Ju närmare man kommer leave-datumen desto otåligare blir man - åtminstone jag, haha! Det lättaste sättet att uthärda ensamheten och alla jobbiga känslor, tycker jag är att aktivera sig och hitta på saker att göra hela tiden. Normalt sett blir jag lätt sentimental och är väldigt känslig, men man lär sig att stålsätta sig. Antar att det är kroppens naturliga sätt för att överleva...

Kan också instämma i att Krigarprinsessans Blogg känns intressant att läsa och samtidigt lite tröstande. På något vis blir man bekräftad i tankesätt, känslor och funderingar. Jag är även nästan dagligen inne och letar nyheter på www.mil.se/int. Många bra och intressanta artiklar!
Dock har jag tur som har en sambo som väl dokumenterar verksamheten och berättar saker för mig. Det gör att man känner sig insatt, förstående och känner sig delaktig. Å andra sidan är det nästan så att man blir lite militärskadad...

Även om denna mission lider lite mot sitt slut, så har jag redan funderat på vad nästa mission blir. Vad jag förstår är det många som blir sugna på att åka igen..och kanske åter igen. Frågan är om det känns lättare andra gången? Någon som har hamnat i sitsen med en pojkvän/sambo/man som har åkt iväg på fler missioner?

Jag funderar också mycket på framtiden och eventuella missioner. Inte i min vildaste fantasi trodde jag att min blivande mans jobb skulle påverka mig och min vardag så mycket. Jag har gjort klart för honom att jag inte är intresserad av att han åker iväg igen och att det är jag och eventuell familj som gäller nu när han kommer hem. Jag hoppas hans prioritering är den samma som min, men jag känner mig osäker. Är det okej att hans val ska vara viktigare än mig och vårt gemensamma liv?

//en som funderar och oroar sig om "han" verkligen är mannen som ska bli far till mina barn

Jag och min tjej har gått igenom de frågeställningar som du beskriver och de är inte enkla alls.

Min sida/syn på saken är följande:

- Det är i princip omöjligt att se in i framtiden och veta vad som komma skall.

- Det är i princip jättedumt av två människor att ställa absoluta krav på varandra. Det krävs stor inlevelse och kompromissvilja från bägge parter om man ska komma fram till något bra.

- Ett förhållande utgörs av två människor och bägge dessa människors val. När jag funderar på min framtid är min tjej en stor del i det jag funderar på men det finns även andra faktorer.

- Det vi gör är en del i det vi är! Om jag inte hade fått göra mina två missioner hade jag varit en annan (och i mitt tycke) sämre människa. De erfarenheter jag fått i US är en del av det min tjej älskar hos mig.

Mitt råd är detta:

Tala med varandra utan att ställa krav och ultimatum! Bara genom att komma överens kan ett par komma vidare.
Efter samtal och diskussion kan ni gemensamt fatta beslut om er framtid.

Lycka till!
/Johan

Hej till er som har någon som är iväg eller varit iväg. Jag undrar lite hur det varit när han (hon) kommit hem? När den efterlängtade dagen kommer, blir det så mysigt som man föreställt sig? Har någon råkat ut för att den hemvändande t ex inte velat gå och lägga sig tillsammans första natten hemma utan föredragit att lägga sig själv? Eller nåt annat jobbigt?

För mig och min tjej var det rätt lugnt när jag kom hem.
Vi umgicks med familjen och tog en pizza senare på kvällen.
Det var bara skönt att få sova tillsammans.
Jag tror det viktigaste var att ta det utan förväntningar.
Vi visste att vi hade en hel sommar tillsammans...

Nästa sommar gifter vi oss!

/Johan