Läs mer Här

Vilken sorts stöd och hjälp tycker ni att försvarsmakten ska bistå annhöriga med?

Det är inte ofta jag håller med Fresker, men här har han helt rätt!
Det behövs STORA förändringar.

Jag tycker inget än, eftersom jag har för lite information. Men jag har några funderingar:

-Hur mycket skulle nämnda åtgärder kosta, och skulle det betala sig?

-Hur mycket skulle de anhöriga kunna göra själva, i form av nätverkande o s v?

-Gör inte Försvarsmakten väldigt mycket redan?

-Ibland får jag en känsla av att man försöker göra livet friktionsfritt för alla. Klart att det är jobbigt när ens partner väljer utlandstjänst, det bör samtliga inblandade ha klart för sig och ta med i beräkningen när man väljer att inleda en relation och/ eller starta familj. Jag är inte säker på att jag tycker att någon annan, i det här fallet FM, skall åläggas det ekonomiska ansvaret för detta. Den information jag har fått tyder på att utlandstjänst medför relativt hög lön, bland annat för att kompensera för dessa arbetsförhållanden. Kan det täcka nämnda behov?

Slutligen vill jag fråga er om en mening i artikeln:



Håller ni med om det?

Kortare missionstider skulle säkert hjälpa, precis som de nämner i artikeln. Men frågan är hur cost-effective det är att byta ut bataljonerna oftare. Det tar ju ett tag innan man kommer in i sitt arbete och innan bataljonen löser sin uppgift optimalt. Dessutom kostar det nog mycket mer i överlappningsperioderna och pga extra utbildning. Kanske kunde man åka 3 mdr, vara hemma 3 mdr och åka de sista 3 mdr igen. Fast å andra sidan drar det ju bara ut på den totala tiden, vilket nog är slitigt det med, samtidigt som arbetsplatsen man tagit tjänstledigt från nog inte skulle gilla det.

Jag tror att den största insatsen ligger i att uppmuntra till bildandet av fungerande anhöriggrupper, kanske till och med med anhöriga till både de soldater som är på mission, men också till de som varit på mission. Att prata med andra i samma situation hjälper nog en del. Sen gäller det ju att soldaten hör av sig hem så ofta det går. Dessutom är det väl extra viktigt att vårda förhållandet till de anhöriga ordentligt när man kommer hem.

Ad meningen Annahörig citerar:
Man kan kanske vända på det och fråga: har en soldat som väljer utlandstjänst framför familjen förutsättningar att klara familjen? Dvs om det inte finns stöd hemifrån, är det då konstigt att det blir problem? Finns det däremot stöd kan nog både anhöriga klara av missionstiden bättre samtidigt som de utsända soldater/officerare kan koncentrera sig fullt ut på sitt arbete. Men det kräver ju en dialog, ömsesidig förståelse för varandras situation och i det minsta en accept från familjen. Accepterar familjen inte att man åker så får man inget stöd och man kanske rent av står mitt i missionen och inser att valet man gjorde som man trodde handlade om utlandstjänst nu och familjen efteråt egentligen var ANTINGEN familjen ELLER utlandstjänst. I en situation som utvecklat sig sådan finns det nog inga människor som mår bra, varken den utsände eller de anhöriga. Kommunikation innan och under missionen är A och O, just detta påtalar ju försvarsmakten på sin hemsida som information när man söker till utlandsstyrkan. Något i stil med: kom ihåg att tala om för dina anhöriga att du sökt. Dessutom har jag för mig att det stod något i stil med att man inte bör söka om man har olösta problem på hemmafronten. Eller har jag fel?.

Får man förresten inte som anhörig till officerer förvänta sig att de kommer att åka ut på minst en mission, krävs det inte nuförtiden för att man ska kunna göra karriär?

Detta skulle ju gå att lösa ut med större beredskapsstyrkor likt IA koncepten fast i bataljons storlek, sen roterar förbandet på Affe, Kosovo och Beredskap/återhämntning på hemmaplan.
Styrkan är anställd likt det norska på 5 år. På så sätt slipper du dalarna det blir vid rotationstid. Vid uppsägningar på förbandet blir det enkelt att trimma in nya soldater där de "äldre" finns där för att backa upp.

Det här är en intressant fråga som har många bottnar.

Såvitt jag vet ordnar FM flera anhörigträffar och skickar fortlöpande info till anhöriga. Det är heller inget som hindrar att anhöriga träffas utanför FM:s ramar och supportar varandra. På TV-serien om Afghanistan-styrkan såg vi ju hur diverse officersfruar träffades och pratade. Sådant är mycket värdefullt!

Jag undrar om det inte är det svaga svenska civilsamhället som spökar här. Vi är från barnsben uppfostrade med att staten, i det här fallet i form av FM, tar hand om oss. Det har fött en handfallenhet och en stundtals påtaglig brist på mellanmänsklig solidaritet. Kanske är det de symptomen som visar sig i anhörigas osäkerhet. I USA är jag övertygad om att soldatfruar och flickvänner träffas enormt mycket mer även utanför de organiserade tillfällena. Det krävs inte mycket, en fikastund och några informella samtal kan göra fantastiskt mycket för att lindra osäkerhet och ge stöd. I Sverige är det naturliga att i stället ropa på mer insatser från FM, vilket kanske är påkallat, men det tål också att funderas på hur man kan lösa det här inom ramarna för civilsamhället.

Kan FM bli bättre på att uppmuntra sådana här "spontana" träffar? Kanske jobba på att sammanföra anhöriga inom vissa områden? Jag är inte säker på hur anhörigträffarna funkar, men jag gissar att det finns någon form av regional indelning. Kanske kan man jobba mer finfördelat med anhörigstöd? Utse frivilliga "anhörigsamordnare" i vissa områden? Jag är övertygad om att det finns massor av driftiga morsor, fruar eller flickvänner som gärna tar en sådan roll. Dessutom visar empirin att den som agerar ofta hanterar svårare situationer än den som är passiv. Att organisera något dylikt kan alltså vara ett ypperligt sätt att handgripligt hantera sin osäkerhet.

Korrekt och snabb information är förstås oerhört viktigt, så att de anhöriga inte ska behöva pussla ihop en osäker bild från medias spekulationer. Här vet jag faktiskt inte hur FM sköter sig. Förutsättningarna borde i alla fall finnas.

Mina två cent blir alltså att supporta egna initiativ, samt att se till att informationsflödet funkar. Brasklapp för att jag faktiskt har dålig koll på hur anhörigstödet funkar idag. Men om situationen är så illa som den beskrivs så behövs det ju en insats.

FM är på tok för dåliga på detta. De är de inte ensamma om utan Norge och Danmark har också märkt av den sociala påverkan som omdaningen av deras försvarinriktning har medfört.

Att uppmana till privata initiativ och stödja dessa är ju bra men inte tillräckligt. FM förlorar rekryteringskraft på att inte ta hand om individen och dennes familj. Man får de som kan åka (åtminstone för stunden), inte alla de som man vill ska åka.
Den statliga hanteringen av personalen är ju under all kritik så vi får väl inte vänta oss för mycket.

Men några saker som jag tycker att FM ska tillsätta:
-Kontaktperson utsedd, namngiven och presenterad, för respektive familj som man kan få en närmare kontakt med
-Förmedlingshjälp vid hushållsproblem
-På garnisonsorter anställda barnvakter/nannys
-Ökad utbildning i psykologi och psykiatri för anhöriga
-Öka omfattningen på arbetsgivaransvaret att det ska omfatta anhöriga i den mån som omfattas av den anställdes insats i Utlandsstyrkan. Med anställd avses den som åker på missionen

/K

Går även att läsa om på mil.se Behov av bättre stöd till anhöriga
Mina anhöriga efterlyste även de mer stöd och informtion av FM. Anhörigträffar i all ära men bor man över 100 mil från närmaste regemente blir det lite bökigt att fara fram o tillbaka.

Mvh,
Foxtrotcharliegrg

@FM

Skäms! Ta tag i detta genast. ÖB´s devis ÖRA borde gälla även här. Analysera FM ANSVAR i en process som präglas av ÖPPENHET och behandla de anhöriga med RESPEKT.

FM måste vara ödmjuka inför den uppoffring en familj gör som har en familjemedlem borta i fredens tjänst.

Detta kan "make or break" förmågan att rekrytera samma personal till ett flertal missioner.

@Fredsbaskrarna

Driv frågan, invänta inte vetranutredningen utan påverka nu.

@Veteranutredningen (Allan Widman)

Ta med även denna dimension