Jag tycker diskussionen om olika sätt att se på utlandstjänst i tråden om "Strategiskt transportflyg" är intressant. Eftersom det oftast inte är förknippat med transportflyg så tror jag det är bäst att vi fortsätter i en egen tråd. (Blågul: det är redan nu både civila och militära utl.tjg. som diskuteras så jag vet inte om den hamnade rätt)

Alla resonerar vi olika och jag tror du missförstår mig en smula.
I min branch anses det allmänt att det är en förmån att erbjudas utlandstjänst eftersom det (i många fall) är ett krav för avancemang. Det är hård konkurrens om platserna och då det oftast handlar om tjg på >ett år så följer i regel familjen med. Självklart saknar jag vänner och släktingar men man kan inte få allt samtidigt.

Eftersom Karl_P hävdade att "om de varit i Sverige kunde de ju löst andra uppgifter än "bara" stödja C-17" ville jag endast påpeka att det kan de kanske göra även i Ungern... Jag har ingen uppfattning om hur mycket "tid över" de kommer att ha.

Jag förstår inte skillnaden mellan FM och ett företag i det här fallet. FM har utlandstjänst som ett formellt krav vid anställning och många företag har det som ett informellt "måste". Mitt kontrakt specificerar inte tjänstgöringsort och jag var inte medveten om att FMs kontrakt gjorde det... Mea culpa.

Gäller det även om stationeringsorten ändras till Ungern? Vad händer om tjg är längre?

Du har alldeles rätt!
Jag har gått med på mina villkor och tycker faktiskt att jag har det utomordentligt förmånligt. Vad får dig att tro att de "lyckades blåsa" mig? (eller ens är intresserade av att blåsa någon..?)
Inte nog med att jag har en mycket intressant och meriterande tjänst. Det jag lär mig är en förutsättning för vidare avancemang, jag tjänar bättre än vad jag skulle gjort som Kapten i Afghanistan och familjen följer med.

Personligen tycker jag att det är ett drömläge och tackar min lyckliga stjärna över att jag blev tillfrågad. I mitt fall är utlandstjänsten – utan tvekan – en förmån.

De första två utlandstjänsterna var en förmån, den tredje ett gift. Den senaste var mycket en uppoffring (mest pga familjen).

Inom Försvarsmakten så tror jag att många kommer att uppleva utlandstjänst som uppoffring, något som måste göras för att få gå skola. Den tidigare frivilligheten är på väg att försvinna.

/K

Så är det heller inte. Ändring av tjänstgöringsort är ett arbetsledningsbeslut, även om man strävar efter att nå en överenskommelse med individen. Några nya kontrakt skrivs inte, det räcker med en rad i ett tjänstemeddelande så är tillsvidareplaceringen ändrad.

Förmån eller motsatsen kan ur ett personligt perspektiv variera kraftfullt. Från att på kvällstid kunna vandra runt i vackra områden eller städer och få kulturella upplevelser till att få dela en 70tals merca med M&M (Muhammed och Muhammed, inte direkt Secret Service) som med varsina Ak-47or på knagglig engelska förklarar att i just det här området försvann 2 Airbusingenjörer för ett år sedan.

Jag tror 'eskil' slog huv'et på spiken

Förutom familjeförhållandena under den 4:e, vad var skillnaderna?

Jag var uttagen till en FS-befattning 2005 men var tvungen att tacka nej eftersom vi oplanerat blev med barn. Som reservare hade jag ju (då) fortfarande möjligheten att se det som "frivilligt"...

Håller med, det håller på att förändras.
Även om jag personligen alltid tyckt att just frivilligheten varit en av de största styrkorna med "vårt system" så förstår jag omläggningen.
Om nu FM har utlandstjänst som krav, uttalat redan vid anställning, tror jag dock att det finns möjlighet att dra nytta av förändringen.

Ja, det finns en "svans" av Mj-ÖvLt som aldrig någonsin varit utomlands och inte helller vill åka. En del av dem kanske i ärlighetens namn inte heller ska ha skarpt personalansvar eller representera oss internationellt...

Jag tycker – med FMs nuvarande inriktning i åtanke – att det är strålande att det äntligen blivit en uttalad målsättning att alla ska tjg i utomlands. De redan anställda som av en eller annan anledning inte kan eller vill ska givetvis inte sparkas. Dock bör de som på (de flesta) civila arbetsplatser inte beredas plats för befordran då de inte längre uppfyller kraven.

Sedär! Då är skillnaderna kanske inte så stora ändå..?

Med tanke på var diskussionen började, om tjänstgöringsorten ändras till Ungern, vad gäller m.a.p. traktamente, lön etc? Är det upp till individen att löneförhandla eller är det fastställt? Vad är det för formell skillnad mellan förändrad tjg.ort inom Sverige, inom EU, övriga världen?

Det jag tror många måste inse är att utlandstjänst:
i) I ökad utsträckning inte bara innebär "klassisk" tjg i bataljon eller som observatör motsv. utan även att man lika gärna kan bli stationerad i t.ex. Ungern, Bryssel eller USA som Uppsala, Boden eller Karlsborg.
ii) Med FMs nuvarande inriktning så är det inte längre frivilligt.

Självfallet varierar definitionerna såväl från person till person som över tiden.
Det jag tyckte var förmånligt på Ba03 (inte var det lönen...) är inte samma saker jag letar efter nu.

Jag har dock alltid försökt ta reda på villkoren innan jag bestämmer mig. När jag var 25, pluggade (och inte tog studielån) var det en förmån att kunna lämna allt med kort varsel och kunna åka till Georgien som observatör. Nu har jag familj och vare sig kan eller vill göra samma sak så jag anstränger mig att hitta andra möjligheter istället.
För tillfället innebär det – förutom utlandsboendet – resande ~en vecka i månaden samt att jag aldrig kan stänga av mobiltelefonen...

Tack vare FM fick jag tidigt praktisk arbetserfarenhet i en internationell miljö på ett sätt jag näppeligen kunnat få någon annanstans.
Samtidigt kan jag tycka att de som inte gillar sina nuvarande villkor – oavsett om det är inom FM eller civilt – kanske borde ta initiativ till ngt annat istället för att gnälla. Byt jobb om det inte passar, det gjorde jag...

/P

För mig är det familjesituationen och övrig social situation som är den viktigaste enskilda punkten som gjort att Utlandstjänst nu mest känns som uppoffring. Då talar jag om klassisk utlandstjänst à la sex månader eller mer.
Eftersom jag varit ute så är nyhetens behag borta.

Men någon kort utrikesresa eller en längre med familjen skulle sitta fint.

Är det någon som kan reda ut begreppen?

Om jag förstår dig rätt så skulle alltså 6-12 månader i t.ex. Ungern eller motsvarande, förutsatt att familjen kan följa med, vara OK? Kanske t.o.m. något positivt?
(Jag är medveten om att just tjänsten att pyssla om C-17 nog inte är aktuellt för dig... )

Det är skillnad på tjänster och tjänster.

Personal kan beordras utrikes tjänsteresa. Den är av kortare karaktär.
En utrikes placering däremot hanteras antingen genom Utlandsstyrkan eller genom HKV Förb Bem eller MUST. Där har jag fått uppfattningen att kontrakten är av individuell karaktär och alltså till förmån för viss förhandling.

Förändring av tjänstgöringsställe i utlandet är inget som görs ensidigt utan föregående förhandling. FM:s rörlighet avtal som Dieseltrollet hänvisar till reglerar inte tjänstgöring i utlandet. Då är det andra avtal som gäller. På Officersförbundets hemsida kanske du hittar de avtal som reglerar detta. Jag vet inte.
Traktamente regleras ju som du vet i URF för statligt anställda.

/K

Det är lätt för den som inte sitter i situationen att säga "byt jobb". Om man inte har en specialkompetens som eftersträvas på arbetsmarknaden i dagsläget så är man i princip körd. Dvs om du inte har kontakter som gör att du kan få något "annat" - eller om du kan tänka dig vilket dyng-kneg som helst. Jag är inte själv FM anställd längre men jag vet ändå att det inte är "bara" att byta arbete. Av många anledningar.

"Gnäll" (inom rimliga gränser) belyser problem i organisationen och är det som driver människor att förbättra de saker inte anser hålla måttet.

Att sitta på ett forum och nedvärdera alla som öppet uttrycker sig tyder på bristande förståelse och empati för andra människor och deras situation.

OK, då är jag med.

Först och främst så vill jag understryka att det sällan är enkla frågor, det var just därför jag startade tråden! Jag tycker det vore intressant att diskutera förändringarna som just nu genomförs där bl.a. utlandstjänsten kommer att påverkas. Om fem år kanske det går att bli omplacerad inom EU på samma sätt som det idag fungerar i Sverige...Även om jag inte är i samma situation just nu så har jag varit det tidigare och jag håller inte med dig.

Även utan eftertraktad specialistkompetens eller kontakter – vilka båda går att skaffa sig – så finns det enligt min åsikt alltid alternativ till "vilket dyngkneg som helst".
Dels så är jag helt övertygad om att alla är bra på något, dvs alla har faktiskt mer eller mindre specialistkompetens inom något område, dels handlar det väl mer om vad man prioriterar?

Är det kombinationen intressanta arbetsuppgifter, hög lön och karriärmöjligheter som är viktigt så leder det till en viss typ av jobb, oftast förknippade med väldigt begränsad fritid och mycket tid borta från familjen. I det här fallet är utlandstjänst med största sannolikhet en förmån.

Är det – som i mitt fall just nu – familjen som är mer prioriterad så kanske inte samma typ av jobb passar eller ens fungerar praktiskt. Den tidigare förmånliga utlandstjänsten kan här bli en solklar uppoffring.

Som jag nämnde tidigare så anser jag att mina utlandstjänster varit en förmån, även de militära, under de förhållanden som då gällde. Jag hade roligt, lärde mig enormt mycket och hade ingen familj hemma att ta hänsyn till (eller som senast, familjen följde med).

Just nu tycker jag föräldraledighet och att jobba mindre än 12h per dag så att jag hinner umgås med familjen är viktigast. Eftersom det är så annorlunda jämfört med tidigare så har det haft konsekvenser jag varit tvungen att ta ställning till, och göra något åt.
Självklart är det sällan, som du säger, "bara att byta arbete" men enligt min erfarenhet är det ofta lättare än vad många tror.

Så länge gnället är kopplat till förslag till förbättringar håller jag helt med.

Jag var inte medveten om att jag nedvärderat någon överhuvudtaget och är ledsen om det uppfattats på det sättet. Har du något exempel?

I den här tråden är det dock kanske viktigast att diskutera hur det ska gå till att i framtiden organisera formerna för en fungerande, numera obligatorisk, utlandstjänst så att fler uppfattar det som en förmån och färre - helst ingen - som en uppoffring? Jag tror att det är nödvändigt.

/Pontus

Menar du NBG2011 då eller?