Enligt en ny artikel i Miltech nr 11 2003 penetrerades 23 amerikanska stridsvagnar av typen Abrams och pansarskyttefordon av typen Bradley ut i kriget mot Irak av antingen irakisk eller "vänlig" eldgivning. Ingen av dessa vagnar ansågs vara helt utslagna. Det talas dock ofta om så kallade "mobility kills". Ett begrepp som jag inte behärskar. Vänligen redogör för detta den som kan. 15 av vagnarna träffades av RPG-7. Det är värt att notera att Irak enligt en annan artikel i samma nummer helt verkar ha saknat moderna granater till RPG-7. De använde ej "modern tandem shaped charge warhead". Enligt arikeln finns det ingen, alltså noll rapporter om att Irakiska styrkor besköt amerikanskt pansar med robotar. Det är därför ganska uppenbart att USA aldrig tycks ha mött något organiserat motstånd från armén eller republikanska gardet (min anm). En annan anledning skulle kunna vara att irakierna ej ansåg det värt mödan att använda pansarvärnsrobotar. Ytterligare nio fordon av dessa två typer förstördes av sekundära effekter på grund av verkan från irakiska vapensystem(!). Frågan är vad som menas med denna mening? Senare nämns att utanpåsittande kraftpaket och brinnande vätskor (t ex extra bensin och olja som lagrats utanpå fordonet) som antänts av irakisk ammunition har varit ett stort problem. Förmodligen härrör det från detta. Ett exempel på detta var eldgivning från en tung kulspruta som antände ett utanpåsittande kraftpaket varvid branden spred sig till motorrummet och ledde till en så kallad "mobility kill". Utöver detta skall man även notera att merparten av de amerikanska förlusterna i fråga om dessa två typer kom från mekaniska fel (utöver dessa 23). Således förlorades alltså cirka 50 vagnar (minst). Dessa vagnar som förlorades genom mekaniska fel kannibaliserade man delar ifrån eller också blev de vandaliserade av den irakiska befolkningen. Inga stridsvagnar har rapporterats ha kört på stridsvagnsminor. Återigen ett tecken på mycket begränsat militärt motstånd (liksom för övrigt den totala bristen på fältarbeten i och omkring Bagdad och intakta broar mm). Under striderna avfyrades mycket få 120 mm APFSDS, istället användes sprängranater och HEAT. Mängden pansrade mål var mycket få.
Vissa slutsatser som dras är att Abramsvagnen fortfarande har problem att uppträda i ökenområden. Detta trots att samma problem med driftsäkerheten uppstod i det första gulfkriget för 14 år sedan (!). Dessutom är inte skyddet i sida och rygg tillräckligt bra. Detta trots att fienden alltså inte använde annat än gamla RPG-7 med omodern ammunition(!)? Detta skydd måste förbättras men frågan är, tycker jag. Vad hade hänt om fienden använde RPG-7 med modern ammunition, RPG-16D, RPG-27, RPG-29 eller varför inte LAW 80, Panzerfaust 3, AT 4 och Carl Gustav m fl vapen med modern ammunition?
I en annan artikel i samma nummer konstaterar man för övrigt RPG-7:s effekt på operationerna efter Operation Iraqi Freedom. Det är intressant läsning för alla arméer som funderar på peacekeeping/enforcing i så kallade "RPG-7 countries". Låt oss hoppas att fienden bara har RPG-7! I artikeln konstaterar man också att Ryssland har lärt sig samma läxa i sina krig i Tjetjenien, men frågan är om tjetjenierna faktiskt inte i högre grad var utrustade med modern ammunition till RPG-7 samt en del RPG-16D och t ex 73 mm rekylfria kanoner, robotar och andra vapen också.
Mvh
Skalden