Hej Linda!!
(och alla andra)
Ville bara säga att det faktiskt inte är så farligt när de är borta.. (än så länge), bara man har folk att prata med och har saker att göra!!
Min sambo åkte till Liberia med förtruppen för tre veckor sedan och jag kan säga att den värsta dagen hittills tycker jag, var när man sade hej då. Vi har haft daglig kontakt via mail och ganska många telefonsamtal. Dessa kommer nog bli lite mindre frekventa nu när hela truppen är nere, men ändå, all kommunikation fungerar bra!
Jag tror A och O är för oss är att försöka (även om det inte går) att förstå och stötta, för mår vi dåligt så får vi dem att må dåligt också
Tänk på att det är en jätte omställning för dem när de kommer ner så om de låter lite konstiga på telefonen kan det bero på värmen, det är väldigt varmt och väldigt fuktigt (blött). Även satellit telefonen kan göra att rösten låter lite annorlunda..

Tänkte ni kanske ville veta lite, Eva

Born, jag har redan skrivet ett brev som jag ska posta imorgon till min sambo

Måste säga att detta forum är super!!!!! Får svar direkt! Tack!

Känns skönt att höra att kommunikationen funkar bra. Eva, har du varit i en sån här situation tidigare? Jag har aldrig det och det känns så bra att höra från dig att din man redan är där nere och allt funkar. Det hjälper liksom mig att tänka positivt. Men jag tror att det värsta tiden är nu. Det blir bättre och det vet jag.

Snart är det anhörig träff, så då får man info. Jag har hittat lite sidor som man kan gå in och läsa vad som händer i Liberia. www.liberianews.com och www.liberiapost.com


Vet inte om det stämmer.. Men har hört att de har hittat krokodilungar vid ett dike när campen...


//Linda

Hej igen!
Har precis pratat med min sambo, inga krokodiler, bra så du vet.

Detta är första gången han är iväg, men det är ej första gången jag är med om den "militära verksamheten", jag har vänner som har varit med om detta innan och min far var verksam i flygvapnet vilket har medfört att en del av våra vänner när jag var yngre hade föräldrar som var iväg. Jag kan bara tala om "egen" erfarenhet, men inga av dessa förhållanden har tagit slut..
Personligen lade jag beslutet helt i min sambos händer när inkallelsen kom och som jag sagt till honom massor av gånger tidigare var/är jag fast besluten att stötta honom till 100 %, vilket beslut han än tog.

Såg att du skrivit brev till din man, tänk på att det kan ta tid innan breven kommer fram så om han har mail adress är detta det ultimatakommunikationssättet. Jag försöker skriva lite varje dag och jag vet att det uppskattas! Det är ju ett sätt för dem att tänka på något annat en stund, det kan säkert vara tungt ibland att se missären som de inhemska lever i, men även klimatet. Min pojkvän berättade att en irländare sagt till honom att man vänjer sig inte vid värmen men man vänjer sig vid att vara blöt alltid!!!

Det finns förresten ytterligare ett sätt att kommunicera, tydligen ska det finnas telefonkort (antar till mobilen) som kostar uppemot 700 kr.

Mvh Eva

Vad skönt att det var bara snack om krokodilerna...

Själv så har jag inte heller vart med om detta förut, men min sambo blev antagen till Kosovo för ca 4,5 års sen. Men då tackade han nej. Så nu när han såg detta om IA03 så kunde han bara inte tacka nej. Jag förstår honom. För vill man verkligen göra en insats så ska man verkligen göra det här. Jag stödjer verkligen honom i detta. Han kommer bara växa som männsika och likaså jag. Man får tänka positivt.


Jaaa nu ser jag verkligen fram emot att han ringer eller mailar. Och jag vet att han inte kan göra det på en gång. Men den dagen kommer jag vara så lycklig när han väl gör det.

Eva, ska du på den där anhörig träffen? Jag vet inte vart du bor. Men jag ska i alla fall dit den 2.a april i Stockholm (eftersom jag bor där).



//Linda

Jag ska tyvärr inte gå på anhörighetsträffen I Sthlm, utan om jag kan komma ifrån mina studier ska jag till Halmstad, 1/4.
/ Eva

Vad synd annars hade man kunnat prata lite..

Nu har han ringt i alla fall. Och det känns jättebra. Skumt att man pratar med han och han befinner sig i Liberia. Konstig känsla. Men jättekul var det.

//Linda

Jag är inte beredd att hålla med där, visst mail är kul att få varje dag. MEN ett handskrivet brev är 1000 gånger bättre, man ser tjejenshandstil man luktar på det, man har det i fickan och tar upp och läser brevet igen vid 0435 när OP passet är som tyngst. Sen älskar jag när hon skickade lite större brev, ni vet sådana jiffypåsar och lade i små presenter.

SÅ brev är det Ultimataste. Även om man får en klump i månaden så är det bättre

Jag förstår att brev är det bästa att få. Jag kommer skriva ett brev varje vecka till min killen. Kommer också skicka ned sån påse du (smocken) talade om. Har redan hitta flera små grejor jag ska skicka. Personligen tycker jag att det är lite kul att pyssla.
Min sambo kommer vara i Liberia på våran förlovningsdag och hans födelsedag. Så jag kommer typ månaden innan skicka ned något paket till honom.

Såg bilderna du hade lagt ut, Smocken. Bra att det finns såna som du. Jättekul att se hur det ser ut!!!

//Linda

Det låter som ni är positiva trots saknaden och ovissheten. Det är bra! :P

Själv är jag för tillfälligt inte alls särskilt positiv eller glad, min sambo är i Kosovo och det är väl ingen som ungott att se på nyheterna vad som hänt den sista veckan.

Man sitter hemma och grinar å är orolig, går inte en mm från mobilen om nån skulle ringa. Jag vill bara dit men det går ju inte. :(

Så fortsätt kämpa! Jag hoppas innerligt att era pojkvänner får en lugn mission.

Kram en lessen själ :(

Men åååå. Förstår att du är orolig! Och den där telefonen. Man går ju och väntar hela tiden på att den ska ringa. Du ska se att det kommer gå bra!

Jag är försöker vara ganska positiv, men sen kommer stunder man verkligen fattar att man är så långt ifrån varann.
Sen blir det nog jobbig när någon fyller år eller förlovningsdag/bröllopsdag. Men då får man tänka på att man kan fira det sen stället.

De kämpar därborta och vi kämpar på här hemma.


//Linda

Hej igen!!
Smocken, givetvis menade jag inte att det skulle vara "roligare" med mail, det är ju mindre personligt. Dock menar jag att mellan breven, eftersom de tar tid att skicka så är det ju skönt att kunna kommunicera "snabbt" däremellan som ett komplement till telefonen. Håller helt och hållet med dig att det är mer "känsla" med ett riktigt brev!!

Hoppas du har hört något från din pojkvän Holmis och att allt är bra, håller tummarna för er alla.

/Eva

Såg just programmet på tv4 kalla fakta om svenska FN-soldater i Liberia. Hoppades få se en skymt av min sambo. Men icke. Men jag får nöja mig med att se bilder på honom på mil.se :P

Jag har då aldrig trott att man kan saknar någon så mycket som jag gör. Jag vet också att han saknar mig. Och det känns skönt.

På fredag är det anhörig träff och då kommer vi få mer info om vad som händer.

Jättekönt att kommunikationen funkar så bra. Både mail och telefon men inte posten. Tar väl ett tag kan jag förstå men när den väl börjar fungera kommer han få en hel hög med brev


Ville bara skriva av mig lite, känner mig lite ledsen just nu.

//Linda

Linda!
Har ni anhöriga någon telefonkontakt er emellan? Någon telefonkedja eller så. Det kan vara en bra idé om man vill prata av sig. Bra också att få lyssna, då får man bekräftat att man inte är ensam. Hör av dig efter anhörigträffen och berätta hur det var.

Tyvärr har vi ingen telefonkontakt med andra. Vi i familjen har ju det. Men det skulle ju vara skönt att ha det med andra också. Precis som du skrev att få prata av sig eller bara få lyssna. Ska försöka söka kontakt på anhörigträffen

Hör av mig sen igen.

// Linda

Hej!

Nu är jag snart i samma situation som er flickor...
Min pojke är en av dem som bär iväg till kosovo nästa vecka. Känns rätt tungt just nu men det kunder ju varit värre, handlar ju bara om 2-3 månader.
Och jag kommer nog få en hel del annat och tänka på... vi ska nämligen flytta ihop i nästa månad så det blir en del att göra eftersom han är borta. Men jag har många som hjälper mig så det kommer gå bra ändå!

Ha det bra!

Hej Jenny!

Tror säkert att det kommer att gå bra för dig och även för han. Man får tänka positivt men ibland är det svårt.

Lycka till Jenny!


//Linda

Har ingen erfarenhet av utlandstjänst,,,men kärlek är ju den samme oavseett,,,en kvinnlig bekant till mig hade sin älskade på andra sidan jordklotet,i Australien,det tog två år innan dom träffades "in real life" under den tiden var dom båda trogna och hade endast mail och tele kontakt,,,idag har han flyttat hit och dom är gifta och har barn,,,vad jag vill ha sagt är att om kärleken och tron på varandra är tillräckligt stark så är resten en transportsträcka....Lycka till Linda

Tack Thor!

Tjejer vad tycker ni? När är det som jobbigast?... Innan han åker eller när han har åkt... känns det bättre efter några dagar??
Just nu känns det rätt jobbigt även om han inte åkt än... känns bara som man vill ha det gjort nån gång.
Och för mig handlar det ju "bara" om 2-3 månader... många av er ska ju ska stå ut i 6 mån...

//Jenny

Hej Jenny,

Jag tyckte det var jobbigast innan han hade åkt, även om jag tycker att det är jobbigt nu också. Men innan vet man ju inte hur det är. Jag visst ju inte om han kunde ringa på en gång eller maila. Nu känns det lite bättre. Man får ju så mycket info överallt. Mil.se är ju jättebra sida och detta forum om man vill ha svar på något.
Min sambo ska ju vara borta i 6 månader och det känns ju lite tungt. Han kommer hem nu i slutet av april och är hemma ca 2,5 - 3 veckor. Sen blir han borta hela tiden tills han kommer hem (slutet av augusti). Och det kan ju kännas jobbigt.





Idag var det anhörig träff i Stockholm. Men det dom sa visste jag redan. Min kille har ju ringt varje vecka + att han har mailat några ggr. Men det var ialla fall kul att bara vara där. Tyvärr hittade jag ingen som man fick kontakt med. Skulle vara kul med någon i samma sits. Som man kunde prata med i telefonen eller maila.

Nu kommer inte min kille ringa på några dagar för de är ute på en "long range patrol" vid Guniea/Elfenbenskusten. Hoppas det går bra.

Det var allt för mig denna gång.

//Linda

Hej!!
Jag håller med Linda 25, jag tyckte oxå det var jobbigare när man gick och väntade på att han skulle åka. Jag hade dock "turen" att ha så mycket saker som skulle göras i samband med hans avfärd så jag tror det gjorde att jag inte riktikgt "hann" känna efter förrän man vant sig..
Så ett tips är i sådana fall att se till att ha mycket att göra under den första tiden.. om det funkade för mig kanske det gör det för andra också
Givetvis är det bra med många att prata med här hemma under hela tiden.
Sysselsättning gör att tiden går fortare.. min sambo har varit nere i en och en halv månad nu och den tiden har faktiskt gått ganska snabbt!
Tänk positivt!!
Eva

Nu har min pojkvän åkt... känns jobbigt. Jättejobbigt. För mig känns just nu 2-3 månader som en evigehet...

Ha det bra allihopa!

/Jenny

Ååå jag känner verkligen med dig, Jenny!!! Du ska se att dte går bra, jag lovar dig! Mn just nu känns det nog bara jobbigt. Men hitta på grejor, det gör jag. Jag har fullt upp hela veckorna, så när helgen kommer då är jag supertrött

Lycka till Jenny! Maila om du vill skriva av dig!

//Linda

Hej Jenny!
Förstår dig precis, min pojke åkte i måndags. 2½ månad känns just nu som en hel evighet. Jag räknar i dagar, så idag är det 75 tills jag får se honom igen. :(
Min pojke åkte också ner till Kosovo, som förstärkning till KS09 som är där nere.

Hej Susanne och ni andra!
Kul att du hittat hit!
Då är vi i samma situation. Visst är det jobbigt. Min pojkvän har varit iväg förut men då fanns inte jag med i bilden så jag har inte varit med om det tidigare. Känns ändå skönt att det inte är 6 månader eller nåt sånt. Jag har tyvärr blivit sjuk nu också men åkt hem till mor och far vilket känns bra. Här blir man lite ompysslad och kan förhoppningsvis tänka på lite annat också. Nu förstår man verkligen hur mycket man tycker om honom med tanke på hur mycket man saknar honom. Och så får man tänka på hur otroligt kul det blir när han kommer hem igen. Vi får hoppas att det blir lungt där nere, annars ringer jag och tar ett snack med dom där nere i kosovo ;)
Se till att ha mycket att göra. Det försöker jag med, vilket nog inte blir nåt problem eftersom vi har en flytt inom närmsta månaden som jag nu får ta tag i själv. Tur att man har släkt och vänner som hjälper en!

Ha det bra och skriv gärna av dig här ibland, det tycker jag känns bra. Man ser att man inte är ensam...

Kram Jenny

Hejsan

För min del har det varit lika jobbigt innan han for och under tiden han varit borta. Bland det jobbigaste var när han skulle fara tillbax till KS eftersom det var dagen efter kravallerna. De visste inte hur de skulle resa utan fick veta allt eftersom. Då var det väldigt jobbigt för oss båda två. Men vi överlevde det också

För mig är det lättast att jobba hela tiden. Jobbar på dagis och "mina" barn är helt underbara. De hjälper mig mycket utan att de vet om det.

Hej allihop!
Nu har jag oxå hittat hit, kul! Min pojkvän och sambo åkte till Kosovo på skärtorsdagen. Han har varit i väg en gång tidigare på KS06. Vi klarade det men visst var saknaden stor. Den här gången blir han ju inte borta så länge och det känns skönt.
Det är verkligen bra att den här sidan finns så att man kan få kontakt med andra anhöriga som finns kvar i Sverige.
Vet någon om det blir någon anhörigträff för de anhöriga till de som åkte på förstärkningen till Kosovo?
Känner igen mig i allt det ni skriver och det känns kanon att man inte är ensam...
Vet ni något exakt hemresedatum för de som är i Kosovo som förstärkning?

Kämpa på tjejer så fortsätter vi att höras här på detta forum!

/Mariur

Hej Mariur! Jag har inte hört något om någon anhörigträff för er men ett tips är att ligga på ansvariga för annars lär det nog rinna ut i sanden. De skall ju vara nere en sådan kort tid så OPIL mfl resonerar nog som så att det inte kommer att behövas. Jag tycker det behövs oavsett längd på tjänstgöringen.

Ett annat tips är att ordna en telefonkedja mellan er här hemma. På så sätt stödjer ni varandra och kan sprida info mellan er.

Kör hårt!

KS09 roterar under juni men exakt datum för respektive delrotation är nog inte definitivt bestämt.

Hej Mariur!
Kul att du också hittat hit!
Min pojkvän åkte också ner på skärtorsdagen som förstärkning. Han har sagt till mig att han kommer hem den 20 juni. Landar väl i Sverige några dagar innan.
Så du har varit med om detta förut? Min kille har varit iväg till Kosovo förut men då var inte vi tillsammans. Han vet vad det innebär men inte jag.
De verkar ha det bra i alla fall. Nu är det visst lungt men spännt där nere säger de.

Jag har fullt upp just nu, för vi ska precis flytta! Så när han kommer hem är han inte bara pojkvän utan sambo också!!


Ha det bra allihopa, nu har vi klarat mer än en vecka!!

Kram Jenny

En klassiker!!

Usch vad jag längtar efter min sambo!!!! Man känner sig väldigt ensam...

Bläää hoppas att den här tiden går fort...

Hallå!
Nu har jag fått en inbjudan till anhörigträff för de som är nere på KS09 och de som åkte ner som förstärkning. Är det någon som ska gå i Stockholm? Jag har ännu inte bestämt mig eftersom jag har mycket att göra den helgen, men det kan gå att ändra på. Är det någon som varit på anhörigträff förut? Vad händer, är det värt att gå dit?

Kramar från Maria

Åååå nu sitter min kära sambo på flyget på väg hem. Ååå kan knappt vänta till imorgon bitti när jag ska hämta honom på Arlanda...

Det är ju märkligt att det under alla dessa år av Svenskt angagemang i utlandstjäns fortfarande inte finns någon organiserad hjälp för kontakt mellan anhöriga. Min sambo utryckte samma känsla som ni beskriver här att det vore skönt att ha någon i samma situation att prata med när jag var nere på KS02.
Vi hade inte förmånen att kunna ringa hem varje dag, så när det var som oroligast och det kom nya sidor på textTV flera gånger per dag hade det varit bra för de ensamma oroliga där hemma att ha någon att tala med.
På oss som är där nere lägger de ner en massa kraft men alla stackare här hemma...

Nåväl, det funkar
Borta bra men hemma bäst

Precis som "Pompe" tycker jag att det är konstigt att det saknas någon typ av organisation för de anhöriga efter så många år av angagemang.

Lycka till alla ni som sitter hemma och väntar på era älskade. Ni drar ett tungt lass och jag tror att det är värre att vara hemma en ute i missionen. I missionen har man gruppen samt en massa uppgifter att lösa. Men man glömmer aldrig de där hemma, de finns alltid i ens tankar.

Innan internet och mobiltelefonernas genombrott såg det helt annorlunda ut. Brev och satellittelefon var det som fanns. Breven var mycket välkomna och de små paketen. Jag har fått närmare 120 brev på två missioner. De flesta från min dåvarande flickvän, tack för dem Helena.


Lennartsson

Inom Fredsbaskrarna Sverige, som är kamratorganisationen för de som tjänstgjort i Utlandsstyrkan, har det diskuterats hur stöd till anhöriga skulle kunna organiseras. Ett alternativ är att bilda en anhörigförening och ansluta den till Förbundet Fredsbaskrarna.

Det finns kanske andra idéer också. Det viktigaste är att engagera sej oavsett hur man gör det. Någon som har fler idéer?

Tänk på att de anhöriga gör en mission de också! Oavlönat, omedaljerat, osynligt.

www.fredsbaskrarna.se

Jaha nu har min sambo åkt tillbaka till Liberia. Nu får man inte se honom först i augusti... :(

Det var riktigt jobbigt att säga hejdå på arlanda idag. Usch inte kul!!!

Linda

Fanjunkar´n har rätt angående dem därhemma!

De gör en mission UTAN allt det roliga!

Respekt till Flickvänner, Fruar, Morsor etc.

År och Frid!

Ja då var man själv igen.. :(

Nu har min andra hälft varit hemma på leave en vecka och for klockan fem imorse, snyft

Han har dock turen att få en ganska tidig hemrotation så den 9 juni hoppas jag på att vi ser varandra igen.

Kämpa på alla!

Nu är det bara nio dagar kvar tills jag får hem min soldat. Han har nyss varit hemma på en veckas leave. Vi hade det jättebra och det var inte så jobbigt att skiljas åt när vi visste att det inte var för så lång tid. Ska absolut gå på medaljutdelningen i Kungsängen. Jag ska stolt titta på min älskling och känna att vi klarade det igen!

Håll modet uppe ni andra som väntar på era nära och kära och räkna dagarna för det gör jag..

Kram från Maria

Hej!!
Precis som många här säger får man klara sig bäst man vill här hemma.. Dock tog Linda och jag saken i egna händer och kontaktade varandra, vilket var möjligt tack vare detta forum!! Eftersom vi båda har våra sambos i Liberia är det skönt att kunna utbyta tankar och stötta varandra, men det kan även vara en fördel kommunikationsmässigt eftersom man ju inte hör så ofta från dem där nere, kan man istället få info om läget när den andras sambo hört av sig!!
Tyvärr bor vi långt ifrån varandra men förhoppningsvis kommer vi ses på medaljceremonin för LA01.
Så om inget annat så får man ju tacka för att forumet finns!!
Och kanske någon annan som blir inspirerad! Det värsta som kan hända är ju att man inte får svar från den man mailar till!

Eva

Jaaaa, jag vill verkligen tacka för detta forum. Tycker det är jätteskönt att ha Eva. Hon är ju i samma situation som jag. Precis som hon skrev, har inte jag hört något från min sambo så kanske hon har gjort det från sin.

Hoppas bara att vi ses på medaljcermonin!!!!

Linda

Jag måste bara säga att jag blir djupt glad över att den här tråden har skapats och hålls vid liv av er som har någon när och kär ute.
Jag har inte någon sambo eller liknande på mission, men bara tanken på att ni stöttar varandra och har valt att göra det här är riktigt glädjande!

Fortsätt stötta varandra och kämpa på, ni har mitt stöd och mina tankar.

Mvh Jake the misty eyed snake

Tre dagar kvar sen får jag hem min älskling. 8 månader i helvetet är snart slut... Helt underbart! :P

Holmis,

Vilken lycka för dig!!! Förstår att det har varit jobbigt, men tänk nu. Nu kommer han hem.

Jag saknar min sambo så jättemycket! Dröjer ca 2 månader innan jag ser honom :(


Linda

Hej allihopa!

Vet precis hur du känner Holmis!! Min pojke kommer också hem i morgon. Ska bli så härligt att få hem honom...den här sista veckan har verkligen segat sig fram för mig.

Vet hur ni har det, ni som får vänta ett tag till på era älskllingar och vänner. Men ni klarar det!!


Kram från Jenny.

Känns skönt när man läst här.

Min pojke ryckte in igår och har läst på andra ställen i forumet att många förhållande spricker så man blev lite orolig men när man nu läser om par som klarat så pass mycket längre och mer påfrestande tid blir man ganska lättad igen.

/ Therese

Tänk vad tiden går.... Det var inte länge sen det var den 5:e januari och min sambo skulle rycka in för att förbereda färden ned till Liberia. Nu är det mindre än 2 månader tills han kommer hem till mig igen. Jippie!!

Var lite negativ i början av detta. Det är ju väldigt lång tid. MEN ska han och jag vara tillsammans resten av våra liv så är detta inte lång tid. Är faktiskt stolt över mig själv att jag klarat detta. Och jag är oerhört stolt att HAN är min sambo!!!!!

//Linda

Hoppas att det gått bra för alla, man inser nog mer vad man har när det är långt borta! Kämpa på alla!!! Och var stolta för det som utförs utomlands!!! /Hero