Hade en ganska jobbig disskusion med min morsa för nån timme sedan efter att jag berättat att jag sökt en vakant plats i Afgahnistan, utöver den befattningen jag har sökt tidigare dit.

Hon hade en ganska enkel fråga: Varför? Varför vill du åka igen?.
Och det var inte riktigt jätteenkelt att ens försöka förklara.

Hela disskusionen kändes som Stenmarks citat:
"Det är ingen idé att förklara för en som inget begriper".

Är det någon därute som har fått in en perfekt jämförelse eller liknande för att svara på en sådan enkel fråga inför en människa som aldrig någonsin har befattat sig med militära sammanhang av något slag?
Går det att förklara fullt ut?

//Lethal

Jag vet inte om just det militära är så viktigt för mamma att förstå? Jag tror du ska berätta mer om dina känslor, mål och behov. Att det är onödigt jobbigt att berätta för polarna, då de oftast inte orkar lyssna på allt, på krogen är ju en sak men med mamma kan/får man ju faktisk lägga den tiden på att bli lite mera ingående. Jag tror inte du kan göra det enkelt om du nu faktiskt inte åker för en enkel anledning? Vi är ju alla olika. Och om du nu inte kan förklara kanske du ska fundera på varför du egentligen vill åka? För din egen skull, för rekryterarens skull, och eventuella framtida missionskamraters skull. Och som sagt så är det ju bara du som vet det!!

jag tror nog din mamma förstår varför du vill åka. äventyret, kamraterna,. pengarna etc etc.
Det hon antagligen inte förstår i hur du sätter detta i propotion till riskerna. Hon vet inte hur läget är på samma sätt som dig, och tror antagligen att situationen är värre än den är. Många människor hör om händelser i Afghanistan, och i vissa fall även Irak, och kopplar detta direkt till det svenska ansavarsområdet.

Summa sumarum: Försök förklara riskerna för din mor. Sen att hon ändå inte kommer greppa det till hundra, ja, så är det bland civilister ;)

lycka till

Alltså, jag har haft flera djupa disskussioner med min mor.
Spänningen, tillvaron, kamratskapen etc.
Men, varje gång känns det inte riktigt som om man når ända fram.


Mm, jag har provat att föra de där argumenten också.
Utan större framgång dock.


Det kanske är en omöjlig uppgift att ens försöka förklara en sak som denna,
men det känns väldigt viktigt att kunna göra det med full förståelse.

Att få full förståelse från sin mor lär vara något som ingen soldat får uppleva. Att mödrar bryr sig om sina barn är inget man kan arguementera bort, det kommer ändå i slutändan vara så att "hennes lilla son/dotter ska ge sig ut i kriget" och det är faktiskt något som bör vårdas ömt.
Hade det varit det motsatta skulle jag blivit betydligt mer orolig.

Vad du kan göra är att se till att höra av dig mycket och berätta vad som händer på plats när du väl är där. En ärlig och ickeförskönad bild av din verklighet och vardag kommer att ge din mor den trygghet hon behöver. Är det bråkigt så förklara varför och i vilken utsträckning det drabbar just din enhet. Om du bara säger att allt är lugnt samtidigt som aftonblaskan/rapport/aktuellt mm förmedlar bilden av död och förintelse så är det heller inte så bra, sånt ser en mor rakt igenom... Som sagt, saklig och ickeförskönande fakta om hur din närmsta omgivning drabbas eller inte drabbas är nog det bästa.

Har du bett henne att titta på fredsstyrkan som går på TV4 osndagar kl 2000?

Nu ser jag att du varit på LA04 och då kanske har lite svårt att föklara hur det är nere i Afghanistan. Men jag håller med grisbasse, man skapar sig en bild av området hemma, men väl på plats stämmer inte bilden med hur man trodde det var.

Får du chansen att åka så försök övertala henne så att hon förstår. För det är ett intressant land.

Ett sätt att göra det mer gripbart är ju att relatera till något i mottagarens begreppsvärld som har paralleller (hur fan stavs det då?) till det du vill beskriva. Jämför med sjuksköterskor eller brandmän - ingen av dem har ju någon önskan att folk ska råka ut för olyckor men vill ju förstås inte heller sitta overksamma utan vill vara med när det händer och där deras kunskap, utbildning, träning och erfarenhet kommer till sin rätt. De, och du, har samma rätt som alla andra att söka mening och inre tillfredsställelse med din arbetsuppgift som alla andra med civila arbeten.

Limpan.
Där fick du till det fördjäv**t bra.

Vill hon verkligen förstå? Vill hon få klart för sig att hennes son är beredd utsätta sig för allsköns risk för "Spänningen, tillvaron, kamratskapen etc."?
Om hon egentligen inte vill så kommer hon inte göra det i första taget.

Är det viktigt för dig? Räcker det kanske med acceptans från henne, dvs hon förstår varför du åker men accepterar det likafullt.

/K

Din mor kommer inte alltid att hålla med dig om allting och det kanske inte heller är meningen.

Det är kanske viktigare att din mor förstår dig.

Se till att hon får mycket information om FM ISAF, din befattning mm
Se även till att förklara vad du känner inför att åka ut, känslor, kamratskap, upplevelse, pengar, meritvärde, självförverkligande mm.

En nyttig övning man kan ägna sig åt även i andra sammanhang är "The whys", dvs fråga "varför?" in absurdum. Varför vill du åka? Ok, varför tycker du att det är spännande? Ok, varför är det spännande att åka pansarbil? Etc. Det kan leda till att man bättre förstår sina egna motiv, och då blir det sannolikt också lättare att förklara för andra. Även om just morsan kanske är ett tough case...

Sitter i valet och kvalet om FS16. Vad gör man egentligen om mor gråter och farsan tycker man är knäppi skallen, men man själv vill åka innan plugg och jobb sätter käppar i hjulen? Nån som varit i liknande situation? Åkte ni? Hur blev det sen?

Känns som jag dragit alla argument som finns. Deras argument mot är att om man vill ut på äventyr finns det massa andra ställen där man kan röra sig fritt i landet utan att behöva bli skjuten av idioter. De kan inte förstå att det är något speciellt med att åka ut militärt, gemenskapen, utrustningen, jargongen, kamraterna.

Jag vill så otroligt gärna åka, men vet inte hur jag kommer reagera själv om mor ligger sömnlös och gråter varje natt i sex månader...

Det är väldigt viktigt att de som ska göra missionen på hemmaplan (klyschigt jag vet men så är det ju) också är med på banan och helt införstådda vad det innebär att göra mission. Exakt vilka uppgifter svenskar har, vilka hot det kan finnas på platsen etc etc.
Se till att de är så införstådda som det bara går i FS verksamheten. Visa dem bloggar (kan finnas några på detta forumet, vem vet). Visa artiklarna från mil.se.

Är det fortfarande helt bakut efter det, då hade jag nog övervägt att passa missionen, kan inte vara kul att sitta hemma orolig i 6 månader +.

Och jag är väldigt medveten om att det är lätt för mig att säga med tanke på att det inte är jag som vill åka.

Hoppas det går bra för dig, lycka till!

//Affe

Varför inte vända på det då? Om du åker till Afghanistan så gör du det med stöd av en kompetent (nåja) organisation, du har kamrater, skyddade fordon, vapen och bästa tänkbara resurser för att överleva resan. Jämför det med många backpackers som sladdar runt i Asien, bor på osäkra vandrarhem och drar på sig konstiga infektioner på djungelresor. Jag skulle faktiskt kunna tänka mig att statistiken talar för Utlandsstyrkan i det här fallet, jämfört med "äventyrande" på egen hand. Kanske skulle du lägga fram det så för din mor?

Känner mer än väl igen situationen med att ha en orolig familj inför missioner, speciellt då min mamma.
Det var mycket diskussioner och frågor kring varför man ville ge sig iväg, det kändes som om alla argument
man la fram var bortkastade. Jag bestämde tilll slut för att åka trots allt.
När man väl hade kommit iväg så överraskade dock min mamma mig med att ställa om till att själv försöka bidra.
Hon startade en egen liten insamling av kläder, sjukvårdsmaterial etc för att kunna skicka som support till
folket i missionsområdet. Det var inget som jag hade väntat mig efter våra samtal innan jag åkte.

Tänk efter varför du vill åka, försök förklara dina motiv på bästa sätt, men i slutändan är du själv som måste
fatta ditt beslut.

Att det är våran förbannade plikt, inte som soldater utan som människor att göra allt som står i vår makt för att hjälpa dom som utsatts för tyrraneri, övergrepp, förtryck och folkmord, att hon borde vara stolt över att ha en son som inte bara sitter hemma o stirrar på nyheterna utan att bry sig utan att han faktiskt åker och gör lite nytta.

Kanske inte så finkänsligt men finkänsliga förslag har du fått så de räcker

Jag har åkt ut några gånger och jag är inte främmande för att åka igen.

Oavsett vilka höga ideal och hur mycket gott man gör i missionen så lämnar man vänner, anhöriga, arbetskamrater och andra.

Man gör ett aktivt val, inför en rotationsmission så vet man lite mer, tider, land osv, Om man ingår i ett beredskapsförband är allt mer osäkert.

Oavsett så är man den som lämnar. Fru/Man/flickvän/pojkvän lämnas kvar i det som var er gemensamma vardag. Du upplever en tom kudde, en tom stol vid köksbordet, tystnad, ensamhet och allt detta i en miljö och ett sammanhang där de har vant sig vid din närvaro. Rutiner måste ändras så att de fungerar utan dig. Anhöriga har mindre koll på säkerhetsläget och hur allt annat fungerar i missionsområdet. Brist på kunskap skapar osäkerhet och eventuellt rädsla och oro. Medias rapportering från missionsområdena är sporadisk och ofta lite tillspetsad. Anhöriga kan oroa sig över händelser som sker långt ifrån där du är och via media så kan de känna till att de har skett långt innan du själv har hunnit bli informerad. Anhöriga har svårare att hålla kontakt med dig än du har med dom. Det är du som måste ringa upp (oftast). Den som stannar hemma gör en uppoffring något osjälviskt och solidariskt.

Den som åker iväg förverkligar sig själv, möter nya kulturer, träffar nya intressanta människor, Upplever sitiationer helt olika de rutiner som den anhörige hemma fortfarande upplever. Den som åker iväg är sällan ensam, nästan alltid i missionen så finns det andra att umgås med (Motsatsen-avskildhet däremot kan vara en lyx som sällan kan upplevas). Den som åker iväg har alltså ofta lite mindre behov av social kontakrt då det inte är en bristvara. den som åker är egoistisk och kräver indirekt ovannämnda osjälviskhet av anhöriga.

Kan detta upplevas som ett svek? Ja

Är det det? det måste man själv avgöra

Jag tror att det är viktigt att man tar ett informerat och genomtänkt beslut när man väljer att åka (eller inte åka)

Kommer jag åka igen? Jag tror det, men jag kommer se till att ha klart bakåt först