Jag har egentligen slutat titta på svensk film, då jag tröttnat på den urusla manuskvaliteten (trots bra skådespelare) för länge sedan. Jag gjorde dock ett undantag i kväll, vilket gjorde mig så uppgiven att jag skrev ned en halv uppsats med irritationsmoment från svensk – fruktansvärt förutsägbar – film. Jag har nu förfärdigat en instruktionsbok för Dig som önskar skriva ett filmmanus och genast lyfta bidrag från Svenska Filminstitutet. Fyll gärna på, den som önskar/orkar:

KARAKTÄRER
Först måste du skaffa en huvudperson. Skriv ett dyrt avtal med någon känd svensk skådespelare. Den optimala kvinnliga hjälten är en akademiker med trasslig bakgrund som försöker komma över ett tidigare övergrepp, medan den optimale manlige hjälten är kriminell och skall försöka bli laglydig – trots polisens kontraproduktiva och helt omotiverade försök att lagföra vederbörande för alla de rån han begått.

Sedan krävs ett problem och ett offer.

PROBLEMET
Alla filmer behöver ett "problem" i form av en skurk, en samhällsföreteelse eller något annat irritationsmoment som behöver "rättas till". Om du vill gestalta ett problem i spannet från missledd och vilsen till genuint ond person - eller ett strukturellt fel i samhället, d v s en karaktär/företeelse som behöver allt från vägledning och ett mentalt uppvaknande via ett kok stryk till att helt enkelt utrotas. Välj ett "problem" som är:

Rik
Präst
Kristen (i synnerhet frikyrklig)
Societetsmänniska
Offentlig tjänsteman
MC-kille på Harley Davidson (Alternativt japansk MC, men då som bifigur med svart visir)
Politiker
Nazist/högerextremist
Jägare
Dörrvakt
Från Balkan eller Ryssland
Företagsledare

alternativt ett globalt företag (gärna amerikanskt), eller

det svenska rättssystemet.

Lämpligast är att kombinera flera av ovanstående.

OFFRET
Förutom en huvudperson och ett problem behövs ett offer. Offret måste alltid vara en person. Denna person får gärna vara vresig, rebellisk, och kontroversiell, men är innerst inne en god människa - även om han/hon skulle ”råka” ha ihjäl någon. Vilka fel och brister han/hon än uppvisar beror eventuella tillkortakommanden bara på att samhället (och särskilt ”de onda” ovan) inte förstår dem. Till gruppen "offer" bör man välja t ex:

Invandrare
Handikappade
Pundare
Ensamstående mammor
Bohemer
Romer
Kvinnor med dåligt självförtroende eller psykiska problem (gärna tatuerade och piercade med blått hår)
Kriminella
Ungdomar i palestinasjal
Homosexuella
Konstnärer
Blåställsarbetare vid tung industri

När du bestämt ett antal huvudpersoner bör du initierat, samhällskritiskt och balanserat visa hur vårt land egentligen ser ut och fungerar. Några hållpunkter:

VÄRLDSBILDEN
Stockholm är världens centrum, och alla från Stockholm är alltid mer belästa, kloka och rationella – och vet alltid bättre - än folk utanför tullarna. Detta universella faktum gäller även gentemot folk från andra länder - möjligen kan enstaka asylsökande undantas enligt fjärde stycket nedan.

Norrlänningar är snälla, dumma, fruktansvärt fördomsfulla och är intresserade av hembränt, skoter, älgjakt samt att slå sina fruar.

Smålänningar och skåningar är tröga, dumma bönder – men de är bra på kroppsarbete.

Kanske är det komplex över ovanstående faktum som gjort att alla - oavsett de hela livet bott i Lapplands ödemark, Skånes bondbygd eller den mest avlägsna ö i Bohusläns skärgård - ändå på något märkligt vis har lagt sig till med perfekt stockholmska.

Alla asylinvandrare i Sverige är egentligen högt kvalificerade hjärnkirurger eller raketforskare som förmodligen vet exakt hur man botar cancer – men i Sverige tvingas de av fördomsfulla svenska företagare och offentliga tjänstemän att arbeta som städare eller taxichaufförer.

Även om filmen handlar om något helt annat måste man krysta in så många praktiska exempel man kan av dagsaktuella frågor från kvällstidningarnas löpsedlar (vilket inte direkt brukar vara ett bra sätt att åstadkomma en filmklassiker) som pedofiler, trafficking, strukturell rasism, apatiska barn, misshandlade eller allmänt diskriminerade kvinnor, frikyrkosekter, elaka dörrvakter/poliser, sjukvårdsköer, arrogant personal från vården, socialen eller migrationsverket. De instoppade exemplen skall - även om de är mer eller mindre gripna ur luften – upplevas som dagsaktuell och uppriktig ”samhällskritik” mot antingen rättsystemet eller svensk social- och invandringspolitik.

Två komponeneter är ständigt återkommande som motpoler i svensk film - Myndigheter och Ungdomar. Därför förtjänar dessa egna kapitel:

MYNDIGHETSUTÖVNING
Skriv ditt manus helt utan att ta reda på hur det egentligen ligger till. Bilda dig gärna en uppfattning om svensk juridik och svensk myndighetsutövning genom att titta på amerikanska B-filmer – eller ta hjälp av någon under 14 år.

Poliser skall sakna social kompetens. De talar i skriftspråk från 1917 års bibelöversättning och använder alltid ordet "vederbörande" även när de pratar. De har aldrig den minsta fingertoppskänsla, beter sig som maskiner och är allmänt burdusa, alltid arga och otrevliga och tycks förutsätta att alla skall slitas och dras i hela tiden så fort de skall förflytta sig från en plats till en annan. Förutom den "ensamme kriminalkommissarien" och hans/hennes närmaste medarbetare saknar poliser per definition förmåga till logiskt tänkande, går på alla finter och godtar bara raka, enkla förklaringsmodeller som innebär inlåsning av folk, helst oskyldiga - med eller utan bevis.

Det är faktiskt logiskt mot denna bakgrund att alla poliser alltid är frånskilda, och gärna dricker lite för mycket.

Polisbilar har alltid blåljusen på. Även när man åker FRÅN en brottsplats..

Kvinnliga poliser är alltid bäst på allt - men tappar ändå alltid pistolen (eller har glömt den) när den som mest behövs.

Smarta poliser är alltid kommissarier (!) på kriminalavdelningen – medan alla ordningspoliser är dumma som spån.

Om någon behöver undsättas i ett akut läge måste huvudpersonen alltid kasta sig i en bil och komma till undsättning personligen - även om han/hon sitter i ett konferensrum i andra änden av stan. Om någon överhuvudtaget kommer på den långsökta idén att larma en ordningspatrull i området kommer huvudpersonen ändå fram först till platsen.

Insatsstyrkor är bra att ha i bakgrunden när farliga personer skall gripas. Först i inbrytningen går dock lämpligast en civilklädd kriminalkommissarie med pistol.

De juridiska begreppen gripande, anhållande, häktning är alla samma sak på film. Åklagare och domstol (som i verkligheten står för besluten anhållande respektive häktning) kommer aldrig in i bilden. Samtliga begrepp betyder att en kommissarie plötsligt bestämmer att någon ”ska in”, och man bör då plötsligt och omotiverat skicka fram två uniformerade konstaplar som börjar slita och dra i en helt lugn människa som annars följt med frivilligt.

På film måste man ha papper på husrannsakan – för det skall man ha i amerikansk film. Dessutom skall man alltid ha advokat med på förhören – och advokaten är chef över hela universum och kan köra hut i alla poliser så att brottslingen kommer undan.

Svenska polisstationer ser aldrig ut som svenska polisstationer utan snarare som ett mossigt slott eller en klatschig reklambyrå. Gärna med ett kontorslandskap enligt amerikansk 70-tals polis-TV-seriemodell. På alla polisstationer finns alltid en säregen gammal kvinnlig receptionist.
Kopiösa mängder uniformerade poliser springer alltid planlöst runt med papper i händerna i korridorerna på alla polishus. Förhör följs alltid av chefer bakom en spegelglasruta och kaffeautomaten är alltid trasig.

Politiker och poliser är alltid instinktivt och med djup personlig övertygelse emot allt som ungdomar tycker är roligt.

UNGDOMAR
Alla ungdomar hatar vuxenvärlden, och ”föräldrar” är alltid lättlurade, punschiga, glasögonförsedda spån som lever i en egen glasbubbla och bara bryr sig om Bingolotto och vad grannarna skall tycka.

Rika ungdomar är ytliga och elaka.

Fattiga ungdomar - särskilt om de är helgknarkare, småtjuvar eller bor i någon mindre statusfylld förort - är intelligenta, insiktsfulla, uppoffrande och goda människor.

Killar har problem med våld, droger och att de inte längre vill vara "med i gänget". Tjejer med anorexi och att de vill vara "med i gänget".

Alla ungdomar gillar Hip hop och graffitti.

FINANSIERING FÖRUTOM BIDRAGSPENGARNA FRÅN SVENSKA FILMINSTITUTET
Om nu de beviljade bidragen från Svenska Filminstituet inte räcker gör det ingenting om du ägnar dig åt tämligen oblyg produktplacering. I samma film kan det gärna ”råka sig” så att alla – från poliser i tjänstebilar, via skurken, offret, åklagaren, journalister och ett förbipasserande vittne – råkar köra olika modeller ur Toyotas senaste modellprogram. Ingenting säger ju att det inte skulle kunna vara så i verkligheten.

Hahaha. Fan vilken bitter härlig text!

Den där beskrivningen passar ju in jättebra på filmer som "Göta Kanal" eller Lasse Åbergs filmer. För att inte tala om Arn.

Det var länge sedan jag läste ett så insiktsfullt inlägg här på forumet. Jag kan bara hålla med.

Bra jobbat.
Svensk film består av tre saker: Colin Nutley, som regisserar Helena Bergström, som garanterat kommer gråta. Och Rolf Lassgård som polis.

Någon gång i framtiden hoppas jag Colin och Helena kommer avslöja att allt bara varit ett stort skämt från deras sida - att hon alltid ska gråta i filmerna.

Sverige är jävligt illa ute om man kollar från vissa vinklar när det gäller film

Och ja, visst vill man bara gråta när Beck, Wallander och grabbarna gör storslam på vita duken och på TV men så är det

Precis som all annan film så finns det guldkorn bara man letar

Så jävla sant.

Dock håller jag inte med uttalandet "(trots bra skådespelare)." Min personliga åsikt är att svenskt skådespeleri är så in i helvete jävla dåligt så till och med Glamour etc är bättre. Framför allt så finns det inte en jävel som talar normalt (oavsett eventuella dialektala felaktigheter). Det enda på svensk film som är något att ha är Sjövall & Wahlöö-filmer från 70-talet, Smala Sussie, samt Telias reklamfilmer.

Där hela familjen har olika dialekter ;)

Helt underbart inlägg Unicorn!

Jag var tvungen att visa sambon inlägget, då hon stormgillar dessa filmer.
Jag däremot som är intresserad av tekniska saker får ju krupp och krypningar i benen när det ska sittas på polisstationer i blåsken och zoomas in på bilder från någon kass bevakningskamera för att se vad som speglas i glasögonen på någon som gick förbi.

Inte blir det bättre av att alla datorer plingar och låter när det ska zoomas, öppnas en ny ruta eller göras en sökning, samt att all sökning (oavsett vad) ska vara grafisk med bilder/filer/dokument/ansikten som snurrar förbi. Det gäller väl iofs. inte bara för svenska filmer, utan det är för hela genren...

Jag tänkte väl snarast på hur naturliga de är i sitt agerande. Har faktiskt inte tänkt på om ungarna kör med olika dialekt, men att farsan talar annan dialekt än barnen har jag noterat (och det i sig ser jag väl inte som omöjligt om fadern kommer från annan del av landet än där barnen är uppväxta).

... Jag är inte bitter...

Jag stör mig också enormt mycket på svensk film. Det måste vara väldigt illa ställt på landets dramautbildningar, eftersom man extremt sällan lyckas hitta någon ny skådespelare med talang. Det är alltid Persbrandt, Jacob Eklund, Tova Novotny och gänget som ska vara med. Alla skådespelare under 20 år suger kapitalt, för att inte tala om barnskådespelare.

Det jag stör mig mest på är dock ljudmixen, som alltid varit urusel i svensk film. NEJ, filmen blir inte mer spännande för Rolf Lassgårds mummlande dialog plötsligt ska bytas mot skithög musik. Man får jämt sitta med fjärrkontrollen i handen och vara beredd att sänka ljudet för att 10 sekunder senare höja igen, alternativt slå på undertexter för hörselskadade.

Svensk Filmindustri slår sig jämt för bröstet och säger att Sverige gör film i världsklass, vilket är skitsnack. Visst finns det en del guldkorn, till exempel Roy Andersson och Bergman men 95% av alla filmer som kommer tillhör en av följande kategorier:

1. Polisfilmer, t.ex. Beck, Wallander, van Vetereen etc. Det är exakt samma sak i alla filmer. En frånskild kriminalkommisarie med lättare alkoholproblem och med en taskig relation till sin 25-åriga dotter. Hans chef är en grinig kvinna i samma ålder som honom själv, och han har en kollega som är lite för hetlevrad för sitt eget bästa (Persbrant, Rapace m.fl). På stationen jobbar även en nyanställd kvinna som alla är skeptiska mot i början, men som till sist visar sig duglig.

2. Tonårsfilmer, t.ex. Hipp Hipp Hora. Ungdomar på 14-18 bast som ska leva livet och supa sig fulla på fester. Föräldrarna fattar ingenting, och tjejerna råkar nästan alltid ut för sexuella övergrepp eller mobbning. Unicorn sammanfattade det ganska bra.

3. Filmer om frigjorda kvinnor, t.ex. Heartbreak hotel. Hon har levt ett liv tillsammans med sin trista make som jobbar för mycket och som har blivit tråkigt. Nu när barnen precis har lämnat boet inser hon att hon och gubben inte har något gemensamt längre, och dessutom är sexlivet tråkigt. Dags för skilsmässa. Hon börjar gå ut med sin väninna, som också är 47 år, och börjar härja på Stockholms innekrogar. Hon träffar en ung man som skulle kunna vara hennes son, men efter ett tag inser hon att det inte känns helt rätt (trots att han är en riktig hingst i sängen) och hittar tillbaka till sin man.

Och så undrar man varje år varför svensk film går så dåligt... PROVA NÅGOT NYTT NÅGON GÅNG! Och lär er mixa ljudet när ni ändå är i farten...

Det görs faktiskt annorlunda svensk film ocskå, som jag tycker är riktigt bra. Två exempel är "Storm" och "Frostbitten". "Frostbiten" är i och för sig farligt nära att bli kalkon, men idén är så jäkla bra att jag stornjöt trots alla hålen i logiken. Har även stora förhoppningar på filmatiseringen av "Låt den rätte komma in".

Det som skiljer Arn från andra svenska filmer är den totala avsaknaden av produktplacering.
Nu har vi ju inga företag som fanns på 1000-talet och som finns kvar idag, men om Arn ridit förbi en fetstor Staoil-skylt så hade jag inte blivit förvånad Det kanske kommer i Arn II.

Var o kollade Varg med Peter Stormare häromdan.
Den var annorlunda,definitivt annorlunda.

Vet fortfarande inte om jag tycker den var bra eller dålig men den har i alla fall satt sina spår.
Men annars håller jag med enligt ovan.

Svenskt skådespeleri suger och speciellt skådespelare från götet, när nån snackar götebosska på film så vill jag bara gå och
slänga mej i älven, även då jag är infödd här.

Zingo, underbar udda humor med Björn Kjellman.

Läste hela inlägget och kände inte igen ett endaste dugg.

Sedan slog det mig varför: jag tittar ju aldrig på svensk film.

Men att filmindustrin i allmänhet - så väl svensk som från utomrikes - kör på igenkänning och klyschor är ju knappast en nyhet. Inte för att slå ned på medeltittaren i den stora massan - jo förresten, just för att ge honom/henne en stor käftsmäll - så får en film som förväntar sig att ge någon hyffsad inkomst absolut inte utmana tittarens förutbestämda meningar. Ta bort det som känns bekant och ersätt med något som tittaren inte tycker stämmer med sin världsbild och du har antingen en gigantisk succé (i 1 fall av 1000) eller en djävligt jobbig resultatrapport att förklara.

Give the public what they want!

/J

"Lassgård som polis"
"alla ordningspoliser är dumma som spån"

http://youtube.com/watch?v=YZSFkX4Bjzc

Jag gillar svensk film. Med svensk film menar jag främst HasseåTage, som jag dyrkar nästan utan förbehåll. De flesta nyare svenska filmer är ju, som Unicorn så träffsäkert beskriver det, dussinhistorier om frånskilda människor med alkoholproblem eller ungdomar som hatar sina hemska föräldrar. Fast samtidigt kan jag tycka att många nyare filmer från andra sidan pölen är skräp de också, och det känns litet mer oförlåtligt då, eftersom det är lika dåligt trots att budgeten är mycket större.

Martin Kellerman som tecknar Rocky beskrev det hela ganska kort och bra: "Två personlighetsstörda personer träffas och med hjälp av en lillgammal unge eller smart Hund / Häst finner kärleken och utvecklas som människor".
Mest troligt innehar Kjell Berqvist en roll, eller Rolf lassgård, eller Micke Persbrandt.

sen var det de här med fakta koll också. råkade precis zappa över till "Se upp för dårarna" på tv4+. var visst nån som skulle föreställa yrkesofficer från LG. killen kommer in med fältjackan uppckäppt och påtagen som en jävla sommarjacka, basker med baskermärke stukad åt fel jävla håll(!!!!!!!!) desstutom påtagen som en jävla lantmännen keps (långt uppkörd i pannan och lågt ner i nacken. om svenskfilm visar vår försvarsmakt så här är det kanske inte så konstigt att folk har en vrickad bild om svensk militär.

Kom på att det faktiskt finns ett par små pärlor på svenska!
Filmen "tillsammans" tex och "tomten är far till alla barnen".

Annars är det ända sevärda en gammal film med Michael Caine, då ska det vara 70-80 tal. The Ipcress file tex.

Men man måste i alla fall ge Colin Nutley ordenligt med cred för att han ju faktiskt lyckats att göra samma film om och om och om igen utan att någon reagerat och skruvat åt pengakranen....

Svenska militärer är alltid dummerjönsar som inte kan sin sak, är alltid oaktsamma och ser förjävliga ut.

De är också ytterst sällan med.

Eller så är dom tamburmajorer i modellflyget och är väldigt korrekta och vägrar bryta mot minsta regler som finns, av principskäl.

Håller med, med några få undantag är svensk (seriös) film kass.
Undantagen
Ingmar Bergman, jäkligt bra, men snälla försök inte härma honom. Vardagsdramatik till trauma, ni kommer aldrig lyckas.
Hasse Ekman, duktig regisör och skådespelare, snygga filmer, oftast kanske lite för mycket officer och gentleman för att passa i folkhemmet.
Hillman serien - snygga, spännande och kanske våra enda bra deckare.
Lasse Åberg, Janne "Loffe" Karlson, våra enda riktigt bra komiker, Killinggnget till trots.

Slutsats, svensk film var bäst på 50-talet. Våga satsa, gör kvalité men sluta härma Ingmar Bergman. Om någon från filminstitutet läser detta så här är några förslag på skaer som borde filmatiseras (med bra manus)
Jan Mårtenssons Homan deckare, bör ersätta tramset Wallander, Beck och Stieg Larsson
Harry Winters böcker Operation Garbo, Operation Narva, Operation Poltava - en genre som helt saknas i svensk film.
Back to basics vad gäller filmer om tex Carl Hamilton, de ursprungliga Coq Rouge och den Demokratiske terroristen är bra, välgjorda med kvalite, skippa "Hollywood action" utan var svenskt jordnära, lite mörka "film noir" istället. Sluta med allt socialt patos, våga göra snygga flimer om överklassen och belevade människor, ingen väl se på folk som har det sämre än en själv på bio.

Annars rekomenderar jag: Bra för att va Svensk av Magnus Uggla

Varför gör Nutley bara filmer med sin fru, och varför gör hon bara filmer med honom? Och varför får hon bara spela bedagade, medelålders tanter?

Förresten gråter hon inte i Sprängaren.

Apropå ny TV4 serien "Oskyldigt dömd";

Klyschor till max...

Poliser är prylfixerade, vapentokiga män som på sin fritid vill sitta i sin källare och slipa på sin SS dolk.
Juriststuderande är antingen kvinnor eller invandrare, som leker privatspanare.
Juristprofessorer "gör" egentligen ingenting, förutom att skriva böcker och vara fulla på krogen.

Jag kan varmt rekommendera "låt den rätte komma in", en film som inte bara är bra för att vara svensk, utan bra - på riktigt! På en bio nära dig när novemberrusket sätter in...

Persbrant - alltid semiderpimerad halvalkis, dock alltid redo att knäcka hårt bara han motiveras tillräckligt!
Serien kan bli intressant, men då måste det utvecklas bortom att bara vara en "CSI Uppsala Light" med alla klyschkriterier uppfyllda enligt ovan..


Frugan läser boken just nu, och den verkar vara rätt intressant. Måtte filmen hålla samma standard..!

Tillägg:
Bo Widerberg (Mannen på taket, Mannen från Mallorca etc)
Roy Andersson (unikum, du ser direkt om det är något RA gjort)