Jag tror att det är viktigt att låta sin man få lov att ha tid på sig att komma in i rutiner och att det faktiskt är ett helt annat liv där nere. Jag tyckte det va grymt jobbigt när jag fick se de första bilderna han tagit nere i kosovo. Då först insåg jag att han va riktigt riktigt långt ifrån mig. Men vi betar av dagarna en i sänder och veckorna går förvånandsvärt fort.
Jag hoppas också att du får en bra start på er mission! Det förtjänar alla som är kvar hemma (givetvis den som åker med)
Det är jätteskönt att vi kunnat höras så mycket som vi gör, nog för att jag visste att det gick att höra av sig mycket från Camp Victoria men jag trodde inte att det skulle vara såhär mycket. En mycket positiv och trevlig överraskning =D
Min pojkvän åker iväg som skyttegruppchef, så han "bossar" över 7 andra.
Jag tror att jag undermedvetet såg till att jag hade alldeles för mycket att göra de första två veckorna som han va iväg, för att inte hinna tänka efter så mycket. Det var nog både bra och dåligt. Bra för att jag som sagt inte han tänka efter så mycket jag var ju på väg att göra något hela tiden. Och dåligt för att jag själv inte mådde bra. Det va skönt att inse att jag va jättestressad över allt som skulle hända och det va fantastiskt att det kom ett gäng dagar där inget va inplanerat och jag kunde komma ikapp mig själv igen.
Det låter väldigt väldigt kul att flytta hemmifrån! Kommer ihåg när jag gjorde det =) Att få lov att styra och ställa i ett eget hem, att få välja sina tider helt själv i alla aspekter! Det är grymt! Men som du säger det kommer nog stjäla en hel del tid och ork. Se till så att du har koll på hur du själv mår, det är så förädiskt lätt att lura sig själv att man mår bra.
Det är inte kul att inse att man inte mår bra. Jag är lessen för din skull att du känner att du inte riktigt har någon att prata med. Jag kommer finnas här hela tiden. Om jag inte missminner mig så kommer våra karlar vara iväg ungefär lika länge? Min kommer hem i slutet av oktober iaf. Det är bara att höra av sig! PM is the shit =D
Det är svårt det där med att man inte har någon som sitter i exakt samma sits som en själv. Mina vänner är bra, men de förstår ju dock inte hela konceptet med att ens pojkvän är iväg 8 veckor i sträck och i ditt fall antagligen längre =( Mina vänner satsar på att få mig att skratta när de inser att jag inte mår så bra =) De som är singlar har hittat ett perfekt sätt att få mig att skratta när jag gnäller lite över att han varit borta länge. De svarar jämt "Du har iaf en pojkvän!" Hur kan man låta bli att börja skratta då och inse att man faktiskt har det ganska bra ändå =)
Jag tycker det är toppen att du bestämt dig för att göra lumpen! Jag tycker det är väldigt starkt av dig med tanke på allt motstånd som du möter. Jag tycker verkligen att man ska genomföra de drömmar man har! Jag hade inte gjort det jag sysslar med idag om jag inte gjort lumpen. Det är ett som är säkert. Jag hade inte varit samma, hyffsat självsäkra, starka, positiva, "jag-fixar-allt" människa, om jag inte gjort det.
Så strunta i de som säger att du inte kommer klara det eller bara har negativa saker att säga om värnplikt och försvarsmakt. Lyssna på de som väljer att ge dig någon form av support!
Det där med mycket "skriva-sv-sig" känner jag igen =) Det blir väldigt lätt så när man har hittat ett forum där man kan ventilera saker som man inte kan på andra ställen.
Ta hand om dig!
QUOTE (MariaO @ Mar 17 2007, 12:35 )
Jag är mäkta stolt över dig och jag är även avis och jag beundrar dig. Du är stark.
Hoppas jag får en lika bra start på missionen som du..
Det känns bra för mig att veta att ni har så mycket kontakt och att du får höra hans röst så ofta. Då vet jag att du mår bra och det mår jag bra av
Vad var det för befattning han hade nu igen? Eftersom han fått ner sina soldater nu :P
Jag förstår att du haft det tungt.. du menar psykiskt angående att han åkt och sen massa skola/jobb på det också? Man måste få en chans att varva ner, pussla ihop sig typ.. Tror jag kommer behöva det. Kommer ha fullt upp med jobb och flytt till lägenhet + inreda efter han åkt. Har iaf tagit semester den dagen han åker, bestämde mig för att jag följer med så långt det går. Känns som det enda rätta.
MariaO: Längesen man hörde av dig här.. vid liv?Varför jag inte varit här ett tag är pga att jag för det första har varit chef för lagret (där jag jobbar) som varit mycket krävande, stressande, slitande osv. För det andra så hamnade jag i en liten svacka i helgen som varit och mådde dåligt. För det tredje så upptar mina tankar och tid utav min pojkvän. Även om han är på Livgardet och utbildar sig.
Jag skulle jättegärna ha en kompis som bor i mitt område som oxå har sin pojkvän/flickvän på utlandsmission. En som man kan träffa, dela med sig till,ringa när man mår dåligt, peppa varann osv. Nån som förstår bättre än andra vad man går igenom.
Sedan så har jag ju bestämt mig för att mönstra och även skickat in min ansökan. Dock så har jag det enda och bästa stödet ifrån min pojkvän. Min syster är typ "ok, va kul", medan min bror är "ok, jag bryr mig inte direkt" och "vad ska du göra där du som är tjej?" osv, mamma är mer "jag stöttar dig, men gillar det inte" och "va händer med ditt jobb och lägenhet under tiden och efteråt?". Pappa.. ja, han vet inget alls. Han är den som kommer skrika högst och mest, gnälla tills jorden går under och .. ja, ni kanske får er en bild. Det kommer bli hemskt. Det kommer kanske inte så lägligt med att jag flyttar till eget, men vad gör man? Min pojkvän har gjort lumpen, jobbar inom säkerheten och har alltid sagt att han saknat nåt efter lumpen och ska nu får åka på utlandstjänst. Hur kan man undgå att inte bli påverkad? Den glömda glöden började glöda allt mer tills det började brinna igen och nu är det en fast, stadig eld.
Som sagt, enda stödet jag har är min pojkvän. It sucks, men det är det bästa. Han är en man, det motsatta könet.
Och nu har jag skrivit av mig här, var inte direkt tänkt så. Mycket babblande
Jag trodde nästan att denna dagen aldrig skulle komma, alla dessa månader... Jag är helt tankspridd idag, hällde en nykokt kopp te över min hand till frukost men blev inte lack för det, jag vet liksom inte hur jag skall börja ta tag i den här dagen, är jättenervös men ännu mer glad!
Ni vet gå och köpa gardiner en lördag förmiddag och sånt.. 
Vi har kommit stärkta ur denna erfarenhet och vi ångrar inget någon av oss! Han vill fortfarande åka igen men det dröjer tre år till i alla fall.. och har jag tur då så kommer jag precis ha börjat nytt jobb så jag har mycket att pyssla med då också. Är klar med min utbildning om en så där 2 och ett halv år nämligen. 
Tokkära!!