Jonna du fixar det här!

Att vara ifrån killen i nio månader plus utbildning är så j-vla segt, jag håller med dig. vissa dagar flyger förbi och andra dagar känns oöverkommliga. Men att fixa dessa månader ifrån varandra är det ultimata testet för ett förhållande, tänk vad stolt du kommer vara om du klarar hela tiden ut.

Försök tänka att nu ser situationen ut så här. Bromsa inte i uppförsbacke. Kämpa!
Vad jag brukar tänka när saker i livet känns jobbiga och obehagliga är: Vad skall jag göra då? lägga mig ner och dö?
och det kan man ju inte bara sådär, haha!, det vinner ju ingen på.

Du är guld värd för din kille, eftersom han överväger att avbryta missionen för din skull. Värdesätt det. Om din kille kan stanna kvar så kommer ni nog båda vinna på det i längden. Han har ett gott minne att se tillbaka på och du behöver inte ha dåligt samvete och tänka tänk om... dessutom kan du ha detta som hållhake på din kille, och när du vill åka iväg på någonting och han försöker hindra dig kan du påminna honom om att du höll ut i nio j-vla månader för att han skulle få göra vad han tycker är kul.

Försök att härda ut en månad till, tänk efter då och se om du fortfarande tycker det är lika jobbigt.

Men självklart är det ditt beslut, det är lätt för mig att ha åsikter, men det är ditt förhållande och jag lovar att tänker ni bara noga igenom detta så kommer ni ta det beslut som är bäst för er båda!

Lycka till och massor av kramar från mig.

Vad har hänt Jonna? Du var ju så positiv innan.. Jag har inte din erfarenhet men kommer nog att få då min sambo vill åka iväg på FS13. I början av vårt förhållande var jag inte tillräckligt stark för att låta honom åka så han valde att avstå då. Men nu har vi varit ihop i två år och nu känns det annorlunda.

Jag har också stort behov av närhet men jag har en gosig katt som jag kan krama på när jag vill och som sover vid mina fötter så det är ett bra substitut när inte sambon är så kramig eller är bortrest. Vad gäller den andra biten av närhet så får man ta det i egna händer när man inte har nån kille i närheten.

Jag tycker du har varit stark hittills och man FÅR bryta ihop. Du kanske inte var redo för att han skulle åka? Han kanske skulle väntat nåt år?

Du är så ung så du har kanske inte så stor erfarenhet av jobbiga saker. Och är detta det första då så kan jag förstå dig. Han kanske kan få komma hem några extra gånger? Eller vara där 6 mån istället för 9? Han måste verkligen älska dig om han kommer hem för din skull.

Hoppas att allt löser sig.

Stor Kram

Jag vet att jag innan varit så himla possitiv och jag försöker att fortfarande vara det. Saken är den att possitiva tankar inte hjälper i det här fallet. Jag vet inte riktigt hur jag ska få alla att förstå det exakta problemet men ska försöka. Som jag skrivit innan så är jag en människa som behöver mycket närhet. Och då menar jag inte närhet av djur, eller nallen utan närhet av andra människor, helst av de motsatta könet. Innan vi två blev tillsammans så kunde jag få den närheten när jag behövde den någorlunda lätt. När vi blev tillsammans fick jag vänja mig vid att få närhet ungefär varannan vecka. Men när han åkte så fick jag inte längre den närhet jag behöver. Första perioden stog jag ut men det var riktigt tufft. Efter hans första leav så kändes de som att nu är det över, det kommer bli som innan, jag får träffa honom om två veckor igen. Men det blev ju inte så. Jag klarade en längre period men jag klarar tydligen inte flera längre perioder på varandra. Jag vet att jag inte borde känna behovet av närhet när jag faktiskt är tillsammans med honom men endå söker jag närhet från andra. Det är tyvärr inget jag kan ändra har alltid varit sånn. Mitt samvete håller på att svika mig och jag vill verkligen inte förlora min pojkvän. Jag ber honom komma hem för att förhållandet inte ska spricka. Men jag sa också att han bestämmer hur han vill göra och att jag förstår om han vill stanna och lovar göra det bästa av situationen. Jag är bara så rädd att jag ska förlora det bästa jag någonsin varit med om för att jag är för svag.

Hoppas att ni förstår utan att misstolka mig. Kram

Hej Jonna,

jag tror jag ligger steget före dig, min pojkvän har precis varit hemma på sina andra leave och perioden mellan första och andra leaven har varit riktigt jävlig! Jag har mått jättedåligt både psykiskt och fysisk och jag har sagt till honom flera gånger att jag inte orkar mer men har aldrig sagt rakt ut att han skulle komma hem... men det har varit riktigt nära flera gånger! Är därför inte förvånad över det du säger... man tror att man är stark men så klarar man helt plötsligt inte av att vara ensam och övergiven... det är värre än att vara singel för då kunde man åtminstone leta efter närheten... usch! värdelöst med utlandstjänst! (oj, oj, nu riskerar jag få skit från samtliga på forumet ) men är man så är man...

nu tror jag dock att jag ska kunna stå ut för nu har nedräkningen börjat (30% kvar )

Hoppas det löser sig för er hur ni än väljer att lösa situationen!

Kram (hum, saknas en kram-smiley)

[quote name='jonna' date='Aug 28 2006, 18:16 ' post='486428']
Jag vet att jag innan varit så himla possitiv och jag försöker att fortfarande vara det. Saken är den att possitiva tankar inte hjälper i det här fallet. Jag vet inte riktigt hur jag ska få alla att förstå det exakta problemet men ska försöka. Som jag skrivit innan så är jag en människa som behöver mycket närhet. Och då menar jag inte närhet av djur, eller nallen utan närhet av andra människor, helst av de motsatta könet. Innan vi två blev tillsammans så kunde jag få den närheten när jag behövde den någorlunda lätt. När vi blev tillsammans fick jag vänja mig vid att få närhet ungefär varannan vecka. Men när han åkte så fick jag inte längre den närhet jag behöver. Första perioden stog jag ut men det var riktigt tufft. Efter hans första leav så kändes de som att nu är det över, det kommer bli som innan, jag får träffa honom om två veckor igen. Men det blev ju inte så. Jag klarade en längre period men jag klarar tydligen inte flera längre perioder på varandra. Jag vet att jag inte borde känna behovet av närhet när jag faktiskt är tillsammans med honom men endå söker jag närhet från andra. Det är tyvärr inget jag kan ändra har alltid varit sånn. Mitt samvete håller på att svika mig och jag vill verkligen inte förlora min pojkvän. Jag ber honom komma hem för att förhållandet inte ska spricka. Men jag sa också att han bestämmer hur han vill göra och att jag förstår om han vill stanna och lovar göra det bästa av situationen. Jag är bara så rädd att jag ska förlora det bästa jag någonsin varit med om för att jag är för svag.

Hoppas att ni förstår utan att misstolka mig. Kram

Alla behöver vi närhet och det är väl en av de stora saknaderna för båda parter- men jag kan intyga att det går. Försök håll ut iallafall till leaven- det där med att avbryta missionen tycker jag att ni skall ta mellan "fyra ögon" . Det blir inte bra för någon att diskutera via telefon eller mail. Lycka till - och håll ut

[quote name='viewdex' post='486446' date='Aug 28 2006, 19:17 ']
Hej Jonna,

jag tror jag ligger steget före dig, min pojkvän har precis varit hemma på sina andra leave och perioden mellan första och andra leaven har varit riktigt jävlig! Jag har mått jättedåligt både psykiskt och fysisk och jag har sagt till honom flera gånger att jag inte orkar mer men har aldrig sagt rakt ut att han skulle komma hem... men det har varit riktigt nära flera gånger! Är därför inte förvånad över det du säger... man tror att man är stark men så klarar man helt plötsligt inte av att vara ensam och övergiven... det är värre än att vara singel för då kunde man åtminstone leta efter närheten... usch! värdelöst med utlandstjänst! (oj, oj, nu riskerar jag få skit från samtliga på forumet ) men är man så är man...

nu tror jag dock att jag ska kunna stå ut för nu har nedräkningen börjat (30% kvar )

Hoppas det löser sig för er hur ni än väljer att lösa situationen!

Kram (hum, saknas en kram-smiley)
[/quote]
Det är kanske inte värdelöst med utlandstjänst - men f..n så kämpigt emellanåt- sannolikt för alla parter. Jag har också börjat nedräkningen....den som väntar på något gott....

Kan ju meddela till alla att jag tagit tillbaka min vädjan att han ska komma hem. Fick nämligen en mild utskällning av hans syster igår och hon va den enda som lyckades få fram de argument som bet hårt på mig. Har lovat att försöka stå ut, men mer än mitt bästa kan jag ju inte göra.

Varsågod, nu fattas det bara att BG pillar in dem bland de andra smileysarna

Bra tjejen - håll ut -efter regn kommer alltid solsken....

Det hör till ett förhållande att ge varandra svängrum och sedan ångra sig...
Jag är oerhört tacksam mot min dåvarande tjej - nuvarande sambo att hon stöttade mig genom missionen. Hon genomled en skitjobbig period som i efterhand stärkte oss som par!
/Johan

Hej
Jag är ny på det här forumet och är här på sambons inrådan. Han åker iväg väldigt snart på sin första mission och det är ju väldigt blandade känslor inför det. Någon som har tips om hur man kan göra för att inte livet ska kännas som om det satts på paus? Som en stor nedräkning fram tills han åker och sen nedräkning tills han kommer hem igen?

Försök att leva precis som vanligt. Sista dagarna innan han åker kan bli jobbiga och de första direkt efter att han åkt. Men sen ska man bara försöka leva som innan. Fortsätta plugga eller jobba eller vad man nu gör. Fortsätta med sina fritidsintressen och träffa kompisar. Försöka leva precis som vanligt fast att det ibland känns svårt och tungt. Det är de tips jag kan ge dig.
Kram

vet inte om du redan fått ett svar men här kommer ett!!!!
Jag är nu nere med några av era anhöriga i kosovo, det ska fungera att ringa utomlands med dessa telefoner en kille i plutonen har sin tjej utomlands och det funkar utan några problem

Du gjorde rätt som tog tillbaka din vädjan om att han ska avbryta missionen.

Men det du skriver ovan har jag lite svårt att förstå. Att vara behov av närhet och att söka den hos andra när inte ens pojkvän är hemma är inte sådant man kan förklara med att man alltid varit sådan. Närhet kan man även få hos vänner, föräldrar m.m.
Om du börjar söka den på andra ställen så ligger nog problemet hos dig som individ. Missionen i sig är inte problemet. Ni kommer vara ifrån varandra i framtiden, så det problemet kommer du att stöta på igen. Kanske något du bör tänka på.

Jag tror att om han avbryter missionen för att du vill det, så kommer han troligtvis ångra sig rejält. Detta kommer förmodligen att knaga på relationen under lång tid.

Att åka på en mission är oftast inte en fix idé, utan kan vara en av de största upplevelser man gör under ens livstid. Att behöva avbryta den för en annan persons skull kan medföra problem.

Jag är fullt medveten om att han velat göra det här väldigt länge och jag har tagit tillbaka min vädjan. Han kommer inte komma hem.
Men det du skriver om att jag inte kan skylla behovet av närhet på att jag alltid varit sånn så har du väldigt fel. Jag har alltid varit i behov av närhet, mer närhet än vad vänner och familj kan ge mig. Jag har också alltid innan fått den när jag behövt. Men när man är tillsammans med någon funkar det inte längre och jag är fullt medveten om det. Det är därför missionen är otroligt tuff för mig för att jag inte kan göra något för att få det jag önskar så mycket. Jag kan bara försöka bita ihop så hårt jag kan och försöka stå ut medan min pojkvän är i Kosovo och uppfyller sin dröm.

Du som är anhörig och hemma, tillåt dig själv att vara ledsen , avsky missionen , känn dig övergiven , låt bli att skämmas! men glöm inte bort att älska den som är på mission och våga kräva att den som är på mission verkligen visar sin kärlek till dig!

hoho....? vart har alla tagit vägen?
Jag trodde jag skulle bli en av er men nu har min sambo och jag gjort slut så som det ser ut nu så behöver jag inte vara en av de som sitter hemma o längtar. Men jag har ändå följt den här tråden och han ska ju åka på FS13 så jag kommer att ha en vän som är iväg istället för en sambo.
Hur går det för alla? Det blev så tomt o tyst här...

hej!

Håller med omatt det blivit väldigt tyst och stilla här på anhörigforumet det sista..... Tråkigt....

Halloj!
Ja, det är väldigt tyst här nu mer.....
Här lyser både sol och julstämningen med sin frånvaro. Min pojkvän skulle egentligen varit iväg i Afganistan just nu men fick veta ett par veckor innan att han inte fick åka. Det var både en lättnad samtidigt som det gällde att "återställa" alla planer på sysselsättning som jag hade gjort upp för att överleva höstmörkret.
Hoppas att ni alla har det bra.
KRAM
A-L

Tre månader kvar... att vara ifrån varann i 9 månader är himla segt.
Det är ju underbart med leavarna men är det någon mer än jag som känner att allt måste vara så perfekt de dagarna partnern är hemma så att det mesta tenderar att bli lite hypat. Det jag behöver nu är inte bara partnern utan en helt vanlig underskattad vardag. Plocka tubsockar som ligger över hela lägenheten och fälla ner toasitsen efter killen, det är vad jag drömmer om :(

Jag håller med om att det alltid ska vara så underbart under leaverna, man blir lite nojjig av att allt ska vara så bra det bara kan... Men vad kan man göra annat än att stå ut och låta leaverna bli som dom blir... Det brukar bli bäst då tycker jag i alla fall....

Kristina

Något av det bästa på mina senaste leavar har varit återkomsten till vardagen, att hämta barnen på dagis, frukost gemensamt, ja kort och gott att det har varit normalt liv.

Fundera till på det och konfrontera partnern: behöver leaven vara så hypad? Vem anser det?

För mig så var vardagen efterlängtad, välkommen och undergörande.

/K

hej på er alla

ännu en ny person här med sin kille som ska på utlandsmission till afghanistan (fs13). kan säga att efter att ha läst igenom ett par sidor här så får man en rätt bra uppfattning om hur saker kommer bli, kännas & uppfattas. samt allt det jobbiga, även för båda parter även om man läser mer om den som är hemma. jag vill inte att min kille åker, men har sagt att han får göra det han vill & att jag stöttar honom i detta. vi har oxå pratat igenom detta väldigt noga & en öppenhet behövs verkligen i såna här frågor. berätta för killen hur du mår, skrik om det så behövs eller känns bättre. det är pissigt för båda..

min kille rycker in i april, nån annans kille som rycker in då också skulle kännas skönt att prata med nån som är i samma sits/tidsperiod. om inte, vem som helst. sen så undrar jag om leavarna är förutbestämda eller om det bestämms efter de kommit dit? eller beror det kanske på hur länge de är borta &/eller land? han kommer va på utlandsmission till en bit in på november (ca 7 månader). sen angående telefon. nån som vet om det går att ringa hit/dit under den perioden?

en sak som känns lite jobbigare är att han hinner åka precis innan jag flyttar till egen lägenhet. vill att han ska va med & fira med mig, se hur det är, sova där med mig. men han komemr få göra det sen.. det jobbiga är dock att jag kommer va totalt ensam. ingen familj i ett rum bredvid. både bra & dåligt. vill va lessen & gråta ifred om det behövs, känns lättare i egen lägenhet då. men man behöver närhet & trygghet av andra. är glad att jag alltid kan traska över till min familj då, ringa nån kompis som kan komma över. eller ringa min killes föräldrar (även om de är långt borta). allt kommer gå bra trots jobbiga perioder av & till, bara man visa hur mycket man älskar varandra & hur man mår, påverkats osv. jag är rätt positiv trots allt

tack ni underbara människor som finns på detta forum

Hej Maria å välkommen hit (ska jag säga som inte vart här så länge heller ;))
Jag ska iväg på KS15 (kosovo) nu i Februari/Mars -> November och min kära sambo kommer regga sig här ungefär samtidigt som jag rycker in har hon sagt, ska ju inte tvinga henne hon väljer ju själv, men hon vill väl tänka så lite som möjligt på det tills jag väl rycker in nu om 3veckor Så minst en kommer du iaf ha att prata med!
Leaven bestäms vad jag förstått när man väl kommer ner och alla är på plats, dem baseras på läget, hotbilden osv och KAN förkortas om det skulle krisa nere i missionsområdet under tiden vi är hemma. (vilket vi självklart hoppas slippa)
Sen hur många bestäms beroende på läge och längd också, en snubbe som va nere på sista liberia nu (vars flickvän jag pratat med på jobbet) han kom hem 3 hela leaves och en helg... dem va där 9mån

vad jag fått höra så ere vi som får ringa hem, och att det inte direkt finns nån telefonväxel ner till missionsområdet hemifrån för då skulle alla oroliga anhöriga ringa så fort Aftonblaskan skriver nån ny osanning (vilket är typ varje dag!) Så jag antar att din kille sagt åt dig att inte lita på det som står i tidningarna och att han förmodligen kommer höra av sig till dig å säga att allt e lungt å fint

Hälsar dig också välkommen till SoldF!

Det stämmer alldeles utmärkt med telefonerandet. Det finns ingen möjlighet att ringa till missionsområdet av just de anledningar som skrevs men däremot kan personalen ringa hem för ett ganska bra pris. Hur ofta beror nog mycket på tjänsten.

Vad gäller leaven så har iaf FS12 tre stycken (om tjänsten tillåter, vill säga) vad jag har hört och de är också borta i ca 7 månader.

Har funderat... Det var mycket som skulle hinnas med på killens senaste leave; Julfirande och allt vad det innebär, träffa "alla", undvika att bli stressad och irriterad och mitt i detta ville båda knö in en vardag. Men nu tänker jag inte på detta längre. Tack för att ni svarade föresten. Det kanske låter löjligt men det betydde mycket just då. Detta var iallafall hans sista leave, för denna gången, och nedräkningen har börjat!
Kram

hej & tack Richie_3000!
säg till din flickvän att regga sig & leta efter mig. jag skriver gärna med henne :P man behöver prata med folk i samma sits, går inte med dem som ikke förstår som försöker hjälpa. it's kind of impossible. shysst att du svara på mina frågor också det första man vill veta är ju när & hur mycket man får träffa sin älskling under tiden jag vet inte så mycket om afghanistan & hotbilden där, men eftersom jag inget hört så kanske det inte är så värst farligt.. än. men hm, 7 månader. snälla ge mig 3 leave iaf!

jo, det har jag oxå uppfattat. självklart de inte vill ha en massa bölande anhöriga som ringer & saknar sina kära. förståeligt. men jag ändrar min fråga: kommer det finnas nån sorts "telefon" där nere så de som är på missionen kan ringa hem om de vill.. nån gång? kanske inte alltid finns sånt på varje mission. & yesbox, han har påpekat mycket väl vad tidningar kan göra. litar bara på hans ord så jag får vänta på dem om aftonblaskan skulle skriva nåt

men du, hur känner du inför att åka på mission & lämna din flickvän ensam så länge? alltså.. vi som blir lämnade hemma mår ju pest & pina fastän vi låter er åka, sen gråter vi nog var & varannan dag eftersom känslorna inte kan ta nån annan väg ut. känner ni nåt sånt eller är det bara lycka, lycka, lycka för att få åka på mission? jag har lätt fått uppfattningen/vibbar ibland att missionen tänks det på jättemycket medan man inte får veta om ni/han tänker på en nåt. lite mycket babbel nu, men man måste fråga & lätta sig lite

Det går att ringa varje dag härifrån campen, vi är ju inte överbefolkade här direkt så det finns alltid chans att få tag på telefonerna så länge tjänsten tillåter. Internet funkar jämt också. Om det inte blir nått herejösses kaos med satelliten det vill säga. Vi har 3st leaver just nu och vi är nere 7 mån, och det blir nästan 2 veckor hemma varje leave

Hon är nu reggad under nick LisaÅ och väntar bara på att bli "godkänd". Det du säger om att snacka med folk som inte förstår gäller även oss som ska åka... MYCKET folk som frågar men verkligen inte ens 1-2% som vet vad de pratar om eller har förståelse känns det som, men men. Sökte både Kosovo o Afghanistan, men Kosovo befälen hörde av sig först så jag tackade ja till det. Lisa kommer förmodligen att skriva här så henne kommer du nog se Sen kan ni ju alltid skicka PM å sånt om ni vill ;)
Vi hoppas självklart också på minst 3 leaves, som sagt vi ska ändå va borta ca 9mån i Kosovo plus tiden under utbildning här hemma...

som jag skrev i min förra post ;) (å även som två andra nämnt i tråden) så finns det telefon att ringa hem från hur ofta beror som nämnt på tjänsten å läget i området m.m. men han kommer få ringa hem iaf så du behöver inte oroa dig att vänta tills leaven innan du får höra ifrån honom, han kommer höra av sig det finns på alla "vanliga" missioner...

asså de e klart vi också känner saker när vi åker :P även fast vi är killar är vi inte helt känslolösa - som vissa dock kan verka ibland ;) jag tycker det är jobbigt att behöva åka ifrån henne, men eftersom jag har hennes fulla stöd på det så känns det bra! Det är klart ni ska gråta, personligen har jag svårt för att gråta även fast jag känner mig ledsen. Jag vet själv att jag ibland kan känna att fasaden mot Lisa kan verka som att jag e jättalycklig över att åka å inte alls ledsen över att lämna henne, men det är mkt både för att jag har svårt att visa vad jag känner men även för att jag försöka att inte tänka så mkt på det. Vi älskar varann och hon vet det väldigt väl att jag tänker på henne massor samt att jag inte tycker att det är så lätt att åka "bara så där"...

vet inte hur gammal din kille är eller vad han ska göra, men han vet nog också en hel del och kan nog berätta lite frågan är alltid fri ;) så va ska han göra nu då å hur gamla e ni?

nice, då ska jag besöka henne sen ..& självklart gäller det även er, inte bara vi som har anhöriga på utlandsmission. sånt är livet tyvärr. hoppas du/ni iaf får minst 3 leaves & även att de är på mer än 1 vecka. har ju hört att min kille kan få leaves på 2 veckor. håller tummarna för det :P på nåt sätt skriver jag till din flickvän, men vet inte hur allt funkar än på detta forum. PM & sånt, men hjälp får jag nog.

det är ju alltid skönt att få höra varann lite under tiden man är borta ifrån varann, även om man har mail & brev. är ju inte samma sak. vi hemma värdesätter högt om man får ett telefonsamtal, även om det så är mitt i natten & man ska upp tidigt. så ring!

menade inget illa mot er killar, men jag förstår att bilden för oss blir annorlunda. glad att du är medveten om vilken fasad du kanske målar upp för henne.. men försök att prata med henne. så hon vet att så här är det & du mår såhär osv. det är lätt att man missförstår varann i såna här lägen. jag vet det. men jag ska inte lägga mig i, säger bara min mening. hur länge har ni varit ihop om jag får fråga?

min kille är 24 & ska iväg på fs13. vad han ska göra där nere är att va skyddsvakt/eskortvakt ungefär. vilken benämning det är på den tjänsten exakt kan jag inte dock jag själv är 22, vi har nu varit tillsammans i nån månad. därinnan dejtade vi i ca 2 månader. vet att det är en kort tid, men vi kommer klara oss. vi har klargjort vart vi står & vad vi vill, samt att vi ska prata om vad det än är - att va öppen mot varann.

hörde en låt för några veckor sedan som jag fastnade för. sen har jag fått hem den & jag tyckte den passade så bra för mig & min kille som ska på utlandsmission. han tyckte jag skulle lägga upp den här. tror den passar för mer än mig & min kille. så varsågod alla

om någon skulle vilja ha denna så kan jag möjligtvis kanske skicka den..


Avril Lavigne - Keep Holding On
You’re not alone, together we stand
I’ll be by your side, you now I’ll take your hand
When it gets cold, and it feels like the end
There’s no place to go, you know I won’t give in

(Ahh, ahh)
No I won’t give in
(Ahh, ahh)

Keep holding on
Cause you know we’ll make it through, we’ll make it through
Just stay strong
Cause you know I’m here for you, I’m here for you

There’s nothing you could say (Nothing you could say)
And nothing you could do (Nothing you could do)
There’s no other way when it comes to the truth
So
Keep holding on
Cause you know we’ll make it through, we’ll make it through

So far away, I wish you were here
Before it’s too late, this could all disappear
Before the doors close, and it comes to an end
With you by my side I will fight and defend

(Ahh, ahh)
I’ll fight and defend
(Ahh, ahh)
Yeeah, yeah

Keep holding on
Cause you know we’ll make it through, we’ll make it through
Just stay strong
Cause you know I’m here for you, I’m here for you

There’s nothing you could say (Nothing you could say)
And nothing you could do (Nothing you could do)
There’s no other way when it comes to the truth
So
Keep holding on
Cause you know we’ll make it through, we’ll make it through

Hear me when I say when I say I believe
Nothing's gonna change, nothing's gonna change destiny
Whatever's meant to be will work out perfectly

Yeeah, yeah, yeah, yeaaaah
La da da da
La da da da
La da da da da da da da da da

Keep holding on
Cause you know we’ll make it through, we’ll make it through
Just stay strong
Cause you know I’m here for you, I’m here for you

There’s nothing you could say (Nothing you could say)
And nothing you could do (Nothing you could do)
There’s no other way when it comes to the truth
So
Keep holding on
Cause you know we’ll make it through, we’ll make it through

(Ahh, ahh)
(Ahh, ahh)
Keep holding on
(Ahh, ahh)
(Ahh, ahh)
Keep holding on

There’s nothing you could say (Nothing you could say)
And nothing you could do (Nothing you could do)
There’s no other way when it comes to the truth
So
Keep holding on
Cause you know we’ll make it through, we’ll make it through

Jora för fan vi har nog så öppet förhållande man kan ha, kan nog bero på våra föräldrar då vi båda är uppväxta på liknande sätt av föräldrar som påminner rätt mkt om varann. Vi har haft det underbart ända sedan dag 1 och ser inga svårigheter med att göra detta. Det är ju ändå "bara" 9mån och man kan ju hålla kontakt till skillnad från hur det kunde vara förr.......
Låter som att ni har ett moget och uppriktigt förhållande till varann trots den (än så länge) korta tiden som förmodligen o förhoppningsvis kommer bli längre En kort tid är inte det som avgör om förhållandet klarar en mission eller inte om du frågar mig, min erfarenhet är hur partnerna är gentemot varann, vilken respekt och öppenhet man har m.m. Jag är helt övertygad om att det inte ska vara några problem för oss och det låter som att det förmodligen inte lär vara några problem för er heller Vi har varit sambos i snart 9mån och förlovade i snart 2mån. Så länge man är uppriktiga mot varann, stöttar varann i besluten istället för att motverka dem (som vissa kan göra i sina förhållanden), och som du nämner vara öppna så har man oftast inga som helst problem, det är iaf min erfarenhet.
Nu är Lisa iaf godkänd av Kimster å CO så nu ska jag sluta shitchatandet här å återgå till min väntan på inryck och låta henne skriva vad hon har att tycka å tänka om det hela :P

Önska din snubbe lycka till från mig så får du ha en bra flytt å längta till första Leave

så sant som du skriver det: nu kan man hålla kontakt mer & det värdesätter vi det ges ju en fördel då, men jag tror att både du & din tjej & jag & min kille skulle klara det hela även om telefon inte skulle ha funnits. tack för din åsikt angående vårt förhållande, känns bra att någon annan också tycker att det kommer gå bra & stödjer oss. jag stödjer er självfallet.

& om det är ok så vill jag gärna hålla kontakten med dig, du är en bra go prick

har även läst några av fs12s resedagböcker & jag själv blir sugen att också åka & göra nåt liknande. vet nu ännu mer efter att ha läst där att min kille kommer få det så jävla kul på utbildningen & även nere i afghanistan. har också fått en inblick hur läget är/har varit där nu.. så jag är mycket positiv till det hela & säker på att allt kommer gå lugnt till. kan erkänna att jag är lite avis på sjävla mission & att han får åka samt all gemenskap man får

ne nu ska jag skriva en liten rad till din tjej & sakna min kille som är på jobbet

Ja det är en nice låt Hej förresten! Jag heter Roland och ska också ner på samma resa som R -3000
Har gjort 2 resor tidigare och har funderat en del på pykologin i innan/under / efter en resa.
Det som uppfattassom en sköld av av flickvänner mfl som blir kvar hemma är egentligen vår FOKUSERING på uppgiften.
Man blir så inne i grejen att annat inte hinns med, samtidigt är det svårt att förklara just den biten, men ändå är man lika kär i
sin flickvän eller fru som tidigare. Det blir lättare om man som jag gjort flera resor och kan hantera det. Ha det så gått och försök förstå vad din man går igenom.
/Roland

Hej!

Nu har jag hittat hit, eller ja, hittat och hittat... jag har hängt över min killes axel och nyfiket läst inläggen här på forumet sedan flera månader tillbaka och tänkte inte registrera mig förrän han åkt iväg på sin mission till Kosovo (KS15) nu i slutet på februari. Just nu är det lite blandade känslor kring det hela för å ena sidan så vill jag inte höra talas om utlandstjänst och allt vad det innebär utan bara stanna tiden här och nu å andra sidan är det skönt att förbereda sig lite och inte bara stänga ute det faktum att han ska var borta i 9 månader för då finns risken att jag får en smärre chock när den dagen kommer då han faktiskt måste åka. Därför tänkte jag att jag redan nu kunde registrera mig här och prata med folk som är/har varit i samma situation och därför förstår en lite bättre än vad de runt om kring mig gör.
Nu när inryck närmar sig för min killes del så vill jag spendera all möjlig tid med honom, leva vardagsliv och diskutera tankar, känslor och funderingar kring det hela med honom. Jag får svar på de funderingar jag har av honom men det kommer en dag då han har åkt ner på mission och det inte är lika lätt att få svar på sina funderingar när man behöver det då kan det vara skönt att ha någonstans att vända sig!

//Lisa

Hej Jonna. Hoppas verkligen att allt lost sig till det battre. Jag har forstatt att det som var riktigt jobbigt for dig var att vara ensam och ifran den man tycker om/gillar/alskar valdigt mycket har varit det som ar jobbigast. Helt riktigt. Vi man, som aker ivag pa utlandstjanst tenderar att bara tanka pa oss sjalva till mangt och mycket och glomma de som vi lamnar kvar hemma. Dessa gor ocksa en mission och manga ganger utan att vi (man) tanker pa detta. Jag hoppas verkligen att ert forhallande starktes efter denna erfarenhet och att ni nu ar stabilare i ert forhallande. Sjalv sa far jag bara gratulera om sa ar fallet.
Men det jag last av det du skivit om an for ett tag sedan sa har jag forstatt att det bara var en manad kvar av missionen???
Och da kan man ju tanka sig om manhar hallit ut i atta manader redan sa kan man gora det en manad till men riktigt sa enkelt ar det ju inte speciellt om man har det behovet som du har/hade med narhet. Enkelt som f-n att saga att "bara" en manad kavr men egentligen sa ar det mycket langre an sa.....
Ber om urakt om de tre sista bokstaverna i alfabetet forvunnit men jag har inte dom pa den "bradan" jag skriver fran.
Hoppas att allt ordnat sig och att du har ett bra liv nu.
Mvh Sgt. Tullus

Välkommen till forumet Lisa!

Ett litet tips vad gäller LEAVE..

Det är otroligt lätt att lägga upp alla saker man vill göra, det är så många människor som skall träffas och sååå många grejer som skall hinnas med under de dagarna. Om det går/Om ni kan, låt bli att planera allt sånt eftersom det lätt blir så att man inte hinner med alla människor/saker som man vill och det resulterar i att man känner sig skyldig över det efteråt. Försök att ta dagarna som de kommer istället, stressa inte under leaven. Oftast mår man bättre då..

(Varit med om det själv.. ta det till Er om ni vill eller strunta i det)

Hej Lisa!

Kul att du har registrerat dig här också!

jag har min kille just nu på utlandstjänst och jag kände precis som du gör nu innan han åkte. Jag kan bara säga att det kommer bli bättre och det kommer gå bra, du verkar så stadigt på jorden!

Jag var dönervös när min kille åkte och jag var faktiskt om jag ska vara riktigt ärlig vettförskrämd! Men halva tiden har nu gått och jag tycker det funkar bra. Jag tror du tar det mer med ro än vad jag gjorde... Något som underlättat för oss är att ha så tät kontakt som möjligt så man är en naturlig del av varandras vardag ändå på något vis.

Ha det bra!

// K

ett jättebra tips tsomitore! ..väldigt förståeligt om de som kommer hem på leave slipper planerade saker & stress. bara göra det som faller en in.. att varva ner till vardagslivet igen. händer redan tillräckligt mycket på missionen behåll killen/tjejen för er själva! mys, laga mat, ta en promenad, se en efterlängtad film tillsammans osv. & ha utrymme för varann. kanske är lätt för mig att säga & spekulera i när min kille inte ens har åkt än, men men..

hej kristina! har en fråga, eller två, till dig.. vad för utlandstjänst är din kille på nu? & är perioden 9 månader eller kanske mindre?
/maria

Hej!

han är på en vanlig rotationsmission i Afghanistan och är borta i totalt 7 månader.

Kristina

vet dock inte vad en rotationsmisson är, men han kommer hem runt november eller? min kille ska ner dit om ca två månader

Det är helt rätt tänkt... ta för er och behåll partnern för Er själva under leaven, så mycket det går i alla fall.. Sen kan ju kompisarna uppskatta om man får träffa dem också när man ändå är hemma

Vet inte, men tror att Kristinas man är i AFG just nu, vilket borde innebära att han kommer hem under våren.

En rotationsmission är en vanlig mission

ofc, vännerna i alla ära man får ju släppa lite på kopplet.. menar, man kan ju inte behålla honom/henne hela tiden.

ah, afghanistan. fick vibbar om det. om afg betyder det vill säga..

tyvärr så är jag den nya, okunniga typen här som intresserat sig för militären. så jag har ingen aning om vad en vanlig mission är kan du förklara?
dock så har jag tänkt mönstra innan min tid är ute, så nån gång lär jag mig ;)

En rotationsmission är en vanlig mission som man är ute på i olika antal månader för olika ställen. Som din kille som ska på mission åker på en rotationsmission eftersom de roterar peronal ca 2 ggr/år.

En mission är det som din kille, i det här fallet, åker på när han åker på utlandstjänst. Det kallas för utlandsmission= Utlandstjänst. Förkortat mission. Dålig på att förklara men hoppas du förstår!

MariaO: Jodå, AFG betyder Afghanistan... Det är ett intressant missionsområde, jag var själv där 2003 och var stationerad i Kabul.

Jag får väl anmäla mig här med nu då =)

Min pojkvän ryckte in på gardet idag, ska åka på KS15, så han blir borta i cirkus nio månader med. Det är väldigt blandade känslor just nu. Den "stora dagen" kommer ju närmre och närmre.
Men det är trots det helt fantastiskt att han kommer iväg och kan göra det som han drömmer om. Om man väljer att se en väldigt stor bild så är det ju trots allt för min skull som han åker ner, för att jag ska kunna vara säker här hemma.

Jag är nog inte så rädd för att han ska åka iväg för jag tror mig ha ganska bra koll på vad som kommer hända honom när han är iväg (är själv fänrik, dock jobbar jag inte inom FM längre).
Självklart kommer det bli kämpigt när han är iväg, men som någon skrev här tidigare, man kan inte prata med varandra på samma sätt som man alltid har gjort och det kommer nog vara det som blir jobbigast för mig.

Jag har sett till att mina vänner här hemma vet om hur min situation är så att de kan få den stora smällen (om det kommer någon) istället för att pojkvännen ska få den. Inte helt rättvist mot honom att han ska få slåss för olika saker på två helt olika fronter. Jag tror att det är viktigt att skaffa sig andra forum där man pratar om alla de där småsakerna som man kommer bli irriterad på, att man inte tar upp sånnt varje gång man pratar med varandra i telefon.

Det är fantastiskt att det finns ett forum som detta där vi "gräsänkor" kan prata om saker som berör våra mäns missioner. Det är ju samma saker som kommer hända oss alla. Det är bara för oss att se till att prata! Jag ska försöka vara aktiv här Tror att det gynnar mig.

//Fillan

Hej och välkommen till forumet Fillan!
//
T

P.S Glöm inte att det finns gräsänklingar också.. finns många tjejer som är iväg på misson och där mannen är hemma, ibland med barnen

Självklart ska vi inte glömma dem! My bad Tror förresten att det nästan kan vara svårare för dem av olika anledningar. All heder åt männen som gör det möjligt för kvinnorna att åka!