rätt svårt att leda eld, speciellt om du vill att det ska gå rätt till och att granaterna ska träffa i första skottet. Det svenska systemet kan anses vara lite extra krångligt att lära sig men då får man även precision. Jag är själv utbildad att leda eld enligt nato-standard och det är enkelt, men lämnar stort utrymme för misstag som leder till nedslag utanför tänkt målterräng och till och med "friendly fire".

Precis som Vysotskij säger måste man träna träna och träna på massor av saker för att kunna vara ett eldledningsproffs. Att agera eldobservatör är betydligt enklare att lära sig men även det behöver tränas om man vill bli bra.

Grundläggande utbildning i eldledning tycker jag är en jättebra idé men det saknas antagligen både tid och pengar för att dels tillgodogöra soldaten kunskaperna men även för att upprätthålla den. Det är inget man gör en gång och sen kan för alltid.

Jag har en bild på ett tygmärke från A3. Artillerijägarna - A3!

Så, fixat.

The Swede

När jag var hjälputbildare på underofficersskolan, så hade vi en temadag där eleverna sattes i nödsituationer de inte hade någon utbildning för, men i vilka de ändå skulle lösa ett visst problem. Det kunde röra sig om att använda ett tungt pansarvärnsvapen (för elever som aldrig använt detta), att organisera en räd mot en fientlig stab (för elever som aldrig gjort detta) och sist men inte minst att leda in indirekt eld mot en anstormande fiende. Det man i en sådan nödsituation behöver göra är ju egentligen rätt så enkelt för att man ska få grundläggande effekt i målet. Vi körde med att man kontaktar artilleriet över tråd eller radio, meddelar att man inte är en eldledare men ändå kan observera, rapporterar egen position, fientlig position och vad det är för slags fiende. Efter att granaterna slagit ned så rapporterar man grundläggande eldkorrigering. Man överlåter alltså mycket av jobbet åt batteripersonalen. Om jag inte minns helt fel, så lyckades alla grupper lösa detta på ett sätt som enligt artillerityperna skulle ha lett till att fienden fått indirekt eld i nacken i en skarp situation. Den dagen var för övrigt en dag som rent allmänt gav väldigt mycket utbildning per tidsinsats räknat.

Trial & error, använd hjärnan, låter som en förträfflig utb. form, för folk med som har nått en viss nivå.
Tyvärr är denna pedagogik inte införd i det svenska utb.reglementet. Mycket snäva ramar för egna initiativ, på GU-förbanden. Något bättre i utlandsstyrkan, samt givetvis i Hemvärnet.
Jag menar inte att folk ska få göra hur som helst, men när man lärt sig ett och annat borde man få prova sina sammanlagda kunskaper på ett tillämpat, icke förövat moment.
Kanske OT, men kul att läsa föregående inlägg.

/M

Ja, och detta särskilt som alla momenten skedde under stress, där jag t.ex. gick och slängde artillersimuleringseffekter i närheten av de stackars eleverna och hetsade om hur de snart skulle dö av fiendens eld om de inte skyndade sig. Jag skulle definitivt vilja haft fler sådana dagar, och speciellt då om jag fått några dagar på mig att förbereda eleverna genom att både psykiskt och fysiskt trötta ut dem genom hård fältverksamhet. Iofs så var redan verksamheten i stort uppbyggd så att eleverna fick ta en stor mängd egna initiativ för att bland annat själva prova ut hur olika taktiska lösningar fungerade. Det var alltså allmänt rätt så mycket stressmoment i stil med; "Du hamnade just i en skitig oförberedd situation, det är krig där inga befäl kan hjälpa dig, så vad gör du?" i utbildningen. Det var kanske inte alltid så kul för eleverna, men det gav bra resultat då de inte blev beroende av att alltid ha ett yrkesbefäl i närheten för att få saker att fungera. Det trycktes mycket på att en del krigstida förband (infanteribrigaderna) förmodligen skulle ha yrkesofficerare först på bataljonsnivå (vet inte hur väl det stämmer i praktiken), så det var viktigt att även lägre chefer kunde ta initiativ och fungera på egen hand.

Att det fungerar är jag helt övertygad om. Dock måste man (som jag tidigare tagit upp) ha med precision och tid i kalkylen. Om man tvingas göra en större eldreglering får man ytterst sällan önskad effekt i målet. Målet flyttar sig om det märker att granater börjar dimpa ner i området alternativt flyttar sin in i skydd, i krevadgropar, diken eller pansarfordon.
Ammunitionsåtgång beroende på målets grad av skydd.(SoldF sid 80)
Tiden från att eldsignaleringen inleds till att granaterna är i målterrängen är dessutom avsevärt längre om kommunikationen sker på tal. Med DART rasslar siffrorna bara in i SKERen och om det stämmer med inrapporterade målområden och att staben sagt ja sker beräkningen direkt och pjäserna får informationen. På tal måste b-platspersonalen genomföra en säkerhetskontroll på koordinaterna och mata in dem i SKERen manuellt.

Jag vill bara förtydliga att jag är klart för att alla ska kunna leda eld. Jag är dessutom för att vi ska ha ett starkt artilleri. Jag menar bara att som det är nu kan ytterst få utöver eldledarutbildade samt officerare leda eld. Och jag menar också att det är svårare än det kan se ut i vissa filmer...

Den utbildning jag fick på eldledning var med simulator. På nivån ange x,y,z, dvs mycket begränsad utbildning. Vad mer behövs?

Det är världens enklaste sak egentligen, jag håller med.

Men för att träffa rätt direkt måste du ge en exakt koordinat. Det är väldigt enkelt om fienden befinner sig i ett vägkors eller vatten/vägkors eller annan garanterad punkt på gröna kartan. Om fienden befinner sig ute på en myr och du ligger x antar hm bort är det en annan. Då måste du med hjälp av ak/kv-tåg lägesbestämma dig själv och utifrån den informationen med hjälp av e-skivan beräkna (enkelt geometri men det måste ske snabbt) var fienden befinner sig. Och i systemet vi befinner oss ska vi även registrera målområden och registrera o-plats (SKERen har ett flertal spärrar mot "friendly fire" som måste vara uppfyllda, annars vägrar den skicka riktning/elevation till pjäserna). Det är lite stelbent kan tyckas men å andra sidan kanske vi undviker att få våra egna granater i huvudet.

Till det kommer sbtjänsten som om du ska få granaterna snabbt i målet måste sitta i ryggraden, oavsett om du kör på tal eller DART. En e-signalist sak kunna fylla i dartformatet snabbare än eldledaren hinner ta ut koordinaterna! B)

En e-gruppchef gör lumpen i 15 månader och det är tiden som krävs (minst) för att man ska bli slipad på tjänsten. Att alla i FM borde kunna leda eld skriver jag under på men det är ingen kunskap som tillägnas under en veckas utbildning. Eldobservatörsutbildning borde dock prioriteras bättre än det gör idag.

Det gäller att skilja på att vara eldledare och eldobservatör.
Det enda en eldobservatör måste kunna är att skicka in till b-plats var granaterna slagit ner i förhållande till målet. E-obstjänst är något som inte kräver några enorma utbildningsinsatser och som de flesta, åtminståne alla befäl, bör kunna. (Alla befäl i HV ska kunna verka som eldobservatörer.)

Att vara eldledare är, som Danno skriver, betydligt mer avancerat, då det gäller att exakt kunna bestämma både sin egen och målets position i x-,y- och z-led.

[QUOTE]Sen får du gärna förklara vad du menar om att gissa på grupperingsplatser?

Om du utgår från terrängkännedom plus kartan, plus motståndarens förband och framförallt den typ av förband som ingår i hans artilleri så kan du säkerligen ganska enkelt lista ut ungefär vart hans artilleri kan grupperas. Det var enklare förr eftersom de flesta artilleriförband var dragna bakom fordon men trots det är man någorlunda i behov av vägar, du kan inte ställa dig i träsk och i stenig terräng eller där det är högstammig skog osv, dessutom om du gissar att fi vet vart dina egna mål på ett ungefär är då kan du se vart ungefär som fi artilleri skulle befinna sig i "mask" och alltså inte kunna skjuta. Med mekaniserat artilleri och artilleri typ FH 77 kan du även gissa vart fi kommer att köra undan artilleriet för att dölja det. Sen kan du lägga till ljudmätning, öron och spår samt radiotrafik och fordonstrafik och ganska snart vet du vart fi artilleri finns.

Så tror jag att man gjorde, sen var det en smak/resursfråga. Har du jägarförband som kan slå mot artilleriet eller trossen? Har du artilleri som kan nå målen? Har du tillgång till attackflyg?

Basen i dessa gissningar måste dock vara kunskap om fiendens artilleriförbands grupperingsformer och behov av t ex ytor.

Självklart kan man då också minera troliga artilleriställningar.

Det var säkert enklare förr i tiden mot WP för de förbanden ställde upp på linje eller kloss och sen var det bra så (typ). Nu i väst kan man sprida pjäserna betydligt mer avancerat.

Var säkerligen det jag fick utbildning för då, lite svårt att komma ihåg korrekt namn på saker och ting. Var ett tag sen :(

Precis så gör vi (FM) när vi bestämmer oss för var vi ska placera ljudmät, artrr, jägare, signalspan och annat. Underättelseplanering helt enkelt. Att bekämpa fientligt artilleri är artilleriets huvuduppgift ett, att undvika bekämpning från fientligt artilleri är huvuduppgift två (scoot-n-shoot aka gun-n-run).

Jag fick för mig (men hoppades att jag hade fel) att du menade att man med hjälp av kartan sköt artilleri på alla tänkbara grp-platser.... Vilket hade varit en helt omöjlig uppgift!

Ska inte det första vara tvärtom, d.v.s. shoot and scoot? Det senare tycker jag dock ser korrekt ut. Sedan glömde du det italienska (och möjligtvis även det franska) artilleriets variant, scoot and scoot. ;)

Säg det till ryssarna och se när de plockar fram någon artilleridivision ut sina reserver och motbevisar dig. Åtminstone i Afghanistan så sköt de en hel del enligt karta mot troliga fientliga positioner. Speciellt under de senare åren (när de verkligen började tröttna på de ständiga eldöverfallen), så började deras större konvojer mer och mer likna små fälttåg, där artilleri (som fanns i fort längs vägarna och även ibland följde med i konvojerna) sköt mot alla misstänksamma punkter i terrängen.

En helt omöjlig uppgift för det svenska artilleriet (men antagligen iofs även för det gamla sovjetiska). På 4 artilleribataljoner blir det inte så många ton spränggranater i terrängen.

Hypotetiskt/teoretiskt resonemang:
1. Inom en cirkel med radien 3 km får du in i genomsnitt 10 grupperingsplatser (norrlänsk terräng, pjäser modell större, ej grk alltså).
2. En artilleribataljon har en räckvidd på ca 25 km.
3. Inom bataljonens räckvidd finns det således cirka 80 tänkbara grupperingplatser.

Att från ett grupperingsområde skjuta på 80 mål är att be om att bli bekämpad (i dagen krigföring med artrr och annat mysigt som är gjort för att hitta skjutande förband). Dessutom är det inget som säger att pjäsen inte står i skydd i närheten av den plats du skjuter på samt att du faktiskt träffar.

edit: Självklart menar jag shoot-and-scoot och inget annat.

Speciellt inte om det är "låtsasbataljoner" med enbart 12 pjäser i varje, vilket jag förstått det som. Jag höll på att gå i taket när finska försvaret minskade antalet pjäser från jägarbrigadernas 36 till beredskapsbrigadernas 18, men jag kanske ska vara glad att jag inte tittat närmare på det svenska artilleriet. Snälla, säg att jag har fel och att det är fler pjäser än 12 i varje bataljon.



En sådan radar ser inte 360 grader, utan de amerikanska har t.ex. en spaningsvinkel som ligger närmare 90 grader som jag förstått det. Frågan är även hur bra den fungerar om du börjar räkna in saker som allmäna fel, terräng, väder, störning, m.m. Jag vet inte många ARTHUR svenska försvaret planerat att köpa in, men de flesta länder brukar ha rätt så få av dessa enheter, vilket innebär att varje enhet som upptäcks och bekämpas medför en stor procentuell förlust. Enheterna ifråga är ju även aktiva strålare, vilket avsevärt ökar risken för att de upptäcks, och med tanke på hur värdefulla de är så lär de vara extremt högprioriterade mål både för fiendens spanings- och bekämpningsenheter. Jag håller dock med dig om att det i strid mot en tekniskt kapabel motståndare är klart suicidalt att stå och skjuta från samma ställe under en längre tidsperiod.

Det stämmer att det endast är 12 pjäser i varje bataljon Haubits 77B, men de har högre eldhastighet än många andra pjäser - men om man har fler pjäser är ju sannolikheten större att fler överlever längre.

12/80 bataljonerna hade endast 8 pjäser.....och motsvarade då 2 st batterier.

Man får även större flexibilitet vad gäller gruppering, och kan därför bland annat täcka ett större område.