känner mig lite tom, lessen, ensam idag. jag trodde jag skulle klara det här bättre. har ju gått så bra tidigare. jag vet inte varför, men såhär mår jag idag. ändå så är det bara första dagen på livgardet/utbildningen för honom. en klump i magen & bröstet. vet att han har det bra, har kul & ser fram emot det här. känner att efter det här så vill jag aldrig släppa honom, om han åker så åker jag med - därmed basta. & om han är hemma så ska han va med mig. är bara så att han får mig att tappa andan & utan honom går jag under.. rent ut sagt.

men jag klarar det här, vi klarar det här *liten tår i ögat*

damn, får rycka upp mig. förstår inte vad det är med mig.. kanske är så att jag är avis på honom. har insett att jag fått ett stort intresse & sug. jag vill mönstra & göra värnplikten, jag vill ut & leva, ut i världen & få kunskap & äventyr. känner att jag tröttnat på mitt alldagliga arbete. har inte kollat upp värnplikten så mycket än, men vill gärna bli hundförare.. men det går väl aldrig om man har pälsallergi? har iaf blivit sugen på alla artiklar om afghanistan & kvinnorna som är där nere. vill oxå va med!

Hej Maria

Jag vet hur det känns! Det e lite kämpigt i början men det går över och kommer tillbaka och går över igen... Min sambo har gjort drygt halva sin mission nu men ändå e jag rätt nere just nu i alla fall, även fast det har varit bra tidigare...

Jag skickar en stor kram till dig från mig!

Kristina

nu blev man jätteglad & det pirrar i hela kroppen & hjärtat (+ lite tårar i ögona då oxå!). han ringde trots att jag trodde han skulle va helt slut & upptagen.. hördes inte så bra med grabbarna i bakgrunden, men fick veta ett & annat han gjort idag. bästa bitan va innan han sa hejdå. han sa "& du.. jag älskar dig" vem blir inte glad att höra det & att den man älskar säger det med andra runtom dig.. ah, happy pappy deluxe (som jag säger).

& stort tack till dig kristina. vet ju såklart att det kommer gå upp & ner, men jag har varit så glad & positiv inför det här & honom tidigare. helt plötsligt vände allt. man kan va lite koko ibland glad att man kan prata med er fina människor här som förstår en!

en lika stor kram skickar jag till dig kristina & hoppas den värmer en bit iaf, som din gjorde

Det verkar som att du och jag sitter i samma sits Maria, utbildningsfas nu och sen borta tills långt inpå hösten...

Det är en fantastisk känsla att få höra de där orden av den man älskar! Det betyder så galet mycket. Jag fick ett samtal innan min pojkvän skulle socialisera lite med sin nya grupp. De verkar ha det bra och jag tror att våra respektive kan vara lite "off" från det civila livet just den här veckan och några framöver, det är ju så mycket nytt och spännande i deras liv just nu. De har ju massor med nya människor som de ska lära känna och samarbeta med.

Jag trodde inte att jag skulle vara tvungen att aktivera mig redan nu, men det är verkligen tomt hemma... Nästa vecka blir nog bättre dock, mycket plugg och mycket jobb

Nu ska jag återgå till mitt studerande och vänta på det där gonattsamtalet jag blivit lovad ;)

*editerat för att jag inte kan läsa ;)

Tack Maria, det gjorde den!

Kram
Kristina

jaså, där ser man.. vad för utbildning är din man på & vart ska han?

de där orden.. de är de bästa! speciellt när jag mådde lite dåligt igår förstår dig helt på din punkt & såklart det kommer kännas lite eftersom man varit så van med allt det civila förut. jag ska iaf pina mig igenom det här. får ju ut mycket av det & sen så blir han 'skyldig' mig nåt om jag vill ut nånstans. oerhört glad att han stödjer mig till fullo om jag väljer att mönstra/göra lumpen

jag aktiverade mig väldigt tidigt, men jag ville sätta mig in i det hela så jag visste vad som gällde & kommer att gälla, samt vad det hela går ut på. dessvärre så blev jag för sugen & avis ist - vill oxå åka

det är oxå skönt på ett konstigt sätt att vara sjuk nu. man orkar/kan inte tänka så mycket klart & all tid går till jobbet & sen hem & 'dö' i sängen.. men den smärtande känslan finns alltid gömt i hjärtat. saknar honom jättemyket nu, mer än vad jag brukar

hoppas ditt gonattsamtal var hur underbart som helst

Min pojkvän ryckte in på Gardet i måndags, ska åka ner på KS15 som gruppchef för en skyttegrupp.

Jag tror att jag har fördelen med att veta hur det känns att vara på "andra sidan" jag har ju både gjort lumpen och jobbat som officer, så det där med att inse att 25 minuter telefon på kvällen är mycket tid för honom trots att det inte är grymt lite tid för mig, det har jag väl klarat av trots att jag inte gillar det ;)

Självklart ska du göra lumpen om du vill! Jag rekomenderar det varmt! Spelar inte så stor roll vilken tjäns man har bara man gör det! Det är min bestämda åsikt Och det är nog helt rätt att läsa så mycket man kan komma över om hur de har det, jag har läst ett gäng resedagböcker som andra har skrivit för att bilda mig någon form av inblick i vad det är som händer där nere.

Jag blev galet sugen på att åka ner med, sökte lite vakanser men insåg att jag inte skulle få åka. Har dessutom galet mycket med skolan och så här hemma... så jag får väl vara den som bidrar med normalitet i vårt förhållande när han är iväg

Jag har ett gäng polare som har liknande erfarenheter (en vars pojkvän jobbade i thailand i 6 månader och en som har ett riktigt distansförhållande) som har lovat att aktivera och ta hand om mig

Det är klart att man saknar den man tänker dela sitt liv med, det är ju helt normalt. Jag har inte hunnit vänja mig vid att sova ensam i sängen.. det är nog mitt största "problem" just nu

Gonattsamtalet var fantastiskt! Tror att det kommer bli ett sånt ikväll med ;)

min pojkvän ryckte oxå in i måndags, men han ska ner på fs13 dock.

lyllo dig kan jag bara utbrista, även om det bara är en viss fördel & kanske inte i så stor utsträckning ändå. du har iaf förståelsen & är inte lika "orolig" som mig.. jag fick ett kort telefonsamtal i måndags, igår hörde jag inte av honom alls. har börjat inse att jag måste skapa mig en vardag utan honom, för hittills har den varit om bara honom. svårt & tufft! men bara 2 dar kvar & sen fredag kväll.. då får jag nog se honom.

varför ville du göra lumpen om jag får fråga? skitskönt att kunna fråga någon av samma kön & som gjort den! har massa frågor & undringar. va det jobbigt att duscha med killar & finns det duschdraperi? (läst nåt sånt). sen hoppas jag att killarna tar emot en som en egen nästan. att läsa resedagböcker från folk som redan är/har varit där nere är superbt. jag visste inte alls hur det va där ner föränn jag läst & sett bilder. verkar så harmoniskt & trevligt där, blir rätt avis faktiskt.

så du pluggar, vad för nåt? lite svårt är det ju med tanke på tid & intresse för två saker samtidigt kanske.. jag funderar på hur jag ska meddela mina chefer att jag vill mönstra/kanske göra lumpen. snacka om länge man är borta från jobbet då. föresten, ni bor ihop?

glad att du har vänner som gör sånt för dig. för mig är det kämpigt när ingen alls i min omkrets förstår. till & med min brorsa & en av hans kompisar verkade nedlåtande angående mitt intresse för lumpen, men det har gått över nu.. insåg att de har ju inte gjort lumpen så vad vet dem & då betyder inte deras åsikter nånting.. mitt största problem nu är inte som ditt, men ändå lika jobbigt nog. vi hördes alltid av varje kväll på telefon eller annat. nu är det svårt att va ensam & inte höra nåt. men bra början på ett mer självständigt liv & inför när han åker. har läst en krönika om en tjej som har sin kille på mission, det går fort, men är ändå kämpigt delvis. så jag tror på det här. man ska inte tänka så mycket på att det är 25 dagar kvar nu, eller att han inte hört av sig på tre dagar eller varför han inte svarat på mailet/brevet än. men man kan ju lätt bli lite paranoid.

fick du ett lika underbart gonattsamtal igår då? rejält avis på dig.

Hej Maria

Jag håller med om att man kan bli paranoid över att han inte ringt eller svarat, min sambo e just nu ute på någon resa och har inga kommuniaktionsmöjligheter på typ en vecka... men han hade lyckats få tag på en dator idag o skickat ett mail i alla fall *glad*.

O jag kan bara säga att jag e rejält avundsjuk på dig som får träffa din kille på fredag, själv får jag vänta drygt en månad till...

Sköt om dig!

Kristina

hej kristina

är ju så van med varje kväll eller nåt över internet osv. men jag ger honom eget utrymme & vill inte störa i hans utbildning. han är ju säkert upptagen väldigt mycket & även väldigt trött varje kväll (skaffar sig säkert massa kompisar också hehe ). men du vet iaf att din sambo är ute & kan inte nås eller ringa dig osv. du vet det. underbart iaf att du fick ett oväntat mail utav honom, lyllo dig tjejen!

& jag förstår att du är/blir avundsjuk.. jag förstår det sååå väl jag har ju turen att se honom varje helg en tid nu, men snart sitter jag i samma sits som du & då är allt nästan över för dig säkert. livet är bittert, men man växer & överlever. jag ser alltid fram emot att kolla in här varje dag, för ni här är min andra familj. den familjedelen som förstår & ger tröst osv. så jag vet att du klarar en månad kristina, för jag finns här & peppar dig om det skulle va nåt!

Varnar redan här för en mindre uppsats

Självklart ska man skaffa sig en vardag utan dem, eller kanske inte en vardag utan dem mer en vardag som finns där för dem när de kommer hem. Jag vill iaf att min pojkvän ska kunna ramla in och känna att han är lika välkommen då som han är nu, med allt med vänner, skola, kår, familj osv osv.
Jag kan lova dig att det är tufft trots att jag fattar vad han håller på mig och inte är orolig för honom på sättet att han ska göra illa sig och sånt. Jag har insett idag att jag är lite schåpig tydligen

Nu till alla frågor om lumpen Jag ville göra lumpen för att det kändes som en sak som jag skulle kunna tycka va kul och givande att göra (Jag ångrar mig inte en sekund) + att jag inte visste vad jag skulle göra annars.
Jag tyckte inte att det va jobbigt att ducha med killarna, mer de som tyckte att det va jobbigt och försvann från duschrummet om de hade möjlighet. Vi hade inga draperier i den kasernen som vi bodde i först men den andra vi bodde i hade men inte min sista under lumpentiden.. så det kan variera. Men nu förtiden så SKA det finnas i alla duschar, det handlar om personlig integritet osv. Jag har själv satt upp draperier i en hel kasern för att de värnpliktiga skulle få det som de har rätt till. Ibland lönar det sig att tjata. Det är en rättighet man har och då ska man få den också gäller att prata med rätt person bara
Är man bara sig själv och bjuder på den man är så löser sig allting. Jag hade inga problem med att det va grabbigt under mina 15 månader.. men jag vet tjejer i min plutom som hade det kämpigt. Men kämpa på visa vad du går för och ta ingen skit.

Jag har oxå läst massor med resedagböcker. Och det har hjälpt mig på samma sätt som det hjälpt dig. Man får en annan förståelse för vad som händer där nere.

Mönstra kan du ju göra utan att berätta för chefen... om du sen får en befattning som du vill ha så kan du ju säga till då. har du en tillsvidareanställning är ju din chef tvungen att ge dig tjänstledigt (jag förutsätter att det gäller för tjejer som gör det frivilligt med, du lyder ju trots allt under lagen om totalförsvarspliktiga när du signat pappret..... om jag inte missminner mig... )

Jag läser folkhälsovetenskap ska börja min 4e termin nu på måndag. Vännerna är fantastiska =) Synd på din familj, men du ska ju göra det du vill! Inte det som andra vill att du ska göra. Välj vilka personer du lyssnar på och gör dina egna val så brukar saker lösa sig, och du förlorar ju inte något annat än en dag om du mönstrar och inser där att du inte vill. Det är ju bara att bomba på med saker som du känner och tycker här eller i pm eller msn eller vad som helst.. vi sitter ju i samma båt. Kan man hjälpa varandra så ska man! Det är min bestämda åsikt. Ofta blir man ju lugnare av att höra någon "neutral" säga att det inte är någon fara.

Jag och pojkvännen "bor" typ ihop, lite oklart Vi har inte varit tillsammans så länge, men efter dagen vi insåg att det skulle bli vi har vi sovit ifrån varandra 8 nätter kanske... så det är en stor omställning där för min del. Vi är ju båda två vana vid att finnas i närheten hela tiden, vi pluggar på samma skola, umgås i samma kretsar "bor" ihop. Nu har han lyckats hyra ut sin lya i andra hand med så när han kommer hem så är hem hos mig så snart bor vi väl ihop på riktigt ;)

Vi har lyckats höra av oss till varandra varje dag hittills och förhoppningsvis så hinner han hem imorronkväll och hänger med och lämnar nycklar och så till hyresgästen. Sen tillbax och sen hem igen på fredag. Men vi får se vad som händer. Kan kännas lite overkill, men det är en mysig sak iaf och det gör mig glad om han kommer hem en kort sväng. Vår helg kommer ju försvinna till tentaplugg, jobb och festande på olika håll.. så all tid tillsammans är positiv.

Vad var det för krönika du läst förresten?

Nu ska jag nog runda av min lilla uppsats här... Va inte riktigt meningen att det skulle bli så långt

Hej allihopa!!

Det var ett tag sen jag var här sist.. Efter min killes första leave. Nu har han varit hemma två gånger till och det är nu "bara" sju veckor tills han kommer hem för gott!!
Då har vi klarat nio månader +utbildnig.. Och vi är mer kära än någonsin och vi blir sambos på riktigt när han kommer!!

Hoppas ni har det bra och att ni andra klarar det lika bra som vi gjort!!
Jag vet att det är ett tag kvar men det känns överkommligt..

Alla ni som har era partners ute eller om dom ska åka så kan jag trösta er med att det går faktiskt ganska fort men det kan vara jättejobbigt i mellan åt. Det kommer att gå upp och ner.
På hans två veckors leave i november åkte vi till Rom bara vi två, det kan jag absolut rekomendera att åka iväg och bara vara med varandra ett tag. Det behöver man!!

Lycka till allihopa!!

Kram

Skönt att höra att det går bra för par som genomlevt det här! Det lät ju som en fantastisk idé att bara åka iväg på tu man hand. Det känns som att det blir så mycket måsten och ska annars. Självklart vill den som är iväg träffa mamma/pappa/kompisar osv osv med.. men någonstans måste väl partnern få lov att bli prioriterad.

Jag tror att tiden kommer rulla iväg när man kommer in i rutinerna, när man själv gör saker och aktiverar sig och kan tänka att "nu är det bara 25 dagar kvar sen är han hemma igen"

Jättekul för er att ni ska flytta ihop och allt som kommer med det! Stort grattis!

Ett annat tips är att ses "närmare".. (Funkar inte med AFG, de har ingen R&R)

De gånger jag varit på Balkan har jag försökt att anordna så att min käresta kunde komma ner.. Ja, det fungerar ju inte så att man kan semestra i AO:t och se var man jobbar men vad vi gjorde var att hon kom till Budapest och jag spenderade min R&R där med henne. För mig blev det bara en bussresa över natten för att möta henne där. Detta gjorde att vi sågs oftare än bara när jag var hemma på LEAVE. Under min första mission så besökte hon mig under två R&R och en av mina tre leavar spenderade vi i Kroatien.. Dvs långt från alla andra måsten hemma...

Just det, under SFOR tiden så kunde man få lite bra rabatter på hotellen och med flygen.. (Travel borde veta)
Bara ett tips från läktaren..

Vad är en R&R? Och hur funkar det med dem? Lät ju som en bra lösning iaf, båda får ett break från det man håller på med och kan träffas lite oftare.

Det betyder Rest & Recuperation, dvs en kortare ledighet= 60 timmar på annan ort, kan man säga...

älskar uppsatser, iaf från dig.. härlig läsning må jag säga! - btw, varning för uppsats här oxå

det är samma för mig, vill precis som du att han alltid är välkommen osv. vi älskar ju våra män, så det är kanske lite självklart också men för tillfället måste jag hitta på nåt annat som upptar mina tankar & sysslolösa tid som är nu & som kommer mer av senare. en glad sak är att ca 1½ vecka efter han roterat ner så flyttar jag. det kommer ta mycket tid. sen har jag tänkt börja träna mer utanför jobbet (fysiskt jobb 8h/dag är rätt slitande ändå förstås). annars vet jag inte.. varför jag känner mig lite lessen inuti är rätt så oklart. är väl att man kommer va långt ifrån varann osv. men det är rätt meningslöst när man älskar varann & bestämt sig att man ska va ihop trots allt osv. men känslor är bra mystiska ibland. vad menar du med schåpig mer exakt?

trodde man hande bättre svar på varför man vill göra lumpen som tjej, men det är ju äventyret & att det är nåt kul för det mesta. jag har känslan att det är nåt bra, att jag får ut nåt av det.. & om jag inte gör det så kommer jag ångra det, även om jag bara gör lumpen & inget mer efter det. så efter inflytt skickar jag in papper om mönstring, hoppas man får komma dit bara. tror jag har en liten fördel eftersom jag jobbar som lagerarbetare för tillfället sen ett år snart. & jag kan förstå det där om att duscha tillsammans, är nog mer killarna som blir nervösa, hehe. hoppas för alla att det finns draperier, då slipper man att det tar tid & allt blir jobbigt. men en bra erfarenhet för dig att få både & på olika kasern (vad betyder det ordet egentligen? har lite svårt för alla benämningar & ord). då vet jag hur jag ska va med killarna, mig själv som bara fan! jobbar själv med grabbar på jobbet.

tack för rådet om att berätta eller inte, smart det där hörru. jag är fast anställd & hört av mannen min om att de inte kan säga upp en utan bara bevilja tjänstledighet & så. sen måste det väl gälla för tjejer också det ska ju inte va nån särbehandlig. så det är bara att anta tycker man.

vad kan man bli om man läser folkhälsovetenskap då? det säger mig inte så mycket just nu. jag tror jag får skaffa mig nya vänner som dig så jag får mer förståelse från nåt håll. kämpigt när ingen är intresserad att lyssna eller förstår när jag ropar på uppmärksamhet eller tröst utan att säga det rakt ut. jag har iaf bestämt mig för att lyssna på folk omkring mig & se vad de har att säga & vad för råd de har; familj, vänner, pojkvän & här på forumet. dock så kommer jag mönstra. det viktigaste va om jag kunde behålla min lägenhet jag snart får.. sen får jag se med jobb sen om/när jag gjort lumpen. till dig kommer jag skriva mycket eftersom du själv har en man på mission & har gjort lumpen. två saker som är prioritet nummer ett. dina ord/meningar lugnar mig ska du veta.

hur länge har ni varit tillsammans då om jag får fråga det? härligt att ni iaf är så nära varann. min pojkvän & jag har inte kommit så långt än, men vi tar det försiktigt. det är bra det. måste va särskilt svårt för dig, mer än mig iaf, att han är borta eftersom ni "bor ihop". jag har dock sagt till min kille att om han ska åka nån mer gång, då ska jag med.. annars så får han inte. typ så, men man kan ju inte tvinga nån. håller tummarna för dig att det blir som så, att ni snart bor ihop - ah, härliga känsla!

pratar ni bara i telefon med varandra? inga brev eller mail? jag & min kille tänkte skicka brev till varann.. sen får jag se om han kan ringa också men sure för overkill, men det är det värt. man tar ju vara på varenda stund man kan få så..

krönikan hittade jag här http://www.officersforbundet.se/int_kronika.htm
om en "kristina" som har sin man på utalndsmission. man förstår henne & känner med, samtidigt så lär jag mig hur det kommer bli/kan vara/kanske blir osv. en liten tröst inför det som komma skall.

kram på dig fillan

hej josefin!

kan säga att jag är rätt avundsjuk på dig som "bara" har den biten kvar.. *suck* min kille har precis ryckt in för utbildning & varit där en vecka imorrn. ser resten av tiden som e stort långt suck & ett helvete, men ändå inte. kanske är så för alla som är hemma.. men jag hoppas, tror & kämpar för att det här ska gå fort & jättebra!

visserligen är han på mission i ca 7 månader, du har fått "lida" längre, du är stark kvinna önskar er all lycka till i ert samboliv sen.

kram

trist att det inte funkar med AFG, varför är det så? jag hade gärna velat åka dit ju..

Hej Maria!

När han ännu är på utbildning så får du träffa honom varje helg, ta vara på det försök att inte deppa ner dig för mycket nu. Nu är det ju jättebra, man tröttnar inte på varandra och det blir en liten nytändning varje fredag. Tänk inte för mycket på det som komma skall..
Jag har varit ganska frågvis och velat veta mycket så jag kunnat ställa mig in i hur de har det i Kosovo..
Det kommer att vara jätte jättejobbigt särskilt den dagen han åker!! Jag var helt förstörd men är glad att jag jobbade trots allt.
Det blir bättre med tiden det lovar jag! Man vänjer sig att vara ensam hur hemskt det än låter så är det så.

Det kommer att gå bra! Det viktigaste är att båda två vet vad som väntar och att man pratar mycket med varandra och att man är överens!!

Lycka till!!

Kram

Här är det lite svårare med transporterna från området, som det är just nu sitter hela omgången som skulle åka på leave igår fortfarande kvar på campen och kommer eventuellt iväg tidigast imorgon, lördag. Inte många nöjda ansikten på oss som inte kommer hem.
Sen är det rent politiskt att vi inte får vistas i Abu Dabi eller Dubai under leave heller.

Kosovo är det inte heller alltid säkert att man får kortleave, beror på hur mycket som finns att göra och vad chefen har för inställning till det hela, under tex KS13 så fick ingen ur skyttekompaniet kortleave men Nse och Stab kunde åka på kort leave.

Trist att ni sitter fast!! Vet hur det känns när det händer.

Om ni vill, får ni resa åt annat håll från Dubai? Dvs inte hem? Jag vet att det pratades om det för ett tag sedan att man skulle kunna få välja men inte hört vad som beslutades.

Det är klart att det är så med R&R och LEAVE, man måste komma ihåg att all ledighet beror på att jobbet/situationen ger den möjligheten.

Jodå vi kan resa vidare om vi lämnar in en reseplanering som ATK ska godkänna, är oftast inga problem med det och det går faktiskt fort, svar på en veckan. Vilket jag har gjort och skulle idag flugit vidare till Thailand
Leave är ju som sagt ingen rättighet, men den här gången beror det inte på läget i området utan på Hercules planen som inte lyfter från Abu Dabi. Och JA jag är rätt bitter på flygvapnet och dess personal där

Dubbeltrist.. hoppas att du kommer vidare till Thailand trots detta..

Lär inte vara första eller sista gången som vi är bittra på FV och dess personal

tack för dina visdomsord josefine! vem som helst vet att det hjälper

de två första dagarna nu i veckan så va det lite deppigt, men sen försökte jag ignorera det & sen gick det bra. nu efter att jag varit med honom i ca 5 timmar så känns allt tiptop igen & att det komemr gå bra. man är bara ovan som sagt. man får en nytänding. menar du att det är dumt att va frågvis angående missionen & fråga hur det är där nere osv? jag har frågat massor & kolalt massa här på forumet. men jag blir mer sugen att oxå åka ist. jag undrar dock om jag ska va ledig dagen han åker & säga hejdå på flygplatsen eller om det bara gör det hela värre? man vill, men ändå inte på nåt sätt. & på nåt sätt så kan jag förstå när du skriver att man vänjer sig med ensamheten. jag vet det inte än, men jag förstår.

ska iaf hitta på nåt intressant jag kan underhålla mig med under missionen..

kram

okej, då förstår jag det hela lite mer.. är inte säkert för nån då alltså. då känner jag mig inte så mycket utanför hoppas grabbarna kommer hem snart bara, trist att Hercules-planen inte flyger.. vad är problemet?

Hej Maria

Jag tycker du ska göra som du vill ang. säga hej då hemma eller på flygplatsen. jag valde att följa med till flygplatsen vilket var väldigt väldigt jobbigt . Jag ville vara med så långt och länge det gick men jag tror att det är jobbigare att säga hej då på flyplatsen än hemma. Men det e´inte lätt första gången men jag kan trösta dig med att det går lättare, mycket lättare, när han åker efter ett leave.

När ska han åka och vart var det han skulle nu igen? Sorry dåligt minne....

Kram Kristina

Hej!!

Nej, fråga på!! jag var jättenyfiken och ville veta allt!! Jag frågade honom om massa saker och jag gör det fortfarande. Nu är det mer om vad han gör och ofta, allt för ofta enligt mig , så får han inte svara för det är hemligt. Men fråga annars får du inget veta!
Jag jobbade dagen han åkte, han åkte redan kl 7.30 så jag stog och storgrät på jobbet och vi sov inget natten innan, bara grät.. Jag jobbade på centralen och kunde gå och säga hejdå när han skulle gå på flygbussen till flygplatsen. Det var otroligt jobbigt och jag var tvungen att sitta utanför jobbet i en kvart för att lugna ner mig innan jag kunde gå in och jobba igen. Jag tror man känner själv var man vill säga hejdå, det är lika hemskt var det än är.
Man tror att jorden ska gå under och jag börjar nästan gråta när jag tänker på det men det blir faktiskt bättre!! Jag har inte gråtit så mycket i hela mitt liv som jag har gjort under dom här månaderna. Men nu har jag inte gråtit på två månader tror jag så det blir bättre!! Men jag lovar att det blir lättare för varje gång han åker, min kille har varit hemma på sina tre leavar och det blev lättare varje gång!

Jag började plugga i höstas så jag fick något nytt och roligt att koncentrera mig på. Tränat har jag gjort också. Mina vänner och familj har varit väldigt tålmodiga med mitt tjat om honom, hela tiden.. Jag kände/känner ett behov av att prata om honom hela tiden... Sysselsätta sig är jätteviktigt!!Det är A och O så man inte behöver sitta och tänka för mycket!

kram

Jag kan bara hålla med, man är jätte nere kvällen innan och den dagen de åker. Jag kan inte fatta att tårarna aldrig tog slut. Jag grät hela kvällen innan han åkte, jag grät på flygplatsen, jag grät på tåget till centralen och jag grät på tåget hem... ca 4 timmars storgråtande utan uppehåll, konduktören på tåget såg medlidande på mig och gjorde så under resten av resan...

Men det blir bättre! Man vänjer sig ganska fort, även om det är tungt periodvis, men man får försöka bita ihop ibland även om det är svårt!

Försök att ta vara på de helger ni har kvar innan han åker, men tillåt er också att låta det bara vara vardag för det är den som man saknar sen...

Ha en skön helg!
Kristina

Är tydligen det motmedel som ska användas om vi skulle bli beskjutna som krånglar. Som det ser ut nu blir vi utflugna härifrån imorrn av annan nation, då Hercules-planet inte kommer att vara fixat förrän i slutet på veckan som kommer. För min del gör det inte så mycket att leaven släpar men det finns ju dom som ska hem till Sina barn, fruar och fflickvänner som drabbas hårdast.

Kul JOsefine att ni skall bli sambos! Jag och min kille skall också bli sambos när han är hemma i mars igen, tjohoo! Kommer aldrig släppa honom ur sikte haha! (skämt..)
Det känns som att det är många som tar stora beslut med partnern när dom är hemma igen. För några få tar det slut men de flesta verkar satsar multum på sitt förhållande, om de inte redan gjort det vill säga.

Till alla som har sin partner nyinryckt så vill jag bara hålla med JOsefine. Det blir bättre med tiden! Man förstår mer och mer vad killen är med om, man sysselsätter sig och lär sig att tackla alla de olika känslor som uppstår på bästa sätt.

Kristina, gumman, när du berättade att du grät så på tåget. Jag kännde igen mig såväl i det, jag kände precis känslan och mina ögon blev aldeles tårfyllda när jag läste vad du skrivit.
Jag håller med dig om att det är jobbigare att säga hejdå på flygplatsen. Lättare att klamra sig fast vid fönstret till hissen hemma och vinka för att sedan gå in och gråta. Det är helt hysteriskt vad mycket man känner vid avskeden. Det blir lättare för varje gång han åker tillbaka men det är alltid jobbigt. Jag kände mig som lilleskutt, som att tårarna sprutade uppåt i en båge. Men efter någon timme är man samlad igen och avreagerad:)

Jag bodde i england när han hade tvåveckorsleave, och det är ett bra tips att vara hemifrån tillsammans iallafall någon utav leavarna. Man kan ju välja ROM också..., så härligt det lät!

Jag är övertygad om att ni "nya" tjejer klarar missionerna galant!
Stora kramar på er alla!

Helt fantastiskt vad en helg kan gå fort! =)

Trots att jag skulle jobba en del under helgen och festligheter va inplanerade på olika håll så hann vi med att vara med varandra och komma ikapp i varandras liv. Det känns verkligen som att denna första veckan på utbildningen va den som kommer att ha varit tyngst. Nu har skolan dragit igång igen och alla polarna är samlade på samma plats i Sverige =)

Det va lite speciellt i morse när killen skulle åka tillbaka.. min föreläsning bärjade innan han va tvungen att åka, det va lite skönt att inte behöva känna att det va jag som blev ifrånåkt, utan att det va jag som fick "lämna" honom.

Lite fånigt, men det är de små sakerna som gör stor skillnad.

Hoppas att ni andra haft softa helger med och kastar er i i en ny vecka full med sysselsättning och roliga saker som ska hända!

//Fillan

hej kristina!

okej, det du skriver ger mig inte säkrare kort på vad jag ska välja, men det besvarar iaf hur andra/du haft det.. jag vill nog trots allt följa med till flygplatsen, men jag får se vad han vill först. sen är det på en vardag då jag jobbar.. tack för att du berättar hur du haft det hittills, får mig att må bättre & se mer fram emot det här (otroligt nog).

han åker en bit in på april & ska på fs13 (afghanistan). du får fråga hur mycket du vill, ingen fara

kram!

*ler* när jag läser det du skriver i början av ditt inlägg så blir jag glad & ler, verkar underbart även om du inte får veta nåt av vad han exakt gjort/gör.
jag kan förstå att man gråter, jag kommer väldigt säkert gråta vid den tiden jag också men man kan ju fundera lite på varför man gråter över just en sån sak. visst är det en tid & man ses inte, men det går ju fort & han kommer ju inte lämna en eller nåt annat. man blir lätt lite paranoid.. eller så är det jag! men det låter jättehemskt hur ni hade det, men ni älskar ju varann.. så är det ju med kärlek

men är inte din kille snart klar med sin mission om han varit hemma tre leave nu? minns inte vad för mission eller vart just nu..

jag kommer dock inte börja plugga som du, har ju mitt jobb.. så det lär ju va ok. men sen på kvällarna & helgerna kommer det bli jobbigt. min lägenhet (som jag flyttar in i i april) kommer ju hålla mig på jorden en liten stund, men det + jobb + träna räcker nog inte jag skulle helst vilja ha vänner som jag kan träffa som oxå sitter i samma båt. kan bli rätt knepigt med de vänner man har som inte förstår. jag själv har oxå ett behov av att prata om min kille rätt ofta.

kram

jag skulle oxå vilja bli sambo med min kille, men är nog rätt tidigt för det! hehe har ingen aning om hur länge ni andra har varit ihop med era killar/män/pojkvänner, men allt är upp till en själv vad som krävs för att bli sambos.

jag får se hur vi gör när min kille får leave, men han har iaf frågat mig om jag vill ta semester med honom till något varmt land efter han kommit hem från missionen. oh la la. jättegärna ju, blev rörd till tusen

& tack minjaninja för dina varma ord om oss "nya"
stor kram tillbaka till dig!

jag tycker detsamma! för fort egentligen.. men nu så har också en hel dag bara sprungit förbi. attans.

grymt great att ni fick det så bra ihop. första veckan för min killes utbildning va som ett eldprov nästan.. väldigt svårt & känslomässigt. men det är ju vanan man har att man haft en viss rutin på saker innan som ändras rätt så dramatiskt till nåt helt annat. men lite lyllo till dig som fick "lämna" honom ist..

btw, när jag ändå skriver.. (nu kanske du får två inlägg, minns inte om jag skrivit förut ) men vad gick du för utbildning i lumpen & varför valde du den? eller inte du som valde, men du förstår nog

kramar

Självklart går helgerna alltid för fort =P Så kommer det vara nu tills de kommer hem och vardagslunken börjar igen Man får väl göra det bästa av det hela.

Jag gjorde lumpen som ledningssystems plutonsbefäl... sysslade mycket med radioapparater och krypton.. ganska lökigt om man jämför men mitt mål med lumpen var inte att va mest matcho heller. Jag hade det sjukt bra, jag trivdes hur fint som helst. Anledningen till att det blev just den tjänsten va för att jag inte ville rycka in i januari.. så det blev i oktober istället.. och sen att det va en PB tjänst. Mitt liv har sett ut lite som att jag halkar in på bananskal överallt.. lumpen va en av de tillfällena... Jag är nog inte rätt tjej att fråga om just det där varför =D Jag får ofta infall och om det funkar smidigt så genomför jag dem också. Jag mönstrade i april, visste att jag skulle jobba på sommaren + 4 veckor utomlands.. så helst ville jag ju rycka in i augusti eller nåt.. men det fanns inga "bra" tjänster just då... så antingen vänta till januari eller LedsystPB.

Jag har förresten glömt svara på vad folkhälsovetenskap är... Det är lite luddigt =D Men man jobbar med saker som kan förebygga ohälsa och förbättra hälsa. Det kan man göra på olika nivåer, allt från kommunen till FN och alla mellannivåer där. Man kan jobba inom företag... i projekt osv. Många sysslar med olika former av kampanjer.. typ antirökkampanjer.. där de kollar hur läget såg ut innan kampanjen.. och sen utvärderar allting.. och förhoppningsvis har något blivit bättre. Ämnet är hur stort som helst och man kan göra i princip vad man vill inom hälsa. Man jobbar inte som massör eller friskvårdsinstruktör... utan mer "teoretiskt"

Sjukt kul tycker jag och jag ska försöka skaffa mig en praktikplats någonstans i försvaret. =P

Angående det där med vart man ska säga hejdå på "riktigt" Jag kommer hänga med till flygplatsen och säga hejdå där. Jag kommer nog ha sett till att vi har sagt allt viktigt till varandra innan vi kommer dit.. det känns som att det kommer vara ett visst "tumult" när alla ska iväg och det ska sägas hejdå i vänstervarv.

Vartifrån flyger de när de ska flyga då? Jag har hört rykten om V-ås... men det kan jag lika gärna ha hittat på själv.

Kosovoflighterna går från Västerås.

/K

9 månader+ utb, är väldigt långtid att vara i från varandra!! Jag har aldrig haft några tvivel på vår relation men det är sliter på förhållandet att inte ses på tolv veckor!! Det var så många veckor i mellan leavarna i höstas..Det är jobbigt, irriterande och framför allt detta att det faktiskt är frivilligt. Jag lovar att det kommer att komma dagar då ni i frågasätter det beslutet. Varför han väljer att åka framför att vara hemma med er. Men det går oftast över ganska fort. Det är ju inte riktigt så..
Han kommer hem om 45 dagar efter KS14 nere i kosovo. Det ska bli så otroligt skönt!! Jag räknar ner och kryssar i min almanacka varje dag