Idag är det nästan 1 vecka sedan han åkte tillbaka. I flera dagar har det känts som om han när som helst skulle komma in genom ytterdörren, men så är inte fallet... Precis när jag vant mig att ha honom hemma, ja då åker han iväg. För varje leave, eller för varje timme som jag får spendera med honom så känns bara allting helt rätt och jag vill bara ha mer.

Så nu kommer ensamheten smygande. Trots telefonsamtal så vill jag ju ha honom här hos mig. Jag funderar rätt mycket över framtiden och det som skall komma.

Frustrationen över att han är så långt borta och inte här hos mig. Jag har mycket i mitt huvud just nu som berör mitt jobb. På tisdag ska jag få veta om jag får fortsätta jobba på mitt arbete eller inte. Tanken på att bli arbetslös och gå hemma och fundera och längta är inget jag vill vara med om, så jag går här nu och oroar mig. Just nu hade jag behövt en kram och stöd... men han är inte hemma.

Jag mejlade honom och skrev att jag faktiskt inte mådde så bra ikväll och vem ringer då sent på kvällen för att lyssna och trösta på bästa sätt. Tårarna bara trillar ner för mina kinder ikväll och jag kan liksom inte sluta. Jag trodde jag hade allt under kontroll, att jag vid det här laget vet hur jag kommer reagera, men sanningen är den, att jag vill inte mer. Jag har totalt tröttnat på min situation och ensamheten. Jag känner mig så otroligt självisk och skäms över mina egna tankar och reaktioner, men jag orkar inte hålla tillbaka och berättar för honom hur jag känner.

Han frågar lite oroligt om jag inte tror på en framtid tillsammans längre, men det är det det hela handlar om. Jag vet att vi klarar oss igenom missionen men jag vill inte vänta längre! Frustrationen är enorm! När klockan passerat midnatt i Afghanistan börjar jag få lite dåligt samvete att han inte ska få tillräckligt med sömn och vi säger godnatt.

Ska försöka sova nu, men det blir nog svårt att somna.

Läs mer >>