Marzocchi var intresserad av sjukvård inför mönstringen och berättade det för psykologen. Eftersom jag också är intresserad av motorsport ville hon försöka få in mig på nåt fordonsliknande, i alla fall som sista utväg. Men då jag inte är intresserad av motorer var det bara en sak som kändes rätt. Jag ville göra lumpen, men så kort tid som möjligt.
När jag av inskrivningsförättaren fick reda på att jag var uttagen som 10 månaders sjukvårdgruppbefäl med inryck i juni förstod jag genast att den för mig obligatoriska F1-tävlingen i Tyskland var hotad. Jag frågade om det fanns möjligthet till ledighet och det fanns det, plus att det var två veckors obligatorisk ledighet på sommaren. Såg mig inte själv som passande GB, men han övertygade mig och jag valde närmsta ort - Eksjö. Hade ingen aning, och frågade inte ens, vad Eksjö-regementet pysslade med.
Inryck i juni, på inkallelseordern stod det att jag skulle ligga på stab/trisskompaniet. Det ändrades dock snabbare än kvickt och jag blev förflyttad till förbindelsekompaniet innan jag fått min namnbricka. Blev iskall och orolig när kompch började prata om att hans kompani byggde bro. Jag såg min sjv-utbildning försvinna och befarade att jag skulle bygga bro i 10 månader. Jag frågade majoren om detta och fick ett mycket skönt svar "Brobyggare behöver också sjukvårdare"

GSUn flöt på och jag trivdes under den enklare sjvutb (under GSUn). Tvåveckorsledigheten passade bra med F1-tävlingen, det var bara en dags tjänstledigt som krävdes och beviljades. Det fanns tre sjv-tjänster på kompaniet. En sjv på DB200-plut och en på KB5, SoT-komp hade en kompsjv och tre 7,5-månaders sjv. När vi i slutet av sommaren skulle önska tjänster så sökte jag kompsjv-tjänsten, då detta föreslogs eftersom jag skulle fortsätta med sjukvård civilt. Jag blev placerad på KB5 av en anledning, att jag var den enda som hade körkort. SoT-sjv behövde inget, han var ju Vagnchef. DB200-sjukvårdaren hade behövt körkort, men när han inte hade så kunde man inget annat göra. Jag på KB5 hade en egen sjvtp-bil, en minibuss med sofforna urmonterade.
Veckan är v335. Jag hade fått order att inställa mig på Sjukvårdskolan och anmäla mig till C SjvS. Jag hade lägst nummer av tre sjv på kompaniet och fick därför äran att lämna av. Funderade hela vägen dit på hur jag skulle säga vid avlämnandet, men det var bara att komma in och sätta sig i lektionssalen och berätta att vi var från andra kompaniet. Redan då märkte man hur familjär stämningen var mellan befäl och sjv.
Stämningen på SjvS var klockren. Vi sjv funkade bra ihop och ihop med befälen. Vi lämnade av två eller tre gånger dagligen (beroende på kvällstjänst), övrig tid var vi inte så formella, det gick bra att kalla varandra med förnamn.
Vi lärde oss sjukvårdskedjans uppbyggnad, anatomi, skadelära, BATLS (Battlefield Advanced Trauma Life Support), undersökningsschema, HLR (även ledarskapsutb), omhändertagande i fält, nålsättning och mer därtill. Vecka 343 var det en två dygns strapats som var mycket krävande, men oerhört lärorik. Inget man vill ha ogjort precis. Två dagar kan låta tamt om man jämför med överlevnadsövningar på 8-9 dagar som en del verkar ha gjort här, men det räckte så gott med två dygn. Det var i alla fall det fysiskt och psykiskt jobbiga jag varit med om under min utbildning.
Efter 10 veckors Sjv-utb var det dags för tre veckors sjukhuspraktik. Vi var fyra sjv som ville vara i Växjö, men de erbjöd bara tre platser. Givetvis drog undertecknad nitlotten, och fick stanna kvar i Eksjö. Kompsjv på kompaniet fick också praktisera i Eksjö, så jag var inte ensam. De dagar man började vid lunchtid var det ganska trevligt att ha sovmorgon när de andra gick upp, frukost, bädda säng och BRAK. Å andra sidan var det lite sletet de dagar när man kom tillbaka från sjukhuset vid 06.10 och mötte alla när de var på väg till matsalen

Efter sjukhuspraktiken skulle jag återgå till plutonen, men de hade några veckor med deras befattningsutbildning (kran, lastbil, KSP osv) så jag höll till på SjvS och hjälpte KompSjv att lära upp 7,5-månaderssoldaterna i sjukvård vilket var givande.
Efter juluppehållet möttes man av beskedet att C SjvS hade förolyckats i en olycka, varpå vi sjv samlades vid SjvS för att prata med varandra. Vi ville visa C SjvS´s fru hur mycket vi uppskattade honom och önskade medverka på begravningen. Vårdläraren SjvS ringde mig under högvakten för att meddela tid och plats, och tiden var den dagen vi var lediga (pga högvaktsträning en dag extra innan juluppehållet). Alltså var jag ledig den dagen och visste inte riktigt om jag skulle inställa mig eller inte. Men, övriga sjv skulle närvara (de hade för övrigt inte en ledig dag) och jag ville inte vara sämre, så jag åkte de 10 milen till Eksjö och medverkade på begravningen, och det är absolut inget jag ångrar idag. C SjvS var värd att visas den uppskattning som vi sjv visade genom att närvara på begravningen.
Kompaniövningar blev till batövningar som blev till slutövning. Befälen på SjvS kom då och då till broläget för att sminka upp någon eller några för att höja min puls något. Jag fick beröm, både direkt och indirekt, och det gjorde mig oerhört sporrad att fortsätta i samma linje. Jag minns mitt sista omhändertagande på slutövningen. Befälen SjvS gav mig en utmaning, tre prio 1-skadade. Det var ett jädra springande hit och dit, men de skadade blev omhändertagna och ivägtransporterade. Jag belönades med ord och ryggdunk från befälen och då kände man sig än mer stolt.
Sista veckan och betygsdelgivning från SjvS. 10 i uppförande, 7 i kunskap och 9 i befattning blev det och jag kände än en gång mycket stolt och berättade för befälen hur bra jag trivts på SjvS.
Något som gjorde mig glad var att min plutch också förstod hur duktig jag var/är, det blev 10-9-8 i betyg på min befattning som sjukvårdare på pluton. Vi var bara tre på plutonen som fick så högt och jag gladdes rejält.
Till hösten läser jag till sjuksköterska och som det känns nu vill jag fortsätta mot ambulanssjukvård. Jag är också sugen på att göra internationell tjänst som sjuksköterska om 5-6 år.
Förlåt förresten för att det blev så långt