QUOTE (Cesium @ Nov 17 2007, 16:24 )
Tack för det
Nu återstår bara frågan vad som införskaffades/rustades upp?
(vad som lades ner har jag hittat)
Jag tjänstgjorde ombord under båda Hallands ubåtsjakter 1980 och har sedan sett den mödosamma återhämtningen på ganska nära håll. Jag har under en längre tid haft en ide om att skriva något om vad som hände på materielsidan under den här tiden. Problemet är bara att hålla informationen på en sådan nivå att den fortfarande kan vara öppen. Även om jag här bara skummar lite på ytan kommer detta att bli ett ganska långt inlägg.
Fartyg: De plattformar med ubåtsjaktförmåga som fanns kvar att räkna med i början av 1980-talet var ett antal Hkp 4 med doppsonarer, 16 patrullbåtar med en mycket enkel sonar, jagarna Halland och Småland samt 5 ubåtar av Sjöormentyp och 3 av Näckentyp. Kustartilleriet hade också ett antal bevakningsbåtar med en enkel sonar liknande den på patrullbåtarna. I "malpåse" låg visserligen 4 Östergötlandjagare och fregatterna Visby och Sundsvall, men i praktiken var de inte att räkna med. Småland kördes sista gången 1979 och hade bytts ut mot Halland. Till de båda jagarna saknades viss utrustning så i praktiken gick det då bara att köra en på bekostnad av den andra. De kvarvarande ubåtarna i Drakenklass var i drift men begränsat användbara.
Sensorer: Halland hade en kraftfull skrovfast sonar med bra prestanda men var för stor för ubåtsjakt inomskärs. Patrull- och bevakningsbåtarnas sonarer var inte avsedda för ubåtsjakt, snarare "ubåtsvakt", eftersom det i princip var ekolod med riktbara svängare och där signalen skrevs ut på papper. Tanken var främst att de skulle ligga stilla i inloppen och bevaka så att inget passerade under ytan. Ubåtarnas sonarsystem var även de i första hand anpassade för att jaga andra ubåtar utomskärs. Vad som i princip återstod inomskärs var helikoptrarna med sina sonarer och där var det mest uthålligheten som var problemet.
Vapen: De vapen man hade att sätta in var främst ett par olika typer av sjunkbomber avsedda att fällas från helikopter eller fartyg. Ubåtarna hade sina 40 cm torpeder (Tp 41) och en variant för fällning från helikopter (Tp 43) hade just tagits fram. Det enda som fanns i övrigt var Hallands 37.5 cm AU-raketer. Sådan var situationen rent materiellt innan man började återuppbyggnaden.
Återtagandet av ubåtjaktförmågan.Fartyg: När antalet incidenter ökade lavinartat insåg även politikerna att det man hade att tillgå inte räckte till och gav klartecken till att snabbt ta fram fartyg som kunde hävda territoriet. Det skrinlagda projektet "Ytattack-81" dammades av och resulterade i Stockholm och Malmö. Eftersom det var bråttom pågick projektering och byggnation parallellt vilket har sina sidor. Sensorer, lednings- och vapensystem plockades ihop bland det som fanns att tillgå just då och man fick något som kan liknas vid en förvuxen hybrid av patrull- och robotbåtar kompletterad med släpsonar, AU-granater och lätta torpeder.
Övriga fartyg fick där det var möjligt även tilläggsuppgiften att bedriva ubåtsjakt. Minjaktfartygen i Landsortsklassen fick ubåtsjaktförmåga inbyggt från början, mest p.g.a. sina sonarsystem för att leta minor. När Ya-81 lagts på hyllan hade man istället börjat titta på en serie om 6 korvetter med ubåtsjaktförmåga och resultatet blev korvetterna i Göteborgsklassen (Antalet var ett sätt att växla ut Spica-klassen med bibehållet antal kölar för att undvika påståenden från vissa politiska håll att vi upprustade. Antalet blev därför till slut bara 4 som ett resultat av att de båda Stockholmskorvetterna redan byggts.)
Patrullbåtarna användes flitigt som vapenbärare och plattformar för diverse försök, bl.a. med lånade helikoptersonarer och nyanskaffade hydrofonbojsystem. De led av besvärande begränsningar avseende framdrivningen då de ärvt motorerna från de gamla torpedbåtarna i Plejadklassen. Ett antal moderniserades med bl.a. nytt maskineri och två sonarsystem, en skrovfast och en släpsonar.
Hydrofonbojsystemen ledde till anskaffning av 4 särskilda hydrofonbojfartyg och ubåtsjaktflygplanet SH 89 av typen CASA C212.
Kustartilleriet utvecklade sina sensorsystem kring de fasta mineringarna och när de äldre bevakningsbåtarna av typ 60 ersattes av Tapper-klassen, utrustades dessa med både AU-granatkastare och en riktig sonar för ubåtsjakt inomskärs.
Sensorer: De enda kvalificerade aktiva sonarer som fanns kvar var de på helikoptrarna. Några patrullbåtar installerade inlånade helikoptersonarer för att få plattformar som kunde vara länge i sökområdet. Man köpte även in passiva hydrofonbojsystem utomlands och satte ombord speciella "bojhyddor" på halvdäck där personal och utrustning fanns. Efter en tid flyttades utrustningen över på trossbåtar i väntan på att hydrofonbojfartygen skulle bli klara. När 12 av patrullbåtarna moderniserades fick de Sonarsystem 190, bestående av en lågfrekvent släpsonar för spaning och en högfrekvent skrovfast för klassificering. Den skrovfasta delen kallades i enkelversion Sonar 191 och installerades på samtliga korvetter som komplement till deras lågfrekventa släpsonarer. Göteborgskorvetterna med framdrivning baserad på vattenjet har mycket låg bullernivå jämfört med propellrar, och visade sig därför vara mycket lämpade för en passiv kabelsonar. (TAS = Towed Array Sonar) Detta utprovades under lång tid på Gävle och har resulterat i att flera system avses anskaffas, även till Visby-klassen. Även korvetterna har efterhand försetts med utrustning för passiva hydrofonbojar, så en Göteborgskorvett kan idag ståta med inte mindre än 4 olika sonarsystem.
Vapen: AU-granaten ELMA togs fram som ett enkelt och lätthanterat vapensystem och blev så pass billigt att de flesta mindre fartygen försågs med ELMA-kastare. Man tittade även på lösningar med magasin på helikoptrar där man kunde släppa fält med granater över ett mål. En annan konstruktion kallades "MALIN" och var en magnetisk undervattenssändare som aktiverades när den fastnade på ett fartygsskrov. Det var då tänkt att man skulle kunna följa ubåten med hjälp av pingen från sändaren. Vad som blev av den vet jag inte men ELMA-systemet finns fortfarande kvar på de flesta ytstridsfartygen. De lätta 40 cm-torpederna utvecklades med bättre målsökare. Ett antal utländska lätta torpeder anskaffades också men övergavs till förmån för de inhemska. Sjunkbomber finns fortfarande kvar medan AU-rakesystemet avvecklats helt, främst eftersom det kräver fartyg i fregattstorlek.
Personal: När incidenterna började öka i antal fanns ett fåtal ubåtsjaktutbildade individer på ytfartygen. Den kompetens som fanns hittade man främst på ubåtar och bland helikopterspanarna. Man blev tvungen att med hjälp av dessa utbilda nya operatörer och samtidigt utveckla taktiken inför den nya situation man befann sig i. Erfarenheter från andra länder var begränsat användbar då ingen annan nation bedrev ubåtsjakt i den typ av farvatten vi har. Taktiken fick därför hela tiden utvecklas parallellt med utbildningen av operatörerna och ibland i samband med att skarpa insatser pågick. Det fanns en allmän anda på förbanden att vem som än befann sig därnere så skulle de bort, antingen självmant eller med tvång. Sammanhållningen inom ubåtsjaktförbanden var under den här tiden fullkomligt enastående. De besättningar som skapades under de här förhållandena var något av det bästa man kunde få fram.
Tyvärr var förståelsen i det civila samhället mycket liten för vad som faktiskt pågick. Många äktenskap och förhållanden kraschade eftersom man "levde i kappsäck" och larmet kunde gå när som helst. Stödet från politiskt håll var inte heller något att yvas över, från vissa håll drogs det gamla uttrycket "budgetubåtar" fram ur rockärmen och drogs varv efter varv genom pressen. Många vägrade helt enkelt inse att en del av landets försvar faktiskt befann sig i öppet krig med skarpa vapeninsatser mot en okänd inkräktare på vårt eget terrritorium. Det är tydligen bekvämare att likt strutsen sticka huvudet i sanden och låtsas att det där otäcka inte finns.