Den var klockren Nifelhel. Skrattade en hel del när jag läste den.
Vet ej om följande har varit uppe i forumet innan (lite svår att söka efter) men jag skickar med den.
Skriv ut och visa dina barn...om dom bråkar någon gång..
När jag var liten brukade vuxna tråka ihjäl mig med deras tröstlösa
berättelser om hur svårt det var när de växte upp; som att gå 3 mil
uppförs - båda vägarna - varje dag till skolan genom snöstormar som
pågick året runt, bärandes sina syskon på ryggen till skolan som
var en ombyggd lada utan isolering, där de ändå lyckades hålla en
5:a i snitt, trots deras heltidsjobb efter skolan på det lokala sågverket.
Där de jobbade för 1 krona i timmen så att de kunde hålla familjen från
att svälta ihjäl.
Jag minns att jag lovade mig själv att när jag växte upp så skulle
minsann inte jag häva ur mig en massa sån skit på mina barn om hur
svårt jag hade det och hur lätt de har det nu.
Men...
Nu när jag kommit upp i den mogna åldern av 30 så kan jag inte
undgå att se mig omkring och se dagens ungdom. Ni har det så himla
lätt!
Jag menar, jämfört med min barndom lever ni i nån satans utopi.!
Jag ogillar att säga det, men ni, dagens ungdom, vet inte hur bra ni
har det.
Jag menar, när jag var barn så inte fan fanns det nåt internet -
när vi ville ha reda på någonting fick vi gå till biblioteket och
slå upp det själva!
Det fanns ingen e-post heller. Vi var faktiskt tvunga
att skriva ett brev, med penna och papper, och sen gå hela vägen ner
till brevlådan och posta det. Efter det tog det en vecka innan brevet kom
fram och sen fick vi vänta på svaret ytterligare en vecka.
Det fanns inte heller MP3:or eller Napster. Om man ville stjäla
musik så fick man vackert gå till skivaffären och snatta den själv.
Eller så fick man vänta till på lördag och hoppas att de spelade
låten på Tracks-listan för att kunna spela in den på band.
Men DJ'n brukade vanligtvis snacka över hela början på låten och sabba alltihop ändå.
Vill du höra om att ha det svårt? Vi kunde minsann inte bara ladda
hem porr. Du var tvungen att muta nån alkis som kunde köpa dig ett
nummer av "Fib Aktuellt" på närbutiken. Antingen det, eller så fick
man nöja sig med underklädessektionen i Ellos-katalogen. Det var de
alternativ vi hade.
Vi hade inte sånt lyx som "samtal väntar". Om du snackade i
telefon och nån annan ringde så fick de upptaget. Och inte fanns det
"Nummerpresentation" heller. När telefonen ringde så hade du ingen
aning om vem det var. Det kunde vara din rektor, din mamma, en
försäljare eller din spritlangare. Du var helt sonika tvungen att svara och
ta en chansning.
Inte hade vi några flashiga Nintendo Game Cube eller PlayStation 2
tv-spel med högupplösande 3D-grafik - vi hade Atari 2600. Du kunde
lätt se vilka rikemansbarnen var - de hade Intellivision istället.
Vi hade inte "Grand Theft Auto" och "Tekken 3", vi hade "Space
invaders", "Pong" och "Asteroids" - och grafiken sög! Din gubbe var en liten fyrkant
och det fanns inte massor med levels ! och olika vyer och bilder -
det var samma bild hela tiden. Det fanns inte några böcker om "Hur man
vinner i...", för om de hade funnits en "Hur man vinner i Space
Invaders" skulle den bara innehålla en rad: Bli inte skjuten. Du kunden inte
vinna eftersom spelet bara blev svårare och snabbare tills du dog.
Precis som livet.
När du gick på bio fanns det inte någon "stadiumplacering". Alla
säten var i samma höjd. Om en lång kille satt framför dig så... taskigt
läge.
Inte fanns det nån jäkla kabeltv heller. Vi hade 2 kanaler och
inte nån text-tv heller.
Ville du veta vad som skulle visas fick du läsa det i tidningen.
Cartoon Network existerade inte. Tecknat kunde du bara se p å
lördagmorgon mitt i Gomorron Sverige.
Fattar du!?
Vi fick vänta HELA VECKAN, era bortskämda små skitungar.
Det är det jag säger, ni barn har det alldeles för lätt.
Ni är bortskämda.
Jag svär, ni skulle aldrig ha klarat er i fem minuter på 70-talet.