Käre maken har varit iväg på ett antal uppdrag, kortare och längre, runt om i världen under våra 16 år tillsammans. Jag vet inte hur många gånger jag bönat och bett att han ska stanna hemma. Han har ju dragit sitt strå till stacken. Till och med varit omringad i Sarajevo -92, blivit beskjuten (jo, en dansk chaufför omkom i konvojen...) och fått sina medaljer.
Jag har så många gånger hört hur viktigt hans (läs Sveriges) uppdrag varit och hur han vuxit som människa under varje uppdrag. Vilken möjlighet att få hjälpa andra människor!
Själv har man stöttat allt man kan på hemmaplan. tre barn har under åren vuxit upp. Många ensamma nätter med sjuka barn att vaka över. Ett evigt pussel för att få ihop mitt jobb med resten av familjens alla måsten. Jag räddar faktiskt människoliv i mitt vardagsjobb jag också fast lite mer handgripligt än vad han gör i nåt främmande land långbortistan.
Men nu har barnen blivit större och jag känner att nu är det min tur att få göra en insats för Sverige och uppleva allt det där stora som maken och hans kolleger alltid talat om. Ska jag åka behöver det ske snart. Snart 40-åriga kärringar växer kanske inte i popularitet allt eftersom tiden går. Fast nu till bekymret. Maken kan nämligen inte alls förstå min längtan ut. Jag trodde verkligen att han om någon skulle förstå, men reaktionen blev tvärtom. Jag förstår faktiskt ingenting. Visst kommer jag att sakna mina barn, men dom är inga småbarn längre och tycker att jag visst ska ta chansen. Äldste sonen rycker in i lumpen efter studenten ni i sommar och yngste sonen längtar efter veckorna med Flygvapenungdomarna. Dottern är visserligen hysat tonårstrotsig men jag tror att det vore bra för far och dotter att få knyta an ännu mer.
Jag har försökt få ett svar på varför han inte tycker att jag ska åka när det varje gång har varit självklart att han skulle få åka iväg. Svaren svävar mellan: "det finns andra som vill åka, varför måste just du?" till "Jag vet hur killarna är mot tjejerna där borta" typ...
Ni män som varit iväg? Hur ser ni på att era respektive vill åka och göra samma insats som ni själva så stolta gjort?
Skulle inte ni stötta? Ni som vet vad det vill säga?
Tips på argument emottages tacksamt!

Nja, det var ju ingen lätt situation du hamnat i...
Själv skulle jag inte åka iväg någonstans om jag haft en sambo/fru och barn på hemmaplan, och följdaktligen skulle jag inte vilja att min bättre hälft skulle åkt iväg någonstans heller då. Det finns ju alltid en risk att man inte kan hålla sitt löfte att komma hem levande....
Men skulle vi diskutera det och jag märker att det är något som hon väldigt gärna vill göra så skulle jag göra allt jag kan för att stötta henne, efter beslutet är taget så att säga. Jag menar, det behöver ju inte vara just att åka på FN-tjänst utan även annat i livet.....

Tycker som du att det är lite konstigt att han inte stöttar dig men det är ju mycket svårt att veta när man inte känner personen i fråga. Kanske har han varit med om saker som han inte vill att du ska få uppleva, man kan bara spekulera.
Naturligtvis svårt att hitta argument som så att säga "passar in" för dig, mer än att säga precis som det är.
Det verkar bli svårt för dig att hitta argument som skulle få honom att ändra sig, så det kanske slutar med att du får välja att ge dig ut i tjänst utan att han vill det.


Lycka till, hoppas du kommer iväg.

Jag tror att han är rädd att ert förhållande inte skulle klara av det eller att han själv inte skulle kunna klara av det.

/K

Jag tror på det sistnämnda som Krook sade, då blir han själv kvar hemma med ansvar för barnen.
Ta upp argument som jämnställdhet, att göra en insats för människor, att du vill prova dig själv, kort sagt alla argument som han har använt. Sans jämnställdhet då förstås.

Schyst nick du har förresten, tänker på The Cult då.

Utöver argumenten varför du vill åka iväg så vore det nog strategiskt riktigt att diskutera igenom den situation han kommer befinna sig i på hemmaplan. Där är det du som är experten och kan ge honom en bätte bild av hur hans sex månader kan komma att te sig. Jag tror nämligen Krook har rätt i att det kan vara hans största orosmoln.

Kan det vara så att när du kommer hem från en mission kommer både du och han ha något att berätta för familj och vänner.
Han kommer inte vara ensam om sina äventyr.
Han om något borde ju förstå och stötta dig om du vill åka.
Eller ligger det en rädsla för att du kanske ska hitta en annan kärlek på campen...

Argumentet att "Jag vet hur killarna är mot tjejerna där borta" kan du be honom stoppa upp någonstans.
Så skall det inte vara och är det så ska man skicka hem de soldater som inte kan hantera en tjej i gruppen, plutonen eller vad det nu kan vara...
Om han nu känner till att det varit så borde han gjort något åt det, kanske anmält till närmsta chef, annars har han varit en del av problemet...

Det var de dummaste jag läst på länge. Han vill inte vara hemma själv med barnen så enkelt är det. Jag själv har varit ute och är på väg igen och med det lämnar jag gumman och barnen hemma och jag vet att hon får det bitvis jobbigare än vad jag kommer att ha det. Jag har sagt att hon får gärna åka ut om hon vill och jag vet att om hon skulle göra det så kommer jag nog få uppleva något jobbigt som vi män tar för givet att kvinnan bara fixar.
Klar du ska åka, nu är det hans tur att vara hemma. Stå på dig!

Tycker att det låter som om hans svar är milt sagt svävande och ganska så korkade...
Vad den verkliga anledningen till hans motstånd att du åker vill jag inte ens spekulera i.

Tycker absolut att du skall åka ut i missionen om tillfälle ges. Det är en upplevelse och erfarenhet du bär med dig resten av livet.

Snubben är rädd.

Han är rädd för att ta 100% ansvar hemma.
Han är rädd för att hantera tonårsdottern ensam
Han är rädd för att du skall träffa någon annan (i en miljö med skev könsfördelning får det underrepresenterade könet en mycket stor uppmärksamhet)= litar han inte på dig?
Han är rädd för att bli lämnad.
Han inser att det är svårare att stanna kvar hemma än att åka.

Jag tycker att du har "the moral highground"
Varför skall inte du åka?
Har han åkt utan att du har tyckt att det var en lysande ide?
Varför skulle inte du kunna göra samma sak?
Vad har han fått ut av sina missioner?
Varför vill han förneka dig möjligheten att få uppleva samma sak?
Skulle han vilja åka nu om han aldrig hade åkt förut?

Kör the why game. De svar han ger, om de inte är tydliga fråga varför han känner så osv...

Stå på dig! Du har rätt att söka. Han borde ställa upp för dig då du har gjort det tidigare.

Det första jag tänker på när jag läser ditt inlägg är att du verkligen har funderat på detta ett bra tag och att som du själv säger är det ngt du verkligen längtar att göra. Min åsikt är att ibland måste man lyssna till hjärta och själ och göra det man verkligen brinner för. Lyssna till din "inre" röst gör det som känns rätt och bra, vill du verkligen göra detta tycker jag du ska göra det. Det är självklart att man känner oro och rädsla för den man verkligen älskar men då ger man också frihet till dem att leva sina liv så som är meningen. Behöver du motivation eller stöd hör av dig så stöttar jag gärna, är alltid för att stötta drömmar!!! Vad är det vi lever för annars??? Livet är väl ändå till för att levas och om det är att hjälpa andra eller att jobba i en fabrik i 40 år så anser jag att man ska göra det om det känns bra!