QUOTE (Sytare @ Nov 26 2007, 17:27 )

Då det är inom ramen för tråden så kan det ju vara läge att sprida lite kunskap mellan arenorna
L/55 eldröret, den längre fallosen, började projekteras när vagnarna på andra sidan häcken började få tjockare och tjockare frontpansar, samt mera potenta kanoner själva. Pansarets tjocklek mäts då i RHA, vilket inbegriper fysisk tjocklek och vinkeln på pansaret, för att defacto räkna ut hur mycket skydd som en verkansdel måste ta sig igenom.
L/55:an hade sitt ursprung i tre olika förslag på förbättringar av Leo 2
för att kunna möta framtida sovjetiska stridsvagnar med 13,5-15,2cm pjäser.
KWS I innebar att man bytte ut 12cm L/44 mot en 12cm L/55 (infördes från A6-versionen).
KWS II innebar att man monterade dit extra modulpansar på vagnen (infördes från A5-versionen)
KWS III innebar att man bytte ut 12cm kanonen mot en 14cm-pjäs.
Diametern hylsplanet ska ha varit detsamma som på 12cm-ammunitionen, så ammunitionen behövde "bara"
ett nytt torn (eller om det nu vaar ombyggt) med längre ammunitionslagring i tornets bakkant och automatladdare.
RHA avger skyddsnivån mot pil respektive RSV i hur mycket homogent valsat pansarstål som skulle gå åt för att ge samma skyddsnivå.
Så vagnar har normalt två uppsättningar RHA-värden, ett för pil och ett för RSV,
där RHA-värdena för RSV normalt är ungefär dubbelt så höga som RHA-värdena för pil.
Säg att tornfronten t.ex. har en skyddsnivå på 90cm RHA mot pil och 180cm RHA mot RSV.
Olika generationer av pil och RSV kan också ge olika RHA-värden.
Kompositpansar ger t.ex. i de fall jag sett olika värden för olika pilgenerationer
i allmänhet högre skyddsnivå mot äldre pil än mot ny pil,
säg t.ex. 40cm RHA mot 1970-tals pil och 30cm mot 1980-talspil.,
D.v.s. pansaret skyddar mot en 1970-talspil som kan slå igenom 40cm homogent valsad pansarstål
men mot 1980-talspil skyddar dden bara mot en pil som kan slå igenom 30cm homogent valsad pansarstål.
P.s.s. är den med RSV med tandemladdningar (eller hårdnos RSV som hos den sista RSV-granaten till IKV91).
IKV91:s hårdnosgranat ger då t.ex. ett genomslag på 50cm RHA mot pansar utan reaktiva moduler,
80cm RHA mot pansar täckt reaktivt pansar av den första generationen,
och troligen mellan 50 och 80cm RHA mot senare reaktivt pansar.
QUOTE (Sytare @ Nov 26 2007, 17:27 )

Något ljushuvud med lämplig kunskap och rätt utrustning kom fram till det att den extra metern på eldröret ökade utgångshastigheten med 1750 m/s med underkalibrerad pilammunition.
Petimeter: Ökade mynninghastigheten TILL 1750 m/s.
Annars hade det varit väldigt imponerande
QUOTE (Sytare @ Nov 26 2007, 17:27 )

Hur precisionen och utgångshastigheterna ökar med med pansarspräng- (RSV) och spränggranater är för mig okänt. Väst-vagnar har över lag använt slätborrade kanoner med pilammunition som stridsvagnsdödare. Undantaget är då britternas Challanger 2 (och säkert fler ändå) som är en lite udda fågel i det hänseendet att den har ett räfflat eldrör och kan skjuta HESH-granater.
Nja, HESH, var som jag förstått det alltid allmålsammuntion för britterna.
För renodlad hårdmålsbekämpning använde de först fullkalibrig pansarproj med ukal som specialammunition mot särskillt hårda mål.
När man sedan började få ordning på precisionen på ukal (ökad tillgång på volfram till penetratorerna kan också ha spelat in)
så gick man över till ukal som hårdmålsammunition, samtidigt som man bytte ut eldrören på Centurion
från 8,4cm till 10,5cm för att få ökad pistongarea och därmed högre mynningshastighet på en penetrator av en viss given massa.
Tidigt 1980-tal började britterna sedan få pilprojektiler för hårdmålsbekämpning.
HESH användes som sagt som allmålsgranat, t.ex. för att bekämpa pansar på extremt långa avstånd,
bekämpa pansarskyttefordon, infanteri, slå upp bräscher i bebuggelse o.s.v.
I de flesta andra västländer använder RSV i samma roller.
I Frankrike var däremot RSV huvudammunitionen mot stridsvagnar
och i sovjet gick man från tidigt 1960-tal över till RSV som huvudammunition mot stridsvagn
och pil som närstridsammuition**.
Västvärlden började gå över till pilprojektil 1978/1979 då Tyskland, USA och Israel (med hjälp av Tyskland) började införa pilproj.
Ang. det räfflade eldröret på Challenger så brukar det påstås att det valdes för att kunna skjuta HESH,
men det är en förklaring som jag inte köper.
Kalibern infördes redan under 1950-talet (med den tunga stridsvagnen M103 i USA och Conqueror i Storbrittanien)
och då var pil inget alternativ, utan man behövde någon som kunde skjuta APDS (krävde räffling),
HEP/HESH och spräng, och var räfflad pjäs det enda alternativet.
Britterna valde sedan att behålla 12cm i sin första MBT Cheiftain när USA och Tyskland gick över till den brittiska "nödlösningen" 10,5cm L7
och pjäsen behölls sedan även i Challenger.
(man bytte dock om jag minns saken rätt drivladdningssystem och pjäs mellan Conqueror och Chieftain.)
Prestandamässigt fanns det inte mycket att klaga på den räfflade 12cm-pjäsen jämfört med Rheinmetalls 12cm L/44.
Britternas första pil (L-23) till Challenger och Chieftain slog igenom 45cm RHA på 2km,
vilket ska jämföras med 47cm för tyskarnas samtida pil (DM-23).
Den soira fördelen med Rheinmetall 12cm-pjäser är i.s.f. enhetspatronen
[OT] (*) I.o.m. T-62, vars 11,5cm-pjäs var slätborrad f.f.a. för att skjuta RSV.
T-62 ska f.ö. ha varit en snabbt improviserad lösning för att få fram en vagn som kunde slå igenom tornfronten på M60.
Man tog därför en befintlig pjäs som var avsedd för T-64 och kombinerade detta med ett antal föreslagna förbättringar på T-55-chassit)
T-64 bestyckades sedan tidigt områn 11,5cm till 12,5cm för att kunna kontra Cheiftain.
(**) Sovjetiska pilprojektiler var således annorlunda konstruerade än västpilar som hade krav på att kunna träffa och penetrera på större avstånd.
I princip så innebar det att sovjeterna ville göra drivspeglarna så lätta som möjligt
för att maximera den kinetiska energin i pilen vid mynningen
(tyngre drivspegel innebar att mera rörelseenergi slösades bort på drivspeglarna).
Detta innebar att drivspegeln bara hade en (främre) kontaktpunkt med eldröret,
till skillnad från västpilar, där drivspegeln hade och har en främre och en bakre kontaktpunkt.
Bakre kontaktpunkt på de ryska pilprjektilerna blev därför fenorna, som låg an mot loppet
(piltypen kallas därför för bore-riders).
Denna lösning innebar att fenorna måste göras stora (11,5 resp 12,5cm i diameter)
vilket ökade pilens luftmotstånd och resulterade därmed i relativt snabbt avtagande hastighet
och därmed relativt snabbt avtagande penetration.
Valet av drivspegeltyp ska även ha ställt till det med drivspegelseparationen
(britterna hade liknande problem med APDS under vkII)
vilket gjorde precisionen undermålig på långa håll.
Så det faktum att man optimerade pilen för korthållstrid, innebar att man valde lösningar
som gjorde att pilen varken hade precision eller (i mindre omfattning)
pansargenomslag på längre håll.
Det blev s.a.s. en självuppfyllande profesia.[/OT]