Sverige, precis som många andra länder, börjar engagera sig allt mer militärt utanför landets gränser. Än så länge har det väl mest varit i fredsbevarande syfte men...tja hur ställer ni er inför möjligheten att Sverige genom EU dras in i en väpnad konflikt som kostar svenska soldater livet.

Och hur ska man tänka som soldat? Jag menar det borde ju vara en sak att ställa upp och slåss för att försvara sitt hemland men att kriga med livet som insats i främman land för att trygga större  EU-länders ekonomi borde ju vara något annat.

Ska man kanske skita i att tänka politiskt och moraliskt som soldat och bara kriga helt enkelt?

Jag är medveten att jag kanske är överdriven men jag tycker det är en intressant sak att fundera över. Det händer ju faktiskt att man funderar över vad för hot det är man ska utbildas till att bekämpa. Farfar och farsan skulle ju skuta ryssar men idag är ju saker och ting lite mer komplicerade.

Jag anser att du i första hand ska tänka på vad det är du
kämpar för,dina värderingar, nära och kära,sådana saker som
du skulle kunna riskera ditt liv för.

Om du sen är osäker på hotbilden,titta på vår historia.
Ryssarna har sneglat mot skandinavien sen Ca.1400-talet.
Att deras intresse har varit olika stort under århundraden är
ju bevisat genom flera krig.

Om det sen sitter en Tsar,Stalin eller Putin på tronen är för mej ointressant,de är bara galjonsfigurer för det ryska imperiet
Men,som sagt detta är min reflektion..

Detta sagt med mina erfarenheter från ubåtsjakternas 80-tal.

Åh andra sidan var ju Karl XII rätt intresserad av Ryssland. Vi har ju sneglat mot så gott som hela Europa och i nuläget är det nog praktiskt omöjligt för ryssarna att invardera. Resurserna skulle möjligen räcka till att besegra oss men inte till en längre belägring. Tyvärr, kan man väl kanske säga. Hade ju varit lättare att motivera för folk att man gör lumpen om det funnits en påtaglig hotbild.

Ang. ryssarnas resurser är det väl bäst att påpeka att jag inte är någon direkt expert, men med tanke på att soldaterna knappt får lön lär de ju inte vara alltför motiverade för krig. De har ju inte fixat Tjetjenien än så...

Jag återkommer med en skrift om orginaltopicen =)

Karl XII:s Sverige blev attackerat av Ryssland, Danmark, Polen och en massa småstater, samtidigt.
Alla dom fick rejält med pisk, men medan Karl XII bytte ut Polens kung så gick ryssarna in i Livland och Finland igen, så Karl XII attackerade Ryssland med sikte på Moskva för att tvinga fram ett slut på kriget. Han hamnade dock i den berömda Ryska vintern och hamnade ur kurs, till Poltava...

Sen så siktade dom Svenska kungarna bara på att kontrollera hela östersjöns kust. Och därigenom få total kontroll på den mesta av handeln i norra Europa.

Jo, men hur som helst tycker ja att det är lika fel att säga att det ligger i ryssarnas gener, kultur eller vad fan som helst att vilja anfalla Sverige. Det är lite som att säga att alla "araber" är terrorister

Det här är kanske inte ett svar på första frågan men dom människor jag träffat a tjänsten i Ryssland förknippar Sverige med Astrid Lindgren, Bra system för dom svaga i samhället etc. När jag har tagit upp frågan om den tidigare synen mellan länderna har dom oftast sett frågande ut. Fienden har varit USA med allierade inte Sverige direkt. Klart detta gäller "normala" människor men jag tror att idag som även då råder en närmare beundrande inställning till Sverige och att den är ganska utbredd. Vad jag menar är att man måste piska upp en avsevärd mängd propaganda i Ryssland mot Sverige  innan man får med "folket" i ett ev anfalls krig mot vårt land.

Jag anser att om vi nu är med i EU, så är vi med på alla områden...valuta,försvar mm. På sikt kommer nog NATO försvinna och ersättas av ett EU-försvar...men USA kommer protestera (och kanske bli en fiende?).

hmmm en 5 år gammal tråd som undrar hur man ska ställa sej till ett eu försvar, och nu e vi där och det stavas tydligen NBG, fast NBG är väl bra eller??

Det återstår väl att se ... ?!

Personligen ser jag NBG som starten på NATO's försvinnande... Tror det finns en ganska så stor politisk önskan bland Europas länder att minska Amerikas inflytande på försvaret av Europa.

EU är ju, trots allt, ett försök att skapa EN europeisk ekonomisk stormakt.

Ett EU som sammarbetar med NATO och andra goda krafter är väl att föredra, tanken med EU var nog inte att konkurrera ut USA?

Tanken är att man inte ska vara så beroende av USA som man var i t.ex ex. Jugoslavien där EU inte kunde lösa konflikten själv.

Att säga att det finns EN tanke med EUs gemensamma försvars och säkerhetspolitik är nog inte helt beskrivande. Men att EU och Europa ska kunna svara med militära maktmedel i konflikter utan att vara beroende av amerikansks militärt stöd är definitift en av tankarna med det hela. Dock så måsta man komma ihåg att NBG eller Battlegroup-konceptet inte är det enda som EU jobbar med och det är heller inte i närheten tillräckligt för att svara upp mot det behov att militära muskler som EU antagligen behöver för att backa upp sin ekonomiska och politiska makt.

EUs försvarspolitik är förhoppningsvis inte heller slutet på NATO. Man får inte glömma att många av de nyare medlemsländerna också är nyblivna NATO-medlemmar och sätter stort värde till sitt NATO-medlemskap. Frågan är om dessa länder kanske dessutom är mer lojala till NATO och USA än de är till EU och västeuropa. Dessutom finns inte heller den politiska viljan i västeuropa att utveckla att utveckla överlappande militära strukturer inom EU när man redan har fungerande strukturer och arbetssätt inom NATO och de flesta EU-medlemmar också är NATO-medlemmar.

Nej, jag tror inte på något slut för NATO i och med NBG och hela den cirkusen. Däremot kommer EU och NATO förhoppningsvis att börja sammarbeta ännu närmare och integrera sina strukturer ännu mer än vad man redan har gjort idag.

Så EU och NATO ska jobba allt närmare varandra?

Men vad händer om dagen kommer då intressena för EU och NATO krockar? Även om en del medlemsländer är de samma kan man tänka sig att de två inte alltid har samma agendor.

Frågan är då: berodde misslyckandet i Jugoslavien på brist på vapen, eller på överskott av byråkratiskt fluff? Om det är det senare som gäller så lär man inte vinna mycket på att organisera sig närmare EU...

PSK förmodligen samma bekymmer som gäller inom EU och inom NATO vad är det som säger att Sverige och Norge alltid kommer att vara sams. INGENTING. Bästa exemplet är väl problemet inom NATO med cypern där både Turkiet och Grekland är medlemmar men "strider" om samma landbit. Om det har löst sig där så löser det sig förhoppningsvis då det blir bekymmer mellan NATO land och EU land.

Vad händer när EUs och NATOs intressen krockar? Vad händer idag om intressen krockar?? Ja precis ingenting. Politiskt stillestånd. Precis som i fallet med senaste Irak-kriget. De som har mest militär mak att fortsätta med sin agenda kommer antagligen att göra det. Enskilda länder kommer fortfarande att ha egna militära styrkor och politisk vilja att använda dessa. Men jag är hyfsat säker på att för att EUs militära krishanteringsförmåga (och kanske senare försvarsallians?) ska fungera krävs ett samarbete med NATO särskilt när det gäller strategiska förmågor som t.ex. transportflyg, underrättelser, ledning och kraftigare marina förmågor m.m. Alltså sånt som enskilda europeiska länder har svårt att upprätthålla på egen hand i dagens läge.

Självklart kommer politiska problem mellan medlemsländer ställa till med problem. Men genom att integreras i gemensamma strukturer han vi hittills lyckats undvika att EUs stater har användt militärt våld mot varandra de senaste årtioendena. Varför då? Den politska viljan att använda militärt våld finns helt enkelt inte. Det är inte längre ett acceptabelt sätt att lösa politiska konfilkter med andra medlemsländer.

Den politiska viljan är också den springande punkten när det gäller balkan. Visst fanns det väl militära styrkor att använda på balkan. Men den politiska viljan att använda dessa för att stoppa våldet fanns inte. En anledning till detta var antagligen att de politiska ledarna inte ansåg sig ha tillräckligt välutbildade, välutrustade och samövade styrkor i tillräcklig kvantitet för att göra detta. Visst kan man kalla det hela för "byråkratiskt fluff" men faktum kvarstår att politiska ledare i västvärlden inte är särskilt villiga att utsätta sina soldater för risker som innebär att de tar förluster. Den process som vi ser idag i NATO, i EU och inte minst i Sverige är ett försök att se till att när nästa balkan eller Rwanda uppstår så ska inte bristen på passande militära styrkor som ska vara gränssättande.

Med det sagt så måste också det politiska och byråkratiska förbättras när det gäller krishantering. För det är ju det som tar mest tid idag när det gäller att få fart på en insats, särskilt om den är multinationell. ROE och begränsingar för vissa nationaliteter ska diskuteras. Vem ska leda insatsen osv. Om detta arbete redan är gjort med fastställda procedurer för beslutsfattande styrkeutformning, kostnader osv. så är man är byråkratiskt och politskt förbered på vad som ska göras så kortas tiden till beslut om insats till faktiskt insats ner avsevärt.