Skulle vilja veta lite om hur ni har hanterat detta, hur ni förklarat varför ni har vapen hemma osv.

Kommer från en familj utan vare sig jägare, sportskyttar eller HV-personal så vapen har aldrig varit en naturlig del av vardagen hos oss. Nu när AK:n kommer fram titt som tätt så funderar man ju lite över hur man ska förklara detta för en, lindrigt uttryckt, "vetgirig" femåring... (Ja, ja, femåetthalvt, jag vet... )

Jag vet ju hur jag tänker på detta men önskar lite feedback från er som är eller har varit i samma situation. Samtidigt som man vill inskärpa allvaret med vapen så vill man ju inte förstora upp det heller, göra det till något mystiskt och skrämmande, isf det verktyg det ju faktiskt är...

Mvh, Gator

Min son, 3 1/2, tittade på mig häromdagen och sade allvarligt att han inte ville att jag skulle "brottas med krig" då jag kan dö då. (Är med i HV).

Svarade att jag är en soldat som hjälper polis och brandkår vid katastrofer och när folk går vilse i skogen. Då blev han stolt.

Vapnet är för det första "OÅTKOMMLIGT" och för det andra något som även poliser har i fall "tjuvarna är väldigt dumma". Om någon vill skada snälla människor kan det vara bra att ha som skydd.

Funkar på en 3-åring. Kanske inte på en 5-åring. Dessutom är det ju i allt väsentligt sant. Sannolikheten att vi skall ut skarpt i samhällstjänst aningen större än skymmningsläge. OCH skulle kriget komma tar vi det då.

PS Min dotter på 8-år tycker bara att det är "coolt" att jag är med i HV. Hon har f ö ingen aning om att det finns vapen hemma.

I libanon så hade vi en Ak-47 i skåpet. Den brukade jag ta och patrullera runt i rumet när ingen var där.

Min Farbro hade en pistol hemma på bokhyllan. Det fanns patroner i den men den var inte laddad tror jag.

Min son är bara drygt 2 år så ännu är det inget bekymmer. Pappa har en pang-pang, det är allt. Förmodligen blir det nog snart kassun-förvaring varför problemet med vapnet sannolikt inte längre kommer vara ett bekymmer.

Inga problem hemma hos mig, 9-åringen vet mycket väl att jag har ett par bössor i skåpet hemma men han är måttligt intresserad. Det är roligare med de bössorna som skjuter gummipilar ???? ;) Har dock visat honom allt och han har provskjutit luftpistoler odyl, dock visas inget större intresse..

Den nyfödda har inte så stor koll ännu, det är mest "mjölkbomberna" som hägrar.. ;)

Den fascinationen har inte släppt på mig riktigt ännu...

Jag tror att det är bra med en öppenhet, för att göra vapen mindre "spännande" samtidigt som det skall göras förbannat klart att felhanterade vapen kan orsaka allvarlig skada och död.
Mao, har man vapen bör man utbilda hela familjen på vapenhantering.

Hade jag haft småbarn och vapen hemma hade jag låtit dem pilla högt och lågt i min närvaro, när de vill och hur länge de vill.

Jag är övertygad om att öppenhet och utbildning är den enda vägen att gå.

Helt rätt. Adramatisera och förklara. Jag vet själv att pappa inte lät mig och mina bröder komma i närheten av dom vapen som fanns hemma. En effekt var ju att vi faktiskt höll på med dom i smyg utan någon form av grundläggande utbildning i hur man hanterar ett vapen. Jag tror att man skall ha ett värsta scenario i åtanke. Att ungarna, precis som jag och mina bröder, i en viss ålder kommer av ren nyfikenhet att pilla på vapnen, och då är det ju bra om dom har lärt sig grundläggande hantering av vapnen.

Jag har 2 pojkar 10 och 6 år gamla , har aldrig försökt att smyga med detta , däremot har jag inskärpt att inte tala med andra om saken, kompisar etc.
Första gången min äldste som såg vapnet sa han "coolt pang pappa" sen var det inget mer med detta. Det vet att "milangtären" hjälper bla polis, leter efter barn som kommit bort . De talar aldrig om detta utanför familjen.
Smyg inte säg som det är, däremot behöver man ju inte springa och vifta med vapnet utan om de råkar se det får man förklara på ett bra sätt.



-Valiant-

Det fanns vapen i huset när jag växte upp. Min farsa hade under en tid en gammal hagelbrakare på väggen (Otroligt, men sant) och det hände att jag som ung, nyfiken och dum pojke plockade ned den där bössan och fingrade på den, trots att det var förbjudet, när ingen annan var hemma. Jag vet oxå att vi ibland var ett par kompisar i huset och att vi då siktade på varandra och gjorde blindavfyringar. HU!! Det fanns förvisso inga patroner i huset, i varjefall inte vad jag vet, men vaffaaan; det var ju klart obra i alla fall. Farsan är död (frid över hans minne) idag, så jag kan liksom inte ta upp det til diskussion med honom, men det har onekligen präglat min egen inställning till vapen i hemmet i kombination med barn.

Jag har en son på tio och en dotter på 4 1/2 och jag har varit med i Hv så länge jag har haft barn. I början var grabben lite intresserad av vapnet och han fattade snabbt att det fanns någonstans i hemmet, men han pillade aldrig på det därför att det var FARLIGT (Ajja!) och snart var det inte så speciellt dramatiskt heller. Barn är fantastiska på att se "normal-läget" och det skulle inte förvåna mig om han långt in i sitt unga liv trodde att ALLA farbröder hade ett automatvapen i huset. Emellertid blev han lite miljöskadad i det att han länge trodde att allt militärt var "hemvärn", sålunda var hans plastkrigare "hemvärnskrigare" och örlogsfartyg hette "hemvärnsbåt". I och för sig hade han en poäng i sitt resonemang i det att Försvarsmakten snart nog är en del av Hemvärnet ;)

Mina barn ser mig ofta i uniform (är även med i FBU och SVK) och vet att jag ligger i beredskap för internationell insats (i varjefall grabben vet det, och jag har förklarat vad det innebär) men tycker inte att det är konstigt. "Skall du ut och kriga nu igen?" kan det låta när jag plockar ihop mitt skit inför övningar och annat militärt och står och svär kötteder när jag inte hittar en detalj i utrustningen.

Skämt å sido. Jag började emellertid att tycka att vapenförvaringen i hemmet blev en belastning när grabben började ta med sig kompisar hem och man vet ju inte alltid (oavsett vilka drakoniska straff man utmålat) vad som kan bli följden om grabben får för sig att han skall visa vad farsgubben har i för något spännande, för att impa på kompisarna liksom. Jag var väl aldrig orolig för skjutolyckor i sig, eftersom vapnet alltid förvarats delat, gömt, utspritt och de senaste åren även låst, men vad jag kände som obehagligt var om min sons kompisar började prata om vad farbror Ragulin har i garderoben och snacket började gå i samhället. Nu kanske många tycker att jag är paranoid och överdrivet nervös, men jag började tänka i banorna " tänk om någon ond djävul bryter sig in i huset när vi är hemma och tvingar mig, medelst hot mot mig eller familjen, att plocka fram och låsa upp vapnet..." Tja, ni fattar...? Numera ligger vapnet i kassun och det passar mig alldeles utmärkt. Den dag "läget" tvingar mig att höja beredskapen och plocka hem vapnet, då gör jag det, men tills dess.... Nä!

Det låter som en praktisk lösning, men vad säger grabben och hans ömma moder om att han ska låsas i i kassunen? Och hur ordnas det med förplägnad??

Har vapen, men inga barn... dock en hund.... men han frågar inte så mycket

Har dock haft släktingar som frågat när jag bodde vid morsan... äldre som yngre.
Jag säger att jag har den när jag vaktar.

Ibland, när huset ser ut som det vore drabbat av översvämning, orkan, jordskred och atomboms-anfall samtidigt, önskar man nästan man skulle kunna låsa in sonen i kassun.....i vart fall en liiiten stund...tills man reder upp allting igen!

Håller helt med, har gjort så med mina 2 barn ,låtit dom pilla under överinseende.
bör vara beredd på att om svärmor kommer in genom dörren och hittar sitt 3 åriga barnbarn med en k-pist i knät kan det bli vissa kontroverser.

Jag vet inte hur det är för er, men min fascination för vapen har inte minskat med ökad exponering, snarare ökat

[QUOTE=Lt P,Sep 5 2003, 13:38 ][/QUOTE]
Jag vet inte hur det är för er, men min fascination för vapen har inte minskat med ökad exponering, snarare ökat [/QUOTE]
Oh dear, hur ska det då gå för grabben ? Jag menar, han är fem år och har redan snabbrem på sin leksaks-MP 5:a (den ende i kvarteret )

klart skiljer sig säkert mellan HV och yoff (tänker främst på vapen vård). Men under mina första år (tills jag var runt 7) så kom pappa hem oftast i uniform och vissa dagar även målad i ansiketet.. Vapen fanns i huset men det fick jag reda på först senare, tror han haft typ en kpist i frysen eller något. En gång under alla dom åren har jag sett ett vapen, en pistol som kom ut i samband med kassaskåpet öppnades, men det kan varit i samband med att han lämnade in den (har inget nu som rof).. och jag är en av dom få på mitt område som inte fått leksaksvapen av mina föräldrar. att jag lekt med pskott (antar jag det var, minns inte riktigt), skyddsmask och m90 är en sak, men handeldsvapen kom aldrig på frågan att pilla på.. då var det uppe hos farfar man fick skjuta lite luftgevär.

Tycker själv det funkat bra och vill ge det som tips till föräldrar med vapen hemma att a) se till att inte barnen ens vet om vapen.. visst vapen fanns i mit huvud, som leksaker med mera.. men fanns ingen tanke på att det fanns riktiga vapen i min närhet.

B) se till att ungarna vet var dom finns, hur farliga dom är och att dom absolut inte skall "show off" för kompisar. Att ungen någon gång kanske fingrar lite lätt själv få man leva med och bör inte vara några farligheter.

Så ser jag på det hela. Sen kanske det är bra om inte pappan i familjen ser så där otroligt jätte glad ut i samband med vapen utan håller en allvarlig min, tills sonen/dotten gått och lagt sig vill säga ;)

Har själv två flickor, 5 år resp 10 månader. Femåringen har suttit bredvid ett flertal tillfällen och hjälpt till med vapenvården, varvat med Pettson och Findus på TV/Videon. Det hela är helt avdramatiserat. Hon har stor respekt för vapen, som hon tycker smäller alldeles för högt (hon har en medfödd hörselskada har vi just fått veta) så hon är som regel lite tveksam när jag sitter och pustar och smörjer. Det har aldrig varit något konstigt eller dramatiskt för henne. Har även jaktvapen och allt är inlåst enligt konstens alla regler.

Men visst skulle det vara än tryggare med kasunförvaring, åtminstone under några år när flickorna är små.

Bättre att låta dem veta vad det handlar om än att försöka lura dem. Har en tolv åring och en fem månaders. Vi har båda samma intresse och den stora vet vad vi gör och ser upp till oss så att hon själv funderar på att bli militär.

Klart barnet vill bli militär om den uppfostras till det. Det du som förälder visar är det barnet uppfattar. Om man säger till barnet att vapen är farliga, följt av "pappa skall ut i skogen med kompisar och vi skall ha med oss vapen" då får barnen helt klart en positiv bild av vapen. Du kan predika timmar om att vapen är farligt men om barnet ser att du uppfattar vapnet positivt så ser även barnet vapnet som positivt. Man behöver inte vara barnpsykolog för att veta det.

Kom att tänka på en lika delar rolig som tragisk historia angående vapen i hemmet.
Observera gärna att jag inte medverkar i historien utan har fått den berättat och konfimerad av samtliga inblandade.

Person A och B är hemma hos person A. Person B har för vana att alltid kolla på vuxenfilm hemma hos person A på väldigt hög volym och med stor inlevelse (det sista får ni tolka hur ni vill ).
A önskar få ett slut på detta och hämtar sin faders hagelgevär, smyger upp bakom B som sitter i soffan och, tja, hrrmppphh. Iaf, A tar upp vapnet i anläggning och skriker något i stil med VAD I HELVETE HÅLLER DU PÅ MED. B flyger upp från soffan samtidigt som han vänder sig om och finner sig själv stirrandes in i två pipor

B var sällan hemma hos A efter detta och var aldrig i närheten av TV:n.

Sen så har jag en liten invändning mot er som är för öppenhet, en annan polares farsa var helt öppen med sina vapen, polarn (och vid tursamma tillfällen jag) fick ofta följa på ut och panga. Dock så stoppade detta inte oss från att rota runt i vapenskåpet så ofta vi kunde.
Dock så är öppenhet helt klart att föredra, men en viss kontroll är inte dumt det heller.

Intressanta bekanta du har som pekar med vapen på varandra..

Öppenhet har inget att göra med dumhet, alt. dålig koll på nyckeln (motsv.) till vapenförvaring.
Barn har en förmåga att hitta allt, själv hittade jag julklappar, födelsedags presenter, godis/bullgömmor i min ungdom under lekar och annat snokande...

Mitt syfte var endast att påpeka att öppenhet inte automatiskt leder till ett skötsamt barn som inte, precis som du skriver, är och pillar i vapenskåpet.

Angående mina (fd) bekanta så har jag inga som helst kommentarer, deras handlande talar för sig självt.

Edit: inte --> inga, blir snyggare så

Känner mig för tillfället som forumets hobbypsykolog.
Men jag får väl dela med mig av den kunskap jag får här på universitet...



Du har helt rätt i det du säger.

Tjatet från föräldern om att vapnet är farligt kan klassas som Negativ förstärkning.
Negativ förstärkning har den lilla effekten att det inte förminskar ett beteende utan förstärker det (därav namnet negativ förstärkning).
Ex. Att pappa tjatar om att vapen är farliga och att dom får man inte pilla på har inte effekten att barnet blir mer negativt inställt till vapen utan får effekten att vapen blir mer intressanta.

Så detta som enkilld faktor får barnet att bli nyfken på vapnen.

Dock så spelar "pappa skall ut i skogen med kompisar och vi skall ha med oss vapen" också in som en effekt.
Detta fungerar också som ett ökat stimuli för vapen i samband med tjatet.
Man kan se det som en kombination av positiv förstärkning och effektiv operant belöning.
Att pappan är ute i skogen och springer med sitt vapen kan ses som en positiv förstärkning. I kombination med tjatet kan man se denna positiva förstärkning som en slags belöning (det är bra att pappa är ute i skogen med vapen, pappa ä ju glad när han komemr hem, altså måste han ha blivit belönad).
Belöningar har den effekten att om man vill att någon skall lära sig något kvickt gfer man dem belöning varje gång de gör rätt. (snabb inlärning)
Men om man bara ibland ger belöning (slupmässig belöning) får det effekten av att det inlärda blir mycket starkt befäst.

Altså:
Pappa tjatar oftast om att vapen är dåliga, och är alvarlig o sur. (ingen belöning)
Pappa kommer hem glad från skogen efter att ha pangat. (slumpvis belöning)
=
Barnet lär sig att vapen visst kan vara bra o roliga att leka med!

/Cinnes -legitimerad hobbypsykolog o allmännt flumm

EDIT:
Fan, jag tror ju tillochmed att jag börjar fatta det vi sysslar med!

Nä, givetvis inte, det har du helt rätt i... inget är ju 100% och just därför bör man gardera sig på flera sätt.

Jag tror dock att ljuga/smyga/mörka är direkt dåligt, öppenhet kanske är bättre.. bäst vore ju att alla föddes med sunt förnuft och en fullgod säker vapenhantering
Tyvärr är det ju inte så..

Du har helt rätt i att dina fd bekantas agerande talar för sig själv...