Innan diskussionen spårar ur är det kanske bäst att läsa domen. Som service tillhandahåller jag de mest relevanta avsnitten:
Utdrag ur Högsta domstolens dom 2004-02-05 i mål nr B 4471-02
QUOTE
------------------
Oberoende av om de nyss berörda bestämmelserna i SäkI varit direkt tillämpliga eller ej, borde MJ vid ett närmare övervägande ha insett att hindret med hänsyn till de rådande förhållandena inte kunde passeras som planerat, utan att detta skulle strida mot i vart fall grunderna för dessa bestämmelser, vilka syftade till att förebygga vådahändelser som drunkningstillbud. Denna på felbedömning grundade underlåtenhet att iaktta en korrekt säkerhetsnivå och att ytterst låta hindret utgå för att undvika vådahändelser får anses ha varit en orsak till att AB drunknade i vattenhindret.
Fråga uppkommer då om det förelegat några sådana särskilda omständigheter som medför att MJs underlåtenhet inte är att hänföra till straffbar oaktsamhet.
--------------------
Det kan ifrågasättas om vattenhindret i den fasta utbildningsanordningen var inrättat på ett sådant sätt att det ens vid normalvattenstånd annat än undantagsvis var möjligt att genomföra enligt grunderna för gällande säkerhetsbestämmelser. Ansvaret för att vattenhindret kom att genomföras i enlighet med en på regementet utbildad praxis och delvis i strid med grunderna för säkerhetsbestämmelserna bör därför inte i första hand läggas på den för dagen utsedde övningsledaren för stridshinderbanan. Det kan också konstateras att de säkerhetsbestämmelser MJ förutsattes tillämpa var förhållandevis svårtolkade. I detta sammanhang kan noteras att de lokala säkerhetsbestämmelserna för stridshinderbanan genom en regementsorder förtydligades och skärptes kort efter olyckan. Dessutom beslutades därvid att vattenhindret inte längre skulle ingå i stridshinderbanan. Vid nu angivna förhållanden framstår MJs på felbedömning grundade underlåtenhet att vidta erforderliga åtgärder för att förhindra dödsolyckan inte som en oaktsamhet av det klandervärda slag som förutsätts för att han skall anses ha gjort sig skyldig till något av de brott som avses i 3 kap. 7–9 §§ brottsbalken (jfr NJA 1966 s. 70, 1980 s. 454 och 1991 s. 163). Han kan därför inte heller fällas till ansvar för arbetsmiljöbrott.
Åtalet mot MJ skall således ogillas.
Av ovanstående kan man dra följande slutsatser: Det åtalade befälet gjorde en felbedömning som ledde till den värnpliktiges död. Eftersom redan förekomsten av vattehindret var tveksam ur säkerhetssynpunkt och säkerhetsföreskrifterna var otydliga utgjorde befälets felbedömning emellertid inte straffbar oaktsamhet.
Även om det åtalade befälet således går fri kan man inte uppfatta domen på annat sätt än att ett tungt ansvar läggs på Försvarsmakten för det inträffade.