Tiden går fort...
37 dödades i byn Stupni Do
Av Bibi Häggström 22 oktober 2003
I dag är det tio år sedan de svenska FN-soldaterna i den bosniska gruvstaden Vares såg hur det brann uppe på en höjd några kilometer sydost om staden i byn Stupni Do.
Under kvällen den 22 oktober 1993 förhandlade svenskarna om vapenvila med Ivica Rajic, chef för den bosnienkroatiska styrka (HVO) som höll staden och dess omgivningar.
Svenskarna släpptes inte in, inte den kvällen.
När de väl kom in i byn möttes de av en syn som ingen av dem lär glömma.
"Byn helt nedbränd, det ryker i ruinerna. Plutonen börjar direkt undersöka. Mina tårar kommer i ögonvrån. Svårt ge order med fast ton. Första tecknet på massaker är resterna av ett käkben. Snart hittar vi ett svårt bränt lik - ung man i tonåren - inga kläder kvar. Nästa fynd är en källare med tre döda kvinnor. Skjutna, krossade skallar och halsarna avskurna."
Så beskrev bataljonschefen Ulf Henricsson det som mötte honom och soldaterna.
Totalt dödades 37 personer och i stort sett förstördes samtliga 60 hus i byn.
- Jag är oskyldig. Det säger den nu 45-årige Ivica Rajic.
Redan 1995 efterlystes han av den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag men lyckades hålla sig på fri fot ända till i början av april i år då han greps i Kroatien. I slutet av juni fördes han till Haag och det var då han förklarade sig oskyldig till alla åtalspunkter; uppsåtligt dödande, tortyr eller omänsklig behandling, omfattande förstörelse, tagande av civilpersoner som gisslan och godtycklig förstörelse av städer eller byar. Enligt krigsförbrytartribunalen hade bybor som tagit skydd tvingats ut och sköts eller misshandlades, kvinnor hade våldtagits, tolv bybor låstes in i ett skjul som soldaterna sedan försökte sätta eld på och soldaterna slängde både levande och döda in i brinnande hus.
Ivica Rajic åtalas eftersom trupperna stod under hans ledning, vilket han ett flertal gånger berättat för den svenska bataljonsledningen.
Den svenske bataljonschefen Ulf Henricsson vittnade redan för sju år sedan inför krigsförbrytartribunalen. Flera andra svenskar har också hörts, bland annat överstelöjtnant Håkan Birger i Malmö, Malmöläkaren Thomas Mätzsch och Ruzdi Ekenheim från Tollarp som var Ulf Henricssons tolk.
Något rättegångsdatum har ännu inte satts ut utan målet förbereds fortfarande. Åklagare är Kenneth Scott och försvarare är Zeljko Olujic.
http://w1.sydsvenskan.se//Article.jsp?arti...t=9&textlist=10
Full Version: Stupni Do
Om de finner honom skyldig hoppas jag att de låser in den jäveln, bränner resterna av nyckeln och kastar askan i de sju haven..
Av en slump satt jag faktiskt och läste ett kompendium igår kväll, "Den första striden", den om dom tidiga BA-missionerna, och då stod det ett mkt intressant kapitel om just Stupni Do.
Hade ingen tanke på att det är 10 år sedan massakern ägde rum, tiden går fort, men alla sår läker tyvärr inte....
Hade ingen tanke på att det är 10 år sedan massakern ägde rum, tiden går fort, men alla sår läker tyvärr inte....
Då Haegg nu så påpassligt påmint om dagens föga glädjefyllda jubileum har jag beslutat hedra minnet genom att leta fram gamla anteckningar och sammanställa min personliga upplevelse av händelsen ifråga.
Håll till godo
-------------------------------------------
Jag tjänstgjorde hösten 1993 som tung kulspruteskytt på Nordbat 2, Vakt och Eskortpluton. I slutet av september skickades vår SISU och en pluton från 10 pansarskyttekompaniet akut ned som förstärkning till 8 pskkomp ansvarsområde i Vares. Detta sedan flera av bataljonens pansarfordon på platsen varit inblandade i stridigheter med enheter ur HVO. Även 8 pskkomps camp hade utsatts för eldöverfall.
Stämningen i Vares var otäck och mycket hotfull. Inga civila människor rörde sig överhuvudtaget utomhus och det var hela tiden nära, för nära, att vi förlorade kontrollen över hela situationen. Om vi nu hade någon kontroll. Vi var några hundra svenskar mot en hel kroatisk brigad.
Hus brann lite här och var i Vares med omnejd, men från ett av bataljonens OP:n kunde man se ett eldsken på bergssluttningen ovanför Vares som av allt att döma var allvarligare. Det verkade som om en hel by stod i lågor. Kroatiska styrkor spärrade dock tillfartsvägarna och vägrade släppa någon i närheten av byn.
Enheter ur den svenska bataljonen hade med jämna mellanrum varit, och blev fortfarande, utsatta för diverse bakhåll av "okända" soldater. Ibland sköt man tillbaka. Hela situationen var en balansgång på slak lina. De flesta SISU-vagnarna hade ett eller flera däck som plockats från mindre prioriterade fordon. Däcken hade sprängts och skjutits sönder i så hög takt att reservdäcken var slut. I stället stod nu ett par lastbilar uppallade utan hjul på campen.
Stämningen mellan de kroatiska styrkorna och den svenska bataljonen var som sagt inte den bästa. Än var dock fiendskapen inte formell. Att gå in i byn skulle däremot innebära öppen konfrontation med HVO. Den svenska bataljonen var något hundratal man, och förstärkningar fanns inte att få inom överskådlig tid. Mot sig skulle man då ha hela den kroatiska Bobovacbrigaden.
En flykting tog sig till Nordbats camp och kunde berätta att människorna i den brinnande byn hade utsatts för fruktansvärda övergrepp. Byns namn var Stupni Do. Ryktet gick dessutom att ett fyrtiotal invånare från byn hade flytt och befann sig i skogen några kilometer från byn. Mitt i frontlinjen. Förmodligen försökte de ta sig över till den Bosniska sidan av fronten.
Tillsammans med Bataljonchefen Ulf Henricsson och ytterligare några medlemmar av hans stab gav vi oss iväg i vår SISU för att försöka hitta flyktingarna. Det var mörkt, hus brann omkring oss, och vi gav oss av mot fronten. Vid ett par tillfällen förhandlade vi oss igenom checkpoints tillhörande HVO, den bosnienkroatiska armén.
Vi sökte med bildförstärkare, men hittade inte flyktingarna. Vi trodde dock att vi funnit platsen där de fanns - en kuslig kyrkogård uppe på den branta bergssluttningen. Vi såg ingen och kunde ingenting göra ensamma i mörkret, så vi vände hem till campen för ett par timmars sömn.
På campen låg all tillgänglig personal i eldställningar. 8 pskkomp camp låg belägen i en dal mellan höga berg och var rena mardrömmen att skydda mot eldöverfall eller prickskyttar. Ett brev hade under dagen överlämnats där man hotade med att återigen anfalla campen. Det var bitande kallt ute och det enda som inte frös var leran, som nådde straxt över fotknölarna. Dimman låg tjock och gjorde det omöjligt att se längre än femtiotalet meter.
Tidigt på morgonen gjorde vi ett nytt försök att undsätta flyktingarna. Denna gång hade vi med oss två sjukvårds-SISU och ytterligare en bestyckad Vakt/Eskort-SISU. Chef för styrkan var major Daniel Ekberg. Vi förhandlade oss igenom ett par checkpoints och åkte tillbaka till platsen vi hittat kvällen innan. Där stannade vi mitt på vägen i en trång dal mellan två bergssluttningar. Vi signalerade med våra kraftiga signalhorn och vår tolk Ruzdi Ekenheim förklarade i en megafon att vi var från UNPROFOR och var där för att hjälpa. Ingenting hände. Om flyktingarna verkligen fanns där var de allt för rädda för att visa sig. Tjugo minuter gick och vi måste snart ge oss av. Om HVO hittade oss låg vi pyrt till.
Precis när vi börjat ge upp hoppet hör vi rop på hjälp från skogen. Efterhand kommer tjugofem frusna, chockade människospillror fram till oss. En kvinna hade dött under natten, men vi hade ingen möjlighet att ta med hennes lik. Vi lämnade hennes kropp åt sitt öde.
En söt flicka i tjugoårsåldern kastar sig gråtande runt halsen på Ekenheim. Hon berättar att hon tvingats se på när hennes familj dödats. Hennes pojkvän gick på kryckor efter en skada, och man tvingade henne att se på när man dödade honom. Om hon fällde en enda tår skulle hon också dödas. Efter detta våldtog man henne och kastade in henne i ett hus tillsammans med några andra människor från byn. Dörren blockerades och huset sattes i brand.
Flickan levde nu tack vare att sällskapet hittat en slägga. Med hjälp av den hade de, medan huset brann, slagit ett hål i väggen och lyckats fly upp i skogen på husets baksida.
Mitt i vår räddningsaktion kommer så en minibuss full av kroatiska HVO-soldater körande mot oss i hög fart. Jag riktade min tunga kulspruta mot den och osäkrade. Det varningsskott jag tänkt skjuta visade sig dock inte behövas. Vid blotta åsynen av mynningen blev soldaterna så rädda att de körde av vägen. Vi tillät de darrande soldaterna att lämna platsen i sällskap med två andra HVO-soldater som tillfångatagits och avväpnats av Vakt/Eskort-SISU:n i andra änden av kolonnen.
När vi förvissat oss om att vi fått med oss alla flyktingar och packat in dem i våra redan fullastade SISU-vagnar körde vi över till byn Pominici på den bosniska sidan fronten. Vår SISU var så full av människor att jag tvingades stå på ett ben hela den långa vägen dit. Eftersom den flyktingfyllda bakvagnen omöjliggjorde alla försök att minska målytan genom att sjunka ihop bakom kulsprutan kändes det som om min överkropp var en självlysande måltavla för de kroatiska prickskyttarna.
Jag kommer aldrig att glömma de känslor och ansiktsuttryck vi mötte i Pominici. Människor som desperat letade en anhörig. Lättnaden av att ha funnit den man sökte. Förtvivlan när någon inte fanns där. Jag hade i alla fall fått en kvittens på att vår närvaro här inte bara var motiverad. Den var nödvändig.
Nu skulle vi bara ta oss tillbaka. Det skulle visa sig bli betydligt svårare än vi trott. HVO visste nu vad vi gjort. De tyckte inte om att vi ”valt sida” genom att hjälpa flyktingarna. Förmodligen var det dessutom mot FN:s direktiv i området. I en checkpoint i södra utkanten av Vares blev vi stoppade. Major Ekberg frågade om råd via radio. Ulf Henricsson själv gick in och svarade:
-”This is Victor Lima One. Finns det några minor där?”
-”Svar nej!”
-”Ge dem två minuter – sen kör ni över skiten!”
Detta blev den första – men långt ifrån sista - vägspärr som krossades under den nordiska bataljonens pansarfordon.
Vi löpte gatlopp genom Vares innan vi stoppades mitt i staden av soldater med pansarvärnsvapen. Fyra soldater med LAW-pansarskott stod som en solfjäder framför konvojen. Stämningen var så laddad att en enda oförsiktig rörelse omedelbart hade utlöst rena fältslaget. Då jag stod vid den tunga kulsprutan i det främsta fordonet insåg jag att jag var den första som skulle falla. Kulsprutan satt dessutom monterad i ett luftvärnsstativ helt utan pansarskydd. Jag var ett lätt mål. Samtidigt insåg jag att mitt vapen var det enda som kunde ta oss därifrån om det brakade loss. Jag började förbereda min död genom att ge order och fördela mål till de andra i bakvagnen. Det viktigaste var att någon tog mitt vapen när – inte om - jag fallit.
Den kroatiske militärpolis som ledde HVO-soldaterna kom fram med ett par kumpaner för att förhandla. Han hade tjugofem skåror i kolven på sin AK47. En för varje fiende han dödat. Major Ekberg och tolken Ekenheim hade klivit ur SISU:n och diskuterade nu med kroaterna. Läget var spänt. Mycket spänt. Efter en stunds förhandlande verkade stämningen lätta något. Vi trodde faran var över - men som ett brev på posten kom då en psykiskt störd HVO-soldat körande i en vit VW Golf. Något hade gått snett i hans huvud när hela hans familj utplånats av en granat. Av någon anledning hatade han nu FN för detta.
Han klev ur sin bil bland de förhandlande svenskarna och kroaterna, arg som ett bi, och ryckte åt sig ett av HVO-soldaternas pansarskott för att bränna av detta mot SISU:n bakom vår. På ett ögonblick eskalerade situationen, och jag hann tänka "jävlar, nu händer det!".
Det var ett av de ögonblick i ens liv då tiden står helt stilla. Jag såg i ögonen på den kroatiske soldat som befann sig i siktet på min 12,7 millimeters kulspruta att han förstod vad som skulle hända.
Nu trycker jag av...
Men - bråkdelen av en sekund innan de första projektilerna från min tunga kulspruta skulle ha slagit in i bröstet på den förste av de fyra pansarskottsbeväpnade soldaterna femtio meter framför oss lyckades en av kroaterna sänka den folkilskne mannen med en rak höger och ta av honom pansarskottet. Jag släppte tillbaka avtryckaren och kände att jag måste ha legat precis på tryckpunkten. Så förbannat nära. Det skulle kanske inte bli något dödande ändå.
Alla drog en suck av lättnad - hade han hunnit rikta pansarskottet mot SISU:n hade ett händelseförlopp satts igång som omöjligt kunnat sluta förrän vi eller kroaterna var de enda som stod upp. Jag kände hur mina ben skakade oavbrutet. Dels av den psykiska anspänningen, dels av utmattningen av att ha stått i exakt samma ansträngda position i en halvtimme.
Den folkilskne mannen lämnade platsen - om möjligt ännu argare - med en rivstart i sin Golf. Läget lugnade ner sig något, men var fortsatt spänt.
Den LAW-skytt jag hade på kornet gillade inte att jag siktade på honom och bytte position. Inte så konstigt efter incidenten med den folkiskne "pansarskottstjuven". Jag följde honom med pipan. Han visade med tydliga gester att han kände sig provocerad. Jag struntade i vilket. Vi spände blickarna i varandra, och ingen ville vara den som vek först. Mitt i vår psykologiska tvekamp lutade jag mig ut bakom kulsprutan, blinkade med ena ögat och log mot honom. Jag vann slaget. Han blev så paff att han inte visste riktigt hur han skulle bete sig, och började trampa runt som en yr höna.
Plötsligt dyker överste Ulf Henricssons jeep upp från ingenstans. Den kortväxte – men ack så kraftfulle – översten kliver ut och börjar skrika order till både svenskar och HVO-soldater. HVO-männen ser närmast förvånade ut, och som i ett trollslag dominerar Henricsson platsen på ett sätt som få människor kan. Han tar över och desarmerar situationen fullkomligt. Vi åker helt sonika därifrån. Kvar står en stor samling gapande HVO-soldater.
Vi återvänder till campen för att avrapportera vad flyktingarna berättat om Stupni Do. Slutsats; nu SKALL vi in i byn. Två pansarskytteplutoner från åttonde och tionde pansarskyttekompanierna väljs ut för uppgiften. För första gången på mycket, mycket länge får svensk trupp order att gå i ställning beredda att ta terräng. Plutonerna tilldelas norra respektive södra infarten till Stupni Do och ger sig av.
Samtidigt skjutsar vi överste Henricsson till Bobovacbrigadens högkvarter i vår SISU. Kroaterna får en sista chans att släppa in oss frivilligt. Annars går vi in ändå. Exakt vad en mycket sammanbiten Henricsson sade till Bobovacbrigadens befälhavare vet jag inte – men befälhavaren kommer personligen ut och kör före oss i sin vinröda Vaz Niva för att se till att vi släpps in i byn.
Tämligen odramatiskt möter vi upp den pansarskyttepluton som tilldelats norra infarten till byn. Där finns också en pansarjeep från ett närmast självmordsbenäget TV-team. Henricsson bestämmer sig för att utnyttja tillfället och bjuder med TV-teamet för att dokumentera vad som hänt. Översten går tillsammans med journalisterna före vår SISU när vi sakta rullar in i Stupni Do.
Inte ett hus i byn hade skonats. Allt hade sprängts, bränts, förstörts. Vid en första anblick verkade byn helt tom på människor, men efter bara några minuter hittar vi de förkolnade resterna av en människa. Efter noggrant letande hittas totalt ett tjugotal lik, däribland ett ihjälsparkat barn i åtta-tioårsåldern. Tre kvinnor som försökt gömma sig i en potatiskällare hade fått sina halsar avskurna. De hade sedan skjutits i huvudet. Liken höll fortfarande krampaktigt varandras händer. När pionjärpluton senare skall bära ut liken hade man försåtminerat genom att stoppa en osäkrad handgranat i armhålan på ett av liken. Den ramlar ut på golvet utan att detonera.
Hela byn var fullständigt utplånad. Någon enstaka ko och en katt hade på något underligt sätt undgått förintelse. Rök pyrde upp från husgrunderna. Vattnet stod bisarrt nog och rann i avsprängda vattenledningar. En ensam gul barnstövel låg i slänten utanför ett av husen. Jag undrar fortfarande vad som hänt med det barn som bara för någon dag sedan ägnat sig åt glada lekar. Kanske var barnet en av de små flickor som sades ha bränts levande med bensin till mördarnas förnöjelse?
Överste Henricsson klev åter in i SISU:n. Vi skulle nu åka till Pominici för att förhöra flyktingarna ordentligt. Vi var alla mycket sammanbitna. En HVO-soldat var inte längre värd vatten i Nordbats ögon. Den respekt vi möjligen känt var fullständigt bortblåst. När vi kör ut genom södra infarten till Stupni Do har HVO minerat den viadukt under järnvägen vi måste passera. På andra sidan står pansarskytteplutonen som tilldelats den södra utfarten. Överste Henricsson ger närmaste HVO-soldat en rasande utskällning. Soldaten försvarar sig skräckslagen med att han ”bara är soldat!” Han vägrar dock fortfarande flytta minorna och vi kör i stället helt sonika upp för branten och över järnvägen. Mitt på rangerbangården hälsar vi pansarskytteplutonen som är på väg åt andra hållet.
Vi stoppas återigen vid den checkpoint vi forcerat tidigare under dagen. Man tänker inte bli överkörda igen och har lagt minor över vägen. En rasande överste Henricsson hoppar ut ur SISU:n tillsammans med sin tolk Ekenheim. Henricsson förklarar att minorna skall bort, annars ”blåser vi skallen av er”. Han pekar menande på min tunga kulspruta. Mynningen är riktad rakt mot HVO-soldatens panna och av hans min att döma måste den ha tett sig lika stor som vore den mynningen på en haubits. Ekenheim simultanöversätter Henricssons rungande utskällning. Lustigt nog med samma animerade armrörelser.
Hela vagnens bemanning står i luckorna i anläggning mot checkpointpersonalen. En man står t o m i knästående skjutställning på SISU:ns tak. Våra bistra miner och beslutsamma blickar får HVO-soldaterna att inse att det är slutdiskuterat. Ingen av dem vågar röra sina vapen. Nordbat förhandlar inte mer idag.
När ingenting händer lyfter överste Henricsson själv bort den första minan från vägen och slänger den vårdslöst mot en trave däck vid en husvägg. Han tar en till mina som åker samma väg. Till slut tvingar han checkpointens chef att som ett sista nederlag ta bort den sista minan själv. Med krökt rygg lunkar HVO-soldaten bort med minan i händerna. Vägen är fri och vi fortsätter.
I samma vansinnestempo fortsätter vi sedan vår framfart i Vares ytterligare några dagar. Nordbat 2 förhandlar inte längre om den "freedom of movement" FN har rätt till enligt avtal med de stridande parterna. Den som står i vägen kör vi över. På order av överste Henricsson gäller omedelbar verkanseld. Med hans egna ord: -"Varningsskottet sköt vi i torsdags" .
Under tre dagar sover vi sammanlagt ett par timmar. Det lilla vi sover blir som regel i eldställning på campen med sovsäckar virade runt kroppen för att inte frysa ihjäl. Vi äter frusen pyttipanna som vi hackar loss med gaffeln ur stora konserver. Gaffeln blir alldeles spretig. Då inser någon plötsligt att vi av den svenska Skattemyndigheten förmånsbeskattas för fri kost och logi. Med samma belopp som om vi låg på Scandic Hotel i Alingsås och mumsade i oss entrecote.
De kanadensiska trupper vi fått som förstärkning anser oss redan första dagen galna och lämnar oss i sticket då de anser läget allt för livsfarligt. Vi får i stället ett par dagar senare förstärkning av ett kompani från franska främlingslegionen.
De utländska FN-generalerna, som tidigare varit skeptiska till Nordbat 2 ändrade efter Vares attityd i en handvändning. Kamrater från min pluton (däribland Haegg) skjutsade några dagar efter händelsernas kulmen Ulf Henricsson till FN-högkvarteret i Kiseljak utanför Sarajevo.
I det gamla OS-hotell som hyste ”BH Command” fanns en stor matsal där all personal åt. När en liten grupp svenska soldater med överste Henricsson i spetsen ställer sig i matkön reser sig hela matsalen, från meniga till generaler, och applåderar. Nordbat 2 hade gjort sig ett namn i Bosnien.
Brittiske generalen och FN:s befälhavare i Bosnien sir Michael Rose, tidigare chef för 22 SAS Regiment (och en av de från början starkaste kritikerna till svenskarnas närvaro) vill senare att den svenska bataljonen ingår i en snabbinsatsstyrka för att kunna sättas in i särskilda situationer var som helst i Bosnien. Den svenska regeringen avslår dock hans begäran. Sir Michael Rose skriver senare debattinlägg på hemmaplan där de svenska soldaterna omnämns som lysande exempel på att även ett värnpliktssystem kan producera soldater av högsta internationella klass.
En av de "självmordsbenägna" journalisterna på plats i Vares var Anthony Lloyd, själv före detta soldat i brittiska armen och veteran från Nordirland och Gulfkriget 1991. I hans bok ”My war gone by, I miss it so” omnämns svenskarna på följande sätt:
”The men inside (the APC) might have been UN but they were playing by a completely different set of rules.
They were Swedes; in terms of individual intelligence, integrity and single-mindedness I was to find them among the most impressive soldiers I had ever encountered.
In Vares their moment had come.”
// Vald till årets Inlägg 2003 / Kimster
Håll till godo
-------------------------------------------
Jag tjänstgjorde hösten 1993 som tung kulspruteskytt på Nordbat 2, Vakt och Eskortpluton. I slutet av september skickades vår SISU och en pluton från 10 pansarskyttekompaniet akut ned som förstärkning till 8 pskkomp ansvarsområde i Vares. Detta sedan flera av bataljonens pansarfordon på platsen varit inblandade i stridigheter med enheter ur HVO. Även 8 pskkomps camp hade utsatts för eldöverfall.
Stämningen i Vares var otäck och mycket hotfull. Inga civila människor rörde sig överhuvudtaget utomhus och det var hela tiden nära, för nära, att vi förlorade kontrollen över hela situationen. Om vi nu hade någon kontroll. Vi var några hundra svenskar mot en hel kroatisk brigad.
Hus brann lite här och var i Vares med omnejd, men från ett av bataljonens OP:n kunde man se ett eldsken på bergssluttningen ovanför Vares som av allt att döma var allvarligare. Det verkade som om en hel by stod i lågor. Kroatiska styrkor spärrade dock tillfartsvägarna och vägrade släppa någon i närheten av byn.
Enheter ur den svenska bataljonen hade med jämna mellanrum varit, och blev fortfarande, utsatta för diverse bakhåll av "okända" soldater. Ibland sköt man tillbaka. Hela situationen var en balansgång på slak lina. De flesta SISU-vagnarna hade ett eller flera däck som plockats från mindre prioriterade fordon. Däcken hade sprängts och skjutits sönder i så hög takt att reservdäcken var slut. I stället stod nu ett par lastbilar uppallade utan hjul på campen.
Stämningen mellan de kroatiska styrkorna och den svenska bataljonen var som sagt inte den bästa. Än var dock fiendskapen inte formell. Att gå in i byn skulle däremot innebära öppen konfrontation med HVO. Den svenska bataljonen var något hundratal man, och förstärkningar fanns inte att få inom överskådlig tid. Mot sig skulle man då ha hela den kroatiska Bobovacbrigaden.
En flykting tog sig till Nordbats camp och kunde berätta att människorna i den brinnande byn hade utsatts för fruktansvärda övergrepp. Byns namn var Stupni Do. Ryktet gick dessutom att ett fyrtiotal invånare från byn hade flytt och befann sig i skogen några kilometer från byn. Mitt i frontlinjen. Förmodligen försökte de ta sig över till den Bosniska sidan av fronten.
Tillsammans med Bataljonchefen Ulf Henricsson och ytterligare några medlemmar av hans stab gav vi oss iväg i vår SISU för att försöka hitta flyktingarna. Det var mörkt, hus brann omkring oss, och vi gav oss av mot fronten. Vid ett par tillfällen förhandlade vi oss igenom checkpoints tillhörande HVO, den bosnienkroatiska armén.
Vi sökte med bildförstärkare, men hittade inte flyktingarna. Vi trodde dock att vi funnit platsen där de fanns - en kuslig kyrkogård uppe på den branta bergssluttningen. Vi såg ingen och kunde ingenting göra ensamma i mörkret, så vi vände hem till campen för ett par timmars sömn.
På campen låg all tillgänglig personal i eldställningar. 8 pskkomp camp låg belägen i en dal mellan höga berg och var rena mardrömmen att skydda mot eldöverfall eller prickskyttar. Ett brev hade under dagen överlämnats där man hotade med att återigen anfalla campen. Det var bitande kallt ute och det enda som inte frös var leran, som nådde straxt över fotknölarna. Dimman låg tjock och gjorde det omöjligt att se längre än femtiotalet meter.
Tidigt på morgonen gjorde vi ett nytt försök att undsätta flyktingarna. Denna gång hade vi med oss två sjukvårds-SISU och ytterligare en bestyckad Vakt/Eskort-SISU. Chef för styrkan var major Daniel Ekberg. Vi förhandlade oss igenom ett par checkpoints och åkte tillbaka till platsen vi hittat kvällen innan. Där stannade vi mitt på vägen i en trång dal mellan två bergssluttningar. Vi signalerade med våra kraftiga signalhorn och vår tolk Ruzdi Ekenheim förklarade i en megafon att vi var från UNPROFOR och var där för att hjälpa. Ingenting hände. Om flyktingarna verkligen fanns där var de allt för rädda för att visa sig. Tjugo minuter gick och vi måste snart ge oss av. Om HVO hittade oss låg vi pyrt till.
Precis när vi börjat ge upp hoppet hör vi rop på hjälp från skogen. Efterhand kommer tjugofem frusna, chockade människospillror fram till oss. En kvinna hade dött under natten, men vi hade ingen möjlighet att ta med hennes lik. Vi lämnade hennes kropp åt sitt öde.
En söt flicka i tjugoårsåldern kastar sig gråtande runt halsen på Ekenheim. Hon berättar att hon tvingats se på när hennes familj dödats. Hennes pojkvän gick på kryckor efter en skada, och man tvingade henne att se på när man dödade honom. Om hon fällde en enda tår skulle hon också dödas. Efter detta våldtog man henne och kastade in henne i ett hus tillsammans med några andra människor från byn. Dörren blockerades och huset sattes i brand.
Flickan levde nu tack vare att sällskapet hittat en slägga. Med hjälp av den hade de, medan huset brann, slagit ett hål i väggen och lyckats fly upp i skogen på husets baksida.
Mitt i vår räddningsaktion kommer så en minibuss full av kroatiska HVO-soldater körande mot oss i hög fart. Jag riktade min tunga kulspruta mot den och osäkrade. Det varningsskott jag tänkt skjuta visade sig dock inte behövas. Vid blotta åsynen av mynningen blev soldaterna så rädda att de körde av vägen. Vi tillät de darrande soldaterna att lämna platsen i sällskap med två andra HVO-soldater som tillfångatagits och avväpnats av Vakt/Eskort-SISU:n i andra änden av kolonnen.
När vi förvissat oss om att vi fått med oss alla flyktingar och packat in dem i våra redan fullastade SISU-vagnar körde vi över till byn Pominici på den bosniska sidan fronten. Vår SISU var så full av människor att jag tvingades stå på ett ben hela den långa vägen dit. Eftersom den flyktingfyllda bakvagnen omöjliggjorde alla försök att minska målytan genom att sjunka ihop bakom kulsprutan kändes det som om min överkropp var en självlysande måltavla för de kroatiska prickskyttarna.
Jag kommer aldrig att glömma de känslor och ansiktsuttryck vi mötte i Pominici. Människor som desperat letade en anhörig. Lättnaden av att ha funnit den man sökte. Förtvivlan när någon inte fanns där. Jag hade i alla fall fått en kvittens på att vår närvaro här inte bara var motiverad. Den var nödvändig.
Nu skulle vi bara ta oss tillbaka. Det skulle visa sig bli betydligt svårare än vi trott. HVO visste nu vad vi gjort. De tyckte inte om att vi ”valt sida” genom att hjälpa flyktingarna. Förmodligen var det dessutom mot FN:s direktiv i området. I en checkpoint i södra utkanten av Vares blev vi stoppade. Major Ekberg frågade om råd via radio. Ulf Henricsson själv gick in och svarade:
-”This is Victor Lima One. Finns det några minor där?”
-”Svar nej!”
-”Ge dem två minuter – sen kör ni över skiten!”
Detta blev den första – men långt ifrån sista - vägspärr som krossades under den nordiska bataljonens pansarfordon.
Vi löpte gatlopp genom Vares innan vi stoppades mitt i staden av soldater med pansarvärnsvapen. Fyra soldater med LAW-pansarskott stod som en solfjäder framför konvojen. Stämningen var så laddad att en enda oförsiktig rörelse omedelbart hade utlöst rena fältslaget. Då jag stod vid den tunga kulsprutan i det främsta fordonet insåg jag att jag var den första som skulle falla. Kulsprutan satt dessutom monterad i ett luftvärnsstativ helt utan pansarskydd. Jag var ett lätt mål. Samtidigt insåg jag att mitt vapen var det enda som kunde ta oss därifrån om det brakade loss. Jag började förbereda min död genom att ge order och fördela mål till de andra i bakvagnen. Det viktigaste var att någon tog mitt vapen när – inte om - jag fallit.
Den kroatiske militärpolis som ledde HVO-soldaterna kom fram med ett par kumpaner för att förhandla. Han hade tjugofem skåror i kolven på sin AK47. En för varje fiende han dödat. Major Ekberg och tolken Ekenheim hade klivit ur SISU:n och diskuterade nu med kroaterna. Läget var spänt. Mycket spänt. Efter en stunds förhandlande verkade stämningen lätta något. Vi trodde faran var över - men som ett brev på posten kom då en psykiskt störd HVO-soldat körande i en vit VW Golf. Något hade gått snett i hans huvud när hela hans familj utplånats av en granat. Av någon anledning hatade han nu FN för detta.
Han klev ur sin bil bland de förhandlande svenskarna och kroaterna, arg som ett bi, och ryckte åt sig ett av HVO-soldaternas pansarskott för att bränna av detta mot SISU:n bakom vår. På ett ögonblick eskalerade situationen, och jag hann tänka "jävlar, nu händer det!".
Det var ett av de ögonblick i ens liv då tiden står helt stilla. Jag såg i ögonen på den kroatiske soldat som befann sig i siktet på min 12,7 millimeters kulspruta att han förstod vad som skulle hända.
Nu trycker jag av...
Men - bråkdelen av en sekund innan de första projektilerna från min tunga kulspruta skulle ha slagit in i bröstet på den förste av de fyra pansarskottsbeväpnade soldaterna femtio meter framför oss lyckades en av kroaterna sänka den folkilskne mannen med en rak höger och ta av honom pansarskottet. Jag släppte tillbaka avtryckaren och kände att jag måste ha legat precis på tryckpunkten. Så förbannat nära. Det skulle kanske inte bli något dödande ändå.
Alla drog en suck av lättnad - hade han hunnit rikta pansarskottet mot SISU:n hade ett händelseförlopp satts igång som omöjligt kunnat sluta förrän vi eller kroaterna var de enda som stod upp. Jag kände hur mina ben skakade oavbrutet. Dels av den psykiska anspänningen, dels av utmattningen av att ha stått i exakt samma ansträngda position i en halvtimme.
Den folkilskne mannen lämnade platsen - om möjligt ännu argare - med en rivstart i sin Golf. Läget lugnade ner sig något, men var fortsatt spänt.
Den LAW-skytt jag hade på kornet gillade inte att jag siktade på honom och bytte position. Inte så konstigt efter incidenten med den folkiskne "pansarskottstjuven". Jag följde honom med pipan. Han visade med tydliga gester att han kände sig provocerad. Jag struntade i vilket. Vi spände blickarna i varandra, och ingen ville vara den som vek först. Mitt i vår psykologiska tvekamp lutade jag mig ut bakom kulsprutan, blinkade med ena ögat och log mot honom. Jag vann slaget. Han blev så paff att han inte visste riktigt hur han skulle bete sig, och började trampa runt som en yr höna.
Plötsligt dyker överste Ulf Henricssons jeep upp från ingenstans. Den kortväxte – men ack så kraftfulle – översten kliver ut och börjar skrika order till både svenskar och HVO-soldater. HVO-männen ser närmast förvånade ut, och som i ett trollslag dominerar Henricsson platsen på ett sätt som få människor kan. Han tar över och desarmerar situationen fullkomligt. Vi åker helt sonika därifrån. Kvar står en stor samling gapande HVO-soldater.
Vi återvänder till campen för att avrapportera vad flyktingarna berättat om Stupni Do. Slutsats; nu SKALL vi in i byn. Två pansarskytteplutoner från åttonde och tionde pansarskyttekompanierna väljs ut för uppgiften. För första gången på mycket, mycket länge får svensk trupp order att gå i ställning beredda att ta terräng. Plutonerna tilldelas norra respektive södra infarten till Stupni Do och ger sig av.
Samtidigt skjutsar vi överste Henricsson till Bobovacbrigadens högkvarter i vår SISU. Kroaterna får en sista chans att släppa in oss frivilligt. Annars går vi in ändå. Exakt vad en mycket sammanbiten Henricsson sade till Bobovacbrigadens befälhavare vet jag inte – men befälhavaren kommer personligen ut och kör före oss i sin vinröda Vaz Niva för att se till att vi släpps in i byn.
Tämligen odramatiskt möter vi upp den pansarskyttepluton som tilldelats norra infarten till byn. Där finns också en pansarjeep från ett närmast självmordsbenäget TV-team. Henricsson bestämmer sig för att utnyttja tillfället och bjuder med TV-teamet för att dokumentera vad som hänt. Översten går tillsammans med journalisterna före vår SISU när vi sakta rullar in i Stupni Do.
Inte ett hus i byn hade skonats. Allt hade sprängts, bränts, förstörts. Vid en första anblick verkade byn helt tom på människor, men efter bara några minuter hittar vi de förkolnade resterna av en människa. Efter noggrant letande hittas totalt ett tjugotal lik, däribland ett ihjälsparkat barn i åtta-tioårsåldern. Tre kvinnor som försökt gömma sig i en potatiskällare hade fått sina halsar avskurna. De hade sedan skjutits i huvudet. Liken höll fortfarande krampaktigt varandras händer. När pionjärpluton senare skall bära ut liken hade man försåtminerat genom att stoppa en osäkrad handgranat i armhålan på ett av liken. Den ramlar ut på golvet utan att detonera.
Hela byn var fullständigt utplånad. Någon enstaka ko och en katt hade på något underligt sätt undgått förintelse. Rök pyrde upp från husgrunderna. Vattnet stod bisarrt nog och rann i avsprängda vattenledningar. En ensam gul barnstövel låg i slänten utanför ett av husen. Jag undrar fortfarande vad som hänt med det barn som bara för någon dag sedan ägnat sig åt glada lekar. Kanske var barnet en av de små flickor som sades ha bränts levande med bensin till mördarnas förnöjelse?
Överste Henricsson klev åter in i SISU:n. Vi skulle nu åka till Pominici för att förhöra flyktingarna ordentligt. Vi var alla mycket sammanbitna. En HVO-soldat var inte längre värd vatten i Nordbats ögon. Den respekt vi möjligen känt var fullständigt bortblåst. När vi kör ut genom södra infarten till Stupni Do har HVO minerat den viadukt under järnvägen vi måste passera. På andra sidan står pansarskytteplutonen som tilldelats den södra utfarten. Överste Henricsson ger närmaste HVO-soldat en rasande utskällning. Soldaten försvarar sig skräckslagen med att han ”bara är soldat!” Han vägrar dock fortfarande flytta minorna och vi kör i stället helt sonika upp för branten och över järnvägen. Mitt på rangerbangården hälsar vi pansarskytteplutonen som är på väg åt andra hållet.
Vi stoppas återigen vid den checkpoint vi forcerat tidigare under dagen. Man tänker inte bli överkörda igen och har lagt minor över vägen. En rasande överste Henricsson hoppar ut ur SISU:n tillsammans med sin tolk Ekenheim. Henricsson förklarar att minorna skall bort, annars ”blåser vi skallen av er”. Han pekar menande på min tunga kulspruta. Mynningen är riktad rakt mot HVO-soldatens panna och av hans min att döma måste den ha tett sig lika stor som vore den mynningen på en haubits. Ekenheim simultanöversätter Henricssons rungande utskällning. Lustigt nog med samma animerade armrörelser.
Hela vagnens bemanning står i luckorna i anläggning mot checkpointpersonalen. En man står t o m i knästående skjutställning på SISU:ns tak. Våra bistra miner och beslutsamma blickar får HVO-soldaterna att inse att det är slutdiskuterat. Ingen av dem vågar röra sina vapen. Nordbat förhandlar inte mer idag.
När ingenting händer lyfter överste Henricsson själv bort den första minan från vägen och slänger den vårdslöst mot en trave däck vid en husvägg. Han tar en till mina som åker samma väg. Till slut tvingar han checkpointens chef att som ett sista nederlag ta bort den sista minan själv. Med krökt rygg lunkar HVO-soldaten bort med minan i händerna. Vägen är fri och vi fortsätter.
I samma vansinnestempo fortsätter vi sedan vår framfart i Vares ytterligare några dagar. Nordbat 2 förhandlar inte längre om den "freedom of movement" FN har rätt till enligt avtal med de stridande parterna. Den som står i vägen kör vi över. På order av överste Henricsson gäller omedelbar verkanseld. Med hans egna ord: -"Varningsskottet sköt vi i torsdags" .
Under tre dagar sover vi sammanlagt ett par timmar. Det lilla vi sover blir som regel i eldställning på campen med sovsäckar virade runt kroppen för att inte frysa ihjäl. Vi äter frusen pyttipanna som vi hackar loss med gaffeln ur stora konserver. Gaffeln blir alldeles spretig. Då inser någon plötsligt att vi av den svenska Skattemyndigheten förmånsbeskattas för fri kost och logi. Med samma belopp som om vi låg på Scandic Hotel i Alingsås och mumsade i oss entrecote.
De kanadensiska trupper vi fått som förstärkning anser oss redan första dagen galna och lämnar oss i sticket då de anser läget allt för livsfarligt. Vi får i stället ett par dagar senare förstärkning av ett kompani från franska främlingslegionen.
De utländska FN-generalerna, som tidigare varit skeptiska till Nordbat 2 ändrade efter Vares attityd i en handvändning. Kamrater från min pluton (däribland Haegg) skjutsade några dagar efter händelsernas kulmen Ulf Henricsson till FN-högkvarteret i Kiseljak utanför Sarajevo.
I det gamla OS-hotell som hyste ”BH Command” fanns en stor matsal där all personal åt. När en liten grupp svenska soldater med överste Henricsson i spetsen ställer sig i matkön reser sig hela matsalen, från meniga till generaler, och applåderar. Nordbat 2 hade gjort sig ett namn i Bosnien.
Brittiske generalen och FN:s befälhavare i Bosnien sir Michael Rose, tidigare chef för 22 SAS Regiment (och en av de från början starkaste kritikerna till svenskarnas närvaro) vill senare att den svenska bataljonen ingår i en snabbinsatsstyrka för att kunna sättas in i särskilda situationer var som helst i Bosnien. Den svenska regeringen avslår dock hans begäran. Sir Michael Rose skriver senare debattinlägg på hemmaplan där de svenska soldaterna omnämns som lysande exempel på att även ett värnpliktssystem kan producera soldater av högsta internationella klass.
En av de "självmordsbenägna" journalisterna på plats i Vares var Anthony Lloyd, själv före detta soldat i brittiska armen och veteran från Nordirland och Gulfkriget 1991. I hans bok ”My war gone by, I miss it so” omnämns svenskarna på följande sätt:
”The men inside (the APC) might have been UN but they were playing by a completely different set of rules.
They were Swedes; in terms of individual intelligence, integrity and single-mindedness I was to find them among the most impressive soldiers I had ever encountered.
In Vares their moment had come.”
// Vald till årets Inlägg 2003 / Kimster
Brrr. Ryslig men samtidigt otroligt gripande historia.
Kan precis leva mig in i stundens allvar på toppen av SISUN vid checkpointen.
Tack för att du delar med dig, all heder och respekt från mig!.
Kan precis leva mig in i stundens allvar på toppen av SISUN vid checkpointen.
Tack för att du delar med dig, all heder och respekt från mig!.
Saknar ord... säger väl samma sak som GeB
Unicorn
Det är inte utan att jag ångrar att jag inte tog mig tid att klottra ned lite anteckningar när jag var där nere. Saker som jag aldrig trodde skulle blekna i minnet börjar nu bli suddiga. Datumet för Stupni Do kom jag dock ihåg. Igår höjde jag en skål till minne för alla de obeväpnade och försvarslösa som fick sätta livet till i denna by. Tyvärr kom vi för sent för att kunna hjälpa dem.
Det är inte utan att jag ångrar att jag inte tog mig tid att klottra ned lite anteckningar när jag var där nere. Saker som jag aldrig trodde skulle blekna i minnet börjar nu bli suddiga. Datumet för Stupni Do kom jag dock ihåg. Igår höjde jag en skål till minne för alla de obeväpnade och försvarslösa som fick sätta livet till i denna by. Tyvärr kom vi för sent för att kunna hjälpa dem.
Jag saknar också ord, men ni har verkligen min fulla respekt............
John
John
Instämmer till fullo!
Jag sitter här och är tårögd av flera anledningar:
Dels över människors ineboende grymmhet. Alla dessa övergrepp. Det som hände i Stupni Do har hänt innan, det har hänt efter och det kommer att hända igen.
Jag är också tårögd över den inneffektivitet med vilken världssamfundet angriper sådan oroshärdar. Över att man skickar manskap för insats i världsfredens namn, men sedan effektivt bakbinder dessa och hindrar dem från att göra sitt jobb.
Slutligen blir jag tårögd av stolthet över att svenska soldater gör sådana fantastiska insatser, mot alla odds. Att svenska ungdomar från vår lilla fredliga del av världen inte tvekar att visa musklerna när tillfället kräver, för att stå upp för de svaga och oskyddade. Som en amerikan hade sagt "God bless you all".
Om FN skunde skicka fler styrkor som Nordbat kanske de lokala krigsherrarna runt om på vår jord skulle, om inte bli fredligare, så iallafall få det svårare att utföra sina vansinnesdåd.
mvh
Erik Gustavsson
Dels över människors ineboende grymmhet. Alla dessa övergrepp. Det som hände i Stupni Do har hänt innan, det har hänt efter och det kommer att hända igen.
Jag är också tårögd över den inneffektivitet med vilken världssamfundet angriper sådan oroshärdar. Över att man skickar manskap för insats i världsfredens namn, men sedan effektivt bakbinder dessa och hindrar dem från att göra sitt jobb.
Slutligen blir jag tårögd av stolthet över att svenska soldater gör sådana fantastiska insatser, mot alla odds. Att svenska ungdomar från vår lilla fredliga del av världen inte tvekar att visa musklerna när tillfället kräver, för att stå upp för de svaga och oskyddade. Som en amerikan hade sagt "God bless you all".
Om FN skunde skicka fler styrkor som Nordbat kanske de lokala krigsherrarna runt om på vår jord skulle, om inte bli fredligare, så iallafall få det svårare att utföra sina vansinnesdåd.
mvh
Erik Gustavsson
Tack för att du delar med dig av dina minne, Unicorn. Läsningen berör. Mössan av för offren vid Stupni Do och soldaterna i nordbat.
Efter att ha läst redogörningen sitter jag här med gåshud och tårfyllda ögon, Fy faan vilka svin krig kan få fram... Gripande berättelse...
Var och hörde Överste Henricsson när han var och föreläste i SKövde i höstas, Vilken MEGAinsats Nordbat gjorde... All respekt för er... Synd bara att gemene man sällan vet vad som hände, eller vad nordbat var.
Ingen som var med under Norbat som har skrivit en bok om händelserna i Bosnien? Jag skulle köpa den direkt...
Var och hörde Överste Henricsson när han var och föreläste i SKövde i höstas, Vilken MEGAinsats Nordbat gjorde... All respekt för er... Synd bara att gemene man sällan vet vad som hände, eller vad nordbat var.
Ingen som var med under Norbat som har skrivit en bok om händelserna i Bosnien? Jag skulle köpa den direkt...
Heder och respekt till personalen på Nordbat och alla andra svenskar, på alla andra missioner, som gjort insatser genom åren.
//Sgt. Lennart Fjellman, Stolt att vara svensk soldat
//Sgt. Lennart Fjellman, Stolt att vara svensk soldat
All heder och respekt för alla som representerat sverige i utlandstjänst, speciellt då NordBat
Kanske låter lite platt men så sitter man här med en saknad av ord och tårfyllda ögon....
// Henrik
Kanske låter lite platt men så sitter man här med en saknad av ord och tårfyllda ögon....
// Henrik
saknar ord...säger väl samma som Nifelhel
// David
// David
När jag läste inläggen här kom jag och tänka på ett tv-program som gick för några år sedan och som följde upp några killar som var med vid ovan nämnda by. Det var dels inslag från deras träffar, dels en av killarna som åkte tillbaka och sedan några inslag från den där ödesdigra dagen i Bosnien. Har filmen inspelad någonstans så jag ska nog föröka se den snart igen.
Heder och honnörer till Er killar som verkligen gjort en insats för att göra den här ynkliga världen till en bättre plats!
Heder och honnörer till Er killar som verkligen gjort en insats för att göra den här ynkliga världen till en bättre plats!
Ska man vara riktigt petig var det Nordbat 2, som verkade i Bosinien...
(Nordbat var i Makedonien.)
Å andra sidan tycker jag att "Uffes äventyrsresor" låter bättre
/Ace (som var på Saraciplan istället för Vares)
(Nordbat var i Makedonien.)
Å andra sidan tycker jag att "Uffes äventyrsresor" låter bättre
/Ace (som var på Saraciplan istället för Vares)
Jag känner mig stolt över att ha fått bära den FN-blå baskern och tillhöra NordBat.
Jag satt hemma för ett par dagar sedan och kollade igenom mina fotoalbum från Bosnien, och hade i emellanåt svårt att hålla tillbaka tårarna när jag tänkte på det som hände under BA04 och när Srebrenica föll under sommaren 1995.
Tiden går, men den läker inte alla sår.
Heder åt alla peacekeepers!
Jag satt hemma för ett par dagar sedan och kollade igenom mina fotoalbum från Bosnien, och hade i emellanåt svårt att hålla tillbaka tårarna när jag tänkte på det som hände under BA04 och när Srebrenica föll under sommaren 1995.
Tiden går, men den läker inte alla sår.
Heder åt alla peacekeepers!
Tack för att du orkar skriva om det.
Det berör kraftigt. Är själv barn till en krigsflykting som räddades av de vita bussarna en gång i tiden
Det berör kraftigt. Är själv barn till en krigsflykting som räddades av de vita bussarna en gång i tiden
Jag instämmer med tidigare talare! Hade aldrig tidigare (innan jag läst om det Ni genomlevt) kunnat föreställa mig hur jävligt det verkligen var där nere.
Tack för att man bor i Sverige!
Tack för att man bor i Sverige!
@Unicorn.
Kom precis hem från jobbet i Eksjö och satte mig vid datorn.
Hittade din och Haeggs tråd och minnena bubblade upp till ytan igen.
Jag var inte själv med i Stupni Do men jag var i Vares någon vecka senare när Bobovacbrigaden utrymmde staden.
Nu sitter jag här efter att ha läst ditt inlägg med tårarna rinnande nerför kinderna och tänker tillbaka.
Fan, det går aldrig över. Även om man tror att man bearbetat känslorna så behövs det bara en liten påminnelse så kommer dom tillbaka.
The Swede
10:e kompaniet/3:e pluton BA01
"Primus Acies"
Kom precis hem från jobbet i Eksjö och satte mig vid datorn.
Hittade din och Haeggs tråd och minnena bubblade upp till ytan igen.
Jag var inte själv med i Stupni Do men jag var i Vares någon vecka senare när Bobovacbrigaden utrymmde staden.
Nu sitter jag här efter att ha läst ditt inlägg med tårarna rinnande nerför kinderna och tänker tillbaka.
Fan, det går aldrig över. Även om man tror att man bearbetat känslorna så behövs det bara en liten påminnelse så kommer dom tillbaka.
The Swede
10:e kompaniet/3:e pluton BA01
"Primus Acies"
Säger percis som Serg.fjällman Heder åt dom!
Hoppas dom får tag i personen och låt nycken alldrig
komma på tal!!
Instämmer oxå med dig Sharp!
//Livhusaren
Hoppas dom får tag i personen och låt nycken alldrig
komma på tal!!
Instämmer oxå med dig Sharp!
//Livhusaren
Unicorn och haegg: tack för att ni delar med er, det kan inte ha varit lätt.
All heder åt de som tjänstgör under FN flaggan!
Och Ivica Rajic som har mage att säga att han är oskyldig! Till att vara människa kanske, men inte mycket annat...
2Sharp hade som vanligt ett utmärkt förslag, lås in och bränn nyckeln!
All heder åt de som tjänstgör under FN flaggan!
Och Ivica Rajic som har mage att säga att han är oskyldig! Till att vara människa kanske, men inte mycket annat...
2Sharp hade som vanligt ett utmärkt förslag, lås in och bränn nyckeln!
Det är inte ofta jag blir rörd till tårar, men nu hände det...på jobbet vid mitt skrivbord!
Otroligt bra skrivet Unicorn. Jag saluterar dig och andra i utlandstyrkorna!
Fridens liljor // Fk Klinken
Otroligt bra skrivet Unicorn. Jag saluterar dig och andra i utlandstyrkorna!
Fridens liljor // Fk Klinken
Kinderna är blöta, ögonen röda...
Respekt.
Respekt.
Min allra, allra största respekt och tacksamhet. När man läser detta blir man stolt över att vara svensk.
All respekt till de svenska soldater som verkat i utlandstjänst!
Tack Unicorn för din berättelse, den rörde mig till tårar..
/ Skarpskytten
Tack Unicorn för din berättelse, den rörde mig till tårar..
/ Skarpskytten
tre tankar.
Det är skrämmande hur grymma folk är.
Det är imponerande hur modiga folk är.
Det är synd att det fortfarande inte finns en bok, jag kan inte säga att ni som varit med har någon form av en plikt, men det vore bra om ni kände att ni även kan hjälpa till genom att skriva och sprida era berättelser som väcker tankar, funderingar och ökar förståelsen bland folk samt att fler kanske vill hjälpa till.
Det är skrämmande hur grymma folk är.
Det är imponerande hur modiga folk är.
Det är synd att det fortfarande inte finns en bok, jag kan inte säga att ni som varit med har någon form av en plikt, men det vore bra om ni kände att ni även kan hjälpa till genom att skriva och sprida era berättelser som väcker tankar, funderingar och ökar förståelsen bland folk samt att fler kanske vill hjälpa till.
Det är en bok på gång om BA01.
det är en kille som heter Lars A Karlsson som håller på med den.
Alfa-Sierra
Det finns även en bok om BA03 skriven av Jimmy Juhlin Alftberg.
Jag har precis fått hem den och börjat läsa den så jag kan inte ge något omdöme om den ännu.
Alpha-Tango
The Swede
det är en kille som heter Lars A Karlsson som håller på med den.
Alfa-Sierra
Det finns även en bok om BA03 skriven av Jimmy Juhlin Alftberg.
Jag har precis fått hem den och börjat läsa den så jag kan inte ge något omdöme om den ännu.
Alpha-Tango
The Swede
Har läst ett ett halvdussin kapitel på Alpha-Tango nu, men tycker att det är lite svårt att sammanfatta ett omdöme på det. Får nog återkomma när jag läst hela boken.
Det jag läst i den här tråden gör mig både rörd och oerhört stolt att över att ha förmånen att bära samma uniform som de som var på plats. Jag känner som (blivand) peacekeeper, ett ansvar att förvalta och utveckla det arv av gott arbete som tidigare generationer utfört.
All heder till Er!
Edit: Fubik-fingrar ...
Det jag läst i den här tråden gör mig både rörd och oerhört stolt att över att ha förmånen att bära samma uniform som de som var på plats. Jag känner som (blivand) peacekeeper, ett ansvar att förvalta och utveckla det arv av gott arbete som tidigare generationer utfört.
All heder till Er!
Edit: Fubik-fingrar ...
Fan ... svider i ögonen... HEDER!
@ Haegg, Unicorn. Bra skrivet. Har, som en annan redan nämnt i tråden, också spelat in programmet om de Svenskar som var med och berättar och som träffas och minns. Jag har själv försökt att få åka på en mission men börjar misströsta. Jag är ju lite till åren kommen. Vet inte om det finns någon övre åldersgräns för att bli antagen. Ser en utlandstjänst som en möjlighet att utvecklas som människa och få en merit. Inte för att glida runt i M-90 och med en bössa. /Gusten :(
Mållös...
Haegg, Unicorn (och andra som finsn i andra trådar): Tack för att ni delar med er.
Unicorn, med ditt tillstånd vill jag gärna översätta detta till engelska. Är det ok?
/J
Haegg, Unicorn (och andra som finsn i andra trådar): Tack för att ni delar med er.
Unicorn, med ditt tillstånd vill jag gärna översätta detta till engelska. Är det ok?
/J
Har gjort en översättning av Uniciorns artikel. Jag behöver lite hjälp med vissa saker dock, speciellty enhetsbeteckningar på engelska. Allt som är oklart är markerat med frågetecken.
/J
EDITED: Ace korrigerade... se posten nedan.
/J
EDITED: Ace korrigerade... se posten nedan.
Tackar så mycket Ace!
/J
/J
Jag är imponerad!
Lysande översatt!
Lysande översatt!
Ytterligare korrektur... tillagt credits för att minska på missförstånd.
Article by Unicorn
Translation by J-Star and Ace
In the fall of 1993 I was serving as a heavy machinegunner at Nordbat 2, Guard & Escort platoon. By the end of september our SISU and a platoon from 10th mech inf company were sent urgently as reinforcements to the 8th mech inf company area of responsibility in Vares. This was because several of the battalion's armored vehicles had been involved in clashes with units of the HVO. The 8th coy had also been subjected to ambushes.
The mood in Vares was nasty and very threatening. No civilians what-so-ever were moving outdoors and the entire time we were close, too close, to losing control of the situation. If we ever had any control that is. We were a few hundred Swedes against an entire Croatian brigade.
Houses were burning here and there in Vares and its surroundings, but from one of the battalion observation posts one could see the light of a fire that from the looks of it was more serious. It seemed as if an entire village was in flames. However, Croatian forces were blocking the access routes and refused to let anyone near the village.
Units from the Swedish battalion had repeatedly been, and still were, subjected to ambushes by "unknown" soldiers. Sometimes they shot back. The whole situation was like walking a thin line. Most of the SISU-vehicles had one or more tires that had been scavenged from less prioritized vehicles. The tires had been blown out and shot at such a pace that no more spares were available. Instead there were now a couple of trucks without wheels put up on blocks in the camp.
The mood between the Croatian forces and the Swedish battalion was as mentioned not the best. Still though the hostilities were not official. Going into the village on the other hand would have meant an open confrontation with the HVO. The Swedish battalion was a few hundred men, and reinforcements were not available in the foreseeable future. Against them, they would have gotten the entire Croatian Bobovac Brigade.
A refugee managed to reach the Nordbat camp and reported that the people in the burning village had been put through terrible atrocities. The village's name was Stupni Do. Rumours had it that some forty villagers had escaped and were hiding in the woods some kilometres from the village, in the middle of the frontline. They were probably trying to reach the Bosnian side of the front.
Together with battalion commander Ulf Henricsson and a few members of his staff we left in our SISU in an attempt to find the refugees. It was dark, houses were burning around us, and we left for the frontline. A couple of times we negotiated our way through checkpoints controlled by HVO, the Bosnian-Croatian army.
We searched with night vision goggles but couldn't find the refugees. We thought we had found their location - a creepy cemetery on the steep hillside. We saw no one and could do nothing alone in the darkness, so we returned to the camp for a couple of hours of sleep.
At the camp all available personnel were in entrenchments. The 8th coy camp was situated in a valley between high mountains and it was a nightmare to protect against assaults or snipers. A letter had been left during the day where they threatened to once again attack the camp. It was biting cold outside and the only thing that didn't freeze was the mud, that reached above the ankles. The fog was thick and made it impossible to see more than 50 meters.
Early in the morning we made another attempt to rescue the refugees. This time we brought two medic SISU's and another armed Guard/Escort SISU. Major Daniel Ekberg was in command of the unit. We negotiated a passage through a couple of checkpoints and went back to the location we had found last evening. There we stopped in the middle of the road in a narrow canyon between two hill slopes. We used our powerful horns on the vehicles and our interpreter Ruzdi Ekenheim explained through a megaphone that we were from UNPROFOR and there to help. Nothing happened. If the refugees really were there they were afraid to show themselves. Twenty minutes passed and soon we would have to leave. If the HVO found us we would be in trouble.
Just when we had begun to give up hope we hear a cry for help from the forest. Little by little twenty five frozen, shocked human remnants come to us. A woman had died during the night, but we had no means of bringing her corpse. We left her body behind.
A pretty girl in her twenties throws herself crying around the neck of Ekenheim. She tells of how she was forced to watch her family get killed. Her boyfriend was on crutches after an injury, and they made her watch them kill him. If she had dropped as much as a tear they would have killed her too. After this they raped her and threw her into a house with some other villagers. The door was blocked and the house was set on fire.
The girl was alive now thanks to a sledge being found. While the house was burning, they used that to make a hole in the wall and managed to flee into the forest at the back of the house.
In the middle of our rescue operation a mini-bus filled with Croatian HVO soldiers comes driving towards us at high speed. I pointed my heavy machinegun at them and armed it. The warning shot I intended to fire turned out not to be necessary though. At the mere sight of the muzzle the soldiers became so frightened that they drove off the road. We let the trembling soldiers leave the scene in the company of two other HVO soldiers that had been captured and disarmed by the Guard/Escort-SISU at the other end of the column.
After making sure we had gotten all refugees and loaded them into our already crammed SISU-vehicles we drove to the village Pominici on the Bosnian side of the front. Our SISU was so full of people that I had to stand on one leg the whole trip there. Since the rear was packed with refugees, any attempt to lessen the target silhouette by crouching behind the machinegun was made impossible and I felt like my entire upper body was a glow-in-the-dark target for the Croatian snipers.
I will never forget the emotions and facial expressions that met us in Pominici. People desperately looking for relatives. The relief of finding the one they were looking for. The despair when someone wasn't there. At least I had an affirmation that our presence was not only justified. It was essential.
Now we just had to get back. That turned out to be more difficult than we expected. By now the HVO knew what we had done. They didn't like that we had "picked sides" by helping the refugees. Probably it also was against UN directives for the area. At a checkpoint in the southern outskirts of Vares we were stopped. Major Ekberg asked for advice on the radio. Ulf Henricsson himself answered.
"-This is Victor Lima One. Are there any mines there?"
"-Negative!"
"-Give them two minutes - then run you the damn thing down!"
That was the first roadblock, but far from the last, to be smashed under the Nordic battalion's armoured vehicles.
We ran a gauntlet through Vares before we were stopped by soldiers with anti tank weapons. Four solders with LAWs were fanned out in front of the convoy. The situation was so tense one careless move would immediately have set off a battle. As I was standing at the heavy machinegun in the front-most vehicle I realized I would be the first to fall. Add to that the machinegun was mounted on an anti-aircraft carriage completely devoid of armour protection. I was an easy target. At the same time I realized my weapon was the only thing that would get us out of there if the battle started. I started preparing for my own death by giving orders and assigning targets for the others in the rear of the vehicle. The most important thing was that someone took my weapon when - not if - I fell.
The Croatian military policeman that was in charge of the HVO soldiers stepped up with a couple of men to negotiate. He had 25 hash marks on the butt if his AK47. One for each enemy he had killed. Major Ekberg and the interpreter Ekeheim hade stepped out of the SISU and were now negotiating with the Croatians. The situation was tense. Very tense. After some time of negotiating the tension seemed to ease a bit. We thought the danger was over - but just like a letter in the mail a mentally disturbed HVO soldier came in a white VW Golf. Something had snapped with him when his entire family was obliterated by a grenade. For some reason he now hated the UN for this.
He stepped out of his car among the negotiating Swedes and Croatians, mad as a hornet, and grabbed on the HVO soldiers' LAWs in order to fire it against the SISU behind ours. In an instant the situation escalated and I had time to think "Shit, this is really happening now".
This was one of those moments in your life when time stands completely still. I saw in the eyes of the Croatian soldier that was in the sights of my 12.7 millimetre machinegun that he understood what was about to happen.
I'm pulling it...
But - a fraction of a second before the first projectiles from my heavy machinegun would have struck the chest of the first of the four LAW-carrying soldiers fifty meters in front of us, one of the Croatians managed to strike the somewhat antisocial man with a straight punch and remove the LAW from him. I eased up on the trigger and felt I must have been right on the pressure point of it. So damn close. Maybe there wouldn't be any killing after all.
Everyone breathed a sigh of relief. Had he had time to aim the LAW at the SISU, a series of events would have been started that couldn't have ended with anything but us or the Croatians being the only ones standing up. I felt my legs were shaking continuously. Partly from the psychical strain and partly from standing in the exact same strenuous position for half an hour.
The LAW soldier in my sights didn't like the fact that I was aiming at him and changed position. Not so strange after the incident with the LAW snatcher. I followed him with the barrel. He showed with unmistakable gestures that he felt provoked. I didn't care. We stared each other out, and neither wanted to be the first to back down. In the middle of our psychological duel I leaned out from behind the machinegun, winked and smiled at him. I won the battle. He became so flabbergasted he didn't really know what to do or how to behave, and started pacing like a confused chicken.
Suddenly Colonel Ulf Henricssons jeep shows up out of nowhere. The short statured - but oh so powerful - colonel steps out and starts shouting orders at both Swedes and HVO soldiers. The HVO men look almost astonished, and like magic Henricsson dominates the scene in a manner few people are capable of. He takes control of the situation and defuses it completely. We quite simply leave, leaving behind a large group of open-mouthed HVO soldiers.
We return to the camp for a debriefing of what the refugees have told us about Stupni Do. Conclusion: we ARE going into that village. Two mech inf platoons from 8th and 10th coy are selected for the task. For the first time in a very, very long time Swedish troops are ordered to get ready to take terrain. The platoons are assigned the north and south access roads to Stupni Do and set out.
At the same time we give colonel Henricsson a ride to the Bobovac Brigade headquarters in our SISU. The Croatians are given one last chance to let us in. If they don't, we will go in anyway. Exactly what the very resolute Henricsson said to the Bobovac Brigade commander I don't know - but the commander comes out personally and drives ahead of us in his personal maroon Vaz Niva to make sure we are let into the village.
Fairly undramatically we meet up with the mech inf platoon assigned to the northern approach of the village. There is also an armoured jeep there with a near suicidal television crew. Henricsson decides to take advantage of the situation and invites the crew to document what has happened. The colonel walks with the journalists ahead of our SISU as we slowly roll into Stupni Do.
Not one house in the village had been spared. Everything had been blown up, burnt down, destroyed. At first glance the village seemed devoid of people, but just after a few minutes we find the charred remains of a person. After a careful search a total of twenty corpses are found, among them a child about eight to ten years old that had been kicked to death. Three women that had tried to hide in a potato store had had their throats slit. Then they had been shot in the head. The corpses were still desperately holding hands. When a pioneer platoon later on are to carry out the bodies they find a booby trap had been set by putting an armed grenade in the armpit of one of the bodies. It falls out on the floor without detonating.
The entire village was completely eradicated. A single cow and some cat had in some strange way escaped annihilation. Smoke was smouldering from the foundations of the houses. Water was bizarrely enough running from the blown up water mains. A sole yellow child's boot was on a slope outside one of the houses. I'm still wondering what had happened to the child that just some day ago been spending its time happily playing. Maybe the child was one of the little girls that were said to have been burned alive with gasoline for the murderers' amusement.
Colonel Henricsson stepped back into the SISU. We were now going to Pominici to interview the refugees thoroughly. We were all very dogged. An HVO soldier was no longer worth anything in the eyes of Nordbat. The respect we possibly had felt before was completely gone. As we are driving through the southern approach to Stupni Do the HVO has mined the passage under the railway viaduct we have to pass. On the other side is the mech inf platoon assigned to the southern approach. Colonel Henricsson gives the nearest HVO soldier a raging excoriation. The man is horror-struck and defends himself by saying he "just a soldier!". But he refuses to remove the mines and we simply drive up the slopes and over the railway. In the middle of the rail yard we greet the mech inf platoon heading the other way.
We are once again stopped at the checkpoint we forced our way through earlier that day. They don't intend to get run over again and have placed mines across the road. A furious colonel Henricsson jumps out of the SISU with his interpreter Ekenheim. Henricsson explains that the mines will be removed, or "we will blow your head off", pointing demonstratively at my heavy machinegun. The muzzle is pointed right at the HVO soldier's forehead and judging by his face it must have looked as if it was the muzzle of a howitzer. Ekenheim simultaneously translates Henricssons berating of the soldier, amusingly enough with the same lively gestures.
The entire crew of the vehicle is standing in the hatches, ready to fire. One man is even in a kneeling position on top of the vehicle. Our grim expressions and determined gazes makes the HVO soldiers realize that the discussion is over. None of them dare touch their guns. Nordbat is not negotiating anymore today.
When nothing happens colonel Henricsson picks up the first mine from the road himself and throws is carelessly at a pile of tires at a house wall. He picks up another mine and sends it in the same direction. Finally he forces the checkpoint commander as a final defeat to pick up the last mine himself. Stooped over he trots along with the mine in his hands. The road is clear and we continue.
In the same insane pace we continue our rampage in Vares for another few days. Nordbat Two is no longer negotiating about the "freedom of movement" the UN was entitled to according to an agreement with the fighting parties. Those who stand in our way we run over. As per order by colonel Henricsson we are authorized for immediate fire for effect. In his own words: "We shot the warning shot last Thursday".
In three days we sleep a total of a few hours. The little sleep we get is usually in a firing position at the camp with sleeping-bags wrapped around the body in order to not freeze to death. We eat frozen "pyttipanna” (hashed meat and potatoes) that we chisel from large tin cans. That's when someone suddenly realizes we're being benefit taxed for free food and lodging. For the same amount as if we had stayed at the Scandic Hotel eating entrecote.
The Canadian troops assigned to us as reinforcements consider us to be crazy already on the first day and leave us as they deem the situation to be too dangerous. Instead, a couple of days later we get reinforced by a company from the French foreign legion.
The non-Swedish UN-generals, who previously were sceptical towards Nordbat 2 changed their attitude in the blink of an eye after Vares. Comrades from my platoon were giving Ulf Henricsson a ride to the UN Headquarters at Kiseljak outside Sarajevo a couple of days after the climax.
In the old Olympic Games motel that housed "BH Command" there was a large canteen where all the personnel dined. When a small group of Swedish soldiers get in the food queue with colonel Henricsson up front everyone in the room stands up, from privates to generals, and applauds. Nordbat 2 had made themselves a reputation in Bosnia.
The British general and UN commander in Bosnia Sir Michael Rose, former chief of 22 SAS Regiment (and previously one of the strongest critics towards the Swedish presence) later wants the Swedish battalion to be a part of a special rapid reaction unit to be deployed in special situations anywhere in Bosnia. The Swedish government declined. Sir Michael Rose later wrote a debate article back home in the UK where the Swedish soldiers are mentioned as a shining example of how a conscript based military system also can produce soldiers of the highest international ranking.
One of the "suicidal" journalists on site in Vares was Anthony Lloyd, himself a former soldier in the British army and a Northern Ireland and Gulf War veteran. In his book "My war gone by, I miss it so" he mentions the Swedes in the following manner:
"The men inside (the APC) might have been UN but they were playing by a completely different set of rules.
They were Swedes; in terms of individual intelligence, integrity and single-mindedness I was to find them among the most impressive soldiers I had ever encountered.
In Vares their moment had come."
Article by Unicorn
Translation by J-Star and Ace
In the fall of 1993 I was serving as a heavy machinegunner at Nordbat 2, Guard & Escort platoon. By the end of september our SISU and a platoon from 10th mech inf company were sent urgently as reinforcements to the 8th mech inf company area of responsibility in Vares. This was because several of the battalion's armored vehicles had been involved in clashes with units of the HVO. The 8th coy had also been subjected to ambushes.
The mood in Vares was nasty and very threatening. No civilians what-so-ever were moving outdoors and the entire time we were close, too close, to losing control of the situation. If we ever had any control that is. We were a few hundred Swedes against an entire Croatian brigade.
Houses were burning here and there in Vares and its surroundings, but from one of the battalion observation posts one could see the light of a fire that from the looks of it was more serious. It seemed as if an entire village was in flames. However, Croatian forces were blocking the access routes and refused to let anyone near the village.
Units from the Swedish battalion had repeatedly been, and still were, subjected to ambushes by "unknown" soldiers. Sometimes they shot back. The whole situation was like walking a thin line. Most of the SISU-vehicles had one or more tires that had been scavenged from less prioritized vehicles. The tires had been blown out and shot at such a pace that no more spares were available. Instead there were now a couple of trucks without wheels put up on blocks in the camp.
The mood between the Croatian forces and the Swedish battalion was as mentioned not the best. Still though the hostilities were not official. Going into the village on the other hand would have meant an open confrontation with the HVO. The Swedish battalion was a few hundred men, and reinforcements were not available in the foreseeable future. Against them, they would have gotten the entire Croatian Bobovac Brigade.
A refugee managed to reach the Nordbat camp and reported that the people in the burning village had been put through terrible atrocities. The village's name was Stupni Do. Rumours had it that some forty villagers had escaped and were hiding in the woods some kilometres from the village, in the middle of the frontline. They were probably trying to reach the Bosnian side of the front.
Together with battalion commander Ulf Henricsson and a few members of his staff we left in our SISU in an attempt to find the refugees. It was dark, houses were burning around us, and we left for the frontline. A couple of times we negotiated our way through checkpoints controlled by HVO, the Bosnian-Croatian army.
We searched with night vision goggles but couldn't find the refugees. We thought we had found their location - a creepy cemetery on the steep hillside. We saw no one and could do nothing alone in the darkness, so we returned to the camp for a couple of hours of sleep.
At the camp all available personnel were in entrenchments. The 8th coy camp was situated in a valley between high mountains and it was a nightmare to protect against assaults or snipers. A letter had been left during the day where they threatened to once again attack the camp. It was biting cold outside and the only thing that didn't freeze was the mud, that reached above the ankles. The fog was thick and made it impossible to see more than 50 meters.
Early in the morning we made another attempt to rescue the refugees. This time we brought two medic SISU's and another armed Guard/Escort SISU. Major Daniel Ekberg was in command of the unit. We negotiated a passage through a couple of checkpoints and went back to the location we had found last evening. There we stopped in the middle of the road in a narrow canyon between two hill slopes. We used our powerful horns on the vehicles and our interpreter Ruzdi Ekenheim explained through a megaphone that we were from UNPROFOR and there to help. Nothing happened. If the refugees really were there they were afraid to show themselves. Twenty minutes passed and soon we would have to leave. If the HVO found us we would be in trouble.
Just when we had begun to give up hope we hear a cry for help from the forest. Little by little twenty five frozen, shocked human remnants come to us. A woman had died during the night, but we had no means of bringing her corpse. We left her body behind.
A pretty girl in her twenties throws herself crying around the neck of Ekenheim. She tells of how she was forced to watch her family get killed. Her boyfriend was on crutches after an injury, and they made her watch them kill him. If she had dropped as much as a tear they would have killed her too. After this they raped her and threw her into a house with some other villagers. The door was blocked and the house was set on fire.
The girl was alive now thanks to a sledge being found. While the house was burning, they used that to make a hole in the wall and managed to flee into the forest at the back of the house.
In the middle of our rescue operation a mini-bus filled with Croatian HVO soldiers comes driving towards us at high speed. I pointed my heavy machinegun at them and armed it. The warning shot I intended to fire turned out not to be necessary though. At the mere sight of the muzzle the soldiers became so frightened that they drove off the road. We let the trembling soldiers leave the scene in the company of two other HVO soldiers that had been captured and disarmed by the Guard/Escort-SISU at the other end of the column.
After making sure we had gotten all refugees and loaded them into our already crammed SISU-vehicles we drove to the village Pominici on the Bosnian side of the front. Our SISU was so full of people that I had to stand on one leg the whole trip there. Since the rear was packed with refugees, any attempt to lessen the target silhouette by crouching behind the machinegun was made impossible and I felt like my entire upper body was a glow-in-the-dark target for the Croatian snipers.
I will never forget the emotions and facial expressions that met us in Pominici. People desperately looking for relatives. The relief of finding the one they were looking for. The despair when someone wasn't there. At least I had an affirmation that our presence was not only justified. It was essential.
Now we just had to get back. That turned out to be more difficult than we expected. By now the HVO knew what we had done. They didn't like that we had "picked sides" by helping the refugees. Probably it also was against UN directives for the area. At a checkpoint in the southern outskirts of Vares we were stopped. Major Ekberg asked for advice on the radio. Ulf Henricsson himself answered.
"-This is Victor Lima One. Are there any mines there?"
"-Negative!"
"-Give them two minutes - then run you the damn thing down!"
That was the first roadblock, but far from the last, to be smashed under the Nordic battalion's armoured vehicles.
We ran a gauntlet through Vares before we were stopped by soldiers with anti tank weapons. Four solders with LAWs were fanned out in front of the convoy. The situation was so tense one careless move would immediately have set off a battle. As I was standing at the heavy machinegun in the front-most vehicle I realized I would be the first to fall. Add to that the machinegun was mounted on an anti-aircraft carriage completely devoid of armour protection. I was an easy target. At the same time I realized my weapon was the only thing that would get us out of there if the battle started. I started preparing for my own death by giving orders and assigning targets for the others in the rear of the vehicle. The most important thing was that someone took my weapon when - not if - I fell.
The Croatian military policeman that was in charge of the HVO soldiers stepped up with a couple of men to negotiate. He had 25 hash marks on the butt if his AK47. One for each enemy he had killed. Major Ekberg and the interpreter Ekeheim hade stepped out of the SISU and were now negotiating with the Croatians. The situation was tense. Very tense. After some time of negotiating the tension seemed to ease a bit. We thought the danger was over - but just like a letter in the mail a mentally disturbed HVO soldier came in a white VW Golf. Something had snapped with him when his entire family was obliterated by a grenade. For some reason he now hated the UN for this.
He stepped out of his car among the negotiating Swedes and Croatians, mad as a hornet, and grabbed on the HVO soldiers' LAWs in order to fire it against the SISU behind ours. In an instant the situation escalated and I had time to think "Shit, this is really happening now".
This was one of those moments in your life when time stands completely still. I saw in the eyes of the Croatian soldier that was in the sights of my 12.7 millimetre machinegun that he understood what was about to happen.
I'm pulling it...
But - a fraction of a second before the first projectiles from my heavy machinegun would have struck the chest of the first of the four LAW-carrying soldiers fifty meters in front of us, one of the Croatians managed to strike the somewhat antisocial man with a straight punch and remove the LAW from him. I eased up on the trigger and felt I must have been right on the pressure point of it. So damn close. Maybe there wouldn't be any killing after all.
Everyone breathed a sigh of relief. Had he had time to aim the LAW at the SISU, a series of events would have been started that couldn't have ended with anything but us or the Croatians being the only ones standing up. I felt my legs were shaking continuously. Partly from the psychical strain and partly from standing in the exact same strenuous position for half an hour.
The LAW soldier in my sights didn't like the fact that I was aiming at him and changed position. Not so strange after the incident with the LAW snatcher. I followed him with the barrel. He showed with unmistakable gestures that he felt provoked. I didn't care. We stared each other out, and neither wanted to be the first to back down. In the middle of our psychological duel I leaned out from behind the machinegun, winked and smiled at him. I won the battle. He became so flabbergasted he didn't really know what to do or how to behave, and started pacing like a confused chicken.
Suddenly Colonel Ulf Henricssons jeep shows up out of nowhere. The short statured - but oh so powerful - colonel steps out and starts shouting orders at both Swedes and HVO soldiers. The HVO men look almost astonished, and like magic Henricsson dominates the scene in a manner few people are capable of. He takes control of the situation and defuses it completely. We quite simply leave, leaving behind a large group of open-mouthed HVO soldiers.
We return to the camp for a debriefing of what the refugees have told us about Stupni Do. Conclusion: we ARE going into that village. Two mech inf platoons from 8th and 10th coy are selected for the task. For the first time in a very, very long time Swedish troops are ordered to get ready to take terrain. The platoons are assigned the north and south access roads to Stupni Do and set out.
At the same time we give colonel Henricsson a ride to the Bobovac Brigade headquarters in our SISU. The Croatians are given one last chance to let us in. If they don't, we will go in anyway. Exactly what the very resolute Henricsson said to the Bobovac Brigade commander I don't know - but the commander comes out personally and drives ahead of us in his personal maroon Vaz Niva to make sure we are let into the village.
Fairly undramatically we meet up with the mech inf platoon assigned to the northern approach of the village. There is also an armoured jeep there with a near suicidal television crew. Henricsson decides to take advantage of the situation and invites the crew to document what has happened. The colonel walks with the journalists ahead of our SISU as we slowly roll into Stupni Do.
Not one house in the village had been spared. Everything had been blown up, burnt down, destroyed. At first glance the village seemed devoid of people, but just after a few minutes we find the charred remains of a person. After a careful search a total of twenty corpses are found, among them a child about eight to ten years old that had been kicked to death. Three women that had tried to hide in a potato store had had their throats slit. Then they had been shot in the head. The corpses were still desperately holding hands. When a pioneer platoon later on are to carry out the bodies they find a booby trap had been set by putting an armed grenade in the armpit of one of the bodies. It falls out on the floor without detonating.
The entire village was completely eradicated. A single cow and some cat had in some strange way escaped annihilation. Smoke was smouldering from the foundations of the houses. Water was bizarrely enough running from the blown up water mains. A sole yellow child's boot was on a slope outside one of the houses. I'm still wondering what had happened to the child that just some day ago been spending its time happily playing. Maybe the child was one of the little girls that were said to have been burned alive with gasoline for the murderers' amusement.
Colonel Henricsson stepped back into the SISU. We were now going to Pominici to interview the refugees thoroughly. We were all very dogged. An HVO soldier was no longer worth anything in the eyes of Nordbat. The respect we possibly had felt before was completely gone. As we are driving through the southern approach to Stupni Do the HVO has mined the passage under the railway viaduct we have to pass. On the other side is the mech inf platoon assigned to the southern approach. Colonel Henricsson gives the nearest HVO soldier a raging excoriation. The man is horror-struck and defends himself by saying he "just a soldier!". But he refuses to remove the mines and we simply drive up the slopes and over the railway. In the middle of the rail yard we greet the mech inf platoon heading the other way.
We are once again stopped at the checkpoint we forced our way through earlier that day. They don't intend to get run over again and have placed mines across the road. A furious colonel Henricsson jumps out of the SISU with his interpreter Ekenheim. Henricsson explains that the mines will be removed, or "we will blow your head off", pointing demonstratively at my heavy machinegun. The muzzle is pointed right at the HVO soldier's forehead and judging by his face it must have looked as if it was the muzzle of a howitzer. Ekenheim simultaneously translates Henricssons berating of the soldier, amusingly enough with the same lively gestures.
The entire crew of the vehicle is standing in the hatches, ready to fire. One man is even in a kneeling position on top of the vehicle. Our grim expressions and determined gazes makes the HVO soldiers realize that the discussion is over. None of them dare touch their guns. Nordbat is not negotiating anymore today.
When nothing happens colonel Henricsson picks up the first mine from the road himself and throws is carelessly at a pile of tires at a house wall. He picks up another mine and sends it in the same direction. Finally he forces the checkpoint commander as a final defeat to pick up the last mine himself. Stooped over he trots along with the mine in his hands. The road is clear and we continue.
In the same insane pace we continue our rampage in Vares for another few days. Nordbat Two is no longer negotiating about the "freedom of movement" the UN was entitled to according to an agreement with the fighting parties. Those who stand in our way we run over. As per order by colonel Henricsson we are authorized for immediate fire for effect. In his own words: "We shot the warning shot last Thursday".
In three days we sleep a total of a few hours. The little sleep we get is usually in a firing position at the camp with sleeping-bags wrapped around the body in order to not freeze to death. We eat frozen "pyttipanna” (hashed meat and potatoes) that we chisel from large tin cans. That's when someone suddenly realizes we're being benefit taxed for free food and lodging. For the same amount as if we had stayed at the Scandic Hotel eating entrecote.
The Canadian troops assigned to us as reinforcements consider us to be crazy already on the first day and leave us as they deem the situation to be too dangerous. Instead, a couple of days later we get reinforced by a company from the French foreign legion.
The non-Swedish UN-generals, who previously were sceptical towards Nordbat 2 changed their attitude in the blink of an eye after Vares. Comrades from my platoon were giving Ulf Henricsson a ride to the UN Headquarters at Kiseljak outside Sarajevo a couple of days after the climax.
In the old Olympic Games motel that housed "BH Command" there was a large canteen where all the personnel dined. When a small group of Swedish soldiers get in the food queue with colonel Henricsson up front everyone in the room stands up, from privates to generals, and applauds. Nordbat 2 had made themselves a reputation in Bosnia.
The British general and UN commander in Bosnia Sir Michael Rose, former chief of 22 SAS Regiment (and previously one of the strongest critics towards the Swedish presence) later wants the Swedish battalion to be a part of a special rapid reaction unit to be deployed in special situations anywhere in Bosnia. The Swedish government declined. Sir Michael Rose later wrote a debate article back home in the UK where the Swedish soldiers are mentioned as a shining example of how a conscript based military system also can produce soldiers of the highest international ranking.
One of the "suicidal" journalists on site in Vares was Anthony Lloyd, himself a former soldier in the British army and a Northern Ireland and Gulf War veteran. In his book "My war gone by, I miss it so" he mentions the Swedes in the following manner:
"The men inside (the APC) might have been UN but they were playing by a completely different set of rules.
They were Swedes; in terms of individual intelligence, integrity and single-mindedness I was to find them among the most impressive soldiers I had ever encountered.
In Vares their moment had come."
QUOTE (Unicorn @ Oct 30 2003, 08:19 )
Jag är imponerad!
Lysande översatt!
Lysande översatt!
Tackar tackar.
Glad att det var till belåtenhet.
/J
Hittade den här berättelsen om hur det ser ut i Stupni Do idag. I princip ingenting har gjorts för att underlätta återuppbyggnad/återflytt.
http://www.untangling.com/Contents/paradis...se/paradise.pdf
http://www.untangling.com/Contents/paradis...se/paradise.pdf
idag?
NJa...
CItat från startsidan om boken "Untangling Bosnia and Hercegovina" från vilken storyn är ett utdrag.
"Kirking visited during the momentous 1998 general election. He returned in early 1999, a time of growing but contained unrest just prior to the NATO bombing campaign."
och citatet "It now has been five years since hell was visited upon the little corner
of paradise known as Stupni Do." Betyder att detta besöktes 1998.
Så hur det ser ut idag 5 år senare är ju kanske helt annorlunda. Att bygga nya kåkar på balkan tar inte många veckor, men att kunna sluta fred och förlåta varandra tar lång tid.
NJa...
CItat från startsidan om boken "Untangling Bosnia and Hercegovina" från vilken storyn är ett utdrag.
"Kirking visited during the momentous 1998 general election. He returned in early 1999, a time of growing but contained unrest just prior to the NATO bombing campaign."
och citatet "It now has been five years since hell was visited upon the little corner
of paradise known as Stupni Do." Betyder att detta besöktes 1998.
Så hur det ser ut idag 5 år senare är ju kanske helt annorlunda. Att bygga nya kåkar på balkan tar inte många veckor, men att kunna sluta fred och förlåta varandra tar lång tid.
En intressant länk med lite videosnuttar, intervjuer från SVT 1998 när Henricsson, mfl tilldelas medlaj för sina instaser vid Stupni Do.
http://www.svt.se/svt24/1998/980304/hjalte.htm
Intervjuerskan verkar inte alldeles påläst eller medveten vad som händer i STORA världen, känns mer som pappa berättar vad han gör på jobbet för 10 åriga lilla Lisa.
http://www.svt.se/svt24/1998/980304/hjalte.htm
Intervjuerskan verkar inte alldeles påläst eller medveten vad som händer i STORA världen, känns mer som pappa berättar vad han gör på jobbet för 10 åriga lilla Lisa.
Enligt folk som var där för ett år sedan hade följande hänt: INGENTING.
Stupni Do har visst aldrig inträffat. Inte heller Srebrenica, Gorazde m fl. De som har varit där och dokumenterat, har bara deltagit i en STOR komplott, ledd av USA, i varje fall om man ska tro vissa källor:
DN Kultur
Eller gäller det bara krigsförbrytelser gjorda av serber/Cetnics?
/Ace (som är mycket, mycket upprörd...)
DN Kultur
Eller gäller det bara krigsförbrytelser gjorda av serber/Cetnics?
/Ace (som är mycket, mycket upprörd...)
varje gång jag läser om "Tuffe-Uffe" blir jag lika förundrad. den mannen är verkligen en förebild för gemene man.
/värjan
/värjan
Unicorn!
Jag ryser, jag hyser respekt och jag småler...
FRUKTANSVÄRT BRA SKRIVET OCH FRAMFÖR ALLT; BRA JOBBAT!
Jag ryser, jag hyser respekt och jag småler...
FRUKTANSVÄRT BRA SKRIVET OCH FRAMFÖR ALLT; BRA JOBBAT!
QUOTE (Ace @ Nov 3 2003, 08:10 )
Stupni Do har visst aldrig inträffat. Inte heller Srebrenica, Gorazde m fl. De som har varit där och dokumenterat, har bara deltagit i en STOR komplott, ledd av USA, i varje fall om man ska tro vissa källor:
DN Kultur
Eller gäller det bara krigsförbrytelser gjorda av serber/Cetnics?
/Ace (som är mycket, mycket upprörd...)
DN Kultur
Eller gäller det bara krigsförbrytelser gjorda av serber/Cetnics?
/Ace (som är mycket, mycket upprörd...)
Alltså..ibland blir man mycket mycket mörkrädd.... :(
QUOTE (SSN @ Nov 3 2003, 12:30 )
QUOTE (Ace @ Nov 3 2003, 08:10 )
Stupni Do har visst aldrig inträffat. Inte heller Srebrenica, Gorazde m fl. De som har varit där och dokumenterat, har bara deltagit i en STOR komplott, ledd av USA, i varje fall om man ska tro vissa källor:
DN Kultur
Eller gäller det bara krigsförbrytelser gjorda av serber/Cetnics?
/Ace (som är mycket, mycket upprörd...)
DN Kultur
Eller gäller det bara krigsförbrytelser gjorda av serber/Cetnics?
/Ace (som är mycket, mycket upprörd...)
Alltså..ibland blir man mycket mycket mörkrädd.... :(
Instämmer.
Skillanden mellan det här dravlet och det som sprids på diverse vit-makt-sidor här hårfin, om den ens finns.
Ordfrons revisionism
QUOTE (Ace @ Nov 3 2003, 09:10 )
Stupni Do har visst aldrig inträffat. Inte heller Srebrenica, Gorazde m fl. De som har varit där och dokumenterat, har bara deltagit i en STOR komplott, ledd av USA, i varje fall om man ska tro vissa källor:
DN Kultur
Eller gäller det bara krigsförbrytelser gjorda av serber/Cetnics?
/Ace (som är mycket, mycket upprörd...)
DN Kultur
Eller gäller det bara krigsförbrytelser gjorda av serber/Cetnics?
/Ace (som är mycket, mycket upprörd...)
Ace
Tack för tipset. Jag har inte läst orginalartiklarna i Ordfront. Jag tänker jaga reda på artiklarna och kommentera dem lite fyllgare senare. Lite reflektioner på vägen.
En lerig åker i östra Slavonien i början av 90-talet. En kanadenisk bulldozer hade vid ett schaktarbete frilagt döda kroppar som begravts i en massgrav. Föraren av bulldozern var tämligen uppskakad vilket är försåligt då synen inte var trevlig. Jag var på växeltjänstgöring hos PPCLI, ett kanadensiskt förband. Gruppen jag jobbade med hade blivit utkallade till plasen för att säkra området och hjälpa till.
En kanadensisk officer frågade vad det var folk som låg i graven. Den lokala tolken trodde att det kunde vara några familjer som försvunnit sedan serbiska fristyrkor "rensat" trakten. Tolkens historia kunde stämma. De som låg i graven var uppenbarligen inte soldater. Uppenbart var också att de avrättats. Något glimmade till bland kropparna. En av de kanadensiska soldaterna böjer sig ned över en ung flicka, inte mer än 16 år gammal. Han lossade ett halsband som hon hade runt halsen. "För Gud och Kroatien" stod det på inskriptionen. Det enda vi kunde göra var att se till att hon och de andra fick en riktig begravning.
Ända sedan detta första möte med den etniska rensningen på Balkan har jag inte behövts övertygas om att storskaliga övergrepp skedde under Jugoslaviens sammanfall. Ibland kan jag tycka att serberna fått ta på sig en allt för stor del av skulden. Övergreppen utfördes av alla sidor och det var snarare skillnader i förmåga och tillfälle som avgjorde vem som skulle bli de största illgärningsmännen än några grundläggande skillnader i hur mänskligt liv värderades. Jag anser att skildringarna blivit mer nyanserade med tiden. Krigsförbrytare är inte längre synonymt med serb i det allmänna medvetandet.
Överdrifter och lögner förekom i rapporteringen från Balkan. Även här har excesserna rensats ut allt efter som tiden gått och sakliga undersökningar har kunnat göras. Det är inte omöjligt att det fortfarande finns lögner som tas för sanningar rörande den etniska rensningen. Det borde dock vara uppenbart för varje tänkande människa att stora övergrepp skedde under krigen på Balkan.
Artikeln har vissa poänger, men går sedan vilse i allmänt politiserande och en närmast sjuklig önskan att som vanligt kunna beskylla USA och kapitalismen för att ligga bakom allt ont i världen. Från påssjuka till naturkatastrofer.
I detta syfte väljer artikelförfattaren att plocka ut ett fåtal medialt uppmärksammade händelser omgivna av tveksamheter och vinkla detta till att hela kriget varit ett falsarium.
För artikeln väcker onekligen vissa berättigade frågor – innan den går vilse i allmän antiamerikanism. De händelser som tas upp ÄR i mångt och mycket omgärdade av tveksamheter.
Jag delar t ex artikelförfattarens uppfattning att serberna fått bära en oproportionerligt stor del av skuldbördan och utpekats som närmast i monopolställning när det gäller att begå övergrepp. Denna uppfattning börjar balanseras något, men har aldrig varit annat än en osann, om än populär, mediebild. Den allmänna hänsynslöshet som rådde på alla sidor gör att ingen sida kan anses vara mer offer eller förövare än någon annan – om man inte väljer att dela in befolkningen i krigsförbrytare och civila i stället för olika etniska grupper.
Sant är att det under min tid i Bosnien rådde stora tveksamheter om t ex en granat som dödade en mängd civila i en brödkö i Sarajevo. Även om det inte finns bevis i någondera riktningen håller jag det personligen inte för osannolikt att denna medialt spektakulära brisad åstadkommits av de dödades egna. Så cynisk och hänsynslös var politiken under Balkankriget. Inte för att det spelade någon större roll i sak. Serberna lobbade in tillräckligt med granater mot civila för att det måste hända förr eller senare. KANSKE beslöt man hjälpa ödet på traven för att väcka opinion och få världen att reagera.
Även jag reagerade som gammal ”Bosnien-yxa” på den oproportionerliga tyngd just ”Racakmassakern” i Kosovo fick när det gällde att motivera ett ingripande – utan att presentera mer bevis än TV-bilder på ett antal döda män i vapenför ålder. Eftersom dessa inte bar uniform och inga vapen påträffades ansågs detta vara bevis för att det rörde sig om oskyldiga civila –och att dessa avrättats.
Något som omedelbart slog mig var att männen i Racak såg precis likadana ut som vilka som helst stupade soldater i Bosnien. Det var samma blandning av gamla och unga ouniformerade människor. Trots att den bosniska armén förmodligen var betydligt bättre utrustad och organiserad än en Kosovomilis i sin linda såg jag nästan aldrig en bosnisk soldat med uniform. I bästa fall kunde de bära en camouflagehalsduk, byxor eller mössa.
Likaså är avsaknaden av vapen knappast något bevis i sig, eftersom vapen är en bristvara i varje gerillastyrka. Att lämna ett vapen vore som att släppa en tusenlapp på Sergels Torg. Det SKULLE kunna röra sig om män som - precis som serberna hävdade - stupat i strid. I alla fall med stöd endast av det som presenterades i media.
Med min måhända cyniska och skeptiska inställning till ALLA uppgifter från ALLA parter på Balkan är jag kanske paranoid – men av egen erfarenhet vet jag att ALLA sidor utnyttjade ALLA medel hänsynslöst för att tjäna billiga poäng i internationell media. Oftast lyckades det, men min personliga uppfattning är att serberna lyckades sämst.
I sak spelade det som sagt ingen roll. Det försiggick tillräckligt mycket för att ingen sida skulle ha något behov av att fabricera bevis.
För att ge ett exempel på hur skrupelfri atmosfären var under konflikten kan sägas att man på ett ställe i vårt AO enligt ryktet med jämna mellanrum blåste eld upphör, körde över till fienden, sålde ammunition, åkte tillbaka och mottog densamma i avlossad form. Ingen förvånades ens över uppgifterna.
Nåja, åter till Ordfronts artikel. Artikeln tappar mot senare halvan fullständigt koncepten i en osmaklig ”body count”, där folkmord slätas över eftersom det kanske ”bara” rör sig om 50 000 döda i stället för 200 000. I en elak baktanke kan jag inte låta bli att undra om Ordfront skulle våga använda samma logik visavi Pinochets i sammanhanget ”försumbara” drygt 3000 dödade under 14 års tid. Dessa mord måste ju enligt Ordfront vara förlåtna då det förmodligen dödades fler människor i trafikolyckor i Chile under samma tidsperiod.
Även om artikeln har rätt i att det finns tveksamheter och rena falsarier bland mycket av det som rapporterats från Bosnien talar vittnesmålen ett helt annat språk. Jag har liksom många andra sett allt för mycket med egna ögon, och jag har plockat upp resterna av allt för många brutna människor för att falla i artikelns fälla. Offren i Stupni Do, Srebrenica och många, många andra byar begick inte självmord. Gamla tanter och fyraåringar stupar inte i strid. Och inte sjutton avrättades de av förklädda CIA-agenter heller.
En lögn döljs bäst i ett uns av sanning – och detta om något är väl vad artikeln gör ett osmakligt försök att göra. ”Better luck next time, Ordfront…”
I detta syfte väljer artikelförfattaren att plocka ut ett fåtal medialt uppmärksammade händelser omgivna av tveksamheter och vinkla detta till att hela kriget varit ett falsarium.
För artikeln väcker onekligen vissa berättigade frågor – innan den går vilse i allmän antiamerikanism. De händelser som tas upp ÄR i mångt och mycket omgärdade av tveksamheter.
Jag delar t ex artikelförfattarens uppfattning att serberna fått bära en oproportionerligt stor del av skuldbördan och utpekats som närmast i monopolställning när det gäller att begå övergrepp. Denna uppfattning börjar balanseras något, men har aldrig varit annat än en osann, om än populär, mediebild. Den allmänna hänsynslöshet som rådde på alla sidor gör att ingen sida kan anses vara mer offer eller förövare än någon annan – om man inte väljer att dela in befolkningen i krigsförbrytare och civila i stället för olika etniska grupper.
Sant är att det under min tid i Bosnien rådde stora tveksamheter om t ex en granat som dödade en mängd civila i en brödkö i Sarajevo. Även om det inte finns bevis i någondera riktningen håller jag det personligen inte för osannolikt att denna medialt spektakulära brisad åstadkommits av de dödades egna. Så cynisk och hänsynslös var politiken under Balkankriget. Inte för att det spelade någon större roll i sak. Serberna lobbade in tillräckligt med granater mot civila för att det måste hända förr eller senare. KANSKE beslöt man hjälpa ödet på traven för att väcka opinion och få världen att reagera.
Även jag reagerade som gammal ”Bosnien-yxa” på den oproportionerliga tyngd just ”Racakmassakern” i Kosovo fick när det gällde att motivera ett ingripande – utan att presentera mer bevis än TV-bilder på ett antal döda män i vapenför ålder. Eftersom dessa inte bar uniform och inga vapen påträffades ansågs detta vara bevis för att det rörde sig om oskyldiga civila –och att dessa avrättats.
Något som omedelbart slog mig var att männen i Racak såg precis likadana ut som vilka som helst stupade soldater i Bosnien. Det var samma blandning av gamla och unga ouniformerade människor. Trots att den bosniska armén förmodligen var betydligt bättre utrustad och organiserad än en Kosovomilis i sin linda såg jag nästan aldrig en bosnisk soldat med uniform. I bästa fall kunde de bära en camouflagehalsduk, byxor eller mössa.
Likaså är avsaknaden av vapen knappast något bevis i sig, eftersom vapen är en bristvara i varje gerillastyrka. Att lämna ett vapen vore som att släppa en tusenlapp på Sergels Torg. Det SKULLE kunna röra sig om män som - precis som serberna hävdade - stupat i strid. I alla fall med stöd endast av det som presenterades i media.
Med min måhända cyniska och skeptiska inställning till ALLA uppgifter från ALLA parter på Balkan är jag kanske paranoid – men av egen erfarenhet vet jag att ALLA sidor utnyttjade ALLA medel hänsynslöst för att tjäna billiga poäng i internationell media. Oftast lyckades det, men min personliga uppfattning är att serberna lyckades sämst.
I sak spelade det som sagt ingen roll. Det försiggick tillräckligt mycket för att ingen sida skulle ha något behov av att fabricera bevis.
För att ge ett exempel på hur skrupelfri atmosfären var under konflikten kan sägas att man på ett ställe i vårt AO enligt ryktet med jämna mellanrum blåste eld upphör, körde över till fienden, sålde ammunition, åkte tillbaka och mottog densamma i avlossad form. Ingen förvånades ens över uppgifterna.
Nåja, åter till Ordfronts artikel. Artikeln tappar mot senare halvan fullständigt koncepten i en osmaklig ”body count”, där folkmord slätas över eftersom det kanske ”bara” rör sig om 50 000 döda i stället för 200 000. I en elak baktanke kan jag inte låta bli att undra om Ordfront skulle våga använda samma logik visavi Pinochets i sammanhanget ”försumbara” drygt 3000 dödade under 14 års tid. Dessa mord måste ju enligt Ordfront vara förlåtna då det förmodligen dödades fler människor i trafikolyckor i Chile under samma tidsperiod.
Även om artikeln har rätt i att det finns tveksamheter och rena falsarier bland mycket av det som rapporterats från Bosnien talar vittnesmålen ett helt annat språk. Jag har liksom många andra sett allt för mycket med egna ögon, och jag har plockat upp resterna av allt för många brutna människor för att falla i artikelns fälla. Offren i Stupni Do, Srebrenica och många, många andra byar begick inte självmord. Gamla tanter och fyraåringar stupar inte i strid. Och inte sjutton avrättades de av förklädda CIA-agenter heller.
En lögn döljs bäst i ett uns av sanning – och detta om något är väl vad artikeln gör ett osmakligt försök att göra. ”Better luck next time, Ordfront…”
Tja vad ska man säga om ordfront? Undra om de också anser att förintelsen av judar också är "påhittad"? Det finns ju gott om revisionister, ex David Irving, som har "vetenskapliga bevis" för att den aldrig inträffat.
Sen har vi på hemmaplan Estoinaolyckan som också den omgärdas av "mystik" enligt Jutta Rabe.
Skillnaden mellan extremvänster och extremhöger är inte särskilt stor.
Enligt mig var alla på Balkan lika goda kålsupare. Att det var Serberna som dödade flest civila och var "värst" berodde nog mest på att det var de som hade chansen att vara det. Kroater och muslimer var precis lika illa när de, men i mindre omfattning, hade chansen.
Alla sidorna i kriget insåg medias makt och gjorde saker för att få världsopinionen med sig eller mot sin fiende.
Sen har vi på hemmaplan Estoinaolyckan som också den omgärdas av "mystik" enligt Jutta Rabe.
Skillnaden mellan extremvänster och extremhöger är inte särskilt stor.
Enligt mig var alla på Balkan lika goda kålsupare. Att det var Serberna som dödade flest civila och var "värst" berodde nog mest på att det var de som hade chansen att vara det. Kroater och muslimer var precis lika illa när de, men i mindre omfattning, hade chansen.
Alla sidorna i kriget insåg medias makt och gjorde saker för att få världsopinionen med sig eller mot sin fiende.
This is a "lo-fi" version of our main content. To view the full version with more information, formatting and images, please click here.