Ena dagen är toppen och andra botten. Känner mig idag så långt ifrån honom. Längtar efter en varm kram, att få se honom i ögonen och ha honom nära. Har suttit ensam ikväll i soffan och tittat på TV. Jag vet att det inte är allt för många dagar kvar tills han är hemma hos mig.

Oroar mig inför framtiden. Kommer vi verkligen bli så lyckliga tillsammans som vi hoppas? Är han rätt för mig? Är jag rätt för honom? Helt plötsligt så inser jag hur lite tid vi verkligen har spenderat tillsammans. Är det rätt att bli sambos så snart?

Igår pratade jag med en vän som jobbar inom försvaret. När jag sa att min pojkvän inte kommer åka på fler missioner och att han känner sig"klar" med dessa resor så skrattade hon nästan åt min kommentar. Hon har så många kollegor som åker gång efter gång trots att de har familj här hemma. Jag har verkligen sagt till honom vad jag vill och vad jag känner, så jag hoppas verkligen att han står fast vid sitt ord även fem år från nu.

Vi har ju pratat en massa i telefonen och försökt berätta och förklara hur vi tänker och hur vi resonerar i olika situationer, allt för att lära känna varandra bättre. Sanningen är dock att handlingen säger mer än ord. Jag hoppas innerligt att han är den person som han berättat om i telefonen.

Inser att jag börjar få kalla fötter...

Läs mer >>