Jag förstår inte hur du kan vara så säker på att invasionsflottan hade sänkts på Östersjön?
Detta är (eller snarare var) en känslig avvägningsfråga, man var överens om att huvudanfallet skulle komma över Östersjön. Det var en nödvändighet eftersom norrlandsvägarna bara skulle ha kapacitet för några få sovjetiska divisioner. Lite förenklat kan man därför säga att man placerade huvuddelen av förbanden i södra/mellersta Sverige för att möta huvuddelen av de sovjetiska förbanden.

Ödmjukast frågar jag dig då om du inte tror att militärledningen hade gjort den bedömningen att "ÖB's klubba" inte skulle klara av att sänka hela invasionsflottan, och därför placerat en stor del av förbanden i södra delen av Sverige?

Ang. "armbågslucka", vet du säkert att detta förfaringssätt ändrades ungefär vid samma tid som IB66 organiserades, och då nästan hälften av brigaderna i södra/mellersta Sverige ställdes som strategiska reserver.

Har du läst länken ovan? Där har du förklaringen till varför jag tror att invasionsflottan, om den kommit, hade sänkts. Det var ingen "Normandie 2" som Sovjetunionen hade mäktat med, utan snarare "Dieppe 2".



Under Kalla kriget så handlade det inte om "militärledningen" utan om "arméledningen", "flygvapenledningen" och "marinledningen". Detta, i kombination med det politiska kravet på allmän värnplikt, ledde till att vi fick en armé med ett stort antal förband. För att motivera detta så konstruerade man en hotbild där flygvapnet och marinen skulle nedkämpas (av vad då?) så att armén behövdes för att ta emot och nedkämpa den enorma sovjetiska landstigningen.



Jag tänkte mer på situationen under 80-talet, då IB77 utgjorde den rörliga reserven medan IB66 hade till uppgift att ta sig till "landstigningsstränderna" och farba för brinnande livet så att de skulle ha en möjlighet att överleva den sovjetiska eldkraften.

Men käre gud! Säg inte att du baserar din teori på en artikel där en fd pilot säger att de var skitbra? Visst att du tillhör spakryckarnas bevingade släkte men lite distans och kritiskt tänkande får du väl ha? Flygstyrkeförhållandet skulle ha varit kanske 3:1 eller åtminstone 2:1 till Sovjets fördel. Eskortfartygens lv-kapacitet ej att förglömma. Det är ju en önskedröm att tro att ett par hundra attackplan skulle lyckas med att sänka den flottan.

Jag antar att det är detta du refererar till:


Det skulle vara intressant att få en källa på ditt påstående om ett "Dieppe 2". Du menar alltså att det bara skulle ha varit fråga om några tusen man som kommit sjövägen?
Enligt "Si vis pacem-para bellum" av Bengt Wallerfelt skulle en styrka om i storleksordningen 30 divisioner ha varit aktuell. Ca 20 divisioner skulle ha blivit tvungna att ta sjövägen pga vägnätet i norr. Förvisso skulle Sovjets transportkapacitet gjort att man blivit tvungen att dela upp styrkorna i två-tre vågor men vi pratar ändå om något i "Normandie storleken" om inte ännu större!

Nej, inte enbart. Däremot sammanfattar den artikeln ganska bra de slutsatser jag drar av en hel del källor. Någon spakryckare är jag inte, däremot har jag förmågan till att lyfta min nos ur det skyttevärn där arméknektarna hukar i väntan på den stora invasionsflottan, om vi nu ska ta till kränkande tillmälen.

Titta på vilka flygplan Sovjetunionen hade. Visst, de hade många. Men räckvidden var inte särskilt imponerande förrän en bit in på 80-talet. Framförallt deras jaktflyg skulle bli lidande av detta. Möjligheterna för attackflyget att slå mot en överskeppning var alltså goda.

Sedan var det inte attackeskadern enbart som skulle möta överskeppningen, flottan fanns också. Framförallt ubåtarna, som skulle ha opererat nära fiendens kust.



Vad sägs om "Si vis pacem-para bellum" av Bengt Wallerfelt? "Vad gällde det specialtonnage som disponerades kunde endast delar av en division överskeppas i en omgång."



Lustigt, i mitt ex av boken står det att "Vägnätet vid den svensk-finska gränsen i Övre Norrland bedömdes maximalt medge en samtidig insats av 15-20 sovjetiska divisioner."



Återigen, enligt "Si vis pacem-para bellum" så skulle fyra - fem divisioner kunna överskeppas på handelsfartyg. Med sådana gör man inte våldsam landstigning, utan man måste ha en fungerande hamn för att kunna lasta ur. Dessa måste alltså först tas och säkras av "delar av en division" som kan skeppas över i landstigningsfartyg. Vid Normandie så var det ett antal divisioner som landsteg i första vågen.

Ok, nu får vi nog bestämma oss vilken tidsperiod vi pratar om. Du pratar om situationen på 60-talet och jag 80-talet.

Jag har nämnda bok, och konstaterar att du har rätt avseende tp-kapaciteten på 60-talet. Men detta var, om jag är rätt underättad, till största delen avhjälpt på 80-talet. På 60-talet skulle det alltså ha tagit fyra vågor för att överskeppa den tänkta styrkan, och då blir ditt resonemang lite mer begripligt.

Sen tycker jag att du är lite väl melodramatisk då du hävdar att man konstruerade en hotbild så att även armén skulle få en uppgift. Även om det var ett revirtänkande så var det inte försvarsgrens-ledningarna, oberoende av varandra, som bestämde försvarsstrategin...

Varför använder du då "Si vis pacem..." som källa? Den behandlar bara perioden fram till 1975...



Redan på 60-talet så kunde vägnätet i norr hantera 15 - 20 divisioner. Det var knappast sämre på 80-talet. En sjöburen invasion är ingen lätt sak att genomföra, och något som man i första hand använder när man inte kan gå landvägen. Inte minst eftersom man även efter landstigningen måste lösa underhållet.

Alltså är det rimligt att anta att huvudanfallet skulle komma över landgränsen i norr med på sin höjd en mindre landstigning i söder, förmodligen i syfte att säkra Östersjöutloppen.



Var den det? Sovjetunionen byggde en del landstigningsfartyg av konventionell typ

Ivan Rogov
Alligator
Pomornik
Ropucha

samt en del riktigt orginella

WIG

Men antalet var inte så stort, och kapaciteten var inte så stor hos de enskilda fartygen. Ivan Rogov kunde ta en bataljon, men man byggde bara tre av vilket endast ett fanns i Östersjön. Så jag är tämligen säker att även på 80-talet så hade det inte varit några divisioner som landsteg i den första vågen. Visst, man kunde använda civila ro-ro fartyg, men även de kräver fungerande hamnanläggningar. Ett landstigningsscenario där man kör rakt in i en försvarad hamn känns inte riktigt realistisk.



Melodramatisk eller inte, det är ett faktum. Varje försvarsgren planerade i princip för att bedriva sitt eget krig, utan att ta någon större hänsyn till vad de andra sysslade med. En intressant bok att läsa i sammanhanget är "Alarm i Atlantvallen" av Bertil Stjernfelt. Den ger en talande bild av hur tyska armén respektive marinen planerade inför den väntade invasionen. Marinen gjorde en analys av var det var möjligt att landstiga. Armén utgick från att överallt där det fanns vatten så skulle fienden kunna komma...

Hur man bäst disponerar sina styrkor beror som bekant på vilka mål man har för krigföringen. Invasion över landgräns i norr är bra om man vill ta de svenska malmfälten, öppna en front i norra Sverige och kunna nå fram till nordnorge, men för så mycket annat är det inte optimalt. Det är möjligt att vägnätet i tornedalen skulle tåla 20 divisioner även om jag är skeptisk till det under stora delar av året och om ens någon hjältemodig bergssprängare får en stund över med vägbankarna. Det finns dock fler aspekter som talar mot invasionen över norra landgränsen som huvudanfallsriktningen. För att få 20 divisioner till svensk-finska gränsen måste man börja med betydligt mer i Murmansk, förmodligen bortåt 30, eftersom finnnarna knappast hade släppt igenom ryssarna godvilligt. Vill man sedan nå sydnorge eller mellan- och sydsverige via landgränsen i norr måste man sedan harva sig igenom hela ÖN och NN med betydande svenskt motstånd och otroligt utsträckta underhållslinjer som till stor del ligger på fientligt territorium.
Har man som mål att ta östersjöutloppen och sydnorge samt att inlemma Sverige i Sovjetunionen måste man ta södra Sverige. Detta kan man inte göra utan invasion över havet och genom luften.
Ingen säger att denna invasion över havet skulle gått särskilt bra för den sovjetiska krigsmakten. Det fanns givetvis ett antal hinder för detta: Det Stolta Svenska Attackflyget, den svenska flottan samt vårt förnämliga fasta och rörliga kustartilleri. Å andra sidan fanns det en del som talade mot de svenska stridskrafterna. Sabotageplanerna mot det svenska flygvapnet nämndes i artikeln ovan och liknande planer fanns givetvis mot både flottan och kustartilleriet. Vidare får man inte göra misstaget att tro att sverige med nödvändighet skulle ha mobiliserat i tid. Flygvapnet och flottan kunde slå ett par slag utan mobilisering, men det var också de som var känsligast för sabotage. Med lite otur för Sverige hade detta sammantaget mycket väl kunnat sluta med att man fick en fiende landstigen och luftlandsatt i södra Sverige. Hade denna fiende sedan kunnat ta någon större hamn hade vi haft ett elände som armen hade haft svårt att reda upp.
Det är ingen hemlighet att hamnarna, flygfälten och det rörliga kustartilleriet var en mycket viktig del av försvarsplaneringen i södra sverige under 1980-talet sett ur markstridskrafternas synpunkt. Strid mot luftlandsättning i anslutning till hamn eller flygfält samt tagande av terräng för rörligt KA vart vad stora delar av armen i södra Sverige tränade på. Hade fienden enbart landstigit vid öppen kust hade det visserligen varit besvärligt, men inte något större problem, därför var enbart landstigning mot öppen kust a la Normandie aldrig det man fruktade mest.
Visst kan flygvapenföreträdare bli lite sura av att armen aldrig helt och fullt räknade med att de skulle klara av att göra sitt jobb, men betänk alternativet, att armen sagt: det är lungt, det här klarar flygvapnet, vadå sovjetunionens samt delar av WPs flotta och flyg? det klarar det svenska flygvapnet på en kafferast, nu flyttar vi hela armen till Kalixlinjen. Hade flygvapnet skjutit den röda flottan i sank och det sovjetiska flygvapnet i bitar över östra östersjön hade detta givetvis varit optimalt ur armesynpunkt men det var knappast något att bygga hela försvaret av södra sverige på.

@BJE

Anledningen till att jag använde "Si vis pacem-para bellum" var för att jag ville ha en konkret siffra på antalet divisioner det rörde sig om. Denna siffra torde ha varit ganska aktuell även på 1980-talet. Du verkar vara mer påläst på detaljerna än vad jag är så jag ska försöka undvika siffrorna ;) .

Jag är absolut inte övertygad att flottan hade sänkts på Östersjön. Det är som Inf är inne på alldeles för många faktorer som kan göra att allt hade skitit sig (mobiliseringstider, sabotage etc.). Det känns därför som ett kraftigt risktagande att räkna med att FV och M hade klarat att stoppa invasionen innan den nått land. Faktum är ju dessutom att man var högst osäker på vilken väg ryssarna skulle ha tagit. Därför höll man ju som sagt en stor del (ca hälften) av förbanden i en strategisk reserv för att även kunna möta ett huvudangrepp i norr.

Argumentet att man konstruerade en hotbild så att även armén hade fått vara med och leka, tycker jag inte riktigt håller. Ifall så hade varit fallet varför hade man då inte bara utgångsgrupperat dem i norr? Då hade de ju även kunnat bygga snögubbar! Det var väl knappast av rättviseskäl som förbanden utgrupperades så att varje län fick sin brigad, eller hur? Sedan vidhåller jag att försvarsstrategin bestämdes av ÖB med respektive generaler för försvarsgrenarna. Det var ju knappast så att vapengrenarna utgångsgrupperade sina styrkor oberoende av varandra. Nu var de flesta Överbefälhavarna bördiga från armén men Torsten Rapp borde ju då rimligen ha utgångsgrupperat huvuddelen av förbanden i norr om han trodde att invasionsflottan skulle sänkas.

@Inf, Pegin

Jag förstår inte riktigt hur ni får ihop det. Visst, fasta anläggningar var sårbara för sabotage innan mobilisering. Så om man utgår från att vi blir tagna med byxorna nere så visst, då kan delar av flygvapnet och marinen m m bli utslagna innan de hinner verka, så att armén skulle behövas för att försvara mot landstigningen. Men de förband som skulle ligga "längst ut" var IB66. De behövde minst fem veckors förberedelsearbete efter mobiliseringen för att kunna överleva och lösa sin uppgift. Hur skapar vi den tiden om vi samtidigt har blivit överraskade av sabotage? För det är knappast tänkbart att det kommer en sabotagevåg två månader innan landstigningen, eller?

Så om man nu ska planera inför att armén ska behöva möta en fiende som landstigit under pågående mobilisering, så är det ju ännu mer väsentligt att man har kvalificerade förband att möta fienden med.

Beträffande försvarsgrenarnas inbördes oförmåga/ovilja att samarbeta så ska man inte underskatta den. Innan milo-organisationen kom till i slutet av 60-talet så skedde eventuell samordning på ÖB-nivå. Under honom så bedrev försvarsgrenarna sitt eget krig. Därefter så hade MB visserligen befäl över alla stridskrafter inom sitt område, men att en tradition av självständighet skulle försvinna över en natt är knappast troligt.

östyskland hade:
12st Frosch klass 600t/11strv/200sold

Polen hade:
1st Grunwald 5strv/200t
22st PolnocnyA+B 3strv/180t/100sold
18st mindre fartyg

Sovjet hade 52st landsättningsfartyg och 151 landsättningsbåtar hur många av dessa som fanns i Östersjön vet jag ej, exempel på ftg är:
1st IvanRogov 20strv/522sold
22st Ropucha 450t/19strv/630sold
14st Alligator 1200t/24strv
22st PolnocnyC 4strv/250t/180sold

i dom 151 landsättningsbåtarna finns tex
28st PolnocnyA+B 3strv/180t/100sold
17st Aist svävare 4strv/1strv+220soldater (45kn)

Detta är siffror från Marinkalender 1990 och ett antal av fartygen var nog inte i bruk men teoretiskt skulle Polacker och Östtyskar kunna landsatt ca 200 T72or på öppen kust dvs nästa lika mycket vagnar som pansarfördelningen i Skåne......

1981 skrämde man slag på HKV då man samlade landstigningstonnage och eskortfartyg i östersjöhamnarna för att sedan segla ut mot Gotland med hela landstigningskakan. Man vänder sedan halvvägs till Gotland för att sedan landstiga på den baltiska kusten. Man var bara ett par timmar från Svenskt vatten och vad hade kunnat stoppa dom om dom åkt vidare? 2 incidentkärror och en bevakningsbåt från KA. Hade dom landstigit så hade Gotland varit Ryskt idag.....

@ BJE: Jag ska försöka förklara min tanke. Armen räknade inte helt och fullt med att flygvapnet, flottan och KA helt skulle lyckas omöjligöra landstigning kust, landstigning hamn, luftlandsättning samt landning på flygplats. Därför valde man att ha betydande armestridskrafter utgångsgrupperade i södra Sverige. Att delar av dessa förband dels hade något lång mobiliseringstid och att de dessutom hade ett behov av kompletterande utbildning innan de nådde högsta krigsduglighetsklassningen eller ens tillräckligt nära denna beklagade man säkert säkert allramest på armehåll, men hellre en fågel i handen än tio i skogen. Eller i det här fallet: hellre IB 66 med vissa brister än inget alls.
En fördel med låg teknologisk nivår är att man blir mindre känslig för störningar av typ sabotage. Om ens spjutspetsar är 12 cm grk m/41 och 8,4 cm grg m/48 är man svår att slå ut! Å andra sidan har man svårt att slå något annat än lastbilsburet infanteri.
Varifrån har du förresten fått uppgiften att IB 66 förbanden behövde minst fem veckors förberedelsearbete efter mobiliseringen för att kunna överleva och lösa sin uppgift?
Snälla, du kan väl säja att armen gjort något bra någon gång? Så kan vi försöka lösa upp alla gamla försvrsgrensknutar. Jag kan börja med att säga att jag tycker att det är jättebra med ett flygvapen som tar på sig en stor del av rikets försvar.

I nr 1 i serien "Sverige under kalla kriget" från FHS. Den är en utskrift från ett seminarium som hölls med ett antal högre arméofficerare, typ fd MB. Jag har den inte själv utan lånade den på biblioteket, så jag kan tyvärr inte tala om vem som stod för den uppgiften.



Armén har gjort många bra saker. Just bibehållandet av ett stort antal brigader av tvivelaktig förmåga (IB66) är dock inte en av dem. Där bibehöll man alltför länge ett stort antal förband i hopp om att någon gång få råd att modernisera dem.

Stridigheterna mellan försvarsgrenarna är långtifrån arméns fel enbart, skulden för detta ligger på alla tre. Har jag gett intryck av att anse något annat ber jag om ursäkt.

Några uppgifter från 1990 har jag tyvärr ej. 1975 var dock Sovjetunionens landstigningstonnage tämligen jämnt fördelat mellan de fyra flottorna med en något större tyngdpunkt på Svarta Havs- och Stilla Havs-flottorna.

Den av BJE nämnda boken påpekar även (vilket är intressant att veta) att IB66M brigaderna som levde kvar tills den stora brigaddödens dagar utgjorde hälten av IB77 förbanden (ursäkt om detta redan kommit upp). Av omtanke för soldaten utbildade man alla beväringar på IB77 men man hade bara utrustning till ca 10 (vilket förklarar hur mtrl kan vara slut efter bara 10 bataljoner skickats över till Baltikum).

Från början ville armén kalla dessa extraförband (rörligare änfoskytte, men klart sämre utrstade än de i min mening mycket mediokra IB77 förbanden) för infanteriregementen. Av regeringen tvingades man dock byta namn och räna in dom i anfallsförbandens skara.

Inf: "det här fallet: hellre IB 66 med vissa brister än inget alls"
Det var ett fullständigt vansinne att grundutbilda 20åringar till Cykelskytteförband. jag köper helt tanken med Lokalförsvarsförband, men ärligt talat det hade varit bättre att man lagt ned dom 10 IB66R för att skaffa splitterskydd till dom 10 brig som blev IB77.

BJE: 5 veckor kan jag köpa om vi talar om fullt utbyggda motståndsområden med skyddsrum och stormhinder och samtränade förband som kan slåss med 100% effekt, men för att bara gräva ståvärn och försvara sig så talar vi om kanske 3-5 dagar.

Hmm en Fjärdedel.... mellan tummen och pekfingret totalt 500 t72 i ett lyft, det hade blivit något att bita i för försvarets beredskapstroppar på midsommardagens morgon :P

För det första: IB 66M var inte ett lokalförsvarsförband, inte enligt förbandsbeskrivningen och inte i krigsplanerna och krigsorganisationen. Att det sedan kanske hade varit bäst att använda dem som lokalförsvarsförband är en annan sak. Inte heller var det cykelskytte, även om det ingick cyklar i förbandet. Bataljonerna i IB 66 benämndes infanteriskyttebataljoner, medan de i organisation 77 benämndes brigadskyttebataljoner. De egentliga cykelskyttebataljonerna ingick däremot i lokalförsvaret. Ett visst mått av hårklyveri och besservisseri helt klart och det ber jag om ursäkt för, men samtidigt ska rätt vara rätt i största möjliga mån om vi disskuterar historia.

Jag håller helt med om att det var en aning vansinnigt att utbilda 20-åringar till tjänst i IB 66, och har ovan argumenterat för att 20-åringarna med i princip samma utrustning men annorlunda utbildning hade kunnat användas bättre som jägarförband. Att de inte hade nått upp till riktigt samma höga klass som Järv m fl är klart(det är nog å andra sidan svårt ?) men de hade förmodligen gett fienden större förluster och själva fått mindre förluster än vid mer statisk försvarsstrid. Att strida mot röda armen från fullt utbyggda motståndsområden med skyddsrum och stormhinder menar jag hade varit mindre optimalt. Att minska en aning på numerären i samma veva hade nog inte heller skadat.
Det var faktiskt heller inte meningen att bedriva statisk försvarsstrid med IB66, inte när vi kommit fram mot mitten av 1980-talet i alla fall. IB 66 var "främst avsedd för fördröjnings- och avvärjningsstrid vid gräns och kust" men det hade nog likväl kunnat bli stora inslag av statisk försvarsstrid med den utbildning och organisation som förbanden hade.

Jodå INF jag vet skillnaden mellan IB66R och CskBat men fakta var att om du tittade på dom i terrängen så såg du ingen skillnad (förutom att IB66R var 10 år yngre )
valet var att INTE utbilda dom här soldaterna ALLS utan istället ha köpt bra Mtrl för pengarna och ha skapat 10st Mekbrig isf 10st IB77

Det hade säkerligen, som tidigare framhållits, varit effektivare att skippa några IB66 till förmån för fler jägarförband. Men frågan gällde aldrig infanteribrigader kontra jägarbataljoner. För att kunna möjliggöra en sådan omstöpning av manskapet skulle det ha behövts ha ändrats lite i den övergripande försvarsdoktrinen. När det begav sig var det frågan om i första hand avvärjningsstrid, sekundärt fördröjningsstrid för den svenska krigsmakten. Att då ta det steget att lägga ned IB66 för fler jägarbataljoner hade betytt att man antagligen skulle ha behövt sänka ambitionen till att i första hand gälla fördröjningsstrid. Beslutet att behålla IB66 ska, för att man ska förstå rimligheten, ses i ljuset av att det bara, som här tidigare framhållits, var en temporär lösning. Ambitionen var att senare modernisera dessa till IB77.
Personligen tycker jag att man skulle ha lagt ner alla IB66 när det stod klart att man inte skulle kunna modernisera dessa, och ha satsat alla resurser på att förstärka skyddet för IB77 som Lanrezac var inne på.

Ja du vet, det trodde jag faktiskt att du visste också med tanke på tidigare inlägg, men för "nytillkommna tittare" dvs den yngre generationen, flygvapenfolk och andra kan det var värt att påpeka såväl skillnader som likheter. Om jag ska fortsätta med skillnaderna så ingick infanteriskyttebataljonerna i en brigadstruktur och hade därför en annorlunda situation avseende olika understöds- och underhållsfunktioner. Åter igen ber jag om ursäkt för besserwisserfasonerna

Att inte utbilda dessa soldater utan istället ha köpa bra materiel för pengarna och skapa 10st Mekbrig i stället för 10st IB77 låter bra i mina öron, men jag tror faktiskt att det hade kostat mer att genomföra någon nämnvärd mekanisering än man sparat på att lägga ner IB 66. Hade det gått att lösa ekonomiskt tror jag rent av att man hade kunnat få med politikerna på det, eller kanske inte ändå. Den universella värnplikten satt riktigt hårt inne i folksjälen.

Det var väl lite åt det här jag försökte komma när jag fick tråden att gå helt OT. B)



Fast nu var det fem veckor för att kunna lösa sin uppgift och överleva. Jag tvivlar på att bara ståvärn hade gett det skydd som krävts mot den sovjetiska eldkraften.



Jo, men hur många fartyg hade kommit fram egentligen? Trots allt så tog det inte lång tid att få attackflyg insatsberett vid U-137 incidenten, och den kom utan förvarning. Sedan så fanns trots allt en del ubåtar till sjöss. Men ok, en eller annan strvplut hade väl kanske kommit i land. Men då kunde vi ha gjort som kaisern sa när han fick frågan vad tyskarna skulle göra om britterna landsteg i norra Tyskland: "Då skickar vi polisen att arrestera dem".



Hur skulle IB66 bedriva "avvärjningsstrid vid gräns och kust" utan att det blir statisk försvarsstrid från utbyggda motståndsnästen?

BJE: Jo men hur lång tid vid en kustinvasion hade det tagit att utveckla full kraft för ryssen???

Och det vad jag ville lyfta fram var övningen ZAPAD81 (tror jag) vad hade hänt om dom inte hade vänt ???? Vi hade förlorat Gotland, Ryssarna hade 10år senare förhandlat med europa om att få behålla Gotland mot att lämna tyskland och polen!!!!

Om man tittar lite på vad landstigningsfartygen har för beväpning så är det en hel del rakart som guppar omkring. Till detta kommer då eldunderstöd från eskortfartygen (de som överlevt ;) ). Så jag skulle säga att det är lite mer eldkraft än vad ett ståvärn är tänkt att stå emot.



Vad jag tror? Att det hade blivit krig i Europa och det vete gudarna hur det hade slutat.

Att Sovjetunionen kunde genomföra en sådan övning är inget konstigt. Men om det hade varit något mer än en övning så utgår jag ifrån att de även vidtagit andra förberedelser som i sin tur hade fått NATO och oss att höja vår beredskap. Så om de verkligen hade tänkt landstiga på Gotland så hade vi med all sannolikhet haft lite mer än "2 incidentkärror och en bevakningsbåt från KA" som mött dem.

BJE: vem hade gått i krig för oss? INGEN så länge det bara. gällt Gotland.


Nej man gjorde inga beredskapshöjningar inte inom Armen flotta eller KA, och den här övningen var ovanlig, mht storlek, Inriktning mm. det enda den genererade var några tidningsartiklar.

Det jag syftade på var att om Sovjetunionen hade haft för avsikt att landstiga på Gotland så hade de gjort mer än att bara samla ihop landstigningsstyrkan. De hade inte kunnat vara säkra på vad NATO hade gjort, så de hade nog höjt garden i Östtyskland osv osv. Dessa åtgärder hade förhoppningsvis lett till att även vi hade fått upp ögonen.

Trots allt så skedde beredskapshöjningar ibland. Jag hade en gång en arbetskamrat som blev inkallade kort efter muck, då flottan tog in krigsbesättningarna till ett antal fartyg precis innan Jaruselski tog över i Polen.

Fantastiskt intressant. Mina synpunkter i frågan finns i den här fantastiskt intressanta tråden. Någon som vet något om planerna att utbilda jbat och njbat på infanteriregementena?

@ Järv:
För Pliktverksbefattningen jägarplutonbefäl krävdes i mitten på 90-talet en muskelsexa. Åtminstone en del av KB på K 3 hade denna uttagning.

EDIT: Ett stavfel.

I mitten på 90-talet utbildades drygt 1500 jägare per år i en åldersklass på mindre än 60 000 grabbar, d v s 2,5 procent. Utöver detta misstänker jag att det fanns ungefär lika många som uppfyllde kraven men av obegripliga skäl inte ville göra lumpen som jägare. ;)

Hur långt man varit beredd att gå i mönstringskrav och icke-frivillighet med jägarförbanden vet jag inte.

Jag låg inne 94/95 vid I22 och har ett mycket tydligt minne av hur det såg ut. Visst hade vi GRK på I22, dock så fick de sin utbildning på K4. Jag minns detta mycket väl eftersom jag snackade med de som var med mig på GBS lite senare under utbildningen. Jag minns även hur lyriska de var över K4:as suveräna anläggningar...