QUOTE (01/B3 @ Oct 11 2007, 08:19 )
QUOTE (von Döbeln @ Oct 10 2007, 20:33 )
Detta med minkar har blivit en oerhört olycklig mediafågel (anka). Till följd av ovarsamma uttalanden till media från en tidigare ÖB, som sedan omtolkats och förvrängts, så har allmänheten länge trott att många indikationer kom från minkar.
Så var det definitivt inte. Sveriges trovärdighetsproblem som nation och nagel i ögat under hela perioden var att vi hade en ubåtskränkning som inte gick att negligera bort på något sätt- U 137 i Gåsöfjärden i oktober 1981. I själva verket förekommer ubåtskränkningar både i krig, fred, kris och detta kalla krig som så många av oss bär med oss i våra personliga minnen. Men få länder behöver erkänna detta, eller på olika sätt freda sig mot intrång öppet. Sverige var unikt under en lång period, så tillvida att kränkningarna och ubåtsjakterna skedde på en öppen scen, genom media till hela världens beskådan.
De hydroakustiska förhållandena i Östersjön ÄR de facto besvärliga. Svenska Flottans ubåtsjaktförmåga HADE bevisligen sjunkit under 1970-talet, till en farligt låg nivå. Sedan återtog vi vår förmåga till en god standar, vilket med all sannolikhet bidrog till att ubåtskränkningarna upphörde en bit in på 1990-talet. Som exempel på detta kan nämnas att vapeninsatserna minskade under 1990-talet jämfört med under 1980-talet. Finare sonarteknik, bättre taktiskt uppträdande, nya passiva system bidrog till att undervattensterritoriet kunde fredas och övervakas under ubåtsjakt på ett helt annat sätt än tio år tidigare, de dramatiska åren runt 1981-84, då sjunkbombmattorna dånade i våra skärgårdsfjärdar, beredskapskompanier larmades in för att bevaka viktiga kustavsnitt och minspärrar med KA- spärrlinjer aktiverades. Det var krigstillstånd, men vi vann om man nu väljer att beskriva historien.
Att tala om minkar, NATO-ubåtar eller budgetskäl som motiv för att hysterin kring ubåtar växte sig så stark är tal mot bättre vetande. Som jag tidigare nämnt i denna tråd, vi som var med vet vad vi såg- det räcker. Men visst, kräv av regeringen att gå till botten med denna fråga den som vill. Personligen tror jag dock det lär dröja innan en sansad sanningsutredning eller liknande kommer till stånd i denna fråga.
GMY
Samtliga konstaterade kränkningar (1 = Säker ubåt) från 1993 och 1994 kunde senare avfärdas som mink, liksom två av tre kränkningar 1992
SOU 2001:85 (s. 215). Min praktiska erfarenhet av ubåtshysteri var från 1993-94 då det bevisats vara mink som orsakade hysterin. När det gäller kränkningarna under 1980-talet har USA dåvarande försvarsminister sagt att amerikanska ubåtar opererade i svenska vatten på den tiden. Vilka hade då intresse av att piska upp en mot Sovjetunionen riktad ubåtshysteri? Jo USA och Kungl. Flottan.
Jag ifrågasätter inte att det förekommit avsiktliga kränkningar från Sovjetunionen. Jag tror däremot inte att de haft något intresse av att bli upptäckta. Jag tror inte heller att de avsiktliga kränkningarna skett med skrotfärdiga ubåtar i ytläge (U-137/S-363).
Om du själv har sett något som bevisar att ubåtarna kom österifrån, men känner dig hindrad av sekretessbestämmelser, så tycker jag att du ska ta kontakt med behörig chef och diskutera ifall sekretess fortfarande gäller. De undersökningar som gjorts har kommit fram till slutsatsen att det inte finns underlag för en säker nationalitetsbedömning.
MYA
MEN FRAM TILL ETT SÅDANT BESKED FINNS GÄLLER DEN SEKRETESS DU HAR I FALLET.
Klargörande av SJÄLVKLARHET, men ändå.Jag talar här i allmänna ordalag om vad som ses av någon som finns på plats, oavsett om det handlar om minkar, fåglar eller älgar, journalister, afganer, socialister eller vad du vill. Att bryta mot sekretessen är mig och alla andra som har deltagit i olika sammanhang där sekretess är anbefalld så främmande att jag inte tänker kommentera detta mer än med detta klargörande här och nu. Däremot kan det ses som en medborgerlig plikt och en moralisk skyldighet i demokratins namn att gentemot alla dem som deltagit i ubåtsjakter mellan 1982 och 1995 att påvisa oklarheter, direkta felaktigheter och andra mystiska fakta i såväl statliga utredningar, populärt skrivna böcker eller TV-program, givetvis med öppet material som källa- ytterligare en självklarhet. Jag har dock här inte för avsikt att gå in på detaljer i någon enskild sakfråga.
Vad som däremot är i hög grad erkänt idag av militärer, politiker och akademiker på skilda nivåer är att hotet kom från öster, från Sovjetunionen och Warsawapakten i inledningen av denna period. De eventuella diplomatiska förvecklingar som blev följden av att utpeka Sovjetunionen som ansvarig för ubåtskränkningarna kan givetvis ses som beklaglig och oroväckande i efterhand, men kanske bör man snarare se på detta som en ofrånkomlig del av den spända situation som rådde under hela Kalla kriget. Det finns om vi tänker efter och sätter in ubåtskränkningarna i ett större sammanhang gott om andra exempel där diplomatiska förvecklingar, höjd spänning i vårt närområde och en känsla av utsatthet och samtidigt beredskap var ytterst närvarande. Exempel på detta finns från 1950-talets Catalina/DC 3:a- affär, över Jaruzelskis maktövertagande i Polen 1981 till osäkerheten i samband med de baltiska staternas frigörelse i början av 1990-talet. Enligt min mening slutade alltså inte det Kalla kriget i och med murens fall 1989. Minnet är kort, och vi glömmer lätt att under dessa år rådde en mycket osäker situation i det som småningom blev Ryssland, dess grannområden "det nära grannlandet" (rysk term) samt även i andra delar av världen, Kuwaitkriget, konflikterna i Jugoslavien. Ett statiskt kallt krig ersattes av flera andra mer dynamiska och varma.
Självfallet hade ingen främmande makt som uppträdde i inre svenska vatten intresse av att bli upptäckta, men vad säger att de inte blev det? Jag vill påstå att den svenska flottan utvecklade en världsunik förmåga till ubåtsjakt under perioden. Det var inget fel på teknologin i början av 1990-talet, med detta inte sagt att det är mycket svårt att jaga ubåt i skärgårdsvatten- i ett tidigare inlägg har jag redogjort för detta. Vad jag vill säga med detta är helt enkelt att nationalitetsbestämningen kan göras på andra grunder än de faktiska typljuden. Att definiera vad som är ubåt och vad som är mink är däremot något man lär sig under grundkursen i sonarteknik, sedan fångar självfallet både aktiva och passiva sonarer upp ljud från minkar och andra vattenlevande djur. Tidigare redogjorde jag också för hur detta med minkarna smolkat ner en mycket viktig och för vår internationella säkerhetspolitiska trovärdighets skull kanske avgörande fråga.
Att mot bakgrund av detta avfärda huvuddelen av de konstaterade kränkningarna under perioden 1992-1994 som minkar är enligt min mening tal mot bättre vetande, oavsett vem som hållit i pennan. Det finns säkerligen politiska skäl till detta agerande, måhända vällovliga, men icke desto mindre ohederliga mot folket och kanske främst vi som deltog under dessa svåra år. Det jag vill få fram är en diskussion kring hur vi i vårt land ska hantera denna fråga i framtiden. Något måste göras, jag har inget självklart svar på exakt vad och hur.
GMY
