Denna gamla soldatvisa har ett otal kända och okända verserversioner.
Nedanstående uppteckning är från 1915.
"
En visa vill jag sjunga om livet i Karlsborg.
Det leves uti frid och fröjd men aldrig uti sorg.
Faderullala, fadera, faderadderadde rallala.
Det leves uti frid och fröjd men aldirg uti sorg.
När solen kliver uppåt så klar och gul och fet,
då börjar strax en liten att spela på trumpet.
Så vaknar korperalen och säger: "Gossar grå,
bli liggande i sängarna, så ska ni kaffe få".
Han kommer med en bricka med kaffe och med dopp
och säger: "Var så full i fan och ta en kaffekopp".
Och när vi druckit kaffe och ätit wienerbrö,
så äro vi så stinna, så vi hålla på att dö.
Då kommer där en finer karl och frågar: "Mår I bra?"
"Jo, de kan herrn va lugner för. Hur kan herrn själv det ha".
Så börjar vi klä på oss en vacker uniform,
som tjusar alla flickar och tar dom strax med storm.
Sen får vi ställa upp oss med tårna i en rad
med magen in och bröstet ut och minen mild och glad.
Strax kommer herr kraftinen med svärdet uti hand
och säger: "Gud bevare vår konung och vår land".
Och sedan får vi börja med marsch och exercis,
och vrida oss och vända oss på femtielva vis.
Vi traska kring i skogen med bössa uti hand.
Vi svänga om på klacken för både kung och land.
Vi åla uti diken med låder på vår rygg
och slåss som tappra karlar mot flugor och mot mygg.
Men när som vi blir trötta, och värmen blir för svår,
då säger strax löjtnanten: "Jag tror vi hemåt går".
Och fläsk och korv och ärter och välling och kalops
vi stoppa hela dagen uti vår varma kropps.
Då en får gå och skyldra och skrika: "I gevär..."
en ann får vakta tunnorna och lukta på det där.
Om söndan har vi flicks och bal och svänga om på tå,
och aldrig nånsin sluta vi innan klockan slagit två.
"
Är det såhär ni som varit på K3 kommer ihåg det?