Äntligen, nu på morgonen landade han på Arlanda och det första han gör är att ringa till mig.

Konstigt nog så kändes det mest som alla andra samtal, jag kan inte förstå att han verkligen står på svensk mark. Han lät trött, men kollegorna skrattade i bakgrunden, vilket alltid är lika skönt att höra.

Så nu ska jag dela med mig av honom ett sista dygn, för sedan efter medaljcermonin - ja då är han min! Så nu ska de visiteras från topp till tå, genomgå lite "psyksnack" och förberedas inför att återgå till det "normala". Det hela avslutas med en sista kväll på mässen.

Jag längtar tills i morgon då jag äntligen får krama om honom.

Läs mer >>