Jag funderade lite över denna attackrobot för AJ 37 Viggen. Vad tänkte man helt enkelt? En robot i 1+M joystick styrd sv rn pilot som samtidigt skall flyga i 900´km/h i trätoppshöjd.

Verkar helt vanisinnigt och ställ oberhört höga krav på pilotens simultanförmåga.

Nu skall man ju börja med att sätta in den i sitt tidsperspektiv, när den projekterades och togs fram, det här är en gammal grej med allt vad det innebär. Sedan så skulle den ju inte skjutas i trädtoppshöjd utan från högre höjd i dykning in mot målet på x antal kilometers håll. AJ 37 hade för sin tid en mycket sofistikerad styrautomat så ff behövde bara rikta planet mot målet, ansätta rätt styrautomat mod och sedan koncentrera sig helt på att styra roboten medan planet skötte sig självt tills det var dags att ta upp ur dykningen och göra lämplig uman.
Visst, det var ingen sofistikerad robot på något vis men det var det vi hade då i början av 70-talet

@Psilander
Det var det klyftigaste man kunde komma på då. Motsvarande system, på annat håll, t.ex. amerikanska AGM-12 Bullpup använde också den samma styrprincip.

Tekniken var enkel med ett bloss i änden på roboten som piloten eller navigatören (i motsvarande utländska system) styrde in med joystick så att det skulle sammanträffa med målet. AGM-12:an var å andra sidan rotationsstabiliserad medan Rb-05 var stabil i längdled (d.v.s. den flög istället för föll med stil). Resultatet blev att roboten även kunde tänkas användas mot helikopter och transportflygplan.

SAAB tittade tydligen också på en 305B (3:an gavs till försöksmateriel) som skulle ha en Tv-målsökare. Vi köpte in AGM-65A istället vilket blev Rb-75 och -75T.

Bild på joysticken
Rb-05 ritningar

Fördelen med Viggens styrautomat och Rb-05 var att systemet var passivt, men med dåtidens tekniska ståndpunkt så är det kanske inte så intressant. Ryska Kh-23/AS-7 Kerry som var samtida var ledstrålestyrd och betydligt snabbare. Där behövde piloten bara lägga planet i dykning mot målet och siktade då med hela planet.

Här finns mera att läsa om luft mot mark-robotar och dess utveckling: http://www.vectorsite.net/twbomb_07.html

Trevligt

Det var en ny törn för få igång en diskussion om en intressant men lite bortglömd sak i vår militära teknikhistoria.

05an är rätt intressant, hade piloten nått mer stöd än spårljus och styrautomat? Målet bör ju ha varit hyfsat statiskt och inte haft allt för mycket luftvärn omkring sig.

Finns det några taktiska typfall för användande?

TV varianten men även själva roboten är iofs intressant men ganska symptomatiskt för våra materiel projekt, inte bättre än redan befintliga vapen med hyfsad utvecklingspotential, med framförallt inhemskt byggd.

Man funderade inte en SSRB variant, vilket verkar vara gud förbjude i FV.

Det är ju just det som gör Rb 05 så intressant. Att den var vår egna lilla attackrobot, och att Sverige kunde. Skall man tro Gunnar Grenander och hans uttalanden i boken "Arméns eldkraft" så fanns det internationella aktörer som ville samarbete med oss om att bygga robotar. Hughes skall tydligen ha haft intresse av att få med oss på TOW-projektet då vi lyckades så bra som vi gjorde med RBS-53 Bantam.

Rb 05 hade mig veterligen inget ytterliggare stöd till piloten, om man inte räkna zon-röret som "stöd". Även om man inte fick en fullträff så smällde det i alla fall. Det var ett vackert vädersystem, och hade det varit intressant att jaga något på natten så skulle det ha behövts ett ytterliggare flygplan som gick över målet och släppte 80 kg lysbomber med hjälp av radarsiktet. Dessa bomber satt på samma sätt som Viggens 120 sprängbomber (om det sen var samma balkar låter jag vara osagt).

När det sen gäller målets art så skall broar och motsvarande föremål vara som femman dög alldeles utmärkt att skjutas mot. Nu vägde ju roboten blott 305 kilo och vi bör nog inte tro att man förväntade sig att sänka t.ex. Strängnäsbron med ett par sådana, men rysk broläggningsmateriel över norrlandsälvarna dög den nog för.

Luftvärnets beskaffenhet på den tiden var ju inte detsamma som idag. Ett transportabelt system hade antagligen gjort saker och ting betydligt farligare, men som jag förstått det så var det först med mobila system såsom SA-6 som stormakt röd hade något de kunde ställa vid en överskeppningsoperation. MANPADS (MAN Portable Air Defense Systems) hade inte samma envelope (de var begränsade till att bekämpa gående mål som de såg motorn på), truppluftvärn mot något som kommer farandes i ljudhastigheten efter en snabb upptagning från trädtoppshöjd är bedömt dömt att misslyckas. Förmågan hos dåtida LVKV (LuftVärnsKanonVagn) är inte heller något som jag har koll på.

Förmågan att orientera marktrupp om luftlägeshot är ju oavsett vad en begränsande faktor.

Att SAAB aldrig utvecklade 305B kanske är tråkigt ur ett nostalgiskt perspektiv, men resultatet blev ett billigare och lättare utländskt system som prövats utomlands som sen modifierades för för att kunna slå mot samma kategori mål som Rb 05. Det som skiljde AGM-65A från Rb-75T var att man bytte ut RSV-laddningen 57 kg mot 135 kg sprängämne. Om det var vi själva som gjorde den moddningen, eller om Hughes var behjälpliga är också en sådan sak som jag är väldigt nyfiken på själv. Men jag har svårt att tänka mig att det är ett sammanträffande att våra Rb-75T (AGM-65 med minstridsdel) och jänkarnas senare versioner med minstridsdelar har samma vikt på stridsdelen.

SSRB-varianter på robotar är inget som vi intresserat oss för seriöst förens nu på senare tid. De till SSRB hörande doktrinerna är ett långt steg från vad vi tyckte och tänkte, d.v.s. svenska autonoma fyrgrupper med AJ-37 på trädtoppshöjd med någon enstaka motmedels- och störkapslar (om inte ännu lägre) kontra utländska "strike packages" med jaktskydd, närstörare, fjärrstörare och bombtruckar.

Detta är ju intressant ur ett annat perspektiv också. Jänkarna i Vietnam hade ju inget ensat uppträdande (och de har det ju inte idag heller egentligen), US Navy ville trycka ner det fientliga luftförsvaret (SEAD = Supression of Enemy Air Defense) medan flygvapnet tog det lite mera personligt och använde sina Wild Weasels för att uppnå DEAD (Destruction of Enemy Air Defense).

Nå Psilander, är detta något i stil med vad du tänkt dig?
Jag kommer gärna över till swimmingpoolen också om det dyker upp något skoj

EDIT: Rättstavningsprogram är bra saker

Man tackar, intressant, och jag håller med, både av nostalgiska och praktiska själ.

Dock ser jag flera användingsområden för SSRB inom invasionsförsvaret, tex som en del av egenskyddet för flygplan på attackuppdrag, för djupare attackupdrag mot tex brohuvuden som har utbyggt lvförsvar, som en del i mättnad av luftförsvaret på invasionskakan dvs pest eller kolera, är radarn inte på blir det svårare att upptäcka företaget, och är den på riskerar man bli träffad.

Svensk robotpolitik är rätt rolig, på några få år får man fram en bra attackrobot (04), men det dröjer närmare 25år innan man får fram en lika smidig för fartyg (15) som i sin tur är baerad på den första...

Förtydligande så alla hänger med: SSRB står för SignalsSökandeRoBot, motsvarande amerikanska HARM, brittiska ALARM och ryska Kegler, Kilter och Krypton (NATO-namn)



Nu så har ju Sverige i min mening varit allmänt dåliga på att definiera och använda ordet doktrin, men vår stridsteknik som helt byggde på den första attackeskadern lämnade inget utrymme för SSRB och användande av detta. Visst hade det varit smidigt om vi hade kunnat göra en s.k. deep strike (strategiskt anfall på svenska) mot mål och kraftsamlingar bortom Kaliningrad. Men vi har aldrig haft flygplan som klarat detta. Lansen hade förvisso 500 kilosbomber, men sen dess intill nu när Gripen International gjort tester med Mk.83 och Mk.84 i vindtunnel samt använt plastankan i utprovningen av KEPD 350 så har vi inte haft någon seriös förmåga att nå något alls som är gömt under förstärkt betong.

AJ-37 Viggen kunde bara ta två Rb 05, och det var vad vi hade att komma med under det Kalla kriget. AJS-modden visade att det fanns kapacitet under vingarna att hänga Rb 05 även där, men det var samma balkplatser som var vigda för motmedel- och störsändnignskapslarna, alternativt 30mm AKAN eller Rb 75. Det fanns planer på ett sk. "tungt, styrt attackvapen" i 1-tonsklassen, men det blev heller aldrig av. Med ett sådant vapen, en extra soppatank, två jaktrobotar och ett par Rb 05 så kanske det hade varit praktiskt möjligt att medföra två signalsökande Rb 05C (jag leker med tanken) på en enskild plattform, ungefär som britterna tänkte använde sina Tornado IDS (InterDiction Strike, d.v.s. attackversionen) och senare använde dem under Gulfkriget.

Det skulle kunna vara en tanke som kanske överlevt inom ramen för ÖB:s klubba, och som även fungerat utmärkt för att släcka radarstationer som väntade på Viggar med Rb-04. Men då hade plattformen varit en begränsning. SSRB har traditionellt varit robotar med mycket hög hastighet som gav dem möjlighet att reagera på mål på mycket korta avstånd. Kombinera denna höga hastighet med ett bra glidtal och du får även en bra räckvidd. Detta är något som Rb 05 plattformen saknade. Den var tänk att användas inom "synhåll" och att då använda det skrovet för att jaga radarstationer hade varit som att försöka använda sin pistol mot en kille som bär en automatkarbin. Tål även att nämnas att enligt öppna källor så hade Rb 04 längre fötter än Rb 05, så planen hade varit tvugna att fortsätta in mot målen efter att de släppt sina sjömålsrobotar för att ev. kunna släcka ryssarnas eldlednings- och spaningsradarstationer.

De Sidewinder-skrov som byggdes om till signalsökande robotar had iofs. en kort räckvidd trots att de hade en hög hastighet, men de var i huvudsak tänkta att hängas på helikoptrar och flygplan som kunde ta just AIM-9 för självskydd eller i brist på bättre.

FV:s Rb 04 kontra flottans Rb 08 och hur alla sen fick Rb 15 är ett mycket dugligt ämne som kan resultera i en ny tråd.

Ang. första attackeskadern så erbjuder denna FOI-artikel en hel del kött på benen för den vetgirige. Den som sen har ett visst hum om krigsvetenskap och militärteknik kan därefter fylla ut ev. luckor.

Som kuriosa:

Farsan var Fnav fpl 32. Enligt vad han berättat var taktiken mot ZSU och dylika system att, om man kom nära dom, flyga rätt över dom. Den tidens kalkylatorer/datorer skulle tydligen då få stora problem att räkna så snabbt som krävdes och granaterna skulle vara puck2:a i luften. Detta gällde givetvis då man uppträdde på lägsta.

Har för mig att jag sett en bild på SK60 med RB05.


Angående SSRB så kunde väl RB71 ha modifierats den har ju både räckvidd och snabbhet.

Tack Bertil Xerxes


Om du hittar bilden så får du gärna lägga upp den, jag har aldrig sett det bäralternativet på en riktigt bild. Sk 60B skulle i alla fall kunna bära roboten, men jag vet inte om styrutrustningen och länken för att styra den någonsin monterades.


Tur att Psilander skrev "hur tänkte man" så att vi har lite svängrum

Den variant som du pratar om har funnits. AGM-45 Shrike är ett Sparrow-skrov som man stoppat in en lämplig antenn och en signalbehandlare i (och Skyflash är en Sparrow-variant det också). Rb 71 kom in i den svenska arsenalen rätt så sent och bars som bekant endast av JA-37, och de fick bara rum på de inre vingbalkarna (som förutom attacklast var de balkplatser på AJ-37 som kunde ta motmedels- och störkapslar). Det som drev SSRB-trenden framåt från början var att Vietnamn hade sina SA-2 Guidline-system som var väldigt besvärliga för jänkarna. System för att upptäcka och störa dessa var ursprungligen väldigt begränsat, och man var tvugna att taktikanpassa.

En lösning på SA-2 problemet var att gå in på en betydligt lägre höjd och hoppas på att man skulle överleva spärrelden från luftvärnskanonerna. När radarvarnare, störsändare, motmedel och signalsökande robotar fanns i tillräckligt antal så kunde jänkarna hålla sig ovanför eldrörsluftvärnet.

Men detta var amerikanernas problem just då. De mötte en motståndare över Nord-Vietnam som hade grävt ner sig med ett väl utvecklat luftförsvarssystem och placerat ut luftvärnspjäser överallt. Som en avslutande touch så hade man gett ett gevär till varenda bonde med mycket enkla instruktioner: När du hör att alla andra skjuter, skjut ett skott lite då och då i 45 graders vinkel i den riktningen. De hade också rekat luftvärnsställningar så att de kunde skjuta och omgruppera SA-2:orna på förhållandevis kort tid.

När vi fick ut AJ-37 på förband här hemma i Sverige så var det inte tänkt att vi skulle ge oss i kast med väl integrerade och nedgrävda luftförsvarssystem. Våra Viggar skulle fortfarande flyga över svenskt territorium och östs tillgång på transportabla och mobila system då var inte så stor, i alla fall inte när detta projekterades och vad vi visste då. Undantaget var angrepp mot sjömål men då var fortfarande tanken att man skulle gå mot målet med information från bl.a. signalspaning. Anflygningen mot målet skedde i slutfasen på lägsta möjliga höjd för att hålla sig under radarhorisonten, snabb upptagning på lite höjd så att roboten fick bästa möjliga förutsättningen att hitta målet och sen så sticker man därifrån.

Ryssarnas SA-6/ZSU-23-kombo kom dock som en mycket otrevlig överraskning för Israelerena (och alla andra på den västliga sidan av muren för den delen) 1973. Det stod nog förbaskat klart för alla att om araberna i mellanöstern hade dessa system då så skulle dessa även dyka upp vid det ryska motorvägsbygget genom Sverige.

Vi var insnöade i vårt tänk att använda autonoma fyrgrupper från ett flertal olika vägbaser. Mycket enkelt beskrivet så fick dessa förband ett klockslag när de skulle slå mot ett mål och då gällde det att vara på plats med vapen och komma från rätt riktning. Att integrera en svensk SEAD-förmåga i dessa paket skulle antagligen kosta mer än det smakade i nyttolast räknat.

För att återgå till SSRB och Rb 05/71 så är det inte bara hastigheten och räckvidden som är gränssättande, utan även skrovens storlek och den teknologiska mognaden (storleken på elektroniken). Det som inte alla tänker på är att AGM-45 Shrike fanns i en uppsjö versioner, med olika antenner och signalbehandlingshårdvara, beroende på vilken slags radar de skulle användas mot. Även detta var nog något som ansågs kosta mer än vad det smakade.

Idag, med moderna system så finns det bredbandsantenner och programerbar signalbehandling så att samma robot (HARM/ALARM) mot flera olika sorters radarstationer.

Rekommenderad läsning ang. Wild Weasel-uppdrag, SSRB och taktikanpassning:

Counterpunch
Flying Wild Weasel missions involved a variety of airframes but just one philosophy: Do unto SAMS before they do unto you.
By Robert Hanson, Air & Space Magazine, September 01, 1998
http://www.airspacemag.com/military-aviation/punch.html?c=y&page=1

Phantoms with Israel (rulla ner lite så handlar det om kriget -73 och SA-6/ZSU-23)

Det vet jag inte om jag kan hålla med om. Visserligen så har den samma diameter och är i övrigt rätt lik, men den är två fot kortare (10' i stället för 12') och har kortare fenor. Dessutom så står det på de sidor om AGM-45 som jag hittar att det är den första serietillverkade roboten som var specifikt framtagen som signalsökare. Jag tolkar det som att den var designad från grunden och inte konverterad (till skillnad från Standard ARM som är en konverterad luftvärnsrobot).

Tjena Eskil.
Är det min formulering du hakat upp dig på eller vill du ha källhänvisningar?

AGM-45A var benämnd ASM-N-10 fram tills dess att den togs i produktion. Utvecklingsarbetet baserades på AAM-N-6/AIM-7C Sparrow III-skrovet. Så det är ingen slump att de har samma diameter. Skillnader i längd, vikt, fenor, motor, stridsdel etc. är inget som jag tog upp då inlägget blev långt som en gata i alla fall.

Jag har hört berättelser om försök med två Rb04 under en SK60. När den ena avfyrades så fick man paniksläppa den andra då planet toksvängde på grund av snedlasten. Nu kan ju detta vara en myt, men jag vore inte förvånad om någon testade det, bara för att se om det gick.

Det var källan jag var ute efter, men nu när jag googlar på de gamla USN-beteckningarna så hittar jag det jag sökte. Tack i alla fall!