Vet att detta är ett känsligt och svårt ämne att prata om men jag skulle uppskatta om Ni vill dela med Er av Era erfarenheter då jag behöver goda råd och få veta om jag gör rätt, och då många här har varit med om svåra saker (det är iaf vad jag misstänker) så tror jag att Ni kan hjälpa mig med mina funderingar.
Skulle BlåGul anse tråden för känslig så ta bort den, jag har full förståelse för det.


Vad jag funderar på är hur man på ett vettigt sätt handskas med ett så smärtsamt ämne som plötslig och våldsam död och framförallt hur man bör hantera det efteråt, jag är ju civilist så det gäller inte död på slagfältet utan genom olycka men ändå ganska våldsamma såna med flerfaldiga dödsfall, och det är svårt nog för mig iaf.

Jag tillhör inte räddningstjänst/polis eller annan organisation som ju har beredskap för att hantera detta för sin personal och jag utgår ifrån att militären har det med, men dem gånger jag ställts inför detta så har jag gjort det som varandes först på platss och då gjort vad som måste göras och vad jag kunnat för dem drabbade, efter inlarmning så har jag gjort mitt bästa och när räddningstjänst/polis anlänt har jag fortsatt sida vid sida med dem tills det varit klart, detta trots att jag saknar officiell utbildning och i samtliga fall inte haft något av dem skyddsutrustningar som dem haft men ändå varit mitt i händelserna.

Visst jag hade kunnat ställa mig en bit ifrån och bara ringt och väntat men det ligger inte i min natur att se människor (och djur för den delen) lida utan att försöka hjälpa till, tyvärr var flera av dem bortom all hjälp men det känns också svårt.

När jobbet var gjort så blev det ett hanslag och en klapp på axeln och tack för hjälpen från räddningspersonal/polis och sedan var det till att ta sig hem på egen hand och försöka reda upp vad man varit med om, medan dem ju fick proffshjälp att göra detta, inget ont över personalen och det var som sagt mitt val att hjälpa till men trots att det var ett tag sedan senast så gnager detta på mig ganska ofta och jag skulle vilja minska den känslan och det är där jag behöver tips.

Jag var bara ca 10 år första gången jag vara på en olycksplats med dödlig utgång och det har blivit några till sedan dess, både på land och till sjöss och aldrig har jag vetat hur jag bör hantera det efteråt, min taktik har varit att "låsa" in känslorna och låtsas att dem inte finns men det funkar inget bra längre, så nu måste jag byta taktik.

Vad bör jag göra för att lindra "gnaget" i mitt undermedvetna??

Tacksam för alla tips

Att gå till en psykolog ligger nog ganska nära till hands.

Spontant:
Gå till en psykolog (välj en kognitiv om du har svårt för den psykodynamiska riktningen) för att ta itu med det du har undertryckt.
Om risken finns att du hamnar i liknande situationer igen, låter det väl vettigt att söka upp en organisation som kan hjälpa dig med lämplig utbildning. Men om detta sker inom ramarna för ditt jobb, borde arbetsgivaren ha ansvar för att ordna det.

Ett tips kan ju vara att prata ut med fru/flickvän/sambo/vän/gud/husdjuret mm.

brukar fungera ganska bra för mig, även då jahg inte vart med i någon större olycka eller liknande.

Kan man fa fraga vad typ av yrke du sysslar med som staller dig infor de har situationerna?

Jo psykolog har jag tänkt på och gjorde ett försök förut men blev snaraee sämre men det kan ju bero på att det var en dålig psykolog, men kan ju vara värt att prova igen även om jag har ett massivt motstånd mot allt vad "tokdoktorer" heter oavsett metod men utvecklingen går framåt och jag blir äldre och hopperligen mognare.

Den enda person jag kunnat prata med om detta var min far som var med vid två av olyckorna (dem första) men han är borta sedan många år och annars är jag solo, och dem vänner jag har vill jag inte tynga med dessa saker då jag vet att dem inte skulle ta det bra.

Har som sagt inte något jobb där sånt här ingår, är säljande marknadsförare och utbildare med inriktning på IT, men har en förmåga att befinna mig på "fel plats vid fel tidpunkt" och det skulle inte vara möjligt för mig att förlåta mig själv om jag inte gjorde vad jag kunde för att hjälpa, detta trots att jag är fullt medveten om följderna men jag brukar vända på det och tänka som så att om jag råkade ut för en olycka så skulle jag vara tacksam om den som kom och såg det hjälpte mig och då känns det rätt att agera.

Det som är så märkligt är att jag vet att om/när jag hamnar i en ny situation så kommer jag att agera igen, men hopperligen kan jag ta bättre hand om mig själv efteråt då, men att förbli passiv när någon behöver hjälp funkar inte för mig.

Att det blir sämre innan det blir bättre är ganska vanligt när man går hos en psykolog. Man har ju börjat komma i kontakt med de känslor man undertryckt så länge- då känns det ganska jobbigt ett tag. Men vartefter man lär sig att hantera känslorna, går man ju också igenom dem och kommer ut på andra sidan. Och kan då hantera sådana känslor bättre.
Men det kan absolut också ha varit fel psykolog för dig. Kemin bör ju stämma.

Om du specificerar vad det var du inte gillade med psykologen, samt ev vilken inriktning denne hade, blir det lättare att hjälpa till med att hitta ett fungerande alternativ.
Psykologer kan jag en del om, där kan jag hjälpa till. Vad gäller krishantering tror jag att det finns en enorm kunskapsbank här på forumet.

Det var nog mycket personkemin som inte stämde då jag inte fick något förtroende för personen och då funkar det inte gissar jag, lite så med läkare på andra områden jag vill känna förtroende för dem annars byter jag.
Sen är inte tålamod min främsta egenskap i såna här lägen jag vill se resultat snabbt och att börja berätta om massa andra saker än det jag behöver prata om gjorde inte saken bättre så efter andra besöket gav jag upp och har inte provat mera. Detta var säkert 10 år sedan och mycket har drabbat mig sedan dess som spätt på "gnaget".

Förutom dem nämda olyckorna har det också varit ett antal "nära döden upplevelser" där jag varit med som olycksoffer men ändå fått agera för att hjälpa dem andra inblandade och även fått sätta mitt eget liv på risk för att rädda andras och sånt sätter nog också sina spår.

Vilken inriktning han hade har jag ingen aning om då jag har otroligt dålig koll på det området inom vården, däremot kirurgiska och ortopediskt relaterade saker har jag bra koll på efter egna erfarrenheter som 30 vändor på operationsbordet och fler skador än jag kan eller vill hålla reda på mycket av det ihoplappat på egen hand, vet att det inte är att rekomendera att lappa ihop sårskador själv men är så less på akuten så det ska mycket till innan jag åker dit för en sårskada eller andra mindre skador.

Så har Du/Ni några handfasta råd på hur jag bör gå vidare så är jag idel öra, ska överväga psykolog igen även om det bär emot.

Terapi med kognitiv inriktning (sök på KBT) är den dokumenterat mest effektiva. Oerhört effektivt vad gäller ändrande av beteendemönster, panikångest och dylikt.

Men jag tror att du får förbereda dig på att jobba lite mer än du gjort hittills. Oavsett utbildning, inriktning eller personkemi kan ingen psykolog i världen göra jobbet åt dig.
Själen kräver väl så mycket läkning som kroppen, och du verkar ha låtit de mentala såren bli infekterade.

Lycka till