QUOTE (Elfgren @ Oct 1 2003, 17:19 )
Ser inga argument mot.. stridsutbildade 17-åringar, finns många krig som utkämpas med 17-åringar.
Helt riktigt Elfgren, det finns nog många krig som involverat 17-åringar. Det finns även krig som involverat 13, 14, 15 och 16-åringar. Ett av skälen till att det i Sverige råder 18-årsgräns är att man från 18 år kan omfattas av pliktlagen, inkallas och stridsutbildas.
@Unicorn: När du skriver att man på din tid kunde användas inom totalförsvaret redan från 16 år misstänker jag att du tänker på tjänsteplikten som omfattar alla svenskar i åldrarna 16 till 70 år. Har den upphört ?
Iallafall, Elfgren pratar om perioderna "slutet av 80-talet" och "kalla kriget", två perioder som inte är synonyma men jag fokuserar här på 80-talet.
I Svensk soldat 1981, sidan 70, uppger man att försvarsmakten efter en allmän mobilisering kunde mönstra nära nog 850 000 man ( inkluderande hemvärn, grundutbildningsförband samt alla mobiliserade enheter) till rikets försvar. Denna numerär var nära nog statisk under 80-talet. Några enstaka förband lades ned men på det hela taget var det statiskt. I slutet av 80-talet och början av 90-talet skedde omvälvande förändringar i vår omvärld: Berlinmuren föll, Sovjetunionen upplöstes under stor dramatik och Warsawapakten upplöstes. Försvarsmakten reagerade på denna förändring och i Arménytt nummer 3 1992 presenteras målbilden/visionen "armé 2000". Här har chefen för dåvarande Arméstabens krigsorganisationssektion skrivit en artikel om den nya krigsorganisationen. Han konstaterar att Arméns krigsorganisation under de närmsta åren kommer att "reduceras med omkring 25 %, så att den 1997 består av 400 000 man exklusive hemvärnet." Den nya organisationen utvecklas enligt följande översikt:
Haubitsbataljoner: 17 st
Luftvärnsbataljoner: 22 st
Infanteribrigad 2000: 6 st
Norrlandsbrigad: 4 st
Pansarbrigad: 2 st
Mekaniserad brigad: 4 st
(varav Övre Norrland 1, Gotland 1)
Territorialförsvar: 165 000 man
Hemvärn: 125 000 man
Siffrorna i sig är egentligen ointressanta men om detta var vad som skulle vara kvar efter en minskning med 25% så ser ni nog ungefär var försvarsmakten låg innan, dvs skiftet 80/90-tal. Siffran 125 000 man för hemvärnet är en målbild, numerären skulle successivt ökas till detta antal
Givet dessa siffror drar jag slutsatsen att det praktiska värdet av att utbilda ungdomar i strid under slutet av 80-talet var tämligen begränsat. Vidare är det min uppfattning av den stridsutbildning som faktiskt förekom att den (sett över hela landet) var väldigt varierande i såväl kvalitet som kvantitet.
En intressant passus i sammanhanget är dock att man faktiskt hade tänkt sig att använda hemvärnsungsom inom hemvärnet i händelse av krig, dock inte i stridande förband. När jag gick med som hemvärnsungdom 1993 utfärdades ett Antagningsbevis som skrevs under av försvarsområdesbefälhavaren (samt en man till, jag vet dock inte vem denne är eftersom ingen tjänstetitel angetts. Kommunens godkännande kanske ?). På baksidan av detta bevis anges "Bestämmelser för hemvärnsungdom"
Punkten 5: "Hemvärnsungdom får icke placeras i hemvärnets stridande förband i krig utan används i första hand som ordonnanser e d inom hemvärnsområdet eller efter överenskommelse t e i Röda Korset"
Sådana bestämmelser fanns inte för FBU-ungdom, där jag gick med 1991, utan där angavs endast på baksidan av materielkortet att utrustningen skulle återlämnas vid mobilisering.
Det får alltså bli min slutsats att det inte var befogat att utbilda ungdomar i strid under slutet av 80-talet.