Jag är en anhörig som känner mig ganska ensam.
Jag undrar om någon mer känner likadant eller liknande,
eller kanske andra känslor kring det hela som pågår för våra anhöriga?

Eller kan man höra av sig någonstans
och prata ut om hur man mår när ens anhörig är på utlandstjänst?

Tacksam för svar

/Macae

Känslor finns ju, helt klart. Roligt är det inte.
Och visst kan vi prata om det här; det är bra att prata.

Jag funderar också på om du har ett lite bättre utgångsläge än när jag skrev till dig sist;
då verkade du inte ha så mycket till sysselsättning eller umgänge?
Jag tänker att det är bra att prata om problemen, men också att det är bra att försöka åtgärda dem på det sätt man kan.

Kram på dig!

Jag har väl i stor sätt aldrig haft så mkt för mig i jobb väg eller umgänges väg.
Men nu har jag fått en rad me jobb tider så det känns betryggande att ha något att göra iaf.
Men det känns iaf på något sätt som jag inte är redo för det här.
Jag trodde jag var dte och hade alltid så kloka svar när folk undrade hur det skulle gå å vad jag tyckte om allt.

Men när det väl kom till kritan så känns det som om jag tappar fotfästet.

Aj då =/

Är det något specifikt som får dig att känna att du tappar fotfästet? Några särskilda sammanhang?

Bra jobbat, att du styrt upp med jobbtider!

Ja jag blev jätte glad när jag fick ett flera veckors schema.

Ja att jag är så dålig på att vara ensam.
Det är något jag måste träna på men jag blir rädd och får panik typ.

Jag vill alltid ha något att göra så jag är sysselsatt och inte får den där ensamhets känslan.

Det är nog bara bra om jag får träna påd et och tappa fotfästet lite.

Men det känns bara så jobbigt.

Vet inte hur gammal du är, men upp till 25 år så finns Röda Korsets jourhavande kompis - http://www.rkuf.se/verksamheter.php?type=112&article=679
Annars finns flera andra alternativ om man vill prata med någon och få lite stöd,

Jourhavande medmänniska - http://www.jourhavande-medmanniska.com/
Jourhavande präst, ring 112
Sedan har ditt landsting säkert en jourhavande kurator också.

Utöver detta kan du vända dig till den vanliga sjukvården om du känner att du vill prata med någon lite mer regelbundet.

Tusen tack

Tråkigt att det känns ensamt! Känner så själv med en flickvän långt borta, min räddning var att försöka bli involverad i någon form av ideellt arbete så man kunde slippa att sitta och tänka så mycket. Jag gick med i brottsofferjouren, kanske det finns en sådan nära dej?
/Peter

Ja det är rätt jobbigt.
Jag försöker så gott som möjligt att få dagarna att gå ihop så gott det går.
Med att boa in aker.
Men det är just dte när man vaknar och ska lägga sig.

Jag vill ha folk omkring mig hela tiden.
Men jag vet ju att dte går inte tyvärr.

Lite smått otroligt egentligen att inte Försvarsmakten ställer upp med liknande resurser. Hur ser anhörigstödet från FMs sida ut egentligen? Någon som vet?

Fredsbaskrarnas Kamratstödjare stöder väl även anhöriga? Det är väl där FMs stöd ligger.

Kamratstöd

Aha, det låter också bra.

Hej Macae
Snälla du hoppas du tar det här på rätt sätt och förstår att det är ett uppriktigt försök att hjälpa
Har du funderat på att träffa någon att prata med mera regelbundet? KBT, kognitiv beteendeterapi, är en psykoterapeutisk behandlingsmetod som innebär att man arbetar med att förändra tankar, känslor och handlingsmönster som inte är välfungerande och därför leder till psykiskt illabefinnande. KBT innefattar både kognitiv terapi och beteendeterapi.
Jag försöker inte vara amatörpsykolog nu och tar verkligen detta på allvar men jag får känslan att det kanske möjligen är ett mönster och även om kamratstödjarna säkert på alla sätt är bra människor med livserfarenhet så kanske det vore en ide för dig att få möjligheten att prata med någon som s.a.s är proffs på det.
Mitt förslag är om du inte har någon kontakt redan att du ringer till Telefon växel: 08-788 75 00. Begär PersE US Prehab, det är operativa stabens personalenhet. Där arbetar psykologer som har tystnadsplikt och som kanske kan slussa dig rätt

/b

Tusen tack för ditt svar.
Jag tar inte åt mig alls på fel sätt.
Jag har tidigare försökt med kognitiv beteendeterapi faktiskt men har alrig riktigt fått informationen om hur vart och när.
Vart man vänder sig och sådär.
Så dte var jätte snällt av dig att dus krev till mig.
Det uppskattar jag verkligen.

Tusen tack

Jag funderade också på det, bra att du vågade skriva det!

Macae, du skrev att du blir rädd och får panik.
Jag vet inte om du skulle beskriva det som /panik/ångestattacker, men jag skriver nedanstående ändå så kan du bara strunta i det om du inte tycker att det stämmer

KBT är dokumenterat effektivt mot ångestattacker- sådana attacker har kroppslig bakgrund och man får lära sig vissa tekniker för att hantera dem.
Jag har själv lidit av panikångest. Först provade jag psykodynamisk terapi. Det var skönt att få prata om det, men det hjälpte inte.
När jag sedan provade KBT, kunde jag avvärja en ångestattack själv efter bara två terapisessioner. Jag har inte haft en fullgången panikattack sedan dess.

Men jag har förstått att det är viktigt vilken bakgrund ens terapeut har. Så det kan vara värt att kolla upp.

Lycka till! Och om du vill fråga nåt mer personligt, vet du var min inbox bor

Tack så mkt för allt fint och tröstande du har skrivit.
jag känne rmig mkt bättre när jag får svar av andra.

Tusen tack åter igen.

Jag hör mer än gärna av mig till din inox

Jag blir lite förvånad när jag läser vad ni skriver här och hur ni mår.
Förvånad för att jag inbillade mig att US´s hemmavarande hade något nätverk där de träffades.
Om det inte finns, så visst borde det anordnas...?

Forumet är ju befolkat av så många driftiga, initierade och kunniga så nog borde väl en anhöriggrupp eller liknande kunna födas.

Trots att jag är en "gammal gubbe" så tror jag nog att jag skulle få lappsjuka o ångest om min hustru for på uppdrag alltemellanåt.

Jag uppmanar er som har nära borta på mission att söka skapa en stödgemenskap.

Pappsen

Faktiskt en mycket bra idé.
Jag startar en tråd.