Hej!

Jag undrar om någon kan svara på min fråga..? Min kille (sambo) är med i en insatssyrka och kanske ska ge sig av till Liberia. Han har aldrig varit ute förut och jag har aldrig haft en kille som varit ute.
Jag skulle tycka det var jätteskönt att träffa andra i min situation. Många har kanske varit ute förut och deras tjejer eller fruar vet ju hur det går till. Och andra kanske helt enkelt är lika orolig som jag är...? Frågan är om det finns några träffar för anhöriga?


Linda

Hej.

Välkommen till forumet!!


Oroa dig inte, ni kommer att bli omhändertagna och det kommer att ske träffar där ni möter andra i er situation och blir informaerade om läget osv.
Att ni inte har fått höra något än beror förmodligen på att beslutet inte riktigt är fattat av politikerna än.

Tack för ditt svar!


Linda

Vet du något nytt om IA03's färd ned till Liberia?

Linda

Hej Linda. Kul att du hittat hit.

Även här kan du säkert få svar på många av dina frågor då ett flertal av oss som diskuterar här har varit ute på mission en eller flera gånger.
Var inte rädd för att fråga om du undrar något, det finns inga dumma frågor.

Det man ska veta är att det är inte bara den ene i ett förhållande som åker på mission, båda är lika involverade men den som är hemma har inte samma möjlighet att påverka situationen och kan därför känna frustration när det händer saker.

En annan viktig sak är att INTE tro på det som står i tidningarna, ofta skrivs artiklarna av reportrar som inte ens är i landet utan litar till andra källor och försöker få en svensk vinkel på saker och ting.

Ni kommer även att få telefonnummer till vakthavande motsv. på Swedint dit ni kan ringa om det är något men all sån information kommer ni att få genom förbandet.

The Swede

En annan sak som är viktig att tänka på är att ta allt du läser här med en nypa salt, eftersom nästan allt som skrivs är personliga åsikter och funderingar.
Det finns mycket gött att hitta här, men allt är så att säga inte sant för det.

Mvh Jake the snake

Naturligtvis ska man inte tro på allt man läser eller hör, helt rätt Jake.

Jag flyttar denna tråd till SoldInt.

The Swede

Hej!

Tack jättesnällt att ni svarar.. Jag kommer säkert ha massor med frågor om det väl bli så att han åker.. Vi väntar bara på riksdagens beslut. Men det lutar ju MYCKET att han får åka ned...

Hej Linda!
Om jag förstår rätt, så ska din kille in den 5 januari till Strängnäs?
Det ska jag med och jag e nog inte ensam att känna att man vet absolut ingetíng om vad som kommer att hända :( .

Det jag vet är att vi ska fortsätta våran utbildning eller snarare komplettera den och att vi ska vaccisneras mot det mesta.
Läkarna är inte oroliga att dom ska missa något pga att vi ska ta allt som finns i stort sätt.

Det kommer att anordnas en anhörighets dag innan vi eventuellt åker ner det kan vara en god idé att åka dit för att hitta någon som sitter i samma båt som du.

Det enda vi kan göra nu är att "Gilla Läget"

Men som sgat inget beslut taget som vi vet!?!?!

cea

Hej Wallen!

Ja det stämmer, han ska rycka in den 5 jan i Strängnäs.
Han har berättat om den där anhörigdagen, så det är klart att man ska åka dit och se vad ni gör och eventuellt hitta någon som är samma sits som jag..
Tack för ditt svar!


Linda

Hej Linda....

ang. Anhörigträffar så kommer det ut skrivelser till de anhöriga som soldaterna har fyllt i, dock p.g.a tid/ekonomi brist så kommer troligen den som står som första annhörig att få kallelse brev till anhörigträff. detta för att spara, man förväntar sig från FM: s sida att den anhörig som fått kallelsen kontaktar de övriga anhöriga för att även dessa skall få information....

för att se vad som händer i missionsområdet kan du nog alltd gå in på Http://www.mil.se/int
Där brukar dom skriva dagböcker om vad som händer.... och det är PIO (Press Information Office) gänget som skriver
iaf var det så när jag var i Kosovo... vet ej hur det blir i Liberia

Hoppas allt går bra för dig.....

//

RescueTeam

Jag har hört (av soldater på 1Mek IA03) att anhörigdagen är lördag alt. söndag vecka 4.

Idag fick jag höra av en kompis vars kompis som hade kommit hem från Kosovo (eller vad det va). Att hans förhållande med sin flickvän sprack under tiden och att det var massor i hans grupp som inte förhållandet hade flickvänner varar längre. Nu undrar jag om det är vanligt attt förhållanden spricker? Äh, det är klart att ingen kan svara på men nu blir ju jag orolig... :(

Är ert förhållande sunt och starkt idag så kommer en mission inte att ändra på det.
Har själv haft förhållande med samma kvinna under tre missioner och vi är fortfarande gifta.

Man brukar säga att "trafikljuset" hemma skall stå på grönt. Står det på rött (dvs. den bättre hälften vill inte att den sämre åker.) så kan man nästan räkna med att det blir problem. Detsamma gäller om det står på gult. Står det på grönt så har man bra förutsättningar. Ett förhållande som spricker p.g.a att den ena hälften är frånvarande under sex månader i tvåmånadersintervaller kanske inte hade så goda förutsättningar från första början heller?
Jag har många kamrater som har fått "John dear letters" från sverige under sin tid i missionen, men jag har fler kamrater vars förhållande har stärkts. De säger att eftersom de vet att de funkar ihop under sådana förutsättningar, så vet dom att de har något att verkligen satsa på.

Jag tycker att du är på rätt spår när du använder forumet som frågespalt, det gör kanske att du känner mindre oro inför det som skall hända. Jag hoppas det i alla fall. Glöm inte bort att det som kommer att hålla din kille över vattenytan där nere är tanken på dig.

Lycka till!
Hoppas verkligen att det ordnar sig för er.

Mvh Jake the snake.

Ja Linda, det är mycket vanligt att förhållande spricker, tyvärr. Givetvis beroende på en massa faktorer, men då merparten av de som åker är i den 'yngre generationen' (mellan 20-30) och flickvännen är i regel nått år yngre, så är det inte de bästa förutsättningarna att åka iväg en massa månader och 'tro' att det är okej och att det klara sig nog.
Vi pratar kanske så mycket som upp till 50% (grovt räknat) av alla förhållande kan spricka eller spricker.

Det finns en dålig aspekt till, och det är kanske att förhållandet kan kanske hålla under hela tiden, men tar slut efter det att ens partner har kommit hem.
Det handlar t.ex då om att man har varit med om extrema påfrestningar, sett något otäckt som gjort att man förändrats på ett eller annat sätt. Detta kan i sig upplevas som otäckt av den andre och känner inte igen den man förälskade sig i början. Det kan handla om att Han/hon har fått erfarenheter som gör att den varit iväg inte känner att den vill vara i ett förhållande, alltså en avig sida av det andra.
Allt detta måste man ha i bakhuvet tror jag innan man åker iväg, och det gäller att båda är överens att detta är en risk

Jag skulle väll kunna säga att det är naturligt att det blir så. Svårt att förklara så här till nån som inte har varit med om utlandstjänst eller på nått annat sätt vara borta från sin partner i ca 6mån.
Visst telefon finns kanske ibland, men det räcker inte, inte ens om man kan ringa varannan dag. På LA01 som nu kanske ska till Liberia är nog telefon kontakten ytterst liten då det säkert kommer vara svårt att få tillgång till telefon.

Men som sagt en förståelse av båda parter och en överenskommelse är nästan ett måste innan man ger sig av. Som ett förhållande i övrigt - ska nått hålla får man kämpa, och ibland är det tungt.

Nu blev jag seriöst imponerad av ovanstående text, verkligen bra sammafattat tycker jag!

Dr Phil kunde inte ha gjort det bättre!

Tack för alla svar!
Jag är så glad att jag har registrerat mig här... Ni hjälper mig! Tack ska ni ha!

Jag och min kille har varit tillsammans i 5 år, är förlovade, har lägenhet ihop, har bilar ihop och mycket mer. Jag vet att vi har ett stark förhållande. Men när man sitter ensam så far tankarna iväg och man blir helt rubbad =)

Nu är det nästan den värsta tiden tycker jag. Jag vet att min kille är i Strängnäs men vi kan inte träffas. Skulle vara skönt om han åkte nu till Liberia så vi får detta gjort och de sex månaderna går. Men dessvärre så kan han ju få smak för detta och vill ut igen. (Hoppas inte!!!!) Ni tycker jag säkert är skit dum när jag säger så. Men men.

Jag kommer säkert ha flera frågor.

Ha det gott!

Linda

Under mina tre första missioner hade jag seriösa förhållanden och det fungerade bra. Den sista var jag även sambo.

Men man skall som sagt var inte sticka under stol med att det är jobbigt för den stackars damen som var hemma.

Lycka till, det går säkert bra!

En sak som kan vara frustrerande för den som är hemma och har "telefonpassning" är att man kanske sagt att man ringer någon gång under kvällen, men just när man tänkt att ringa hem så fick man åka iväg som larmstyrka. Sen när man kommer tillbaka till campen mitt i natten så funkar så klart inte telefon, Murphy's Law antar jag, så det dröjer till kvällen därpå innan man lyckas ringa. DET är ingen höjdare precis... Och att man då bara har 5 min på sig att prata eftersom halva pansarskyttekompaniet står i kö gör ju inte saken bättre precis.

Hmm... Lät ju som om jag själv råkat ut för det där.

Nu till helgen kommer han hem och jag har aldrig längtat så mycket efter honom som jag gör nu... Jag hoppas att det här att han åker iväg bara kan stärka vårt förhållande.. Han har inte åkt än och jag håller på att längtar hjäl mig

Jaha.. Ensam igen då... :(

Nästa helg är det ialla fall anhörigdag i Strängnäs. Det ska bli intressant att se hur han har det där.

En fråga: Får alla som åker iväg ett "FN-konto" på nordea?
Vi som har föreningsparbanken... Iofs så kan man säkert lägga in överföringar. Gud, vad jag oroa mig för ingenting säkert...

ja alla som jag har stöt på har fått det på nordea, sedan kan man göra periodiska överföringar till sitt vanliga konto. Eller ange det konto man vill att pengarna ska betalas in på. Kan vara bra att ha ett par fullmakter hemma innan man åker så att ansvarig anhörig kan ta ut pengar på ens konto! fall något skulle krisa med räkningar och annat. B)

Ja i regel får alla ett FN-konto där, såvida de inte redan har ett konto på Nordea.
Men man kan kanske ordna med överföringar och sånt sen.
Men på missionen är det där pengarna hamnar och det är från det kontot man tar ut pengar när man behöver dom under missionen.

Jag gjorde så att min släkting fick fullmakt på kontot och kunde därmed ta av min lön till att t.ex betala min hyra och räkningar och sånt som jag inte vill bry mig om när jag var utomlands.

Fråga banken annars de vet ju allt sånt.

Hej Linda!

Jag skulle bara villa säga till dig att det är helt rätt att du valt att andvända dig av detta forum, det kommer säkert inte vara tillräckligt för dina känslor och funderingar men ett mycket bra komplement. Det jag menar är att här kan du få svar på frågor kring hur olika saker fungerar på plats, även om vi som inte är på plats bara kan spekulera genom vår erfarenhet. Dock kan vi förklara tekniska termer hjälpa till att analysera pressmeddelande etc. Bara det att du tagit denna kontakt visar att ni förmodligen är mogna för den påfrestning som ert förhållande kommer att gå igenom .

Till er andra som skall ner; varför inte visa era kära detta forum så att de kan hjälpas åt, vilket leder till att vi i framtiden kanske kan sänka den tragiska statistiken.

Till Blågul och övriga; jag tycker vi hjälper Linda och övriga anhöriga med all erfarenhet vi kan ge, låt detta ämne hållas vid liv…

Jag själv (liksom många av minna vänner) förlorade tyvärr min kärlek under utlandstjänst, tyvärr berodde det på brist på kommunikation och förståelse för hur den andra parten uppfattar situationen. Jag med svartsjuka och hon med för lite information om vad som hände, inte hände i stort utan vad som hände med mig…

ST6
(många förkortningar blir det, ST står ofta för sjuktransport inom det militära)

Min sambo är i Kosovo nu & jag håller på att längta ihjäl mig. Men man måste se framåt.

Första leaven är om sex veckor och det känns som om väldigt lååånga veckor :(

Men tänk den dagen jag hämtar han på flyget.... :P Vilken glädje!

Så kämpa på Linda!

Hej allesammans!

Detta forum borde man berätta om. Tack vara jag vet om detta är att min sambo är alltid här inne och då har jag varit nyfiken. Tänkte att det kunde vara bra för mig att ha er nu när han inte är hos mig

Har får jag verkligen svar på en gång när jag kriver ngt! Tack till er alla! Tack för att ni stöttar mig!!!

lite ot men endå inte kanske
kanske kan man ha en "anhörig del av forumet"
där endast de som dels är kvar hemma och de som är ute kan skriva i.

Ser ingen anledning för att låsa detta ämne för endast "anhörig del av forumet"?! Visst finns det ett syfte med det också (skapa ett sådant om det nu är så att Liberia missionen kommer att ha tillträdde till Internet!?), men då skulle linda och andra anhöriga ju lika gärna kunna skicka brev eller? Där i mot tror jag att Blå gul skall hålla ett (extra) vakande öga på vad som sägs här, då linda, holmis och andra anhöriga kommer att ha största respekt för diskussionen... som förs.

Linda självklart måste du ta allt vad som sägs (läs, mycket av som sägs på detta forum) med en nypa salt. Vill inte kritisera andra därför så får jag se till mig själv, självklart sitter jag hemma och ”komponerar” ihop de mest spännande texterna. Självklart sitter jag här och undrar om de övriga medlemmarna kommer att reagera som jag vill på det jag skriver…
Men det berättigar inte att jag (för hoppningsviss inte någon annan med utlandserfarenhet heller) har någon som helst avsikt att försköna, rekonstruera eller ge felaktiga uppgifter till anhöriga till någon som är ”på plats”

// ST6

Jag tycker som dig, ST6. Jag kan lika bra skriva brev till min kille i Liberia. Tycker inte man ska "låsa" det här.

Nej, det kommer inte att ske heller. Denna tråden eller nån annan passar utmärkt.

/BlåGul

Vad bra då =)

I söndags var det anhörig-dag i Strängnäs och det var jätteintressant.

Har en fråga: Fick info att när man kommer hem ifrån en mission så packar man ju upp allt och sen så kollar man så man är okej. Sen efter ett år så är det en återträff. Min fråga är skulle det inte vara bra om man fick gå några ggr o prata igenom allt som man varit med om?
Innerst inne vet jag att min sambo är stabil men ändå. Han kan ju prata hur mkt som helst med mig och jag kan ju aldrig sätta mig in i situationen. Kanske bra att gå o tala med ngn som är professionell?

Vad säger ni som varit ute tidigare? Har ni haft behov att prata med ngn?


Linda

Det finns oftast behov av att prata men väldigt få som vill/kan lyssna. Jag vill rekommendera Fredsbaskrarna
Där finns folk som har varit ute som arrangerar träffar, mm för andra som varit ute.
Jag har inte försökt få min fru att förstå och vet att hon inte kan förstå allt men jag har visat på några artiklar och dylikt där andra har talat om sina upplevelser och känslor. Hon har läst dessa och har en viss förståelse om vad jag har varit med om och hur jag kan ha upplevt detta.
Om du visar förståelse för de behov som din anhörig har (det kan gälla att behöva ta ett glas med andra yxor eller att prata med kompisar på telefon eller bara att vara för sig själv med sina tankar), så gör du en väldigt betydelse full gärning.

Det kan ta en stund att landa efter en mission. Ha tålamod och ha överseende men tveka inte att ta upp en diskussion om du tycker att det går för långt.

/Fk Krook.

Personligen hade jag inget behov att prata med nån efter hemkomsten, mer än sina plutonpolare. Man vill träffa dom och prata med dom någre veckor efter man kommit hem. Från att vara 1m ifrån dom i 7mån konstant - till att inte se dom alls är lite svårt att vänja sig.. påminner om lumpen.. men detta var extremt.

SWEDINT eller OPIL, som har ansvaret för utlandsstyrkan har oxå ansvaret för soldaterna när de har kommit hem. Det är lagstadgat numera. Jag kom inte ihåg hurlänge de har ansvaret, men några år var det tror jag. Så under den tiden har du som fd. soldat i utlandstyrkan rätt att få proffesionell hjälp av SWEDINT/OPIL och man kan ringa dom typ närsomhelt och be att få hjälp.

Detta förklaras precis när man kommer hem, på "hemkomst"samtalet, samt så tas det upp och man får på återträffen träffa psykologer som är där och stödjer och finns tillhanda om det skulle vara nått.


detta kan vi skippa.. bara jag som fått piss i huvet
Personligen tror jag, om inget annat händer så är Kosovo inget ställe idag där någon skulle vara med om nått hemskt som t.ex de första Bosnien bataljonerna var med om, asså nått som innehåller stridigheter tex bli beskjuten eller köra på en mina. Visst kan det hända olyckor (vilket det gör oxå) och det finns undantag, men, jag tycker inte du ska tänka på detta speciellt mycke alls, det är inte den sortens omständgheter där nere.. inte längre iaf. och kanske inte varit i vissas ögon.

Jag kom på något mer:

Det är väldigt lätt att vara ute i missionen på sitt sätt.
Oftast lagar någon annan maten, säger åt en vad man ska göra. Alla vet sin plats, sin roll i gruppen. Man vet var de andra är, vad de står för. Alla drar åt samma håll och har samma mål. Man känner sina gruppkolleger innan och utan eftersom man har levt med dem så tight.

Vid hemkomst ändras allt detta.
Jag känner många som har kännt sig ensamma när de har kommit hem även fast de har haft familj. Man kan känna ett utanförskap i förhållande till det civila samhället.
Mycket beror på vilken typ av mission man har varit på och om det är den första man gör eller inte och vilken erfarenhet man har sedan tidigare.

Men som tidigare sagt: det brukar ordna sig.

/Krook

@Kimster: Nu var det väl inte Kosovo utan Liberia som var målet för missionen.

Sorry, jag vart inlåst i kosovo världen..

Ber så hemskt mycket om ursäkt.. Har inte fattat att vi ska skicka folk till Liberia..



..förlåt glöm det jag sa..

Hmmmm


Personer är ju så extremt olika på de psykiska planen så jag tror inte det finns någon standardmall för hur man ska bete sig. För de flesta räcker det med att ha en bra familj och vänner mm omkring sig. Folk som bryr sig och kan ta sig tid att lyssna. Jobbigast själv tyckte jag det var att mina kompisar inte hade någon koll på vad man hade varit med om. Mamma och flickvän mm har ju ofta fått lite brev, telefonsamtal och info på anhörigträffar. Att komma hem och plötsligt ta del av vänskapskretsens ofta löjliga problem som på inget sätt kunde jämföras med kriget i Bosnien som en annan hade upplevt var en annorlunda upplevelse. Ena veckan delar man ut bröd på ett barnhem, sitter i skyddsrummen pga granatbeskjutningar och nästa vecka diskuterar man varför en kaffe kostar hela 16:- på fiket hemma. Inga direkta psykiska trauman som måste bearbetas av proffesionell personal men en omställnings period har man helt klart. Då är det skönt att emellanåt ringa en fn-polare och prata lite missionsminnen med.

Gjorde ett litet utdrag från en hemtenta jag hade för tags sedan, i texten nedan beskriver jag de typer av stress som kan förekomma under uppdrag i kris- eller konfliktdrabbat område. Innehållet är ganska ytlig då uppgiften rörde fler problembilder som kan uppstå för mig som individ eller för mina gruppmedlemmar i konfliktdrabbat land…
Har själv bara gjort en sväng för försvarsmakten (kso2) det jag märkte då var precis som flera nämner ovan att kompisarna därifrån är ovärderliga de första månaderna, dom är en del av ens bearbetning. Att anpassa sig till den civila (normala) världen igen. Jag har sett en betydligt större svårighet med att komma hem från uppdrag där man jobbar mer självständigt eller med en lokal ”counterpart”. Där tror jag att man gör sig en otjänst om man inte tar tillvara på den rehabilitering som erbjuds, om man blivit utsatt för stress. Tyvärr så träffar man fortfarande på män från den gamla skolan som vägrar att medge att avlastandesamtal/terapi skulle vara något för dem, dom väljer ofta den enkla vägen, alkohol.

Basic-, Dysfunktionell-, Kumulativ- och Traumatisk stress.
I Basic stress så utgår man från sina egna förberedelser inför ett uppdrag. Personliga erfarenheter och upplevelser som ligger kvar i minnet tillsammans med den personliga uppfattningen om uppdraget. De personlighetstyper som är mest riskbenägna att drabbas av det är bla så kallade missionärer som beger sig ut på fältet med tron att de skall kunna rädda hela världen. Detta brukar man kalla ”Jehova-komplexet”, problematiken med dessa missionärer är att de ofta tror att så fort de är på plats kommer allt att lösa sig. När de inser sina begränsningar kan det lätt övergå till frustration och kumulativ stress (se nedan) vilket i sin tur kan leda till att personerna i fråga utsätter sig själv och andra för onödiga risker. Andra problem som kan leda till denna typ av stress är flykter från sociala problem hemma denna typ av person brukar i dessa samanhang benämnas Looser. Det man skall vara uppmärksam på hos sig själv och hos sina kollegor är om någon drar sig undan, börjar konsumera alkohol eller starka mediciner detta kan vara en reaktion på stress. För att undvika att utsätta sig själv eller andra i insatsstyrkan för stress så handlar det om att vara väl förbered, alla måste förbereda sig på sitt uppdrag/uppgift samla information om situationen på plats etc. På plats i insattslandet är det viktigt att inte gå ner sig genom att inte äta, sova eller tvätta sig. Det är även viktigt att hålla ett öga på sina kolleger för att så fort som möjligt upptäcka när något inte står rätt till. Dessutom ska det vara en bjussig miljö där det ses som positivt att prata om sina känslor (vilket inte alltid är tillåtet, i alla fall inte i klartext) .

Dysfunktionell stress kan uppstå vid organisatoriska problem på insatsplatsen, såsom informations- och kommunikationsproblem. Anpassnings svårigheter, brist på information pga. kommunikationssvårigheter kan leda till dysfunktionell stress. Vilket kan vara ett tecken på dåligt eller otillräckligt ledarskap.

Kumulativ stress kan infinna sig om man upprepade och/eller under lång tid blir utsatt för påfrestande incidenter. Dessa kan tex yttra sig i maktlöshetskänslor inför hemskheter man dagligen konfronteras med i ett krisdrabbat område. Att dagligen ställas inför situationer som man känner att man inte kan hanterar ex att kontinuerligt se döda personer eller synen av att personer blir misshandlade i ett konfliktdrabbat land. Kumulativ stress kan leda till depression och utmattningsdepression. Dessa diagnoser kan leda till att personen i fråga måste avbryta uppdraget och tas hem för professionell vård.

Traumatisk stress uppkommer ofta vid olyckor eller incidenter som har snabba förlopp så kallade Critical Incident (CI) ex vid trafikolyckor eller att man blir utsatt för granatbeskjutning när man känner total hjälplöshet. Detta chocksymptom kan vissa sig i fyra olika uttryck. I det fysiska stadiet kan man bla uppleva sömn- och andningssvårigheter, migrän, skakningar och mardrömmar. På det emotionella stadiet kan symtomen på en traumatisk upplevelse visa sig på många sätt ex kan man känna sig paranoid och ha skuldkänslor. Känsloutbrott i form av aggressivitet eller okontrollerbara gråtattacker är vanliga emotionella reaktioner. Det tredje symptomet är det kognitiva stadiet där man kan upplever stunder av förvirring och koncentrationssvårigheter. Den sista uttrycksformen beskriver hur en person som drabbats av traumatisk stress beter sig. Personerna kan snabbt förändras från att vara den gamla vanliga lugna vännen till att vid en mindre provokation ta till våld. Bli undvikande av vissa situationer ex inte röra sig ute när det är mörkt eller alltid börja sätta sig så att han/hon har ryggen fri, söka av rum innan man går in etc. Traumatisk stress behöver inte vissa sig omedelbar utan kan dyka upp senare i livet. Man talar då om post- traumatisk stress (PTSD). Vid misstanke om att en person vid utlandsuppdrag har utsatts för traumatisk stress så är det viktigt att följa upp personen när den kommer hem. Professionell terapi kan motverka att PTSD uppkommer senare i livet. För att lindra traumatisk stress är det viktigt att man har en handlingsplan inom organisation. för dessa typer av stress så behövs professionellt stöd därför är det viktigt att man har sådana personer kopplade till uppdraget. Det man kan göra som kollega eller grupp är att man genast efter händelsen har ett avlastande samtal där man skapar sig en och samma bild av händelsen, i detta stadium skall man försöka att inte gå in på känslor då man ofta ännu är i chock. Därefter är det viktigt att inom ca 36 timmar få personen/erna debriefad. Här går man in och tittar mer på känslor än på vad som hänt. Som medmänniska och/eller vän så gäller det att finnas tillhands, att lyssna och inte försöka tvinga fram känslor.

Fan va långt det blev ursäkta!
ST6

Tack för alla svar! Uppskattar det mycket. Det kommer att komma flera frågor...

Linda

Linda 25

Hur går det för dig och pojkvännen??? :P

Hej!
Är i samma situation som Linda, förutom att min pojkvän inte har åkt iväg än. Dina frågor Linda, (har haft liknande själv), och allas svar har varit jätteintressant att läsa...
Det känns som man vet så lite, men det känns också som om man tjatar om man frågar sin pojkvän hela tiden...därför är det bra att man kan läsa lite här!
Jag vill också gärna ha kontakt med andra anhöriga som säkert har samma frågor och undringar inte minst då man en dag sitter ensam hemma och oroar sig...antagligen helt i onödan.

Kram på er alla!
Jenny

Har läst att personalen till LA01 ska vara klar för avtransport 15 februari

http://www.mil.se/int/index.php?lang=sve&c=news&id=19445

Välkommen hit Jenny!
Som vanligt så är det något du undrar.. om precis vad som helst så står vi till ditt förfogande efter bästa förmåga.


Då denna tråd fått en stor generell innebörd så tar jag o nålar den högst upp i listan.

/ Kimster BlåGul

Jo Holmis, det går bra med mig och min sambo. Han kommer åka någon gång nu i början av mars til Liberia. Och det känns ju väldigt jobbigt. Men på ett sett vill jag bara att han ska åka så vi får de här gjort och att sex månader går fort...

Hur går det för dig ch din sambo?



Jenny... Ska din kille också till Liberia?


//Linda

Nej han ska inte till Liberia, inte nu i alla fall. Inget som är planerat vad jag vet, men man vet ju aldrig det kan ju dyka upp nåt....
Aja, är glad så länge han är hemma och sen om det blir så att han får åka så ska vi nog klara av det också!!

/Jenny

Efter ett telefonsamtal under dagen så har jag fått lite klarhet.

Hela IA03 anses vara insatt iochmed att LA01 åker ner till Liberia. Vilket innebär att beredskapen för de kompanier (SN och vissa delar av underhåll som inte fått besked) som inte har någon bestämd rotation till Liberia verkar ha upphört. En insats av SN är inte helt utesluten, men den kommer isåfall (som det ser ut just nu) att vara en planerad mission och kommer rotera ner när RN återkommer från LA02. Inget beslut på detta finns än, bara spekulationer, men dock ganska rimliga spekulationer.
Och Jenny, din blivande sambo kommer antagligen inte beröras av något annat än en högst eventuell planerad mission i februari/mars nästa år. Men han vet inte ens om han ingår i IA03 då längre.

/ Jennys blivande sambo.

Jaha... Nu var tiden inne... Min sambo har nu ryckt in till Strängnäs och åker inatt till Liberia.

Min dag idag har inte varit bra. Usch, vad jag har varit ledsen. Och är fortfarande. Men jag måste tänka positivt. Min sambo vill ju verkligen detta. OM jag var stolt när jag gick igenom Stockholms central med militärklädde sambo och den blå kepsen. Oj oj oj vad stolt jag var...

Men det kommer att bli tufft både för han och mig. Men jag skickade med inplastade kort både på han och mig och bara på mig, som han ska ha i sin bröst ficka... Och förhoppningsvis ska ha tid att någon gång ta fram korten och kolla på .

Längtar ihjäl mig redan nu efter första samtalet....

Ville bara skriva av mig lite.


//Linda en stolt sambo till en FN-soldat

Linda.

Låter som om ni kommer klara det här gallant. Glöm inte att skriva så mycket du bara orkar, finns inget som gör en soldat gladare än att få ett brev från sin kära där hemma.

Och om han lovar att ringa och inte gör det så behöver du inte heller vara orolig, antar att han redan berättat för dig att det ibland kan vara svårt att komma åt någon telefon. Kan garantera att han blir minst lika frustrerad av att verkligen vilja höra av sig men sitter på något OP och bara längtar efter att få slå en signal.

Bra idé att plasta in kort och skicka med, dom kommer vara söndertummade efter bara en vecka annars.

Om du känner dig stolt nu ska du bara se hur stolt han känner sig när han kommer hem

//SN-soldat som är glad att QN äntligen kommit iväg.