Jag har läst rapporten och tyckte man hade en hel del vettiga synpunkter. T ex att det mesta faktiskt är prövat tillräckligt runt om i världen, så att genomföra ytterligare
försök i Sverige känns onödigt. Det finns liksom tillräckligt mycket fakta utan att behöva uppfinna hjulet en gång till.
Visst har etiska rådet rätt i att det finns en gräns för hur mycket utrustning man kan kånka med sig. Ingenting säger väl däremot att
alla måste bära
allting, alltid? Även om en skyttegrupp råkar ha tillgång till pistol, ak, ksp och grg behöver väl inte
alla grupper i
alla vapengrenar i
alla lägen, alltid ha
var sin av
alla pickorna. Inte ens om man delar på sig stridsparsvis.
Nog skiner det som sagt igenom vem som informerat om vad ett prickskyttegevär är. Jag förstår att NI:s prickskyttar är stolta över sin kapacitet och sin yrkeskunskap - men resonemanget känns som man överdrivit komplexiteten av
PSG90 som
vapen rätt rejält. Samt att man måste vara superprickskytt för att ha någon nytta av bösstackarn överhuvudtaget.
Jag har en gång sett en av Sveriges bättre brandingenjörer under förevisning släcka ett helt övertänt rum med en handbrandsläckare. Det kommer jag
aldrig att klara av. Trots det tycker jag inte en handbrandsläckare är helt onödig och värdelös när det börjar brinna i diskmaskinen. Och jag tycker det vore förmätet av brandingenjören att förbjuda mig att ens
ha en brandsläckare jag vet mycket väl hur jag använder - även om jag aldrig kommer att ha vare sig utbildning eller erfarenhet att använda den
optimalt.
Särskilt sniket verkar det när det råkar ligga 700 redan betalda och avskrivna handbrandsläckare av högsta klass och samla damm i ett förråd...
Nu har måhända etiska rådet de facto fått uppdraget att "tycka" och inte att vara vetenskapliga - men i avsnittet om polisens uniformering retar jag mig lite på att slutsatserna genomgående grundar sig på påståenden som inleds med "det synes" och "det förefaller". Inga faktaunderlag för slutsatserna presenteras. Jag kan inte annat än tolka slutsatserna som medlemmarnas "personliga tyckande" - d v s att de helt enkelt inte gillar design och färg på uniformerna.
Man tycks helt ha missat att svensk polis förmodligen har världens just nu bästa polisuniform i m/90-klonen "insatsbyxor/jacka".
Det är nog det enda område svensk polis just nu
är världsledande på, och jag tror faktiskt ärligt att denna uniformering på sikt kommer att efterapas av poliskårer över hela världen. Uniformen är rätt diskret, "allround", stryktålig, smutstålig och tillåter tjänst som på samma pass omfattar såväl letandes bortsprungna barn i skogen som rånarjakter, brottning med fyllon, underredsbesiktning av tung trafik, pensling av fingeravtryck och anmälningsupptagning. Utan att vare sig olja, blod, kolpulver eller lera skämmer ut en. Dessutom har den fickor i vilka det ryms betydligt mer än ett dubbelvikt A4. En patrullerande polis idag har plats för såväl första förband som pocketmask, sjukvårdsmateriel, reservbatteri till handradion och mycket annat.
Att nu gå tillbaka till babyblå skjorta, terylenbyxor och reflexjackor för att det av någon odefinierad massa "synes" mindre provocerande känns lika relevant som om landets sjuksköterskor skulle åläggas att gå tillbaka till långkjol, förkläde och hätta. Hur "snyggt" än medlemmarna i ett etiskt råd personligen än må tycka det är. När svensk polis för en gångs skull fått en uniform det går att vara "allpolis" i utan att behöva ha med sig fyra ombyten och en överdragsoverall - och ändå behöva åka in på station för att hämta "andra kläder" om det händer något utöver vardagslunken borde fördelarna i mitt tycke belysas lite mer.
Vi som började vår karriär i terylenbyxor, vitt koppel och reflexer på varannan millimeter av kläderna har haft tillfälle att jämföra - och det saknas helt enkelt realistiska alternativ.
Som utvikning måste jag f ö få tycka att de reflexer RPS fått för sig att införa på insatsuniformen går fetbort. Inte p g a onödig och överdriven rädsla att vara "måltavla" i en eventuell skottlossning, som är lika sällsynt som att träffas av blixten - utan för att reflexer är som att sätta en bjällra på katten så att hon aldrig lyckas fånga något. Att tydligt se poliser som närmar sig på fyrahundra meters håll må vara "synlighet" - men ibland vill man faktiskt hinna fram och gripa brottslingar innan de hunnit lämna platsen i raketfart. Att alltid vara den som upptäcks först är helt enkelt inte godkänt som polis. Utom i trafiken, då man ändå har en stor, neongul jättereflexjacka att använda.
Resonemanget att svenska poliser numera "bara bryr sig om teknik" och har "glömt hur man pratar med folk" är i mitt tycke på gränsen till en ren förolämpning. Jag som följt utvecklingen inifrån sedan 90-talets första år tycker snarare tvärtom. Däremot har den professionella spännvidden ökat. Att skicka en slipsklädd herre med vit batong och Waltherpistol att gripa automatvapenbeväpnade rånare som man gjorde på 70-talet kanske är lite smånaivt gulligt, modigt (dumdristigt?) och "antiprovokativt" - men är det professionellt? Och är det verkligen omdömesgillt agerande när utvecklingen bjudit på så mycken utrustning och taktik?
Även vad gäller tekniken känns en parallell till vården kul. För mig känns det som att dissa datortomografi, DNA-analyser, och specialistteam, för det var ju så mycket "mysigare och mer etiskt" förr, när husläkaren från "Lilla Huset på Prärien" kom hem till en med sin lilla bruna läderväska och stetoskop. "För han kunde ju prata med folk, han, och knappt några av hans patienter var missnöjda..." Den
mest relevanta, professionella frågan är väl, tycker i alla fall jag, inte vilka patienter som blev nöjdast, utan vilka som blev friskast?
Att etiska rådet är negativ till bildandet av regionala insatsstyrkor tolkar jag även det som en ren fördom. "Förhandlare är bra, insatsstyrkor är dåligt". Man har helt enkelt inte sett sambanden - att dessa är två sidor av samma mynt. En riktigt bra förhandlare lyckas alltid bättre om han för brottslingen uppfattas som ett alternativ till något annat. Och även en "utförhandlad" brottsling mår bättre av att mötas av någorlunda tränade och mentalt förberedda poliser med fler handlingsalternativ än att peppra honom på håll med pistol om han tabbar sig det minsta.
Brottsligheten ser tyvärr ut på ett sådant sätt att regionala insatsstyrkor krävs. Personal från storstäderna kan inte vara överallt samtidigt, och de hinner framför allt inte fram hur fort som helst. Alla jobb man behöver skicka poliser på i mindre län är heller inte tillräckligt vassa för NI, men alldeles för mycket för de annars jätteduktiga poliserna Kjell, 62 och Ylva, 58 med varsin reflexjacka och en liten SIG Sauer de endast använt under de påtvingade årliga tjänsteskjutningarna (och den efterföljande stödundervisningen för att klara skjutprovet...).
De flesta av de regionala styrkorna är faktiskt riktigt duktiga idag, men inser också oftast sin begränsning och konkurrerar i mitt tycke på intet sätt med piketerna och/eller NI. I det nya nationella konceptet för polistaktik finns de olika nivåerna av taktisk förmåga tydliggjorda på ett sätt etiska rådet kanske bort läsa igenom innan de kategoriskt sågar idén med regionala insatsstyrkor.
Kravet att dokumentering skall ske när någon"hotat" med pistol känns i mitt tycke lite som att slå in öppna dörrar. Jag kan inte minnas att jag någonsin höjt mitt vapen mot en människa utan att detta framgått av den löpande texten i en anmälan, eller åtminstone ett PM.
Att ställa ett krav på dokumentation av vapenhot som sådan är väl rätt rimligt och ingen stor affär. Såvida man inte gör som RPS tyvärr ofta har för ovana att göra; kräva att det dokumenteras på en
särskild blankett i en
särskild liggare som förvaras i länspolismästarens personliga kassaskåp och efter
särskilt förhör av förman skall stämplas i fyra exemplar, verifieras i ett dataprogram av 80-talsmodell som kräver två av varandra oberoende inloggningar, godkännande av vakthavande och legitimerad psykolog för att därefter skyndsamt meddelas åklagare, socialtjänsten, JämO, etiska rådet, PAN och Notarius Publicus...