Hej Sgt Andersson!
Roligt att du vill vara med i "debatten" men att läsa ditt inlägg gör ingen av oss flickvänner gladare (i alla fall inte mig)
Om du ursäktar så tror jag nog inte att ni killar som åker iväg riktigt förstår vad vi flickvänner går igenom. Vi har många tankar i huvudet, mycket känslor, oro för vad som skulle kunna hända våra killar osv osv. Det är inte alltid helt lätt!!

OK om man nu är typ runt 20 och inte har ngn flickvän, inga barn osv då förstår jag att man inte behöver fundera så mycket på om man ska åka eller inte, men börjar man "komma upp i åldern" och man har skaffat sig flickvän/sambo, barn osv så tycker jag nog ändå att man ska ta sig en rejäl funderare om man verkligen bara ska "lämna" allt och åka iväg en så lång tid.
Trots allt så läggs nog ofta mycket ansvar även på den som lämnas hemma.

Det här är allvarliga grejer vi snackar om!

Hello Esset!

Jo jag vet. Var 26 år och själv sambo när jag åkte så jag vet precis vad du talar om men på något sätt är behovet att åka på utlandsmission ofta väldigt starkt och går inte alltid att jämföra med utlandsstudier eller annat.

Jag inser att det är jobbigt att vara kvar på hemmaplan men på samma sätt är det jobbigt att åka. Man slits mellan att vilja vara kvar hemma och ett stort behov av att åka.

Personligen är jag av den uppfattningen att om förhållandet inte klarar ett 6 månaders uppbrott och man inte är beredda på att ge varandra den friheten så är det inte ett förhållande som jag skulle vilja ha. Men som sagt, detta är en personlig uppfattning som således inte behöver diskuteras. Alla är vi olika och väljer den typen av förhållande som passar oss bäst.

Om man har barn hamnar dock allt i en annan dager... jag har det inte själv och kan därför inte direkt uttala mig. Men givetvis för det in ytterligare en dimension i beslutet man skall ta.

Jag kan bara säga att jag är hellre den person idag som beslutade mig för att åka snarare än den som stannade hemma och skulle du fråga den person som numera visserligen är min fd sambo (av helt andra anledningar) så skulle hon hålla med.

Hej igen!
Japp, hjärter ess, du har rätt med det där om åldern. Jag är 31 och min pojkvän/sambo 29. Trodde att killar i den åldern redan gjort vad de ville och levt ut sina drömmar. Nu är han väldigt seriös ändå, min sambo men det hade varit skönt om han varit "färdigåkt" när vi träffades. Om han åker blir det som ett långdistansförhållande och ett sånt ville jag absolut inte ha...

Japp, vad fan ska man göra egentligen? Jag är arbetslös så jag skulle själv kunna åka iväg o göra hjälparbete i nåt land som behöver det genom röda korset el nåt. Kan tänka mig att hjälpa till där tsunamin dragit fram.

Konstigt nog så oroar jag mig inte så mycket för att det ska hända honom nåt om han åker. Det är så sällan det händer svenska FN-soldater nåt.

Ni som har pojkvänner som åkt iväg på kortare tid än 6 månader, har de åkt på en vakans eller? För normalt så är väl alla tjänster på 6 månader?

Hur har det varit för er andra när pojkvännen varit hemma på leave? Det måste ju också vara jobbigt, att veta att han är hemma på så kort tid. har förhållandet varit som vanligt då? Eller har det bara varit stelt och konstigt?

Hur ofta har de tillgång till mail och telefon?

Kram på er!

Hej igen-Sergant A.
Jag håller med dig, visst ska ett stabilt förhållande kunna klara av 6 mån. "uppehåll" det är för min del inga tveksamheter om, men det är ju alla känslor runt omkring som ställer till det + att som jag skrev tidigare så blir vi andra "intvingade" i en situation som vi inte själva har valt.
Att känna vanmakt och bli tvingad till saker mot sin vilja är väldigt kämpigt, jag tror nog att de flesta människor mår dåligt av att måsta vara i en jobbig situation som man inte själv har valt.
Jag personligen vet att jag kommer att ha det väldigt jobbigt med känslor som längtan, saknad samt oron över att något ska hända min kille...ser rubrikerna framför mig: Svensk FN-soldat skadad/ omkommit i Kososvo och liknande (inte måla fan på väggen- jag vet- men tankarna finns där) samt glädjen över vårt nyköpta hus....ja den kan jag inte dela med min sambo för han kommer ju inte att vara där.... :(

Nä, nu har jag luftat min åsikter nog för i dag
See you all!

Hej Sanla,

Jag berätta hur jag kände det när min sambo kom hem på "leave". Han hade "bara" varit borta ca 1 ½ månad. Det var en enorm känsla att möta honom på Arlanda. Faktiskt pirrigt. Han var hemma i ca 3 veckor och de veckorna var känslosamma och sen gick det mer över som vi var på en semesterresa tillsammans. Men sen när det var dax att lämna honom på Arlanda var det inte lika kul. Usch det var [U]nästan lika jobbigt då när jag lämnade av honom på Stockholms Centralstation när de skulle iväg till Liberia.
När jag lämnade av honom på Alrlanda, han ville ej att jag skulle följa med in på Arlanda, så jag satt då gråtande i bilen och körde hemåt. Såg honom i backspegeln med sin snygga uniform och tänkte: nu ser jag inte honom först om ca 3 månader och det kändes urjobbigt.

Men som jag har skrivit tidigare gick tiden väldigt fort. Dels för vi hade telefonkontakt nästan varje dag (om de var på campen), mailade och skickade massor med brev. Det tror jag också gjorde det lättare för mig att veta att vi kunde prata i telefonen, höra hans röst liksom.

Mvh Linda

PS. Jag hade även mail konakt med en tjej som var i samma situation som jag. Det var ett enormt stöd DS.

"Hur tam en hund än är så är så kommer den ändå alltid vara ett djur" (dåligt måhända).

En åka på mission är en del av vissas personlighet. Mina missioner är en del av mig och utan mina missioner hade jag inte varit den jag är idag.
Jag är gift och har barn och kommer att åka iväg igen, med min frus goda minne.
Vi är båda medvetna om hur tungt det kommer att bli för hon har varit hemma under en av mina tidigare missioner. Men vi tänker kämpa på var sitt håll.
Och om 20 år kommer vi knappt komma ihåg hur jobbigt vi hade.

/Krook

Glöm det, har fått en förklaring som inte passar på internet.

Sån tur.

sanla73, hur har det gått?


Mvh Linda

Fyfan Linda25, jag måste verkligen bara berätta att man får stora rysningar i kroppen när man läser dina inlägg! Det som om du berättar om en film i vissa, kul!

Måste även säga dig att jag fann inte denna tråden förrens nu faktiskt men jag har läst från sida nummer ett till sista och tittade inte efter något datum och tänkte skriva att verkligen ingenting kommer hända med er förhållande men nu slapp jag ju det eftersom han är hemma nu.

Men jag skriver detta inlägget nu endå för att ge dig en stor eloge för du har lyckats och den stora kärleken du har visat oss till din sambo i dina inlägg och säkerligen även via brev, mail och telefon.

MVH
Lurifix

Tack Lurifax! Det värmde det du skrev!

Linda

27 Juni (jag måste få skriva av mig...)

Jag har precis sms:at med min kille i Kosovo...inget gulligull (den här gången)för som ni alla förstår så står liksom inte livet still här hemma i Sverige bara för att ens partner är på mission.
Jag har ingen bra dag i dag...saknar honom som fan- det skär i hjärtat denna längtan och saknaden och det tär på mig.
I bland känns det som att jag blir mer och mer bitter för att han "stuckit i väg" och lämnat mig (och vårt nyköpta hus) till att klara mig bäst jag vill. Jag önskar att jag kunde vara mer stöttande, att bara skicka gulliga sms, jag vet att det är viktigt att stötta, men det går inte alla gånger....för som sagt, det är inte bara solsken att bli ensam kvar här hemma i flera månader.
Undra hur det här ska gå då?...han har bara varit borta i snart 2 veckor och hans mission avslutas ju inte förrän i mitten av december!
Jag känner mig helt kluven, är jag en dålig flickvän? är tankar som går igenom mitt huvud, är det helt självklart att man som flickvän ska sitta hemma och ta allt med solsken, känna stolthet och vara stöttande?
Ärligt talat så mår jag skitdåligt just nu...

@ HjärterEss

Ett litet tips kan vara att inte stirra dig blind på när han kommer hem för gott, det är på tok för lång tid att kunna finna någon glädje.
Vill minnas att man numera har 2 leaveperioder, en kort och en lång, utslaget på 6 mån så är det ju inte SÅ långa intervaller mellan de tillfällen ni kan träffas.

Du behöver inte stötta mer än att se till att du själv mår så bra du kan, det är nog den bästa stöttning du kan ge honom. Att du mår bra är viktigare än något annat för honom just nu kan jag tänka mig.
Menar inte att du ska försöka gömma dina känslor för honom genom att låtsas att allt är bra när det inte är det utan att du får ta tag i saken och göra det bästa av situationen som den är just nu och inte gå och hoppas på att saker ska ändra på sig bara för att det är tungt just nu.
Vet själv hur det är att vara ensam hemma när sambon är borta under längre stunder, och det går lite bergochdalbana. Men den första tiden är jobbigast, snart vänjer man sig vid ensamheten och börjar fylla upp tiden med vänner och intressen som man kanske lagt lite på is tidigare. Plötsligt upptäcker man att tiden går fortare och fortare, och den evighetslånga väntan på att få hem sin älskade blivit väldigt kort.

Svammel? Jajjemen, men nu har du iallafall kommit en eller två minuter närmare din nya sambo.

HjärterEss..

Herregud, vad jag förstår dig!!! Men till skillnad från mig och min sambo hade inte vi ett nyköpt hus (huset köpte vi när han kom hem). Jag kan tänka mig att du känner press med huset och allt. Jag vet inte vad jag ska skriva för att vara stöttande. Men jag kan säga att om du sysselsätter dig och hittar på grejor så går tiden fort.

Men jag kan även erkänna att det var flera gånger han ringde och jag bara grät. Men han tog det och förstod att det var inte heller kul för mig att vara kvar hemma med allt det vardagliga. Typ städa, betala räkningar, handla och allt det man brukar vara två om (förhoppningsvis). Men varje gång jag hade gråtit när han ringde, så hade jag sån ångest. För jag ville verkligen vara glad och han skulle veta att jag hade det bra. Men det gick inte alla gånger.. Men så är det. Din kille kommer också att förstå det, det är jag nästan övertygad om.

När kommer han hem på leave? Tänk på att han kommer hem då och tänk inte på december för det låter så lång tid.

Lycka till! Maila om du vill prata av dig!


PS. Du är ingen dålig flickvän!

28/6
Hej igen, tack för era svar!
I dag känns det lite bättre igen- killen har leave v.28 och 29 är det planerat, ytterligare leave har jag inte hört att det ska bli.
Trots att han bara är borta 1 månad nu första svängen så käns första veckan som en månad.
Vet så väl att jag ska sysselsätta mig till tusen så att tiden går fort-borde ju inte vara några problem nu med hus och allt- men hur kul är det alla gånger att gå ensam på Silvan eller K-rauta och köpa skottkärra, krattor mm...det är ju sånt man vill göra tillsammans med sin nyblivna sambo!
Jag brukade tänka att ensam är stark men det är ju bullshit! man är starkare när man är två.
Nedräkningen inför v.28 har i allafall börjat.

Måste säga att det känns bra att kunna häva ur sig lite i det här forumet.
Trots allt så är det nog en liten tröst det med.

På återseende!

Kommer gå finfint HjärterEss, finns gott om flickor och pojkar i din situation här. Och det kan nog vara skönt att skriva av sig lite då och då, det är ju därför den här nålade tråden finns.

Som sagt, bergochdalbana, när det känns som jobbigast så vet du att det snart känns bättre om det kan vara någon tröst just då.

Gulliga du, tack för att du frågar!
Jag vet inte mer än att han fick ett brev för nån vecka sen som alla som sökt till LA05 fick. Där stod att de hade fått skjuta upp antagningarna pga nån omorganisation. Så de skulle få senast besked 15/9.

Jag har drömt väldigt mycket mardrömmar sista tiden men efter brevet kom så har jag bara drömt vanliga drömmar istället. Jag visste ju att han kanske snart skulle få nåt besked så jag har ju gått och oroat mig väldigt mycket ganska länge nu. Men det är ett h-ete att bara skjuta upp oron hela tiden. Det är ju bara Liberia som lockar för honom så om missionerna där slutar och han inte kommer med så är det lugnt.

Jag vet ju att han vill göra en insats och hjälpa folk och han har chansen att spara ihop en hel del pengar som vi kan ha roligt för sen. Han sa ju förra gången att han ville att vi skulle prova och om jag mådde riktigt dåligt så kunde han be om att få åka hem. Men det kostar ju en del att skicka hem honom och det skulle ju kännas fruktansvärt. Dessutom gäller det väl bara om det är riktigt illa, som tex om jag hamnar på psyket el svälter mig själv el nåt. Man kan ju må riktigt dåligt och ha det grymt jobbigt ändå, utan att det skulle hända. Jag menar, det finns ju inte bara två lägen på att må dåligt.
Han trodde nog att jag bara skulle må lite smådåligt, så sa han så för att lugna mig. Jag håller fortfarande på att bygga upp mig själv efter utbrändhet och väldig depression så jag är ju väldigt känslig nu och han är min medicin. Vad händer om jag slutar medicinera?
Dessutom bor vi i en stad som ingen av oss är uppväxt i el har egentliga kompisar i. Så jag blir ju ganska ensam. Våra resp föräldrar finns 15 mil bort.

Jag är också jätterädd att jag ska må så dåligt att jag känner mig så bitter på honom när han kommer hem att jag tappar mina känslor för honom..
Vårt förhållande är jättestarkt idag och vi vill leva tillsammans resten av livet men en mission är ju en jättestor psykisk påfrestning (kanske mer för vissa) och hur gärna man än vill så kan man inte alltid vara säker på att det håller för den påfrestningen.

Det är ju som att sätta förhållandet på vänt i 6 mån(egentligen 7-8 med utb)
Typ "Du, vänta ett tag, jag kommer tillbaka om 6 mån...
Han som inte vill att jag eventuellt tar ett jobb i Malmö el Gbg (om det är lättare att få där)och veckopendlar ett tag eller som saknar mig så att han måste ringa från jobb för att höra min röst..eller har bråttom hem efter en 2dagarskurs för att få träffa mig..
Skulle han lämna mig ensam i 6 mån..??!! Det är det jag inte fattar..

Sanla73,

Jag lider verkligen med dig. Vet inte vad jag ska skriva så att det låter bra. Men det jag tror ialla fall är att du måste se något ljus i det hela. Annars blir det nog väldigt jobbigt.

Jag tror att du kommer klara detta! Lycka till!


Linda

Hej!

Jag är ny på den hrä sidan. Det är min sambo som har introducerat den för mig för att jag ska ha någon att prata med som är i samma situation som mig.
Det är så att han efter en lång väntan blivit antagen till ks13 till hans glädje och min sorg.
Jag skulle behöva några matnyttiga tips om hur man ska handla i en situation som denna när man tvingas vara ifrån den man älskar i hela 6 månader.

Vore tacksam för svar.

MVH

Maria

Det ultimata testet i ett förhållande har jag hört det sägas
Se det om som ett prov, håller det genom detta håller det genom det mesta.

Nej men läs på www.mil.se/int så ofta du kan och skapa dig en uppfattning om vad som görs. Engagera dig i deras uppgift och försök skapa en förståelse för den på ett lite djupare perspektiv. Prata med han så ofta det går, men förstå att ibland är det stressigt och kanske man måste vänta upp till veckor innan man hör av en igen. Var öppen bara så kommer det gå bra.

Läs gärna denna tråden från början om du inte gjort det, och fråga andra frågor oim du har några så finns det säkert alltid nån som kan svara. Finns flera partners här som har erfarenheter att dela med sig.

Ja nog är det ett TEST alltid...men inte på kärleken utan snarare på tålamod, förståelse, väntan och humör.
Jag börjar känna att jag blir mer och mer arg över att min kille är där han är...nu närmar sig hösten här hemma i Sundsvall och det innebär mörker, kyla, regn och mer ensamhet.
Jag har tröttnat på att vara själv här hemma, att själv måsta ta ansvar för allt praktiskt såsom räkningar, grejer med huset, alla sociala situationer med vänner mm. Ja, ska jag vara helt ärlig så är jag jä-ligt less!
Visst, han sms:ar rätt bra och ringer i bland men ett sms ersätter inte hans närvaro hemma!
Det har även hänt saker på det privata planet (som vi fick reda på när han var hemma på leave) som gör att mitt/våra liv påverkas utan att vi har fått bestämma....återigen sätts jag in i en livssituation som jag själv inte har valt och jag känner stor hopplöshet och ibland tom ångest. Har mycket funderingar över hur mitt liv (och vår livssituation) kommer att se ut om ca 1 år. Just nu känns det som att hela missionsgrejen är överreklamerad!

Kärlek handlar väl om tålamod, förståelse, väntan (längtan) och kriser ibland.
Hur kan man bli arg på sin partner för att han/hon gör något som den verkligen vill, och dessutom många aldrig får chansen att prova på? Gäller inte bara mission, kan gälla studier utomlands, utlandsjobb, längre resor med vänner osv osv.
Räkningar och vardagsbestyr är något ont som vi alla måste stå ut med, och det är inget fel att ibland få ta ett större ansvar och bli mer självständig, allt sådant gör att man växer som människa.

Är ni inte tillsammans om ett år så antar jag att det inte har så mycket med misionen att göra, utan helt andra saker...

Det är inget osäkert i mina känslor för min kille utan det är allt annat runt omkring som inte alltid är så roligt.
Jag är van att i hela mitt liv ta ansvar så det är inget nytt....däremot har jag stått ut med en hel del innan det blev ett riktigt förhållande mellan oss. Det jag känner är att beslutet att åka iväg och lämna mig och hans 3 barn för en mission är en självisk handling (vilket även min kille håller med om) För kärlekens skull har jag under de senaste 2½ åren stått ut med mycket (kan inte förklaras här) men tro mig, det har varit mycket....den här missionen spär liksom bara på. Det hade varit BETYDLIGT bättre om han stannat hemma och vårdat vår nyblivna relation (och vårt nyköpta hus)
JA, jag förstår att han måste få förverkliga sin dröm och det så klart att han får göra det tom 18 dec. men jag kan inte rå för hur jag känner för det.

Det är inte alltid enkelt att sitta här hemma och oroa sig, och vänta och stå ut osv. Min kille höll nästan på att "stryka med" redan första månaden han var i Kosovo!!! hur tror du att det känns?
Efter det så har jag skräckscenarier i mitt huvud där man ringer mig på jobbet och meddelar att min sambo omkommit.....HUR TROR DU ATT DET KÄNNS?!
Jag är orolig var enda dag att någonting ska hända honom...var enda dag...samtidigt hör man här hemma att hans killkompisar tycker att det är så coolt och häftigt...ja visst, det kan de tycka de som inte ens är där utan sitter tryggt här hemma i Sverige. De har tydligen inte en jäkla aning om hur det är och vad som kan hända . (Många verkar tro att de är odödliga....)
Förstår du nu att jag kan känna mig arg, iskan kommer ju mest från rädlsa och oro över att nått ska hända honom. Jag älskar min sambo och jag längtar tills den 19 dec. då allting är över!

Kan bara lugna dig med att läget är lugnt i kosovo, risken att bli påkörd av ett rattfyllo i sverige är större än att det skulle hända din sambo något.
Jag vet mycket väl hur det känns att sitta långt bort och inte kunna påverka vad som händer för nära och kära, det är ingen angenäm situation. Men till 99,9% är det man själv som triggar upp sig helt i onödan. Så farlighesgraden av att vara på mission är MYCKET överdriven i dagsläget, speciellt i kosovo sålänge inget spektakulärt händer.

Tråkigt att du känner som du gör, och jag hoppas att du ibland mår lite bättre, om ett år har han varit hemma mer än ett halvår, och jag tror nog att ni båda kan se tillbaka på den här tiden och finna att det kanske inte var så farligt och att ert förhållande stärkts.
Ta hand om dig sålänge.

Tack för omtanken!

Och....jo...det var inte i trafiken, dvs en bil han höll på att "stryka med" av, ställer man upp att vara med på uppdrag i xxxxxx så är det helt andra saker som man måste ducka för....(du förstår nog vad jag menar)

//edit tog bort viss text //Kimster

Ärligt talat förstår jag inte vad du menar, men det gör detsamma. Ett råd är att inte lyssna på alla rykten som sprids, sålänge inget hörs från officiellt håll är läget lugnt.

I dag känns det lite bättre...

Skönt att höra.
Och snart är det fredag också, och solen tittar fram. Kan det bli så mycket bättre efter omständigheterna? B)

Du har så rätt, fredagar är alltid något att se fram emot
dessutom så har jag precis pratat med sambon och det kändes jättebra!
Han tycker att jag ska gå ut och klippa gräsmattan på tomten och visst det gör jag gärna för jag har ju den hållhaken på honom att ha får ALLA gräsklippningar nästa sommar dvs alla som han "missar" nu he he he
Du förresten, Born, jag vill redigera ett av mina tidigare inlägg men vet inte hur jag går tillväga, vet du hur man gör?

//Esset

Blågul kan hjälpa dig med en liten korrigering, annars är det max 6 tim från det man skriver inlägget som gäller.
När du är klar med gräset så finns det en gräsmatta till här.
Min sambo var i din sits för ca ett år sedan, jag var inte ens med när vi flyttade ihop, hade bara fått se huset lite snabbt och skrivit över min "förmögenhet" till henne innan jag åkte. Hon fixade allt åt oss och nu är det jag som får jobba igen det. Och såhär i efterhand så har vårt förhållande bara blivit starkare och starkare

OK tackar!

I stort sett samma grej för oss och vårat hus, men min kille var i alla fall hemma från livgardet den helgen vi flyttade hit. Bland det jobbigaste från början var nästan allas (kompisar, arbetskollegor mfl) frågor om hur det känns att inte min sambo är hemma när vi nyss köpt hus ihop och varför han åkte i väg på mission mitt upp i alltihop...det känns liksom som att jag ha fått "försvara" hans beslut att åka iväg...jobbigt, men tack och lov så har folk äntligen slutat fråga.....

Hej hopp!

//Esset

Själv hade jag inte så mycket val och hann dessutom inte tänka i de banorna på de 3 dagar jag fick innan vi åkte.
Men som sagt, jag äter fortfarande upp att jag åkte. Haha

Ja det är inte mer än rätt....

Tänkte jag skulle dela med mig av denna film
http://www.tffalcon.hqusareur.army.mil/Med...ReunionWork.wmv

En film från US Army om hur det är att återförenas med sin familj efter mission.
Jag väntar med spänning på den svenska versionen.

@ HjärterEss

Går det bra för dig? Det är helt ok att lämna lägesrapporter även när det går bra

Hej Born!
Jo då tackar som frågar.
Just nu är det rätt OK, men kan väl erkänna att jag aldrig längtat efter höst och vinter så mycket som nu!
Sms:ar rätt ofta med sambon och det känns jättebra att den möjligheten finns!! Thank God for sms!!
Får höra jätteofta att han saknar mig och det är skitviktigt för mig att få höra det, det värmer i hjärtat att man är efterlängtad.

Over and out...

//Esset

@HjärterEss

Snart är halva tiden avklarad!
Håll ut ett litet tag till bara så...

/Krook

Glöm bara inte bort att berättar för honom, att du saknar honom. Han behöver också höra det!

Linda

Hi hi nej då det är inget som glöms bort, orden "saknar dig" och "längtar efter dig" förekommer väldigt ofta i sms:en från bådas håll...vi har blir lite kärlekskranka även nu när vi inte är tillsammans i vardagen

//Esset

HjärterEss.

Klart man blir kärlekskrank, som jag sagt tidigare så kommer antagligen ert förhållande stärkas och jag tror du inser det nu när du böejar se ljuset i tunneln. Dock har jag förståelse för att du kanske inte vill gå igenom det igen, en gång räcker nog.

Låter som om du mår lite bättre.
Ha inte FÖR höga förväntningar på allt när han kommer hem igen bara, allt har sin tid, men "smekmånaden" efter hemkomst är alltid lika trevlig.

Jag gjorde slut med min flicka 22h efter hemkomst, ångrade det en vecka senare, ångrade det i två veckor, hon hatar mig tror jag. Ångrar mig inte alls längre, vill bara iväg på mission igen. Bra kille va?

Hej allesammans

Jag är kluven i två bitar. Min sambo skall åka till LA05 och han skall vara borta i nästan ett år. Ena halvan av mig tycker att det skall bli kul för honom, det är ju något han vill göra, medan andra halvan bara skriker åt honom att stanna.

Jag ger honom allt stöd han kan få just nu, även om det är svårt när man inte riktig känner sig bra till mods.

Jag har läst och sett myckek bilder från många olika utlandsstyrkor/tjänster och har själv funderingar på att åka, men tanken slog mig aldrig att jag kunde bli en av dem som var tvungen att stanna hemma och vänta.

Hur tar man sig igenom ett helt år och fungerar föhållandena sedan? tar de slut eller kan man bygga upp det som har rivits?

Hej jag är i en liknande situation som dig fat omvänt.
Det är jag som sak åka på La05 och lämnar min sambo kvar.

Jag tror att man måste stötta den parten som åker iväg annars så funkar det inte. Skulle kännas fördjävligt om jag inte hade min sambos stöd.

Det sägs att 50% av förhållandena tar slut under Us och att 25% tar slut när missionen är slut!! sanningen i det är väl svår att säga men det beror som tidigare inlägg säger. hur stabilt förhållande man har sedan tidigare.

Jag tror självklart att mitt förhållande kommer att hålla. Men samtidigt undrar man vad Vi har, som är så annorlunda alla dom andra förhållanden som tar slut.
Det som talar för oss är att vi var tillsammans under GU som var i 10 mån.
Inte samma sak men det kan nog vara värre för flickvän/pojkvän att behöva ta så många avsked som det blir under GU. Under LA05 är det väl 2 leave vad jag vet så det blir inte på samma sätt.

Finns en teori om att många som åker är unga och inte har så långa förhållanden bakom sig och att det kan vara förklaringen till att det tar slut.

är tveksamm till att jag gjorde nån klokare nu men jag fick iallafall skriva av mig

Lycka till

Jag ser gärna att någon med erfarenhet av Långa missioner med kombinationen förhållanden uttalar sig..

Hello, Esset här!
Nog går det upp och ner i humör och motivation med jämna mellanrum men känslorna mellan mig och min sambo bara växer med tiden känns det som!
Jag har väl mer eller mindre förlikat mig med vår/min situation och nu är det bara att hålla ut och vänta tills dess att han kommer hem (84 dagar kvar)

VÅRAT FÖRHÅLLANDE KOMMER DEFINITVT ATT HÅLLA!!
VI HAR UPPTÄCKT HUR PASS STARKA KÄNSLOR VI HAR FÖR VARANDRA OCH VI "TOKLÄNGTAR" EFTER VARANDRA!

Ett ord på vägen till andra par: Det betyder jättemycket - FÖR BÅDA - att man talar om för den andre att man längtar, saknar, tycker om, älskar osv. Det är viktigt att man får höra det av sin partner, det gör att man står ut och håller modet uppe!



//HjärterEss

Är oxå på väg ner till LA05. Kan vi kanske inte försöka starta vad FM saknar. En anhörigtråd för var enskild mission.
Denna tråd är ju vad jag förstår mycket bra för er som stannar kvar och den bör ju finnas kvar men man kanske skall ha en missionsspesifik tråd för varje styrka. På detta sett kan vi som är nere gå in och uppdatera läget när vi har tid och de anhöriga kan prata missionsspecifika saker, och utbyta information som man själv inte lyckats få fram till er där hemma.

Åsikter om detta beivras!

Den officiella nedräkningen har nu börjat, det är i dag exagt 1 månad tills dess att min sambo kommer hem till Sverige- HURRA! ÄNTLIGEN!!

Medaljcermoni 16/12 och äntligen kan livet återgå till det normala här hemma!!
JAG LÄÄÄNGTAR SÅ MYCKET!!!

//Esset

GRATTIS!!!! Tänker på dig idag och hur lycklig du måste vara! Sköt om dig!
Kram.

Tack!!
Nu är min älskade hemma och det är äntligen över!
Jag/ Vi klarade det! och vi har numera en missionsring på höger hand som vi båda stolt kan bära. Till våren bär det av på semester och då kommer en förlovningsring att sättas på den vänstra handen

Min sambo säger att han inte kommer att åka iväg igen och det litar jag på.
Nu väntar ett liv tillsammans här hemma i Sundsvall.


Härmed avslutas mitt sista inlägg (som väntande sambo) i det här forumet.

Ha det gott alla!

//HjärterEss

Först av allt får jag gratulera till den kommande förlovningen!

När det gäller frågan att inte åka iväg igen eller inte måste man kunna prata om med förståelse från båda parter. Om han nu tyckte om att vara ute på mission så kommer suget att komma tillbaka igen även om det kanske inte känns så just nu. Skulle det förhålla sig tvärtom att han testat missionslivet och fann att det inte var något för honom så är det till er bådas fördel.


Oavsett vilket så än en gång GRATTIS!

Då var man ensam, igen! Min sambo åkte precis på en veckas utbildning, och om 2 veckor åker han ner till Afghanistan. Nån som är i samma situation och känner för att gråta ikapp sen?