Hej,

Tyckte att det var dags att jag bemöter lite fakta då jag inte fått några mail (trots att vissa av er uppgett att ni mailat mig).
Men maila gärna synpunkter eller frågor direkt till mig: ulrika.haggroth@varnpliktsnytt.se
Det här blir ett långt inlägg som svarar på fler frågor som kommit upp.

1. När det gäller munkavlar och censur i utlandsstyrkan så vill jag förtydliga vad jag menade. Tidningar ska givetvis inte publicera kvalificerat hemlig information som underlättar för främmande makts underrättelseinhämntning. Alla journalistiska tidningar och andra media ska följa de yrkesetiska reglerna, TF, YGL och SL.
Det här handlade om att föreläsaren anser att det är PIO:n uppgift att censurera exempelvis dagstidningar som skickas till soldaterna i utlandsstyrkan. Vad är nästa steg? Att gå in i alla privata mejl eller ta bort rader i vykort med grattishälsningar? När soldater i utlandsstyrkan (där den stora majoriteten gör ett helt fantastiskt jobb) inte ens får prata om hur det är att tjänstgöra i utlandsstyrkan, varför man vill göra en insats och så vidare - vilket enbart är positivt för försvaret - så tycker jag att det är fel. Ingen måste prata med media men alla får.
Försvarsmakten ska bland annat försvara våra grundlagar och demokrati. Om någon börjar tafsa på grundlagarna så ligger vi risigt till. Personer som har överstes grad eller över samt alla som arbetar med information skall känna till våra grundlagar. Att försöka lära mina värnpliktiga att bryta mot grundlagarna tycker jag är så lågt och regelvidrigt att jag vidtog åtgärder genom att bla skriva en debattartikel och prata med informationsdirektör Staffan Dopping som genast tog kontakt med FHS för att säga att det strider mot allt Försvarsmakten står för.

2. Vissa har tidigare kritiserat min kompetens och anser att Värnpliktsnytt ska läggas ner.
Det finns alltid utrymme till förbättringar - hos mig, tidningen och Försvarsmakten. Ingen är fullkomlig. Men vi har ett uppdrag från riksdagen och försvarsdepartementet vilket innebär att vi ska granska och ha en oberoende ställning - därav en civil chefredaktör.
Att många hänvisar till hur tidningen var 1983 - det får stå för er. Då jobbade inte jag här och jag försöker tillsammans med mina duktiga värnpliktiga göra en tidning som de värnpliktiga tycker är intressant. Vi gör en journalistisk produkt och varvar granskande artiklar med information och beskrivningar av övningar och befattningar med lite lättsam läsning som spel och nöje. I en läsarundersökning som genomfördes förra året så visade det sig att majoriteten av målgruppen (värnpliktiga) var nöjda med tidningen och även att de andra grupperna (NBG-soldater och mönstrande) hade utbyte av den. När man avskaffar värnplikten så hamnar saken givetvis i ett annat läge.
Värnpliktsnytt kostar ungefär tre miljoner per år att producera Vi har intäkter från annonser och prenumerationer på en dryg miljon. räknar man bort intäkterna så blir kostnaden för tolv nummer två miljoner. Det motsvarar kostnaden för två nummer av Insats och Försvar enligt den uppgift jag fick för ett år sedan.
När det gäller min erfarenhet så har jag jobbat på tidning (Nya-Wermlandstidningen, Expressen, Aftonbladet (korrespondent i London), Dagens Nyheter, Sveriges radio Ekot samt som pressansvarig på Pliktverket). Dessutom har jag en fil kand i journalistik från Göteborgs universitet.

3. Värnpliktsnytt är INTE en vänstertidning. Inte heller en högertidning. Vi är politiskt oberoende. Jag tillhör inte 68-generationen... Nog sagt om det.

Dessutom: Jag råkar gilla försvaret. Jag växte upp med en pappa som var yoff och ville göra lumpen men när jag var intresserad av det fick tjejer inte tillträde till alla befattningar...
Vad jag inte gillar är maktmissbruk och felaktig användning av skattebetalarnas pengar. De flesta befäl på förbanden gör ett kanonjobb. Men givetvis finns det rötägg. Det gör det inom alla branscher, på alla nivåer.
Ni får gärna komma med feedback och konstruktiv kritik.

Har ni uppslag vad Värnpliktsnytt borde ta upp så hör av er!

/Häggroth

Vad som verkar vara svårt att förstå för många är att bara för att det inte har en stor röd inramad KH-stämpel på sig, så kan informationen fortfarande vara känslig och olämplig att sprida. Det förstår de flesta (inte alla, vilket visar sig som ibland) som tjänstgör i utlandsstyrkan. Det går inte in i huvudet på journalister som gärna in i det längsta ska dra yttrandefriheten till sin spets. Soldaten i US kan hålla käft för sin och sina kollegors egen säkerhet. Journalisten vill skriva för att få en schysst story. Det är samma sak hur vi modererar här på forumet, vilket jag anser borde finnas i i tankarna hos folk som jobbar med media emellanåt. Bara för att det inte är direkt olagligt så kan det fortfarande vara helt olämplig information att sprida.

Är du med på vad jag menar, och kan du hålla med???

Det känns som om ni pratar om helt olika saker.

Det ytterst lilla jag vet om att sprida olämplig information i US... Det är nog att det är inte journalister som sprider sådan utan det är snarare soldater på plats som på t.e.x resedagboken skriver om sina dagliga rutiner och att dom ska åka dit och dit med dom och dom för att göra det och det.

Jag har hört väldigt lite om känslig information som spridits med hjälp av journalister. Sedan så verkar försvarsmakten ha lite dubbla budskap, samtidigt som man på ena kanten vill att allmänheten ska få upp ögonen vad som görs i t.e.x Afghanistan så finns det aldrig eller sällan möjlighet för en journalist att få följa soldaterna på plats. Ofta så är enda chansen att som alltid ha personliga kontakter hos chefen på på plats. (och alltså inte gå den "riktiga" vägen via HKV först)

Och sedan så är det en väldigt skillnad på en polis eller kapten som inte ger ut all information till en journalist och på en journalist som får det den skrivit censurerat i efterhand. Och som redan sagts, det verkar pratas om väldigt olika ämnen här nu, så jag ska sluta med mitt OT så länge jag kan för att inte förvirra ytterligare.

På lägre nivåer i Försvarsmakten finns dålig kännedom om förvaltnings- och konstitutionell rätt. Formell utbildning i det kommer först när en officer läser på stabsprogrammet (för att bli major/örlogskapten). Jag tycker personligen att det är konstigt att man inte utbildar statstjänstemän, vilket officerare faktiskt är, i det redan från början (under OP/SOU). Långt innan de blir majorer/örlogskaptener kommer de att upprätta allmänna handlingar, ta beslut i ärenden, hålla utbildningar för Värnpliktsnytt med mera. Resultatet av den bristande förståelsen är det vi kunde läsa i SvD häromdagen: "Tyvärr börjar jag bli van vid brott mot efterforskningsförbudet och bristande kunskap om offentlighetsprincipen eftersom jag arbetar med att granska Försvarsmakten."

När det gäller utbildningen av de värnpliktiga på Värnpliktsnytt så är det viktigt att skilja på tjänsten som journalist och tjänsten som PIO eller liknande. Som PIO arbetar man inte för media - man arbetar för Försvarsmakten med att hantera media. Under skarpa operationer kan det förhålla sig så att operationssekretess är av vikt - då är det nästintill informationsofficerns skyldighet att uppmana personalen att inte tala med media mer än nödvändigt. Det är dessutom mycket lätt hänt att en uniformerad persons personliga uttalanden kan misstolkas som Försvarsmaktens eller förbandets officiella åsikt. Detta faktum kan utnyttjas av media och parter i konflikten för subversion etc. Jag citerar "Årsrapport säkerhetstjänst 2007" (s. 21): Givetvis får och kan inget av ovanstående användas som ursäkt för att förbjuda någon från att tala med media. Men utbildning och kraftiga uppmaningar är helt på sin plats.

Avslutningsvis citerar jag "Grundsyn informationsoperationer" (ss. 33-34):

Därav "munkavlarna".

/mdn

Jag kommenterade artikeln i DN, i den står inget om att man ska cencurera
mail och brev TILL personer tjänstgörande i utlandsstyrkan. Där står kort och gott
att personer som rapporterar hem om sitt uppdrag bör vara försiktiga med
vad de rapporterar. Att vissa kallar detta grundlagsbrott och cencur medan andra
inte visar bara på hur olika människor tänker. Min åsikt finner du i det
inlägg du tigare citerat.

Ingen skrattade förr åt den gamla devisen "EN SVENSKT TIGER" men så var
läget och det upplevda hotet också så mycket mer påtagligt för gemene man.
Jag vet inte, men fråga de i utlandstyrkan huruvida de tycker att de cencureras
i sina dagliga konversationer med nära och kära så får du, om kanske inte ett enkelt
och entydigt, dock ett svar på vad de berörda tycker.

/martin

En av mina gamla käpphästar kommer upp igen:
"När det gäller misstänkta brott mot rikets säkerhet så upphävs källskyddet och efterforskningsförbudet."
Det kan vara värt att tänka på.

I övrigt så håller jag med Martin och mdn, det är skillnad på informationshantering för tjänstgörande i Försvarsmakten och dess Utlandsstyrka än det är för VPL-nyttssoldater under Grundutbildning. I det aktuella fallet med föreläsaren så var det synd att denne inte kunde uttrycka sig på ett sätt som gjorde att de värnpliktiga förstod innebörden i det han sa. Han tycks ju ha försökt att ge dem en utbildning syftande till "bortom GU", vilket skulle ha varit bra.

/K

Självklart håller jag med er om att journalister inte ska medverka till brott mot rikets säkerhet. Men grundlagen gäller såväl i utlandsstyrkan som här. När soldater i utlandsstyrkan inte ens får berätta för svensk media om varför de väljer att tjänstgöra i utlandsstyrkan och hur de trivs så är det fel och ett brott mot yttrandefrihetsgrundlagen och informatören/PIO:n som gör det begår ett icke ringa tjänstefel. Att låta soldaterna - där i alla fall de jag träffat - är stolta över att göra en insats få berätta det kan förhoppningsvis endast leda till positiv reklam för försvaret och soldaterna i utlandsstyrkan.
(Jag menar inte att de ska gå ut och prata som Försvarsmaktens representant och ta ställning för eller emot milisgrupper eller folkgrupper för det kan givetvis skapa otroliga problem och det är något som alla är medvetna om utan att en PIO säger det...)

Samma sak gäller min kommentar om munkavlar här hemma. Tyvärr finns det personer på ett fåtal förband som använder det frekvent och som gör en felaktig tolkning av lagarna. Några exempel är när Värnpliktsnytt frågar om vi får rapportera om en övning på förband X eller Y (vilket för det mesta är uppskattat av såväl soldater som befäl) men inte får det för att värnpliktiga och befäl får inte prata med media på det förbandet utan "alla frågor måste gå genom info". Ett annat exempel är när vi frågar om vi på ett visst förband får ställa värnpliktiga en enkätfråga av typen "vad ska du göra efter muck?" eller "vad har varit mest utvecklande med att göra lumpen" och de värnpliktiga säger att jag får inte svara på frågan för infochefen har förbjudit oss att prata med media - men du får gärna ta en bild.

Kul föresten att ni orkade läsa mitt långa inlägg. Ser fram emot fler kommentarer och konstruktiv kritik.

/Häggroth

Jag kommenterar nu det som jag har highlightat:

Om du som svensk soldat eller officer tjänstgörande i Utlandsstyrkan eller i eljest som anställd personal, uttalar dig i media under pågående tjänstgöring så representerar du Sverige och Försvarsmakten. Då gäller det att veta vad man talar om så att man inte fördärvar för sig och sina kollegor. På soldatnivå så vet man oftast inte bakgrunden till allt och man kan då genom oförsiktiga uttalanden förstöra hela operationer, inte bara genom att gå emot målen för någon informationsoperation utan även opsec-ärenden kan röjas.

Lagar är en sak, och jag hoppas att vi aldrig får hela livet lagstiftat, men betänk att det finns mer än lagar. Det finns mål och syften, liv och kamratskap och var ska man dra gränsen mellan vad jag FÅR och vad jag BÖR göra?
Eftersom du Ulrika är välutbildad i ämnet så vet du ju vilken påverkan information och media har. Därför så ska man handskas med den arenan på ett delikat sätt. Detta har accentuerats efter internets intåg och nu är informationsspridningen blixtsnabb och delegerad till enskild.

Om inte förbanden har bra styrningar för informationshanteringen så riskerar man inte bara liv och lem, utan även hela operationers framgång. Det är för mig viktigare än att soldaters rätt till yttrande i media begränsas under kontraktstiden.

/K

Edit: Värnpliktiga under GU är en annan femma och där äger Grundlagarna mer tyngd, tycker jag. Men en titt i Regeringsformen 2 kap 13§ ger en del nyttigt till hands i ärendet. "Yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet...."

Återknyter till utlandsstyrkan.
Har du frågat huruvuda de anser sig censcurerade?
Har du upplevt ett missnöje från deras sida?
De kanske resonerar som tex jag och krook och anser
sig fullt nöjda med situationen. Då finns ju så att säga
inget reelt probelm att diskutera, utan det bli ett kvasi-
problem.

Värnpliktsnytt JO-anmäler chefer i försvaret

/mdn

Ska ha vägrat. Ska ha skjutits ned. Artikeln är vagt skriven i min uppfattning. Om handlingen inte är/var offentlig utan hemligstämplad, då gäller inte samma regler. Meddelarskyddet gäller inte sekretessbelagt material om jag minns rätt.

Man är inte skyldig att skicka ut handlingarna via e-post (till och med förbjudet enligt PUL om handlingen innehåller personnummer) utan kan kräva att de läses på plats.

Du har rätt att vara anonym och behöver inte tala om vem du är när du vill ha allmänna, offentliga handlingar. Du behöver inte heller berätta varför du vill ha handlingarna. Ingen har heller rätt att fråga dig om detta.
Men om du begär att få ut en allmän handling som innehåller uppgifter som är belagda med sekretess, måste man, för att kunna göra en sekretessprövning, få veta vem du är. Du kan då också behöva legitimera dig.

Men om det är offentliga handlingar så är det beklämmande dåligt av dåvarande chefen MUST.

Sedan vet vi ju heller inte hur telefonsamtalet gått till..

"Hej det är chefredaktör Häggroth, skicka alla papper ni har om nedskjutningen av X i landet Y!"

"Hej det är Ulrika, jag skulle vilja komma förbi och titta på rapport x:y vid lämpligt tillfälle i enlighet med offentlighets principen".

Men nu när vi har Ulrika här på forumet då och då så kan vi kanske få hennes bild av det hela istället för filtrerat genom en tidningsartikel.

/D

EDIT: Jag har nu hittat information som gör gällande att jag hade fel om meddelandeskydd vid sekretessbelagd information. My bad!

Tyvärr är det så att just MUST ibland har svårigheter med att förstå på vilka grunder deras verksamhet vilar. Med all respekt för de hemligheter man hanterar, så är man oerhört kvick i att hävda att allt dom gör har med riktes säkerhet att göra, och att man därmed är undantagen de flesta lagar, förordningar etc. detta minskar istället för ökar respekten för de saker som är viktiga. Jag vill dock jättegärna se anmälan innan jag uttalar mig vidare.

Spelar det någon roll för betraktaren? Rätt skall väl vara rätt och fel skall väl vara fel?
Vad det är i detta fallet är upp till JO att bestämma nu.

Ja, det spelar roll.
MUST har inte bara rätt att göra vissa grundlagsöverträdelser utan faktiskt skyldighet att göra det. Detta gällande bland annat källefterforskning.

/K

Edit: "Grundlagsöverträdelser" var dåligt formulerat av mig. Jag avsåg avsteg från grundlagarnas syften. Dessa i sin tur är reglerade i diverse lagar (SekrL, Lag om Totalförsvarsplikt, LDT, mfl)

Hmm, det har jag för mig att dom inte ska, utan att det ska lämnas till polisen i sådana fall där brott mot rikets säkerhet är aktuellt.

pratar vi moralisk rätt eller laglig rätt?

Det beror på vilken typ av ärende det är. Givetvis ska de flesta ärenden hanteras av Polis/SÄPO men det finns ärenden som ska hanteras av MUST. Generella fall av källefterforskning borde göras av SÄPO, som du anger.


Bägge delarna.
Jag förstår inte varför du hackar på mig för att jag ställer frågor om vilken vinning som finns med att JO-anmäla en chef för MUST?
Är det en konstig fråga eller vad?

Ulrika tycks inte dela lagens uppfattning om vad Staten får göra, i dess roll som militär myndighet. Därför ställer jag mig frågande till hennes agerande.

/K

@Krook:
Nu var det i och för sig ett tag sedan jag läste den kursen, men om jag minns det hela rätt så är det bara en enda instans som kan besluta om efterforskning av källskyddad källa och det är JK.

/mdn

jag undrade mest om frågan var relevant. Frågan i sig är ganska binär. antingen så är sakerna hemliga och åtgärderna var innom lagens föreskrifter. Fallet avskrivs.
I annat fall, så avskrivs det inte.
Vad anmälaren eller målsägaren har för syfte påverkar inget.

Eller så har jag missuppfattat din frågeställning

Du får gärna avse några lagrum angående Must behörighter mot grundlagen mm. Inte för att jag misstror dig, utan för att det sätter en hel del andra saker i andra perspektiv.

Jag ifrågasätter Ulrikas motiv helt enkelt. Det torde inte vara i hennes arbete som Chefsredaktör att bedriva en extern kamp mot sin arbetsgivare. (Den fast anställda personalen på VPL-nytt är anställda av HKV). Kan det bero på den tidigare smutskastningen som hon drabbades av?

När det gäller generellt lagstöd för begränsning av rättigheter i YGL så kan man läsa i RF 2:13, men gällande källskyddet och dess upphävande hittar jag inte. Någon annan bevandrad kanske kan stödja?

/K

Edit: Staten och dess olika myndigheter har i princip alla någon form av rätt att begränsa utrymmet i Grundlagarna. Det är viktigt i debatten.

Jag tror snarare att det handlar om en attityd som hon vill förändra. Artiklen nämner exempelvis triviala frågor som "vad är roligast med lumpen" som den värnpliktige inte ens får besvara av principskäl. Detta handlar ju då enbart om att man inte vill samarbeta med värnpliktsnytt överhuvudtaget. Nu kanske det finns anledning till ett sådant beteende? Vad vet jag? Men jag tror likväl att det är den attityden som hon hoppas vilja förändra.

Sen kan man ju diskutera om en offensiv metod, som detta trots allt är, egentligen är den bästa taktiken? Men kanske har de försökt med att kommunicera via andra vägar men bara mött på motstånd? Att skapa en policy från som behandlar INTERN kommunikation inom FM borde väl inte vara så svårt? Men kanske inget som följs/skulle följas av alla ändå?

Taget från Persen, personaltidning Livgardet.


Taget från Värnpliktsnytt 2006-11-27


Taget från Värnpliktsnytt 2004-06-22

Självklart gäller meddelarfriheten även Försvarsmakten men det gäller att se till att man inte utger sig för att tala för hela Försvarsmakten. Vill man ha ett officiellt uttalande bör man nog vända sig till informationsavdelningen/chefen.

Är frågan "Var har du hört det?" efterforskning av källan eller en naturlig respons på ett ev osant påstående?

/D

Jag skulle inte bli förvånad ifall dom även får en hel del tips, påståenden mm varje gång dom besöker värnpliktiga. Förutom det dom säkert får via andra kommunikationsmedel..

Och när dom försöker följa upp det blir bemötta med "locket på". Oavsett om det är hemligt eller inte på grund av att Fm lär ut att så skall man göra.
VPL nytt kan ju såklart inte gå ut med lösa rykten, påståeenden mm för då blir dom ju halshuggna ;)

Lägg till diverse undantag som gör redan snåriga lagar ännu luddigare och en "info" avdelning som arbetar för att ge en så bra bild av enheten som möjligt..
Tjaa då är det nog lätt hänt att fel personer får frågor och ställer fel motfrågor.


Sedan om jag inte minns helt fel så har det pratats tidigare här om att det är rätt högt upp i graderna en officerare kommer innan det dyker upp kurser kring offentlighets princip mm.

Jag får intrycket att hon vill få till en "rättning i ledet" och helst att Fm ska utbilda sin personal lite bättre än "en svensk tiger"....
FMV fick på skallen för det för ett par år sedan: http://www.varnpliktsnytt.se/nyheter.php?i...atum=2004-06-22

Jag tycker att det är en ganska märklig fråga.
Både MUST och FM är statliga myndigheter och statliga myndigheter är skyldiga att lämna ut offentliga handlingar. Vad som får lämnas ut och hur finns reglerat i lag. Att lämna ut de begärda handlingarna eller att inte göra det är de två möjligheterna som finns. Att börja fråga "Vem är du och varför vill du veta det?" är under inga omständigheter acceptabelt! Har man gjort det så har man gjort fel och då är det helt rätt att det utreds.

Vad finns det att vinna på det?
Tja, vad finns det att vinna på att försvarsmakten följer lagen? Vad finns det att vinna med att ha lagar öht?

@Dexter: Linda och Ulrika är tydligen goda vänner, så nog "ärvs" det både scoop och attityder, precis som med reportrarna.


För övrigt anser jag detta vara värst
Aftonbladet:
– Det här är bara ett av ett 30-tal fall som jag har på lager. Jag kommer att göra fler anmälningar men inte på alla incidenter, säger Ulrika Häggroth.
SvD:
– Jag har 20-30 klockrena fall på mitt skrivbord, en del av dessa kommer vi att gå vidare med till JO. Det handlar framför allt om mellanofficerare.

Låt mig översätta:
Vi har massor av fall som vi sparar på hög och lägger fram när vi tycker det är lämpligt. Gör FM något illa mot vpl-nytt så kommer vi minsann ta fram saker så de inte vågar kritisera/ifrågasätta oss igen.

Skamset av er Ulrika att överhuvudtaget indirekt "hota" med att ta fram något enligt ert egna tycke och val. Allt ni anser är fel ska lämnas/rapporteras direkt, inte läggas på hög och invänta rätt tidpunkt. Ni är väl ingen kvällsblaska!?
Eller är det där ni egentligen vill jobba kanske.



Det står längre bak i tråden

Kan ju vara så att man inte haft varken tid eller ork att ta sig an allt på en gång, eller? Hävdar inte att det är så, men det är en möjlig förklaring.

Det är visst acceptabelt. Det är fullt tillåtet att ställa de frågorna, men bara i den utsträckning som krävs för att kunna ta beslut om huruvida handlingen får lämnas ut eller inte. Det kan nämligen förhålla sig så att handlingen går att lämna ut till en person men inte till en annan. I fall där handlingen kan omfattas av försvarssekretess är frågorna i många fall naturliga. I det fallet ska man också komma ihåg att en tjänsteman som felaktigt lämnar ut en handling kan straffas för det.

Det är många i media som glömmer att på bland annat försvarssekretessens område så är meddelarfriheten och handlingsoffentligheten kraftigt begränsade.

/mdn

Men är inte detta att gå in på extremfallen? Det bör inte vara så svårt att avgöra om en person har rätt att ta del av sekretessbelagda uppgifter i ett sånt här fall. Ytterst få har rätt att ta del av sekretessbelagda handlingar, och dem som har rätt att göra det stövlar inte in i en reception eller begär ut dem via telefon.
Men visst måste man säkerställa att vederbörande har rätt innan man lämnar ut något. Då måste man självklart bevisa vem man är. Den som har behörighet att ta del av sånt här vet givetvis att man måste legitimera sig, och gör säkerligen också det utan uppmaning.

Även för att ta reda på varför personen vill ha en handling kan påverka beslutet.

"Offentlighet och Sekretess", FK
”Men det kan i många situationer vara så att
den sökandes identitet eller syftet med begäran kan påverka eller vara helt
utslagsgivande för prövningen. En och samma uppgift kan nämligen vara
offentlig eller sekretessbelagd, beroende på vem som begär att ta del av den
eller vad den ska användas till.”

En originalhandling kan exempelvis vara så ömtålig att den inte kan lämnas ut hursomhelst och därför måste syfte efterforskas. (prop. 1981/82:37)

Även sekretessbelagd handling kan lämnas ut till enskild, med förbehåll
”En uppgift kan lämnas ut till en enskild om risken för skada, men eller annan
olägenhet kan undanröjas genom ett förbehåll som inskränker dennes
rätt att lämna uppgiften vidare eller utnyttja den (14 kap. 9 och 10 §§
SekrL). Vid prövningen ska denna möjlighet beaktas."

”Visar det sig att det inte finns något undantag från sekretess och att det inte
heller är möjligt att lämna ut en uppgift med förbehåll, kan det i vissa fall
vara så att det behövs ytterligare upplysningar från den sökande för att kunna
ta ställning till om den begärda informationen kan lämnas ut.
Ett exempel på detta är att den sökande ges möjlighet att ta ställning till om
han eller hon vill röja sin identitet och eventuellt lämna andra upplysningar
av betydelse för prövningen (RÅ 1993 not. 607 och JO:s ämbetsberättelse
1998/99, s. 509).”

Så allt är inte bara svart eller vitt (det finns en del grått mellan också).

Skilj på intern och extern sekretess. Det du talar om nu är intern sekretess, alltså vad som gäller för sekretessen inom en myndighet. Det jag talar om är extern sekretess - alltså myndighetens utlämnande av sekretessbelagda handlingar till utomstående. Enligt svensk sekretesslagstiftning skall en sekretessbedömning göras vid varje begäran om utlämnande av allmän handling. I de allra flesta fall blir den bedömningen mycket kort och omedelbar. Det som är avgörande i fallet med försvarssekretess är om fara för rikets säkerhet m.m. skulle kunna uppstå om uppgifterna röjdes. Här kan det spela in vem uppgifterna röjs till och vilket syfte denna person har.

Ett praktiskt exempel är personallistor som begärts ut från olika myndigheter, inklusive flera förband, av personer med högerextrema anknytningar. Där har Försvarsmakten avslagit begäran. Samtidigt är det inte omöjligt att personer med andra, mer legitima, intressen av samma personallistor skulle kunna få ut dem. Exempel på detta är journalister eller forskare. Utlämnande av handling eller uppgift kan dessutom förenas med förbehåll om att den som får ta del av dem inte får föra uppgifterna vidare.

/mdn

Okej, jag är med. Men då borde ju en journalist veta detta, och givetvis presentera sig som journalist utan uppmaning. Borde ju vara smidigare för alla parter.

Om det är så att utlämnande kan ske till forskare eller journalist på andra grunder än till en medborgare i gemen, så sker inte utlämnandet i sig i enlighet med ofentlighetsprincipen.

I det aktuella fallet gäller väl att man använde SekrL 7 kap 1a§, vilket inte medger att sådan information får lämnas ut.

Tyckte väl att det lät lite märkligt att vissa får men inte alla pga hur någon tolkar att informationen skall användas.
Antingen är man behörig att ta del, eller inte.

Som jag uppfattat lagen så får vem som helst efterfråga en offentlig handling helt anonymt. Är handlingen sekretessbelagd får man nobben, såvida man inte hostar upp leg. och hänvisar till att man är behörig att ta del av handlingen. I det läget kollar man om det stämmer, och antingen lämnar ut handlingen eller inte. Den som inte behöver handlingen för sin tjänsteutövning får heller inte ta del av den om den är sekretessbelagd.

I det här fallet med ett påstått nedskjutet svenskt flygplan:

Rätt
-Hej, jag vill ha ut dokument som handlar om ett nedskjutet svenskt flygplan.
-Tyvärr kan jag inte hjälpa dig, handlingarna är sekretessbelagda och endast tillgängliga för dem med behörighet.
-Okej, tack å hej!.............eller.............-Okej, jag är behörig. Jag heter Lisa Svensson, här är mitt leg.
-Vänta lite här så skall jag kolla upp det.

Fel
-Hej, jag vill ha ut dokument som...........
-Jaha, vad heter Du då.....och vad skall du ha dem till?
-Skit i dé du.

Man kan alltså lösa situationen utan att bryta mot lagen.

Nu är det ju rimligtvis så att en person som kommer utifrån och inte är anställd av myndigheten inte kan vara behörig att ta del av en sekretessbelagd handling - om så vore fallet skulle individen redan nu finnas på sändlistan för handlingen (eftersom han/hon då skulle vara inblandad i handläggningen av ärendet). En handling lämnas ju inte ut ens inom myndigheten annat än till de som ärendet gäller (som har behov av handlingen i sin tjänsteutövning) och då inte utan att den som handlägger handlingen ger sitt godkännande.

Det jag som handläggare av en klassad skrivelse normalt gör, om någon begär att få ut handlingen, är att jag gör två kontroller:

1) Är handlingen fortfarande i behov av att vara klassad? Dvs har det som handlingen avhandlar blivit inaktuellt så att jag kan klassa om handlingen till öppen och lämna ut den?

2) Kan jag "avhemliga" handlingen så att den går att lämna ut i en ofullständig form, dvs jag stryker detaljer som inte skall komma till allmänn kännedom? Så gjordes t ex med handlingar i Artemisutredningen/Buniahändelsen, försvarsjuristen strök vissa detaljer och därefter kunde handlingen klassas om och lämnas ut som en öppen handling.

I ovanstående fall kan handlingen mycket väl lämnas ut utan att den som frågar efter handlingen behöver identifiera sig.

Verket för Förvaltningsutveckling (VERVA) har gett ut ett antal skrifter i ämnet, här står om vad som gäller för att lämna ut handlingar.
Där utvecklas t ex huruvida det är tillåtet att efterforska vem som vill få ut en allmän handling.


Vidare angående meddelandefrihet:

Det som är intressant är att jag som anställd i myndigheten FM i princip har samma meddelarfrihet som alla andra dvs i princip får jag lämna ut sekretessbelagda uppgifter (dock ej en fysisk handling) till media motsv, det finns dock tre inskränkningar i min meddelandefrihet i tryckfrihetsförordningen (7 kap. 3 §):

Det är inte tillåtet att:

1) lämna uppgifter för publicering om jag som uppgiftslämnare i och med det gör mig skyldig till ett allvarligt brott mot rikets säkerhet.

2) oriktigt lämna ut en hemlig handling för publicering om det sker uppsåtligen.

3) avsiktligt bryta mot sådan kvalificerad tystnadsplikt som anges i en särskild lag, sekretesslagen. (i 16 kap. listas de kvalificerade tystnadsplikter som åsyftas, t ex uppgifter vars röjande kan antas sätta rikets säkerhet i fara eller annars skada landet allvarligt, uppgifter om omhändertagande, uppgifter vars röjande kan antas medföra fara för att någon utsätts för våld eller annat allvarligt men mm).

Jag har således rätt att delge uppgifter ur en i sig sekretessbelagd handling om det inte är sådana uppgifter att ovanstående träder i kraft. Det innebär dock inte att jag är skyldig att svara på frågor från media (i annat än det som gäller myndighetens upplysningsplikt).

Slutligen kan jag rekommendera skriften ""Bara vi har tydliga regler så..." - yttrandefrihet och meddelarfrihet för statligt anställda" som ges ut av Utvecklingsrådet för den statliga sektorn, www.utvecklingsradet.se.

Och detta innebär i praktiken att Du kan bekräfta att en handling(ärende) existerar, men inte alla gånger berätta om vissa detaljer. Detta förklara varför det ofta förekommer orden.........en insatt källa på X säger att........i en tidning. Ord som många automatiskt viftar bort som hörsägen. Man kan inte lämna ut en kopia på handlingen, men väl berätta om vad den handlar om, eftersom meddelaren inte alla gånger har tillgång till den, men likväl varit i kontakt med den.
Är det inte så?

Allt rörande meddelarfriheten, källskydd och annat som inte direkt har med Värnpliktsnytt att göra fortsätter här.

Anders
BLÅGUL

Japp, under förutsättning att man inte trillar dit på de tre undantagen.

Då tar ett steg till i denna fråga.


Publicerad: 10 juli 2008 kl 15.17
Mil.se

Nej,

Häggroth gick inte in och sa eller gjorde si eller så (otroligt vad ni spekulerar om mitt beteende). Jag ringde, presenterade mig och begärde ut handlingen eftersom jag hade diarenummer på handlingen ifråga - som var allmän - offentlig - handling och inte hemlig eller KH. Det kunde visa sig vara intressant för en ledare och jag ville ha uppgifter svart på vitt (ungefär som när jag gjorde researchen om GD:s kopplingar till ESV).

Som myndighetsanställd/offentligt anställd får du inte efterforska källa vilket personen gjorde igen och igen - trots flera påpekanden om att han bröt mot efterforskningsförbudet så fortsatte han och skulle ha namn på personen som gett mig uppgifterna. Han hänvisade till Förvaltningslagen och sa att den stod över grundlagarna (Yttrandefrihetsgrundlagen och Tryckfrihetsförordningen). Följden av att efterforska källa fick en anställd chef (på mellannivå) i en annan myndighet känna av i form av avsked och fängelse.

Vissa personer i FM har satt det i system att efterforska källa eller hindra personer som vill prata med media från att göra det. Vi på Värnpliktsnytt tvingar ingen att prata med oss men de som vill är skyddade som källor och har rätt att göra det.
Vi får inte avslöja indentitet på personer som vill vara anonyma - dvs källor. Om någon journalist gör det kan den journalisten riskera att dömas till fängelse.

Jag har tyvärr flera likande erfarenheter (främst min redaktion som råkat ut för det) och tycker att personer som har nått majors grad och över, liksom informatörer och högre civilanställda chefer måste känna till offentlighetsprincipen.
Sedan finns det en majoritet i FM som inte beter sig på det sättet utan är öppna, ansvarstagande och skapar resultat...

För kännedom har JO gått vidare med det och FM ska inkomma med svar i mitten av september.

/Häggroth

Ulrika har till del rätt.

Är förfarandet som hon beskrivit så har tjänstemannen begått fel.

Rör det brott mot rikets säkerhet så SKALL även journalister ange sina källor.

/K

Kan bara instämma. Dock så är det en intressant fråga när det anses vara brott mot rikets säkerhet. Om det är något som en enskild tjänsteman avgör, eller om det ska gå vi domstol och åklagare som sedan kontaktar journalisten för att sedan utlämna källan, och då till polis och inte till den drabbade myndigheten ifråga.

Detta med offentlighetsprincip och källskydd är enkla regler i grunden. Men alla dessa undantag tvärs och kors gör det ganska komplicerat. Sedan finns det journalister som hellre sätter sig själv i fängelse än att avslöja sina källor. Detta är något som är något som i vissa journalistkretsar är något som journalisterna ska vara stolta över att göra.

Det gör att detta agerande med källskydd går att se ur flera vinklar. En journalistiskt vinkel eller ur ett myndighetsvinkel. Dessa två kanske inte alltid är i harmoni med varandra och det är många gånger en katt och råtta lek. Sedan så är en sed att först publicera och sedan ta sitt straff. dvs inte avslöja källan. Men då är skadan redan gjord för myndigheten ifråga.

Och är det priset vi ska betala för att ha en fri press? eller ska vi ha press som först granskas för att inte hemliga uppgifter ska avslöjas i media. Sedan är det en fråga för vem är det hemligt? Själv vill jag inte att media ska granskas innan den publiceras men fortfarande ska lagarna gälla media.

Personligen (både som medborgare, och försvarsmaktsanställd) så lever jag hellre i ett samhälle där man faktiskt agerar efter offentlighetsprincipen, med all det extra arbete, och risk för skada det innebär, än att ha ett system där myndigheteterna sätter sig själva över medborgarans rätt till kunskap.

Överhuvudtaget har det svenska samhället ett mycket intressant socialt kontrakt. Våra individuella rättigheter är de facto mycket få, och vi bör värna de som finns.